Fredagslistan 2021, vecka 47: Det episka sjuttiotalet

 
Mina listor på den här bloggen verkar svänga mellan två ytterligheter: obskyr black och doom metal å ena sidan, och mäktig gammal heavy metal å andra sidan. Idag blir det det senare, där MÄKTIG närmast är en underdrift. Fem superstora band, fem episka rökare som är så bra att man svimmar. Nu kör vi.

Börjar med QUEEN, vars kredibilitet som hårdrocksband inte bör ifrågasättas, åtminstone inte vid de lite för få tillfällena de kände för att lägga i den växeln. Och de blev nog aldrig mer storslagna än på The Prophet's Song från A Night at the Opera (1974) - en skiva som ju är lite mer känd för en viss rapsodi några spår senare på B-sidan. Nåväl, frågar ni mig peakade Queen prick här. Märkligt band, som lyckades skriva både världens bästa och världens sämsta låtar.

Till Tyskland nu då, som ju briljerat non stop vad gäller episk, mäktig, storslagen, etc, heavy metal sedan, jag vet inte, Wagner kanske. Men gammal är äldst, och SCORPIONS - som snart firar 60 år som band, vansinnigt nog - skapade med Fly To The Rainbow (titelspåret från deras andra fullängdare 1974) världens i särklass bästa låt. Bara lyssna på gitarrslingorna vid 2:45! Det här var Uli John Roths debut i bandet, och gud vad han visade vart skåpet skulle stå.

Nu har vi nått regnbågen, och hittar där en till av världens bästa låtar: Stargazer, från "Rainbow Rising" (1976). Dio, Cozy Powell och Ritchie Blackmore i toppform, en tung men atmosfärisk saga om en arrogant trollkarls fåfänga tornbygge sett ur en plågad slavs synvinkel - we built a tower of stone, with our flesh and bone... Och Martin Birchs produktion är perfekt. Lyssna på trummorna! Herregud!

På tal om band som inte behöver någon introduktion så är jag inget stort fan av LED ZEPPELIN. Inte alls faktiskt, jag lägger dem snarare i "mest överskattade bandet"-kategorin, i synnerhet då jag har väldigt svårt för vit blues. Men! Liksom Queen kunde de, om de ville, med alldeles för ojämna mellanrum. Case in point: Achilles' Last Stand, från 1976 års "Presence". Här framförd live 1979, precis på slutet av bandet - ser ni hur utmärglade de är efter ett årtiondes dekadens?

Ett band jag egentligen inte har någon större relation till, men det är en fet låt: WISHBONE ASHs The Pilgrim, från 1971 års "Pilgrimage". Att kalla Wishbone Ash "superstora" är väl att ta i, men om ni lyssnar så fattar ni. Det låter egentligen mer som tidiga YES, fast utan synthar - mer prog än hårdrock. Men gränser betydde ju inte så mycket på den tiden. 

 

Vi sa fem rökare men jag ljög: japanska FLOWER TRAVELLING BAND måste med! Kamikaze, "Made in Japan" 1972! Oj oj oj vilka riff, vilken sång! Föregångaren "Satori" må vara det mer hypade albumet, men jag gillar Made in Japans mer hitbetonade stuk, 

LYSSNA PÅ MÄKTMAN HÄR!

Fredagslistan 2016, vecka 46: Martin kör gammalt, 1976

Gott folk!

I måndags inföll en ganska ospeciell dag i det stora hela, men för mig var den ganska speciell. Jag fyllde 40 år. Och då infann sig en ganska bizarr tanke - "jag ska köra riktigt gammal musik i nästa fredagslista". Och så blev det alltså. Idag tipsar jag om 3 skivor som kom ut 1976, och i ärlighetens namn hade jag ingen aning om jag ens skulle hitta en skiva att skriva om!

Vi kör!

