Fredagslistan 2026, vecka 34; Sikta mot stjärnorna

Förlåt om rubriken var lite click bait. Det är inte Lasse Holm vi ska prata om idag. Istället bjuder vi på lite tuffare tongångar. Det är inte bara helvete och Satan ondskefulla artister sjunger om. Ibland vänder de blicken uppåt mot rymden och stjärnorna. Idag tänkte jag att vi skulle kolla på ett par exempel när detta sker. Listan hittar ni här och sist i texten. Mot stjärnorna! 

Curse - "Slaughter of the Stars" (Slaughter of the Stars, 2006, Blackmetal.com).

Här har vi ett isländskt black metal band som inte riktigt låter isländskt på det där dissonanta sättet. Istället är det ganska mycket chugga-chugga trummor och lite mer 90-taligt sound. Det är inte så dumt helt enkelt. Tydligen ska bandet ha flyttat till Norge och är fortfarande aktiva. Det blandas in lite synth och tuffa effekter. Omslaget ser naturligtvis ut som riktig skit. Det hör ju till om du släpper skivor på ett bolag som heter Blackmetal.com. Oväntat tufft och hårdrockigt gitarrsolo. Nu raskt vidare till något annat som delar ett par likheter med Curse.

Covenant - "Bizarre Cosmic Industries" (Nexus Polaris, 1998, Nuclear Blast Records).

Nu snackar vi, ett äkta tidigt norskt allstars-band. 

Eller ja, bandet var ett sidoprojekt till medlemmar från Dimmu Borgir och släppte en fullängdare 1997 innan det var dags att röra om lite. 

Bandet bestod år 1998 av medlemmar från Dimmu Borgir, Mayhem, Carpe Tenebrum samt sopranen Sarah Jezebel Deva känd från inte minst Cradle of Filth. 

Så vad hittade man på år 1998 när millenieskiftet närmade sig med stormsteg? Jo då bestämmer sig detta glada gäng för att spela in en skiva med progressiv/melodisk black metal som handlar om planeter och rymden och inte det minsta sataniska dyrkandet. Resultatet? En så kallad mesig skiva som man skulle skämmas för att äga och digga. Jag köpte den samma vecka som den kom ut och jo det är lite svulstigt och svettigt på sina ställen men det är nog också för att produktionen är väldigt klinisk och gör att det låter ofarligt. Covenant förlorade en namntvist med det svenska EBM-bandet Covenant och fick sedan byta till The Kovenant och började göra någon sorts Marilyn Manson doftande metal/rock och det var väl inte särskilt spännande men bandet är fortfarande aktiva. Precis som i fallet med Curse kan man titta in omslaget som säger något om sin samtid men inte direkt osar ondska. Då blir det mer ondska i fallet med nästa band.

Torture Chain - "Mutilating Astral Entities" (Mutilating Astral Entities, 2013, Egenutgivet kassettband).

Här räcker det nästan med att kolla in loggan och omslaget för att förstå vad det är för musik som väntar. Helt omöjlig primitiv black metal där fokus inte direkt lägger på ljudkvalité eller lyssnarvänlighet. Den som utför denna musikaliska gärning kallar sig själv Torturer. Gott så. Denna enda medlem är amerikan och spelar och sjunger naturligtvis i tusen olika band och projekt. Det mest kända namnet bland dessa band är kanske det brittiska bandet Pagan Altar som hållit på sen år 1978 och vilket Torturer är sångare i sen år 2017. Det om det. Vad är då det som gör Torture Chain speciellt? För min del handlar det helt enkelt om att det finns en punkig nerv och en känsla för melodier som döljs genom att produktionen är som den är. Det är egentligen samma recept som gjort många finska black metal band framgångsrika, en anti-tes till Covenants kliniska produktion. Att låten jag har valt är över 12 minuter lång visar också på att det inte så hjärndött som det kan upplevas vid en första lyssning. Precis som sina landsmän i Funereal Presence är det progressivt i smyg. Jag fann bandet när jag grävde runt på några forum för längesedan och jag har inte riktigt kunna släppa melodierna som skapas och fastnar. Nu ska vi över till något ännu ondare. 

