Fredagslistan 20 vecka 11: BASS

 Basen, vad skulle vi vara utan den? I musiken är det basen som sätter ton, den bestämmer humör och ser till att hela skutan gungar. Klipp den, och se alltet förminskas. Missbruka den, och se allt till fördärv. Nog för att jag är partisk mot mina skråbröder men denna ljuva lågfrekventa stapel gör mig alltid glad; att känna bröstet vibrerar och uppslukas av värmen är näst intill något heligt.  Det finns inte tid på dygnet för att prata om alla mästerliga fränder av F-klaven, men idag ska vi ge lite kärlek åt några favoriter och även testa ett lite nytt format, en ren videolista (länkad här) där jag försökt hitta korta klipp eller videos som visar vad dessa lågländare går för. Några kommer gå rätt fort, antingen för att jag redan pratat om de förr eller för att de redan är kända för sin talang. Peter Steele, Geddy Lee, Geezer Butler, Steve Di Giorgio, John Myung, Frank Bello, Rex Brown, Billy Gould, Les Claypool, John Entwistle and on it goes…

Tre basister som betytt mycket för mig under åren som alltid tåls att uppmärksammas om än kort är Cliff Burton, Jason Newsted och Rob Trujillo, roligt nog mina 3 favoritmedlemmar i Metallica (go figure…). Mycket kan diskuteras om vad Metallica varit om Cliff Burton inte tragiskt dött den där tidiga morgonen i Ljungby 1986. Vi kommer aldrig riktigt få något svar, men i tonåren ville jag vara Cliff Burton. Jag spelade Master of Puppets och Orion om och om igen. Blev väl aldrig speciellt bra, men han var inspirerande. Jason och Rob är däremot fenomenala båda två. Rob skulle jag säga är den bästa basisten av alla 3 (vi kan slåss om det om ni vill) men jag har alltid känt att han är tyglad av att spela i Metallica. Den snubben behöver spela aggressiv funk som han gjorde med Infectious Groove. Jason var perfekt, skivorna han bidrog till är inte några stora favoriter men snubben är en riktig demon, jag sörjer de stackars strängar som mött hans maniska plektrum. Att Lasse och Hetfield dränkte basen i Justice-mixen är en av dödssynderna i musikhistorien.

Jaha, så kort blev det kanske inte. Men vi går vidare till en rätt okänd basist som jag än idag bävar lite för. Arif Mirabdolbaghi (jag har fått googla namnet 4 gånger den här vecakn) som spelade med Protest The Hero fram till 2014 är än idag någon som ger mig smärre hjärnblödning när jag lyssnar på det han gör. Inga hämningar med teknik utan bara precis vad som helst som kommer honom för. Slap, tapping eller väldigt vackra ackordföljder. Dessvärre finns det inte några speciellt roliga videos av honom själv, utan vi får nöjas med Eric Gonsalves som var bandets livebassist under ett antal år.

Näst har vi en karl idag nästan mest känd som en basistmeme. Herr “Br Br Deng” själv, Ryan Martinie. För den oinvigde så rekommenderar jag att lyssna på Mudvaynes Dig så skola ni snart förstå. Det är synd att det är så, för Martinie är verkligen en virtuos, med en rätt säregen och oerhört aggressiv stil kombinerad med hänsynslös slap. Återigen någon lite tyglad av sin omgivning, även om han lever loppan i Mudvayne med alla jävla knäppa ansiktsmålningar.