"Sad Wings Of Destiny" som släpptes i mars 1976 räknas som ett av JUDAS PRIESTs bästa album. För mig har bandet alltid varit ett band i periferin, men gruppen har alltid med självklarhet hållit sin plats som ett verkligt klassiskt band. Tidigare har det varit så att när jag vill lyssna på JUDAS PRIEST så har jag slängt på "Painkiller" då den ju är en riktig smocka till skiva, men den här veckan så har "Sad Wings Of Destiny" snurrat på högvarv. Det här är verkligen en skitbra platta. Skivan spelades in i slutet av 1975 i verkligt klassiska Rockfield Studios som ligger i Wales. Den studion har en rent löjligt lång och creddig lista på band som har spelat in i studion. Noterbart med "Sad Wings Of Destiny" är att detta är den enda skivan som trummisen Alan Moore fick möjligheten att spela på, sant att skivan är helt sjukt mångsidig. Rob Halford visar verkligen prov på vilken makalös sångare han var på den här tiden med ett register från de patenterade illtjuten till de djupa brösttonerna, och riffen från K. K. Downing och Glenn Tipton sitter som en keps. Till en början sålde skivan riktigt dåligt, vilket vi kanske kan skylla på att den släpptes vid tiden då punken var på väg upp som den dominerande musiken i England. En skiva där musikerna verkligen visar att de är skickliga på sina instrument var inte en säljande faktor.

Kanske inte så förvånande att jag har med "2112" av RUSH. Detta är ett band som jag har ett väldigt gott öga till och jag har haft med både den här skivan och andra i flera fredagslistor över åren. Skivan spelades in i februari 1976 i Toronto, och släpptes den 20:e april samma år. Historien kring skivan var att skivbolaget låg på RUSH utav helvete med att bandet skulle skriva mer radiovänlig musik då gruppens två första skivor inte hade sålt som förväntat. Och precis som med alla band som har ryggrad och integritet så sket RUSH fullständigt i detta och skrev en skiva som öppnar med en låt på 20 minuter. Den tog upp hela första sidan av vinylen. Det var tur att Neal Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee hade modet att följa sin vision, då "2112" räknas som en av bandets absolut bästa skivor.

"Rainbow Rising" av RAINBOW är en verkligt helgjuten skiva. Den är så löjligt bra att jag aldrig tröttnar på den. RAINBOW startade som ett sidoprojekt av Ritchie Blackmore som annars lirade i DEEP PURPLE. Blackmore ville spela in en cover av Black Sheep Of The Family. DEEP PURPLE var inte intresserade av detta så Blackmore tog kontakt med Ronnie James Dio som då lirade i ELF, och han var desto mer intresserad. Samarbetet blev så bra att Blackmore beslöt sig att spela in ett helt album med ELF. Till turnén så rekryterades trummisen Cozy Powell och Jimmy Bain på bas. Tillsammans med keyboardisten Tony Carey utgjorde dessa musiker ett av de absolut bästa banden som någonsin har existerat. Och det hörs. Här finns en pondus i allt. Låtmaterialet är rent skrattretande starkt, och svänget, herrejävlar!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 46: Martin kör gammalt, 1976

A Real Live Christmas, vecka 2

Det var väl en fin första vecka med massor av skoj inspelningar och kul i poolen? Vi fortsätter med mer blandat mums och njuter av alla dessa människor med kassettbandspelare som gjort kulturgärningar en masse.

8/12 Kiss – Detroit 1984 (Animalize Live)

Vi kickar igång veckan med en av de bästa köpfilmerna jag vet. Inspelad på anrika Cobo Arena i Detroit, med sättningen som är min favorit ur ett barndomsnostalgiskt perspektiv. Låtarna går i 180, Eric är snortight och spelglädjen är nästan så man kan ta på den. Men när bassolot kommer så spolar jag nog en smula ändå, eller går och hämtar mer kaffe.

9/12 Genesis – Boston 1974

Vilken grej ändå. Genesis har precis blivit ett stort namn och väljer då att på sin nya turné köra den nya skivan, en temadubbel-lp dessutom, rakt av. Knappt några gamla hits, ingen Supper’s ready, bara den nya skivan och en eller två äldre låtar som avslutning. Men vilken skiva, och vilken spelning. En publikupptagning i nästintill otroligt bra kvalitet. Skoj!