Matricide- "Morning Star" (Morning Star, 2016, Daemon Worship Productions).

Okej. Det är lite fusk med Morgonstjärnan. Det vet jag. Men det är ändå en sorts stjärna även om den som symbol mest används för att symbolisera Lucifer i black metal kretsar. Matricide är ändå ett band som jag tycker får för lite uppmärksamhet när det kommer till hyfsat modern svensk ortodox black metal. Bandet kom från Uddevalla men är numera splittrat. Denna låt är tagen från en EP som spelades in år 2005 så redan här är det kanske svårt att prata om modern musik egentligen. Medlemmar från Matricide har spelat live och i andra band som Grift, Morbid Insulter, Excessum med flera. Detta är musik för folk som tycker att Ofermod, Ondskapt och andra band som dök upp i början av 2000-talet i Sverige hade något som gått förlorat i kommersialiseringen av black metal. Kan inte rekommendera detta nog. Bandnamnet är också väldigt ont. Att döda någons mamma är ondskefullt. Bolaget Daemon Worship Productions som verkar nedlagt hade också en förmåga att snoka fram intressanta band på samma sätt som Norma Evangelium Diaboli är duktiga på. På tal om just det bolaget så är det dags för dagens sista låt. 

Teitanblood - "Sunken Stars" (The Baneful Choir, 2019, Norma Evangelium Diaboli).

Sista låten blir en nedstigning till de sjunkna stjärnorna. Vår guide denna gång är det fullständigt briljanta döds/blackbandet Teitanblood från Spanien. Den som inte har hört bandet kanske tror att det rör sig om någon form av War eller Goat metal av kanadensiskt snitt men detta är något annat. Det är mer dödsmetal med en nerv från black metal. Det är ganska svårlyssnad musik och för min del fungerar bandet bäst när jag behöver rensa tankarna från allting och bara sätter igång en skiva. Det är svårt att beskriva den känsla som bandet kan väcka, det bästa är att prova själv och om det inte fungerar försöka ett tag senare. Ibland klickar det och ibland inte. Väldigt stämningsfullt omslag måste jag säga. 

Det var allt vi hade att bjuda på idag. Jag hoppas att det blev lite stjärnglans på er fredag. Listan hittar ni här. /Oscar K.

Fredagslistan 2026, V 29: Sex snabba slaktlåtar

Det är ju inte slaktmånad (oktober) än men jag tänkte ändå köra en lista med låtar som har något med slakt att göra. Det blir spretigt och inte alltid superbra men det är åtminstone något. Dessutom är det varmt ute och skämt kött och skämd och rutten musik passar väl som handen i nithandsken?

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget som vanligt. 

Iron Maiden - "Bring Your Daughter... to the Slaughter" (No Prayer for the Dying, 1990, EMI).

Någonstans måste vi börja och varför inte här? Iron Maiden är väl de flesta metalfans bästa band. 

Jag minns många Iron Maiden fester från mina yngre år. Vad är en Iron Maiden fest kanske den oinvigde undrar.

Det är helt enkelt så att man lyssnar igenom Iron Maidens samlade diskografi i kronologisk ordning från början till slut. Ibland tar ölen slut, ibland tar tiden slut, ibland tar lyssnarnas medvetande slut. I vilket fall som helst är detta själva konceptet. 

Här har vi Iron Maiden som de lät år 1990. Av många fans anses denna skiva vara en av de sämre i hela deras diskografi. Mig veterligen har detta omvärderats lite på senare år men just den låt jag har valt med ett slakttema brukar inte direkt framhållas som något av bandets stora mästerverk. Det struntar jag i då det är lite svängigt och passar på veckans tema med slakt. Ta med dottern till slakten helt enkelt. Bredbent och oväntat rak låt från bandet som kanske är mer känd för sin episka version av Heavy metal. Nåväl vi går väl vidare till något än mer uppenbart.

Slayer - "Show No Mercy" (Show No Mercy, 1983, Metal Blade Records).