Justin Chancellor kommer få många att himla med ögonen. Nog om detta jävla Tool hela tiden. Det är tjatigt, jag vet, men jag vet precis var jag var första gången jag hörde dem. Min musik-/ensemblelärare gav mig hemläxa att lyssna in mig. Jag gick hem och laddade ner deras diskografi (säg inget till Lars Ulrich, då blir han ledsen) och lyssnade på hela 10,000 Days (2006) i ett svep. Efter det var min musiksmak aldrig riktigt densamma och jag har jagat Justins sound och feel sedan dess utan framgång. Bandet är musikaliskt en powertrio där gitarr, bas och trummor behöver fylla ut så mycket utrymme som möjligt utan att trampa på varandra. Basen i Tools musik är inte bara förstärkning eller en grund för gitarr och synthar eller liknande. Den är melodiös, hypnotisk och enorm allt om varandra, dränkt i effekter och distad till helvete emellanåt. Dessvärre är Tool luriga, de är relativt skygga med att lägga upp bra material av sig själva live. Men den ypperlige basisten Kello Gonzalez har lyckligtvis gjort korta covers av många av Justins bästa slingor. Med samma bas dessutom, en Wal Mk2. Värde sisådär 110000 svenska kronor begagnad. Man skulle ju jobbat med något som betalar bättre än biblioteket. Nåväl.

Jag har pratat om Maximum The Hormone förr, ett av mina favoritband. Deras ödmjuke lille basist, Futoshi Uehara, är verkligen en underskattad pärla till energiknippe. Japans svar på “vad hade hänt om Flea spelade Hardcore istället för pop” är verkligen en av de viktigaste beståndsdelarna i bandet. Hans våldsamma slap är ett av bandets tydligaste signaturer som ger bandet sin kaotiska känsla och gung. De är musikaliskt sett, precis som Tool, en powertrio där basen behöver ta mycket plats mellan syskonen Nao och Ryo på trummor respektive gitarr. Någon dag hoppas jag kunna lära mig spela något av hans alster, men varenda gång jag försökt känns det som att jag jagar en ferrari på en trehjuling. Mina stackars handleder…Även här är det ont om riktiga videos, så vi får nöja oss med en låt och lite hjälp från fansen.

Sist har vi inget flådigt, tvärtom. Oliver Riedel är en sällan besjungen basist, här är det inget tungt lir eller komplicerade slingor. Riedels mantra har alltid varit “serving the song”, med en sällan speciellt tydlig roll i Rammsteins musik mer än att kännas, med ett fåtal undantag såsom Seemann från första skivan (1:30 i videon för den otåliga) Det är inget flådigt, inget extravagant. Bara en väldigt fin melodi. Jag är igen partisk, Riedel var min största idol som tonåring när jag först plockade upp basen. Mitt huvudinstrument är än idag en Sandberg-bas för att Riedel spelar på dem, ett instrument jag är djupt förälskad i och aldrig kommer göra mig av med. Nu är det ren barnlek att spela, men jag minns hur stolt jag var första gången jag spelade igenom hela Du Hast felfritt på min billiga Squier Jazz-bas. En enklare tid.

Det finns myriader av andra basister jag älskar. Mike Mills från R.E.M är en milstolpe i min musikaliska resa, Derek Forbes är rena trollkarlen i Simple Minds och jag har lirat mycket Paul Simonon från The Clash. Jeff Ament, Louis Johnson, Tony Levin, Larry Graham, Bakithi Kumalo, Carole Kaye, Tina Weymouth, vi kan som sagt fortsätta i timmar och speciellt om vi lämnar den hårda musiken bakom oss. Vare sig de spelar 4 eller 5 strängat, kontrabas eller bandlöst: var snäll mot basisterna i ert liv. Var snälla mot varandra oavsett om ni spelar bas eller ej faktiskt. Nu ska jag försöka spela Orion igen, wish me luck.

//Herr B

Söndagslistan 2026, vecka 6: De Dåliga Dagarna

 Jag har sedan yngre tonåren haft en fallenhet för perioder av dystert sinnelag. Kroppen känns tung, som att skelettet blivit till bly och köttet till seg tjära. Medvetandet känns som att det svävar utanför mig själv. Depression möjligtvis, även om jag känner mig fullt fungerande. Oavsett så är det i dessa stunder musiken kan erbjuda en stor tröst, att veta att någon annan har känt eller upplever något liknande och gett en ett utlopp för den. Idag ska vi gå igenom ett axplock av låtarna jag lyssnar på under de dåliga dagarna och, på sitt vis, hjälpt mig överleva.