10/12 Rainbow – Kyoto 1976

Rainbows japanturné 1976 är tveklöst den bästa turné de gjorde, och musiken de spelade framfördes med en frenesi och ljuvlighet som de inte lyckades åstadkomma vare sig innan eller efteråt. Hela turnén finns tillgänglig i oftast fantastiska ljudupptagningar, även den officiella liveskivan ”On Stage” är som bekant inspelad på denna runda. Jag valde Kyotogiget eftersom det är ett av de riktiga supergigen med både Stargazer och A light in the black (den senare försvann snart ur låtlistan) samt ett jam på The Shadows-hiten Apache som mig veterligen bara hände just i Kyoto. En ypperlig publikupptagning från den japanska bootleggern Mr. Peach bjuder oss således på en riktig högtidsstund i hörlurarna.

11/12 Alice Cooper – London 1989

Jag dissade ju (nästan) Alice ovan så nu får han ta plats med den andra kvällen på Wembley arena 1989. Trashturnén är i full gång, låtlistan bjuder på obskyriteter som Desperado och Gutter cat vs. The Jets samt nästan hela "Trash"-skivan. Jag hade faktiskt möjlighet att se detta i Köpenhamn men avstod. För jag var dum i huvudet.

12/12 Black Sabbath – Syracuse 1976

På undertecknads namnsdag blir det stenjävlahårt. En kristallklar radioinspelning från en av Sabbaths sämst dokumenterade turnéer. Och vilka låtar vi bjuds på, det är tyvärr inte hela giget men på den knappa timmen som bjuds har radion ändå lyckats få med rariteter som Gypsy, Electric funeral och den riktigt rara All moving parts (stand still). Jag minns fortfarande när detta gig läckte ut via Wolfgangs Vault. Det var en fin dag.

13/12 Rainbow – Fukuoka 1976 / 220 Volt – Östersund 1982

Det är luciadags och vi lyssnar lite på ännu ett Rainbowgig innan vi hoppar över till gänget i 200 Volt. Voltarna spelade två gig denna dag enligt Mats Karlsson, och det som finns bevarat bland samlare är en videoupptagning på det andra giget – det ägde rum på Folkets Hus och bandet kör på alla cylindrarna. Kvalitén på inspelningen är dålig, men vi överlever eftersom det finns så otroligt lite material med 220 Volt ute bland samlare. White powder, för bövelen!

14/12 Alice Cooper Göteborg 2009 / Europe Helsingborg 1984

Alice Coopergiget i Göteborg var ett sådant som hade alla förutsättningar. En otroligt bra låtlista med många rariteter och en scenshow där han blev avrättad massor av gånger på olika sätt. Ändå var det tyvärr en ganska trött tillställning, bandet var inte det bästa och speciellt trummisen verkade tycka det var skittråkigt. Jag skippar därför den fina soundboarden som man fick på ett USB efteråt och hoppar tillbaka till 1984 och ett Europe på Idrottens Hus i Helsingborg. Ljudet är tyvärr bara sådär men de är så satans bra på denna höstturné att man får magknip. Briljant låtlista, en ny stark trummis och rökbomber. Vad mer kan man begära?

Ah, vilken vecka. Och snart börjar en ny. Med en av mina absoluta favoritliveinspelningar, alla kategorier. Tills dess, enjoy!

/Alex

Deep Purple live 1975

Det var som vanligt herr Svärd som öppnade mina ögon, han brukade göra det. DEEP PURPLE hade varit ett band bestående av antingen a) Mark II-sättningen eller b) ingenting alls. Det hade jag lärt mig/läst någonstans/hört på skolgården eller nåt. Svärra hade uppenbarligen inte läst detta eftersom han även lyssnade på ett Deep Purple bortom detta, och där öppnades dörren för både Mark III och IV som var de sättningarna det fokuserades en smula på i mitten av 90talet. Vi hade ynnesten att få se GLENN HUGHES några gånger de åren och han körde alltid en hel hög med Purplelåtar som Purple själva inte tog i med tång av olika anledningar, speciellt minns jag giget i Landskrona i maj 1996 (Morgan Ågren på trummor, ja jösses) då vi verkligen fick njuta ett låtset som man aldrig trodde man skulle få höra.