Slayer, denna uppenbara grupp att välja när det handlar om slakt. Här med titelspåret från deras första fullängdare från 1983. Detta är ju inte riktigt thrash på det sättet som bandet senare blev kända för. Detta är visserligen ganska snabbt men det finns en stark NWOBHM-influens. Inte minst på sången men även på riffandet. Däremot är det givetvis skitbra och bör passa alla som gillar modern black/thrash av norskt snitt. Det finns också en punkig kvalitet som Slayer fortsätter ha med sig genom karriären. Slaktaren är slaktaren helt enkelt. Nu raskt vidare till något annat gammalt. 

Onslaught - "Angels of Death" (Power from Hell, 1985, Children of the Revolution).

Okej okej. Onslaught betyder ju angrepp på svenska och inte så mycket med slakt men på engelska är det nära nog okej? Här är ett brittiskt hardcoreband från 1980-talets början som bestämde sig för att spela satanisk thrash metal istället. Det trodde ni väl inte att jag skulle ogilla? Här pratar vi Bristol istället för Bay Area. Låttiteln Angels of Death låter misstänkt likt en viss låt av Slayer. Det finns också vissa riff och delar på denna skiva som inte bara andas Slayer utan även Metallica och Hellhammer. Inte mig emot. Det är ett gött ös helt enkelt. Nu kör vi vidare till något annat som kanske passar bättre in på temat. 

Marduk - "Slay the Nazarene" (Nightwing, 1998, Osmose Productions).

Svenska mangelgudarna Marduk karriär kantas av kontroverser. Är det inte nazi-anklagelser är det något annat. Precis som det påstås att Tomas Ledin drar ord ur en hatt när han skriver låttexter finns det ett envist rykte om att Mogge i Marduk singlar slant om nästa skiva ska handla om krig eller ha ett mer sataniskt tema. 1998 blev det album med sataniskt och vampyrtema. Det är nästan lite uppfriskande även om det kanske går att påstå att låtar om Vlad Tepes både har något krigiskt och sataniskt över sig. 

Här har vi i alla fall ett Marduk när de bestämde sig för att strunta i detta med dynamik och istället satsa på ett jävla pisk. Här har vi precis som på skivan från året efter "Panzer Divsion Marduk" en lineup med Legion på sång, Mogge på gitarr, B. War på bas och Fredrik Andersson på trummor. B. War avled förresten i år. 

Låten jag har valt ut handlar om att slakta den kanske mest ikoniska sonen genom tiderna, guds son. Det är pisk rakt igenom. Nu kör vi vidare på en ny bekantskap för min del. 

Bestial Strike - "Slaughter" (Legacy, 2024, Independent).

Turkisk black/thrash med stark crossoverpotential!. 

Jag vet inte något om detta band förutom att de varit aktiva sen år 2016 och kommer från området kring Istanbul. 

Musiken är modern thrash med inslag av både dödsmetal och metalcore samt hardcore. Det är både dubbeltramp och hytta med näven musik. Sången skiftar mellan mer klassisk arg hc/thrash och growlande. 

I denna subgenre förväntar jag mig inte så mycket moderna influenser men det funkar också. Nu avslutar vi med det kanske mest slaktigaste av det slaktiga.

Darkened Nocturn Slaughtercult - "Slaughtercult" (The Pest Called Humanity, 1999, Independent). 

Vi avslutar med det tyska bandet Darkened Nocturn Slaughtercult och deras låt Slaughtercult som är med på deras första släpp. Först möts vi av ett halvt om halvt snott Black Sabbath riff men sedan kör bandet igång med go black metal av sent 90-talssnitt. Det som gör Darkened Nocturn Slaughtercult lite speciella är inte bara det faktum att bandet fortfarande är aktivt utan att de även har en kvinnlig sångare och gitarrist som varit med från bandets början. Då black metal scenen till stor del är mansdominerad är detta något att kanske lyfta lite extra. Att bandnamnet är något överlastat gör att det känns ännu mer tyskt. Låten Slaughtercult är vad den säger sig vara. En kultig slakt. 

Det var allt för denna gång. Tack för att ni följde med på resan och glöm inte att köttet ruttnar snabbt i värmen.