Listan på Youtube

Först ut kör vi tre snabba som talar mer till ett seglivat tonårssinne som inte ger sig alltid. Ugly (1996)med Pumpkins, Happy? (2005) med Mudvayne och Stenbrott (1995) med Kent (jo jag vet, det är lite kätteri men man kan inte alltid hjälpa vad man resonerar till). Det finns inga speciellt djupa anledningar, texterna talar lite för sig självt. 

Men Invincible (2019) med Tool är lite mer…esoterisk. Jag har aldrig varit någon som läser texter och inviger mig i vad en låt egentligen handlar om med väldigt få undantag, oftast väldigt bitterljuva eller tragiska. Men texten om kampen med att åldras och att inte längre kunna göra vissa saker resonerar, speciellt över den väldigt vackra musiken. Jag är ännu inte 30 fyllda men de senaste åren har kommit med en rad olika bestyr och begränsningar som känns av. Nåväl, att inte kunna äta rökt mat utan konsekvenser är väl inte direkt på nivå med en gammal krigare som inte längre orkar slåss eller vafan Maynard än sjunger om. Allt är ju relativt.

Vad gäller ensamhet gör låten Loner (2022) av Mando Diao något för mig. Jag trivs med att vara själv men hatar att känna mig ensam. Det är lyckligtvis inte ofta jag känner mig ensam, jag kan skatta mig lycklig med en uppsjö av vänner och gott om familj. Men ibland kryper det ändå in, när musiken tystnat och nattens vilda storm av tankar kommer igång.

Näst har vi fyra melodier om döden, med olika vinklar. Först ut kör vi bob hunds Åh Döds (2013), även den rätt rak. Det finns en speciellt plats i mitt hjärta för musik (och konst i stort) som lyckas kombinera det tragiska, det sorgliga med det glada, det sorgfria. Även om låten inte skulle kallas glad så är musiken hektiskt, mer upbeat och medryckande. Den sväller i ett stort crescendo av bob hunds magnifika kakofoni medan Thomas Öberg mässar, skriker, sjunger, viskar ut sina vackra texter på ämnet döden. 

Efter det kommer Stan Rogers, och här var det massor med alternativ. En föga känd kanadensisk folkmusiker som dessvärre dog 1983 vid enbart 33 år. Musiken berör ofta mer historiska teman, med grund i Kanadas sjöfart, och ofta med en melankolisk. Just idag valde jag First Christmas (1979), en lite mer direkt socialrealistisk visa om att spendera Julen ensam.

Näst upp är Vi kommer aldrig att dö (1996) av Bo Kaspers Orkester. Bo Sundström är enligt mig en av Sveriges bästa låtskrivare och jag har älskat bandet sen jag såg dem live i Rådhusparken i Ystad 2014, verkligen en livsomvälvande upplevelse. Och speciellt detta nummer är alltid, varenda gång, en sån upplevelse som rör mig till tårar av att bara tänka på. Bo, Mats, Fredrik och Micke har tagit mig genom många svåra perioder.

Men det tar inte slut där för Grabbarna Grus. Jag har bara varit på en begravning i mitt liv, jag har haft oerhörd tur även om den självklart inte kommer vara för evigt. Det var min mors farfar, Farfar Gunnar som vi kallade honom. Han var en svår man och inte nödvändigtvis en god man enligt allt jag hört. Han spenderade livet som knegare, men hade alltid drömmen om att vara bonde. Drömmen gick aldrig i uppfyllelse, men efter gudstjänsten (som i sig var en oerhört känslomässig upplevelse såklart) gick alla och fikade, och under fikan sjöng vi tillsammans Fattig Bonddräng (1971). Detta är kanske 10 år sedan, jag hade då aldrig reflekterat på vad den melodin handlade om. Sedan dess kan jag aldrig ta mig till sista versen utan rösten sviker och gråten kommer. Jag blir varm inombords och det är som att en rad knutar löses upp. Jag är inte religiös alls, men jag finner något oerhört vackert i mycket kyrkomusik och religiösa texter idag som jag aldrig kunde uppskatta som ung. Bo Kaspers version av Astrid Lindgrens och Georg Riedels barnvisa är utan tvekan min favorit, möjligtvis med delad plats för drängen Alfreds version av nostalgiska skäl.