Dessutom valde skivbolaget att fokusera på arkivsläpp, man ruskade fram den kompletta inspelningen från USA 1976 och gav Tommy Bolintiden ett helt nytt ansikte. Man ville även återupprätta, eller kanske bara sminka till, ansiktet på den sista tiden med gamle Svarthatt. Efter att Purple lade ner för gott på våren 1976 så valde skivbolaget att släppa en liten hafsig historia kallad "Made In Europe" på hösten samma år. Det är i grunden inget större fel på den, den innehåller fem låtar inspelade under de tre sista konserterna som bandet gjorde i april 1975, precis innan Blackmore lämnade bandet. Gigen i Graz, Saarbrücken och Paris spelades in, klipptes ned och blev en enkel-lp.

Merparten av skivan verkar komma från Saarbrücken, och på 90talet så gavs det ut en dubbel-cd med oklippta låtar från Graz och Paris vilka skulle utgöra illusionen av en hel konsert tillsammans med två ytterligare "tagningar". Plötsligt satt vi där och avnjöt liveversioner av Gypsy och Lady double dealer som man bara kunnat drömma om innan, samtidigt som det började stå klart att Blackmore lämnat bandet i tanken långt innan han gjorde det fysiskt. Det är väldigt schizofrena spelningar där fyra personer spelar för livet och den femte ömsom briljerar, ömsom verkar glömma bort var han är. Däri ligger även inspelningarnas styrka, och när vi nu idag 2014 kan lyssna på HELA Pariskonserten rakt av (den har förvisso funnits utgiven sedan ett par år) samt, vad det verkar, allt som överlevt av inspelningarna från Graz (nedklippt trumsolo och inga extranummer) så får vi vatten på den kvarnen men det betyder absolut inte att det är dåliga spelningar. Tvärtom.

Graz. Adrenalinet kickar in. Burn är nästan furiös, Blackmore spelar som om livet hängde på det. Stormbringer ångar på och skillnaden mellan Graz och Paris är enorm i just denna låt. I Graz är Blackmore "där". I Paris är han inte det. Man kan nästan ta på hur olika de låter vilket gör att man skärper sinnet och lyssnar och försöker förstå. Vi hör toner kastade lite hit och dit. Vi hör riff från RAINBOW, bandet som Blackmore redan mentalt verkar spela i. Vi hör samtidigt hans odiskutabla sinne för känsla i båda versionerna av Mistreated, speciellt Parisversionen som med all sannolikhet är den finaste någonsin.

Graz är det bästa giget av de två, även om det inte är komplett. Båda gigen förtjänar dock att lyssnas på, klicka HÄR för Paris och HÄR för Graz. Nu väntar vi bara på att någon hittar en längre videofilm från denna turné, det enda vi har idag är några 8mmfilmer samt ett tv-klipp på Stormbringer från tysk tv. Och tills det händer något annat får vi vara glada och tacksamma för det.

/Alex

Svartvit regnbåge

Hade det varit 1995 så hade jag och Svärra suttit i en soffa i norra Helsingborg just nu, ätandes kanelbullar och drickandes kaffe samtidigt som vi tittade på den senaste videokassetten som trillat in i våra samlingar. Det stora nöjet på den tiden var nämligen just videokassetter och ibland fick man tag i grejer som kittlade till alldeles extra. Dessa avnjöts oftast i den tidigare nämnda soffan, till bådas stora förtjusning. Band i hundratal kopierades, listor skrevs och lappar lades i fodral. Oh the joy.

Nuförtiden ser det lite annorlunda ut. I dagarna fick jag tag i något alldeles förnämt fenomenalt bra - en RAINBOW-konsert inspelad på anrika Capitol Theatre i Passaic, New Jersey 1979. Graham Bonnetts första turné och vad gäller videomaterial finns det väldigt lite från denna tid att leka med, så att det plötsligt dök upp en 77 minuter lång tvfilmad rackare gjorde att många av oss satte i halsen. Kvalitetsmässigt är det ingen bluray, den är svart/vit och kameravinklarna är inte de bästa. Men vad ända in i tant Ninnis näshår bryr man sig om det när man tittar? Detta är sannerligen en urtypisk modell för en så kallad "rätt upp i huvet"-video, och ingen av bandet intresserad människa kan undgå att njuta av en sådan här extravagant surpris.