Listan hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 52: Oscars bäst of 2024

 Ett år går snabbt. Ibland så snabbt att jag inte riktigt hänger med. Det är fegt att säga att jag inte vågar stå för mina val men de album jag har valt ut är sådana som jag har kommit tillbaka till om och om igen. Andra höjdpunkter från i år var bland att Malmö Metal Massacre och att Watain fick spela på bästa tid på Malmöfestivalen. Det är alltid roligt att se att band tar plats i det offentliga även om ni som känner mig vet att jag inte direkt älskar att se band live. Nåväl. Mindre gnäll och mer musik. Här kommer min lista på skivor jag tycker att folk borde lyssna på.   

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone -"The Bird People of Nordland" (It Beckons Us All......., 2024, Peaceville Records).

Att den senaste Darkthrone skulle hamna på denna lista hade nog alla förväntat sig. Att den däremot skulle vara så bra som den faktiskt är hade nog inte jag förväntat mig. När jag skrev om skivan i en tidigare post så kunde jag konstatera att om äldre Darkthrone lät som Celtic Frost och Hellhammer fast snabbare och ondare så låter deras senaste skiva som om Darkthrone skulle sänka tempot och istället spela en enklare och mer långsam version av sig själva. Som Celtic Frost ungefär. Fortfarande fortsätter bandet på sin återgång till äldre klassisk metal och hårdrock men det är fortfarande hårt och omisskänsligt Darkthrone. Låtarna är också långa och har en episk underton. Även om det kanske inte är  True Norwegian Black Metal (TNBM) är det fortfarande bättre än 95% av all annan musik som släpps.

Invunche -"Antü" (Atavismo, 2024, Nuclear War Now! Productions).

Vad sägs om lite psykadelisk black metal med punkinfluenser från Nederländerna? Krydda detta med texter och image och framtoning tagen från Sydamerikansk shamanism så har ni Invunche som består av en enda medlem, El Invunche som lyckas med att frammana ett fullständigt galet ljudlandskap med mycket variation. Sången är bra och av klassisk black metal snitt. Syntmattor dyker upp och trummorna puttrar på bra. Jag tror både folk som gillar mer rå black metal av finskt snitt samt de som uppskattar punk kan gilla detta. Jag blev ganska golvad av denna skiva när den kom och det finns lager att upptäcka. Vissa partier är också ganska melodiösa och finstämda men hela tiden finns det en märklig skevhet underliggande. Lite som det Wagner Ödegård lyckas med i Wulkanaz. 

Asarhaddon -"Im tiefen Wald" (Êra, 2024, Vendetta Records).

Okej. Jag är inte världsbäst på tysk black metal om man bortser från Katharsis, Graupel och ett fåtal andra band. Därför blev jag lite förvånad när jag hörde Asarhaddons senaste fullängdare. Bandet består av en duo av musiker som tar in gästvokalister på sina album. På detta är det en kvinnlig sångare med det ganska generiska namnet Nova som greppar mikrofonen och jävlar vad bra hon gör det. Asarhaddons musik är ganska finstämd och melankolisk och episk black metal. Jag drar ibland lite paralleller till MGLA men även till Amesoeurs. Det finns något väldigt känslosamt över musiken. Vissa partier påminner också om svenska Grift. Detta är musik för regniga och ledsamma dagar. Blir lite känslosam av den. En mycket positiv överraskning och ett påminnelse för mig att inte alltid avfärda tysk black metal trots att musikvideon är väldigt generisk. 

Antichrist Siege Machine -"Cowering Lamb" (Vengeance of Eternal Fire, 2024, Profound Lore Records).

Jag såg att min skribentkollega Susanne också hade med ASM på sin lista. Jag vet inte vad man ska säga mer. Gillar man black/Death/War/Grind metal är denna skiva ett måste. Det är pisk från början till slut. Att bandet också är ute och turnerar ganska frekvent gör att åtminstone jag blir lite sugen på att se hur en sådan här konsert kan låta och se ut. Framförallt om det blir en ordentlig pit hos publiken. Hoppas gubbarna från Richmond, Virginia forsätter på samma spår i framtiden. Ibland behövs det musik för att rensa bort vardagens tristess och detta band hjälper mig med detta på ett utmärkt sätt. 

Adorior -"Begrime Judas" (Bleed on My Teeth, 2024, Dark Descent Records).