Anesthesia (2003) med Type O Negative är en mycket mer brutal och tung historia. Att vara i limbo mellan att inte vilja leva men inte våga dö och att istället fly genom alkohol och droger. Peter Steele kämpade hela livet med depression och bipolaritet som tyglades med allehanda preparat, något jag lyckligtvis undvikit. Men det gjorde inte min bror som jag har väldigt komplicerade känslor kring. Han har snart spenderat en majoritet av sitt liv med att försöka “självmedicinera”. Det är en annan historia, men oavsett är den delen något jag ändå kan relatera till. Vad gäller att inte vilja leva och inte våga dö så önskar jag att jag kunde säga att såna tankar aldrig dykt upp i mitt liv. Men det hade varit lögn.

På liknande tema har vi Adios (2001), en av mina favoritlåtar med mitt favoritband Rammstein. Jag älskade den innan jag kollade upp texten, något med musikens sorgliga brutalitet resonerade trots språkbarriären. Låten följer de sista stunderna hos en pundare medans han överdoserar med den brutala refrängen:

“Inget är för dig

 Inget var för dig

 Inget kvarstår för dig

 För evigt”

Denna lista innehöll i utvecklingsfasen en uppsjö av lite mörkare och/eller sorgsen americana/country med flera låtar av Johnny Cash bland annat. Kvar blev All My Tears (1995) med Emmylou Harris. Det är nästan passande att denna lista blir försenad till en söndag givet de kristna teman som dykt upp. Oavsett är det en episk, mörk melodi om att finna frid i döden med visdomen om att det kommer något bättre på andra sidan. Som sagt är jag inte troende, men jag förstår varför det är en så övertygande tröst och emellanåt önskar jag att jag faktiskt var det.

Sist ut är en bitterljuv melodi av The Soundtrack Of Our Lives kallad The Passover (2008). Jag tolkar texten som en vädjan att inte låta de dåliga stunderna leda en till att ta det där sista ödesdigra klivet. Den har hjälpt och hjälper mig än idag.

Det blev en blytung och emotionell upplevelse. Ibland är man i en tvekamp om livet med sig själv och det känns som att man inte kan vinna. Men jag känner den jäveln, han blir på bättre humör ska ni se. Det blir bättre, alltid.

//Herr B

Fredagslistan 2024, vecka 35: Drömlivebanden och Megalomana japaner

 Alla har vi de där banden man önskar att man fått se åtminstone en gång, som man oftast dessvärre aldrig kommer få chansen att uppleva. Antingen har någon i bandet hälsat hem (eller “Flyttat till Flen” som vi säger i släkten), alla hatar varandra eller så suger de bara så illa att projektet tappat sin lyster. Idag avslöjar Herr B några av sina stora drömmar, i alla fall de som är lite roliga, med en rad videoklipp. Los gehts!

Vad sägs om att börja med något snabbt och enkelt? Sepultura precis efter Roots (1996) och innan Max Cavalera lämnar. Behövs det någon djupare förklaring? Trodde väl inte det, vi går vidare…

Faith No More för böfvelen! Jag tror alla eror hade varit lika tilltalande, bara jag får se Mike Patton skrika omänskligt och rabbla osammanhängande nonsens så är jag nöjd. Det hade kanske varit kul att se dem med Jim Martin som lirade gitarr till Angel Dust (1992) men nu ska vi inte vara kräsna.