Allt är digitalt numera. Det skrivs inga lappar längre, listorna är i princip borta (eller...?), videobanden är ett minne blott. Likförbannat blir det imorgon Rainbow live 1979. Tvfilmad. I fin kvalitet.

Och soffa, kaffe, kanske nån bulle och Svärra.

Some things never change.

(Inte tjuvkika nu Svärra!)

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

Denna veckan ska vi ta upp den oerhört intressanta andra plattan i ett bands historia. Det är ju lite av en grej med andra plattan som i många fall ställer till det i ett bands karriär - i alla fall om första skivan har varit en hit. Prestationsångesten sätter in med kraft och i många bands fall blir  andra skivan lite av en besvikelse, om nu inte bandet visar sig besitta kapacitet att verkligen skriva musik av kaliber. Och det är såklart några av dessa grupper som vi kommer att prata om denna vecka.

Jag inleder lite nätt, och till mångas förtjusning hoppas jag, med finfina Murders In The Rue Morgue av IRON MAIDEN. Bandet debuterade ju med "Iron Maiden" som även den har stora förtjänster. "Killers" som låten är tagen ifrån är även den en stark platta. Det blev också den platta som blev Paul DiAnnos sista med bandet - på skivan efter "The Number Of The Beast" hade Bruce Dickinson kommit med i bandet och IRON MAIDEN hade i samma veva lyckats skapa ett mästerverk till skiva. Men det är ju en annan historia.

Tror det är många med mig som gillar METALLICA, och då i synnerhet de fyra första skivorna? Precis vad jag trodde. Efter den pubertalt aggressiva "Kill 'Em All" kom "Ride The Lightning" som visar ett band som tagit ett gigantiskt kliv framåt låtskrivarmässigt. Låtarnas mogenhetsgrad är så mycket större om man jämför med debuten att det är svindlande egentligen. Jag har alltid gillat bandets instrumentala låtar, och mest då The Call Of Ktulu som är så härligt episk och, ja, bra helt enkelt.

Sen jädrar höjer vi ambitionsgraden och dänger till med OPETH och deras minst sagt långa ypperliga The Night And The Silent Water från "Morningrise". Jag ska avhålla mig från dåliga skämt om titeln denna gång. Skivan visar på ett band som är så originellt och huserar musiker av sådan kaliber att i alla fall jag baxnar. Mikael Åkerfeldt har ju gång efter annan visat att hans låtskrivartalang är av rang och har egentligen alltid varit det.

BLACK BREATH hade ett rätt bra 2012. De var med på hela avslutningsturnén som NASUM gjorde och nådde då en publik som verkligen fick upp ögonen för just hur bra detta gäng är i livesammanhang. Första skivan "Heavy Breathing" var helt ok, men skivan nummer 2 "Sentenced To Life" är späckad med rejält bra musik. Att denna dessutom liras med en frenesi och uppenbar spelglädje gör ju bara saken bättre. Låtval: Endless Corpse. 

Vi växlar över till tekniska dödsmästarna NILE och deras "Black Seeds Of Vengeance". Fy fan, det är en stänkplatta det! Framför allt är titellåten en djupt imponerande låt så därför har jag valt den.

Lite black metal kanske? DISSECTION hade gjort "The Somberlain", en mycket imponerande skiva 1993. 1995 fortsatte de sin skoningslösa utveckling med "Storm Of The Light's Bane" en skiva som imponerade storligen på mig när jag hörde den första gången. Den har inte slutat imponera om jag säger som så! Låtvalet är Night's Blood bara för att den är så satans bra.

Raskt hopp i genre över till BLACK SABBATH och magiska skivan "Paranoid". Alla låtar på den skivan är bra, så jag hade i princip kunnat välja vilken som. Men då jag alltid har hyst en stor kärlek för War Pigs blir det den. Det blasfemiska svänget är totalt och hänryckande och BLACK SABBATH visade på den skivan att det var ingen lyckträff med debutverket som kom faktiskt samma år som "Paranoid" - 1970. Det säger en del om bandets kapacitet minst sagt!