På tal om återkomster. Det engelska bandet Adorior bildades 1994 men har inte släppt någon fullängdare sen år 2005. Jaded Lungs sjunger och vrålar som att hennes röst verkligen har väntat i många år på att få släppas loss. Bandet manglar på som om det inte fanns någon morgondag och i denna låt jag har valt ut så har de även klippt in maskingevärssamplingar i takt med trummorna. Ni förstår nog vad vi pratar om. En vansinnig blandning mellan black metal och death metal med lite thrash och klassisk metal inslängd. Gitarrsolon som får Kerry King att kännas sansad. Sammantaget får det mig att tänka på om ett band som inte var lika allvarliga och seriösa skulle få för sig att spela in "Panzer Division Marduk". Skivan har också ett visst sväng och det är svårt att inte sitta och digga med. En skiva som jag har svårt att lyssna på i en enda sittning då det tar lite på krafterna men som jag gärna återkommer till för att få en dos av vansinne. Extra bonus för det smakfulla omslaget. 

Det var detta årets lista. Jag skulle egentligen vilja nämna Koldbrann och även Djevel som släppt nya skivor men jag måste lyssna mer på båda skivorna då jag inte har fastnat riktigt ännu. Framförallt Koldbrann har jag väldigt höga krav på och ännu har inte den skivan klickat med mig ännu. Ses nästa år. Då hoppas jag som vanligt på mer häxmetal. 

/Oscar K.

Listan hittar ni här. 

Fredagslistan 2024, vecka 46: En kosmisk tripp i mystiken och kaosets tecken

Allting börjar med en idé eller vision. 

För mig började det med att min inkorg fick fler och fler utskick som var väldigt vaga och fyllda med någon sorts numerologi som jag inte förstod mig på. Detta var min första kontakt med Mystiskaos. Ett skivbolag som startade upp sin verksamhet år 2016. På något sätt var också bolaget sammankopplat med Dissociative Visions samt med Fallen Empire records. Någonstans i denna historia försvann också bolaget och skulle läggas ner för att sedan återuppstå igen. Mycket oklart. Jag skulle kunna killgissa på att Mystiskaos är sammankopplat med bandet Skáphe som bildades i USA men sedan fortsatte sin karriär på Island. Listan hittar ni här och i slutet av listan.

Dagens lista är mitt sätt att försöka plocka ur några av guldkornen ur den digra utgivning som finns på bolaget. Det tänkte jag göra med ett band som egentligen borde varit med på listan över de bästa albumen förra året. 

Arnaut Pavle -"Baptized in Jesus Piss" (Transylvanian Glare, 2023, Mystiskaos).

Här snackar vi finsk black metal med vampyrtema av bästa snitt. Arnaut Pavle är namnet på en påstod vampyr som levde på 1700-talet i Serbien. 

Låten är tagen från bandets andra fullängdare. Det är rejält punkig black metal som påminner om Darkthrone men också andra framförallt norska och finska akter som fanns förr i världen. Det är bara att sätta sig ner och njuta av fullängdaren som klockar in på 29 minuter. Just denna låt jag har valt ut påminner mig mycket om Aura Noir och Craft. Rekommenderas för alla som inte behöver så mycket progressiva inslag i sin black metal. Det blir lite mer avancerat när vi går vidare till nästa band. 

Andavald - "Hugklofnun" (Undir skyggðarhaldi, 2019, Mystiskaos).

Redan från omslaget kan man se att detta verkar vara något allvarsamt. Vad vi har här är isländsk black metal som kom lite i skuggan av storheter som Svartidaudi. Andavald är inte riktigt lika dissonant och aggressivt utan bjuder istället på ganska långsam och tuggande black metal med dödsmetallinfluerad sång. Fullängdaren bjuder bara på 3 låtar men har en speltid på över 30 minuter vilket inte riktigt tillhör vanligheterna inom genren. Det är inte heller väldigt mycket progressiva inslag och tokiga riff eller förstärkt av synthmattor och ambient även om det förekommer. Sången blir också ganska vansinnig på sina ställen och närmar sig den man kan höra i vissa DSBM-band.Det närmaste jag kan komma på att jämföra det med är kanske Ondskapt när de spelar långsamt. Tror att folk som uppskattar Aosoth kan digga Andavald. Bandet har inte släppt något mer än denna fullängdare men det påstås att projektet inte är nedlagt än. Nästa band som jag har valt ut är lite mer galet. 