Är det här godkänt? Jag tycker det är punkigt nog men det kanske blir kontroversiellt att ha Mano Negra med. Vad de inte har i distade gitarrer och…ja, allmänt skräpigt sound tar de igen genom ren energi och folklighet. Jag är uppväxt med Mano Negra och Manu Chao som bakgrundsmusik och de är än idag bland mina absoluta favoriter och att inte ha sett Manu Chao åtminstone grämer mig.

Nu åker vi drygt 860 mil österut till Japan ett tag. Först ut är ett band vi pratat om tidigare, Maximum The Hormone. Det är hetsigt, snabbt och ROLIGT. Se hela klippet på eget bevåg, den första minuten räcker långa vägar.

Näst upp måste vi lämna youtube bakom oss. Varför är oklart, men de japanska skivbolagen ska vara oerhört juridiskt aktiva. Jag vågar tippa på att ingen ens hört talas om bandet B’z, trots att de sålt dryga 100 miljoner skivor och haft 49 singlar och 25 album nå nummer 1 i Japan…i rad, sedan 1988. Tack vare Mr.Children BUMP OF CHICKEN JUDY AND MARY Dragon Ash (oklart om det är ett taget namn eller hens föräldrar tycker ungen behövde lite fler motgångar i livet) kan vi uppleva detta spektakel från 1995. Varför klär sångaren ut sig till Zorro? Varför har gitarristen en massa polistejp på sina förstärkare med något om “keep away unless your top goes all the way up your legs to your pussy”? Det är bara förbryllande och får mig att önska att jag var en hårdrockare i Japan på 90-talet. 

Nästa band är också lite obskyrt. X Japan är det mest megalomant dramatiska band jag varit med om. I början var det mest bara en massa galet smink och några sjuka frisyrer och att spela i rasande fart (Exhibit A). Sen blev det överdådiga stadiumkonserter i Japan där varenda jävel i publiken verkar ha the time of their fucking lives (Exhibit B). Men deras kronjuvel, deras Magnus Opel, är när trummisen YOSHIKI ska spela solon. De mer uppmärksamma av er kanske märkt att han i klipp numero dos har ett jävla nackstöd på sig. Efter åratal av alldeles för vilt headbangande och trummande så fick han såna jävla nackskador att det krävdes 2 operationer och han är FORTFARANDE inte okej.

Men det stoppar inte den japanska musikindustrins mest megalomana man, nej nej. Under pandemin spelade bandet en konsert utan publik. Jag har sett flera av hans trumsolon och de är lika roliga varje gång, men den här kan vara den sjukaste. I (Exhibit C) får vi se denna karl se ut som han ska börja gråta i drygt 9 minuter till filharmonisk musik han själv komponerat (trummor är inte nog för en sådan storslagen karaktär) och spela ett av de mest oinspirerade trumsolon jag någonsin hört. Det är nästan lika illa som när han framställdes som en staty av Jesus i en av deras musikvideos. Jag tycker inte ens om det här jävla bandets musik men jag vill så gärna åka och se dem bara för att det verkar vara en upplevelse utan dess like.

Vi avslutar med bandet jag nog allra helst önskat mig av alla på listan. Jag började lyssna på Type O Negative under pandemin, dessvärre långt efter att den oefterhärmlige Peter Steele gått bort. Hans otroliga röst och deras perfekta blandning av doom, goth och sjukt dumma morbida humor passar mig perfekt. 

Vi kan inte få allt här i livet, men vi kan åtminstone hålla helg.

//Herr B som borde varit född lite tidigare

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Vartenda ord i denna skrift är verifierade och pålitliga.

Vi kommer tackla ämnet covers inom den tyngre musikskalan, eller varför vad många tror är covers egentligen är originalen.