"Rising" av RAINBOW är en skiva som många gillar, så även jag. Efter det att Ritchie Blackmore hade lämnat DEEP PURPLE kom en första skiva ut under namnet "Ritchie Blackmore's Rainbow" 1975. 1976 dängde bandet till med en klassiker i "Rising". Fy satan vad bra det är.  Det är ju inte bara det att låtarna är magiska, utan insatserna från de inblandade musikerna är synnerligen imponerande. Ronnie James Dio sjunger med ett självförtroende som överbryggar decennierna, Cozy Powells trumspel är svängigt till tusen och gitarrspelet från Blackmore är förträffligt. Låtval: Stargazer. 

Skiva nummer två från THE HAUNTED "Made Me Do It" då Marco Aro hade kommit med i bandet är en av mina favoriter med bandet. Att dessutom Per Möller Jensen hade tagit plats bakom trummorna gör bara skivan än bättre. Silencer har alltid varit en favorit när det gäller bandets låtar, mycket för att Jensen piskar upp en pugilistisk storm på kaggarna som suger musten ur mig. Fortfarande efter ett försvarligt antal lyssningar håller plattan toppklass.

NASUM och "Human 2.0". En knäckande skiva på vilken The Black Swarm återfinns. Kommentar överflödig, eller hur?

THE FACELESS avslutar veckans fredagslista med en låt från "Planetary Duality" - Legion Of The Serpent. Jag gillar verkligen den skivan.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

 

We are indeed satans people

Det är roligt att lära sig nya saker. För ett tag sedan lärde jag mig exempelvis att alldeles oavsett vad jag köper på IKEA så ska någon annan sätta ihop skiten, jag misslyckas bara och svär som en borstbindare och får ont i handen. Bättre då att låta vettigt folk göra det. Under tiden tittar jag på bootlegs och äter kinderägg.

Och alldeles apropå bootlegs, det är väl ingen läsare här som under de senaste 17 månaderna har missat att jag har en liten faiblesse för inspelningar av det mer ekovi...ikevåki....ewokiga slaget? När andra sitter och spelar Pictionary med sin AC/DC-bluray från River Plate 2010 i bakgrunden så sitter jag betydligt hellre med en super8-rulle med RAINBOW från Stockholm 1977, tålmodigt undrande huruvida Ritchie spelar Still I´m sad eller Stargazer. De senaste åren har jag dessutom deltagit i ett projekt som försöker samla alla kända och okända sådana filmer med KISS. Ett kärleksarbete som nu nått en bra bit fram. Alldeles oavsett detta så har jag under arbetets gång varit tvungen att genom trial and error lära mig synka ljud över bild. Ibland har resultatet blivit dåligt, ibland bättre, men framförallt så är det roligt att känna hur man sakta blir bättre, hittar nya vägar och sätt och så vidare.

Det senaste projektet jag rott i hamn var att ge den bästa versionen av ALICE COOPER från London 1982 nytt och bättre ljud. Efter strax över sju timmars arbete var jag färdig, resultatet blev att videon nu åtminstone är sebar. Bilden är fortfarande inte hundragunnar men med det nya ljudet så kan man lättare tvinga sig igenom denna enda kända publikfilm från Special Forcesturnén.

Igår kväll satt jag med några korta snuttar WASP från Malmö respektive Karlskrona 2004. En kompis filmade med sin kamera (fotokamera!) och både bilden och ljudet blev bedrövligt. Nu, åtta år senare, har jag synkat över ljudet från de fina ljudupptagningarna och vips har vi, återigen, filmer som går att se trots att bilden kanske lämnar lite (eller mycket) att önska. Det var riktigt kul att åter se Kill your pretty face från Karlskrona, Stet Howland tappar takten på hi-haten jämfört med det förinspelade så det låter MYCKET speciellt.