Kostnatění - "Çay benim çeşme benim" (Oheň hoří tam, kde padl, 2022, Mystiskaos) 

Nu är vi tillbaka i USA men med ett enmansband som gör black metal med turkiska texter och teman. Jag har ingen aning om det är en person som kan turkiska eller inte som skapar musiken vilket gör att jag får lämna bedömningen av äkthet till någon annan.

Jag ska erkänna att min kunskap om turkisk populärkultur är väldigt begränsad och det kan mycket möjligt vara så att denna låt är en cover av någon känd låt. I vilket fall som helst är det väldigt intressant att höra hur skaparen bakom projektet sjunger både finstämt och growlar och väser medan han piskar på något otroligt. Detta är spaceat och märkligt. Både i instrumentationen som också består av något stränginstrument med lite flair av Mellanöstern samt i hur låten växlar tempo. Det blir lite som när Mike Patton och Fantomas håller på. Ibland har jag svårt att veta om det bara är konstigt för att det ska vara konstigt men jag landar nog i att Kostnatění är mer bra än bara skojfriskt. Om nu black metal kan vara skojfriskt? Nu kör vi vidare med ett band som känns mindre skojfriskt och mer argt. 

Hässlig - "Like Worms" (Guilliotine, 2021, Mystiskaos)

Ännu ett enmansband men i detta fall ett spanskt band vars namn är en bastardisering av det tyska ordet hässlich som betyder ful. Det stämmer ganska bra. Här tycker jag nästan att det pushas gränser för vad som är black metal och vad som är gammal hederlig kängpunk. Det spelar mindre roll för min del. Det är gött sväng och låtarna puttrar på. Det mest spaceade med detta bandet är kanske deras logga som gör att jag blir illamående när jag stirrar för länge på den. Nu ska vi däremot ut till ett riktigt märkligt kosmos.

Wormlust / Skáphe - "Vaxvængir vonar" (Kosmískur hryllingur, 2019, Mystiskaos)

Ibland ska man spara det bästa till sist. Detta är inte en splitskiva av traditionellt snitt utan det är musiker från Wormlust och Skáphe som faktiskt samarbetat på två låtar för att skapa skivan. Och vilken skiva sen! Kosmískur hryllingur betyder kosmisk skräck och det är nog det närmaste beskrivningen av musiken som gäller. För den som inte har hört Wormlust kan det närmast beskrivas som riktigt psykadelisk black metal men som aldrig tappar sin intensitet och arghet. Skáphe är också ganska progressiva men framförallt är de kända för sitt väldiga dissonanta sound. Låten jag har valt är episkt lång, över 20 minuter, och visar upp båda bandens sidor. Det är både långsamma partier med mycket ljudmattor och argt dissonant och märkliga element i låtskrivandet. Helt plötsligt hör man en ensam bas och trummor osv. Skivan är också inspelad och mastrad i BST Studios vilket brukar betyda kvalité. Det är mycket som händer nästan hela tiden. Varje gång jag lyssnar på denna vinyl känner jag mig tveksam till att byta sida och fortsätta då första sidan nästan redan tagit musten ur mig. Men sen kör jag igenom denna låt med och efteråt drabbas jag av lite tomhet och vill lyssna om skivan för att se om jag upptäcker nya lager till musiken. Detta är verkligen en upplevelse som jag kan rekommendera alla som vill utmana sin egen lyssning. När det väl klickar med skivan finns det mycket att ta in. 

Det var dagens lista som ni hittar här. Det finns mycket mer att upptäcka på Mystiskaos och inte minst finns det mycket mer dissonant och dödsmetalldoftande black metal men jag valde att fokusera på olika band för att visa på den bredd som bolaget har. Jag följer Mystiskaos med förhoppning om att återigen få upptäcka något som utmanar mig och den bild av black metal som finns. //Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.