Börjar gör vi med I’m Your Boogieman, skriven och inspelad av bandet White Zombie under det tidiga 70-talet. Det 9-åriga geniet Robert Zombieson (som går under pseudonymet Rob Zombie) komponerade stycket tillsammans med sina lågstadiekompisar och spelade in en demoversion på en enkel kassettbandspelare. Vad som hände sedan är lite luddigt, men på något vis blev kassetten i fråga stulen av discogruppen KC and the Sunshine Band som sedan spelade in den till sin platta Part 3 (1977) och den blev snabbt en hit. Zombieson & Co försökte förgäves hävda sitt ägandeskap till låten, men ingen tog de stackars ungdomarna på allvar. 1996 släppte White Zombie, nu ett etablerat band, en rerecorded version. Enligt källor är stämningen fortfarande spänd mellan alla inblandade aktörer.

Vi går vidare till en mer lättsam historia. Under det sena 2000-talet genomgick Korn lite av en svacka. De förlorade sin ursprungliga trumslagare, David Silveria, och fick inte riktigt till det som de tidigare sköna melodierna. De bestämde sig då för att lägga om helt och testa sig på musikalmakandets konst. Projektet gick käpprätt åt helvete. Det enda som blev lite bra var deras proof of concept-inspelning av Kidnap the Sandy Claws, ursprungligen från musikalfilmen The Nightmare Before Christmas (1993).

1963 släppte gruppen “Gert Stjärt och Kavalleristerna" på sin skiva, Älskog, Gagnef & Fogdens blod, en liten låt vid namn Hej Petter. Låten är makaber och utanför gruppens dedikerade, pensionerade fanbase är den föga känd. Låten är skriven av Gert Gyldenlindt (född, uppvuxen och avliden i Höör kommun) som grundade bandet i början av 60-talet. Deras musik var då lite råare och mer i linje med extremmusikens utsvävning som senare skulle dominera topplistorna i Laos, Djibouti såväl som Färöarna. När den evige Jimi Hendrix hörde låten sägs han ha sagt "det var ju inte dumt". Men Petter var ju inte ett passande namn för en engelskspråkig marknad och ändrades hastigt till Joe. På detta vis blev låten en internationell storhit och en rockklassiker. När Type O Negative sen skulle släppa sin andra platta The Origin of the Feces (1992), lyckades frontman tillika basist Peter Steele hitta en sällsynt kopia av det svenska originalet och bestämde sig för att gör en mer trogen cover. “Den var förjävla tung, äcklig och grotesk", kommenterade Steele i en intervju med Höör-t & Sett.

Mastodon var ett band som existerade någon gång innan den senaste istiden, drygt 11000 år sedan. De spelade förjävla tung musik, och forskare hittar nya spår av råa riff och geniala musikstycken varje år. 1884 grävde arkeologen Roger Dodger Bogsman fram en nästan helt bevarad vinyl, märkt i urblekta bokstäver Stairway To Heaven (årtal okänt). Då vinyspelaren in skulle uppfinnas på mer än 60 år glömdes upptäckten bort i ett arkiv i centrala London tills sin återupptäckt 1970 av musikerna Robert Plant och Jimmy Page från Led Zeppelin. Nu utrustade med rätt teknologiska förutsättningar lyssnade duon igenom inspelningen och blev så oerhört tagna av dess briljans att de omedelbart gav sig på att spela in en egen version av den förhistoriska melodin. Resultatet är vida erkänt som en av rockmusikens största klassiker. 2019 lyckades forskare med moderna redskap återställa Mastodons original till sin forna glansdagar. Jämförelsen är intressant, men man får ge Page & Plant pluspoäng för hur nära de kom givet tekniska begränsningar.

Sist men inte minst har vi en språklig utmaning. Här orkar undertecknat inte ens hitta på något… eller jag menar utföra verifierade kvalitativa efterforskningar. Rammsteins keyboardist Flake låter som Uli Kunkel (även känd som Karl Hungus) och de andra nihilisterna från The Big Lebowski (1998) när han sjunger och det tycker jag är rätt fint.

Tack och/eller bock, valfritt,

Herr B, Vice-Odugling Andra graden

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!