Nästa projekt, and this is a KILLER, är att WASP ifrån Madrid 1997 ska få nytt ljud. "Spelar det nån roll?", tänker kanske gemene obildad pöbel. "Nåt så in i helvete" skulle jag vilja säga. Madrid-filmen från april 1997 är den enda kända kompletta Kill Fuck Die-spelningen, komplett med korset, nunnan och fostret. Bilden är hygglig men ljudet överstyrt som fan. Ljudupptagningen är inte perfekt men hundra gånger bättre än ljudet på videon, så när jag kommer hem ikväll börjar jag så smått räkna lite på hur det ska genomföras. Resultatet kommer jag att lägga upp här vad det lider. Jag lovar att den som gillar WASP och deras underbara 1997-turné INTE kommer att bli besviken.

Tills dess, lite Alice!

Om du eller någon du känner sitter med 8mm-filmer eller med andra filminspelningar som du inte trodde man kunde ha till något - kontakta mig så kanske jag kan hjälpa, åtminstone vill jag gärna försöka. Alla filmer är värda ett liv. Nästan. (Minns hastigt en film på EUROPE i Linköping 2004 - har ALDRIG sett något sämre).

/Alex

Fredagslistan vecka 50 - en tidsresestudie

Temat för veckans fredagslista går inte av för hackor, vi har satt tänderna i en utmaning av rang - decennierna 1970-90 har avhandlats. Vi delade helt enkelt ut ett årtionde till var och en enligt följande: Martin förpassades till 70-talet, Alex fick förbarma sig över 90-talet och själv fick jag den stora äran att botanisera i 80-talets fluffiga träskmarker. Det är väl ingen större hemlighet att Alex gärna rör sig i skivbackar á la 70- och 80-tal medan jag och Martin helst gräver runt i 90-talet och framåt, därav blev det hela lite av en utmaning. Herrejesus, jag var faktiskt smått förskrämd till en början. Tänkte kallsvettigt att nog släppte väl åtminstone MAYHEM en eller annan skiva innan 80-talet vände blad och blev till 1990. Eller skulle allt falla i Jon Bon Jovis håriga famn? Nå, det visade sig bli en riktigt rolig resa som vi tar oss igenom kronologiskt som sig bör. Egentligen borde vi kanske ha tagit det här steget längre och kört tidsenlig klädsel hela veckan också. Kan se framför mig Alex i rutiga grungeskjortan och skogshuggarkängor i beige mocka och Martin med ohyggliga polisonger och skjortor i syntetmaterial. Och mig själv i... Nej förresten, det var nog verkligen lika bra att vi inte körde dresscode till det här experimentet. Nu kör vi istället listan fortare än kvickt.

Saturday night fever
Huruvida John Travolta skulle svänga sina lurviga discoben till Martins 70-talsdängor ska jag låta vara osagt.  Själv tycker jag att RAINBOW gör ett riktigt bra och tillika svängigt jobb med låten Kill The King. Sedan tågar RUSH in och det blir en temposänkning utan dess like. Vilket inte nödvändigtvis måste vara en dålig grej, låten i sig är bra men bitvis håller jag faktiskt på att somna och går istället vidare till nästa alster i listan, JUDAS PRIESTs Tyrant. Jag tycker att de låter bra mycket proggigare här än jag är van vid, men skam vore väl annars när det är 70-talet vi tar oss an. VAN HALENs välbekanta introslinga till Ain't Talkin' 'Bout Love är det svårt att inte känna igen även om man verkligen anstränger sig men jag hade kunnat svära på att det där ljudet kommer från 80-talet. Där högg jag alltså i sten. AEROSMITH avslutar 70-talseran och vi lägger bluesigt gitarrgung och orange-bruna färgskalor åt sidan för en stund.

Girls just want to have fun
Vissa skulle nog hävda att jag utför någon form av helgerån som helt utesluter glam, sleaze, hair metal och överlag spandexbralleband i min del av listan. Och om sanningen ska fram så hade jag faktiskt vissa problem med att låta min barndoms TWISTED SISTER falla ifrån men så fick det bli.  För varje sak man väljer väljer man också bort något annat och SEPULTURA, DEATH och SLAYER kändes obligatoriska att ha med. De får också inleda min del av listan och följs upp med NIHILISTs Carnal Leftovers. Bandet bildade ju sedermera ENTOMBED men det visste ni redan. Avslutningsvis gör NAPALM DEATH en insats med Unchallenged Hate från studioalbum nr 2 i kronologin. Det var svårt att välja ska jag säga. Hiskeligt svårt. MORBID ANGEL skulle jag velat ha med här. Och tidiga MAYHEM som sagt. Kanske MORBID och NECRODEATH också. Tidiga METALLICA förstås som ju inte finns på Spotify. Ja, man kan inte få allt, vi kan istället konstatera att jag blev motbevisad, allt bra gjordes inte på 90-talet utan en hel del kommer från tiotalet år innan, axelvaddar or no axelvaddar.

Smells like teen spirit
Alex går ut med en känslomässig och något klistrig ballad signerad SHADOW GALLERY, vars namn jag tyckte mig känna igen lite vagt och mycket riktigt hade Alan Moore och hans (grafiska novell) V för Vendetta ett finger med i spelet här. The Shadow Gallery är nämligen namnet på hjälten V's hemliga bas och bandet som tidigare hette SORCERER bytte väl då de insåg Moores storhet kan jag tro. Nå, vi lägger serienördsreferenserna åt sidan en smula och går vidare.  PRIDE & GLORY puttrar på med lite svängig sydstatsrock och lämnar sedan över till brittiska giganten Bruce Dickinsons väna stämma. Sen blir det tempohöjning i form av FEAR FACTORY, ett  gott initiativ från Bergdahls sida och ett något oväntat inslag. Pluspoäng för det. Brian Robertson som får den äran att avsluta Alex del och tillika listan som sådan gör mig varken till eller från faktiskt, det är habil bilradiorock i min bok som funkar i bakgrunden. Gott så.

Jag vill också passa på att redan nu varna för årets sista lista där vi kommer att ta i till bristningsgränsen med allt som varit lyssningsbart under det gångna året. Ni förstår ju själva, det blir en urladdning av katastrofala mått. Lika bra att ni börjar förbereda er medan tid äro. Värm upp, stretcha och ha kaffetermosen i högsta beredskap.

Men först, veckans lista och två dagars ledighet. Enjoy.

/Susanne

Fredagslistan vecka 50

Through The Looking Glass: Richie Blackmore's RAINBOW

Det finns en skiva av RAINBOW som brukar få de flesta som gillar gruppen att få något saligt i blicken - det är såklart "Rising" vilket med rätta anses vara bandets bästa släpp. Det är med dessa associationer jag sätter mig ner för att lyssna på "Stranger In Us All". Och detta album når såklart inte upp till "Rising"s närmast groteska verkshöjd, vilket jag inte hade trott heller.

Att Doogie White inte är samma sångare som Ronnie James Dio är lika klart. White har dock en riktigt bra pipa som funkar fint när bandet håller sig till den svängiga hårdrock i vars kostym bandet klär bäst, som i exempelvis Wolf To The Moon och Cold Hearted Woman. Däremot gillar jag inte alls Hunting Humans vars vers är ett riktigt sömnpiller och refrängen märks knappt.

Detta är väldigt utmärkande för skivan - när musiken är bra, ja då funkar det såklart alldeles utmärkt även om RAINBOW i denna tappningen inte handlar så mycket om att utmana konventionerna utan mer om att tuffa på i något sort trygghetslunk vilket syftar till att invagga lyssnaren i något sorts igenkännandestadie. När det dyker upp en dålig låt är den å andra sidan så sucky att man himlar med ögonen. Detta gör att skivan blir väldigt ojämn och ganska tråkig utan att för den sakens skull sälla sig till musik som är verkligt dålig.

Jag tänker inte orda så mycket om musikernas prestationer - det rör sig om rutinerade lirare som vet hur man trakterar sina instrument och de gör såklart inga misstag.

Men man bör aldrig, aldrig blanda in klassiska stycken i hårdrock. Ja, jag vet såklart att det är många som gillar detta grepp och att det är band som gör detta. Men vid alla helveten nu får det fan räcka att baka in Griegs I Bergakungens Sal. Vissa kallar det kvalitet - jag kallar det pretentiös skit.

Sammantaget - en hyfsad om än trygg plattleverans av RAINBOW - men det finns bättre släpp från denna grupp.

/Martin