Fredagslistan 2026,vecka 12 : I Martins lurar den senaste tiden

 Gott folk!

Det har gått ännu en tid, och satan vad mycket musik det släpps som kanske är värd er uppmärksamhet och tid lite extra? 

2026 har börjat med ganska njugga betyg - i alla fall när det gäller mig - i recenserandet av årets skivor. Jag har vadat fram i medioker metal för att hitta guldkornen kanske man kan säga. 

Men det börjar bättra sig, tycker jag. Eller så är det bara så att jag lever i självbedrägeri. Fan vet. 

Vad jag däremot vet är att veckans lista bara innehåller bra låtar, om ni frågar mig det vill säga.

Vi kör!

Jag har lyssnat oerhört mycket på The Fever Mask den senaste tiden. Och gråtit lite varje gång. Jag tycker att det är något så magiskt med viss musik, och vissa musikers, förmåga att beröra. Det är ofrånkomligen så med AT THE GATES och Tompa. När jag lyssnar på detta avsked från bokstavligt talat andra sidan graven från en människa som har betytt och fortfarande betyder mycket för många - ja, det är ju omöjligt att inte bli berörd. 

VREID från Sogndal i Vestlandet i Norge. Ett band som jag lyssnat på sporadiskt till och från genom åren. Med nya plattan "The Skies Turn Black" har bandet lyckats göra en riktigt bra och genomarbetad skiva. Melodisk black metal av norskt snitt, ja, det kan ju vara totalt omöjligt att ta till sig ibland, om man inte är på rätt humör. Men här funkar det fint, inte minst då den här skivan är så sjukt varierad. Under första lyssningen lade jag ifrån mig telefonen, och rätt var det var så var uttrycket så annorlunda att jag trodde skivan var slut och Tidal hade lotsat mig vidare. Nä, samma skiva var det och då drogs smilbanden upp, för trots min initiala överraskelse så är den här plattan riktigt fin just på grund av detta. 

Fullängdsdebuten har dröjt för SPEGLAS, trots att bandet varit igång ett tag, sedan 2015. Men det var väl värt att vänta på "Endarkenment, Being & Death" för helvete vad detta osar årsbästalista. Det har storartad stämning rakt igenom plattan. Kanske inte så konstigt då bandet befolkas av medlemmar som vet hur denna slipsten ska dras. Då tänker jag framför allt på trummisen Jesper Nyrelius och Isak Koskinen Rosmarin på sång och gitarr som även är med i SWEVEN. Gillar ni death metal med skruv kommer ni verkligen att gilla den här skivan. . 

Ruggigt klassisk death metal från Florida och MONSTROSITY. Senaste plattan från detta band kom förra fredagen, heter "Screams From Beneath The Surface" och det är en uppvisning i hur man ska få mig att ändra uppfattning om ett bands skivor. Jag kollade in "In Dark Purity" då den återsläpptes för ett antal år sedan och gillade den inte alls. Men bandet är ju lite för viktigt för att bara avfärdas, så när promon till senaste plattan kom så lyssnade jag såklart. Och ja, den är finfin. Framför allt är gitarrspelet helt otroligt bra. Trumspelet lagom quirky för att jag ska gå igång ordentligt. 

Danska M∅L och deras "Dreamcrush". Ja, det är en skiva som jag återkommit till sedan jag skrev om den på WeRock. Och det brukar vara ett talade tecken på att skivan har något som dröjer sig kvar och som lockar mig tillbaka. Bandets fina sammanblandning av post-black och shoegaze är så vindlande vacker att det är svårt att slita sig från den. 

TEMPLE OF VOID från Detroit. Deras senaste platta, "The Crawl", som kom för ett tag sedan är en makalöst gitarrstinn skiva. Det är klassiskt matiga riff, illasinnade förstärkta genom HM-2 pedalen, men också helt sagolikt bra solon som ser till att skivan skiljer sig från mängden. Gillar man dödsig doom med episka anslag då kommer man gilla den här skivan. Ja, ni får hela för den är oerhört jämn i verkshöjd. Och beroendeframkallande, jag bara varnar er. 

GAEREA från Portugal. Det här bandet är verkligen på väg någonstans. Jag minns när jag såg bandet på Copenhell för två år sedan. I fullt dagsljus på festivalens minsta scen levererade bandet en hisnande känslomässig urladdning som stannade kvar länge i skallen. I år spelar de på en större scen. Visst, bandets musik kanske har blivit lite mer lättillgänglig med mer rensång. Kan jag leva med det? Ja, absolut. För det känns fortfarande uppriktigt det bandet gör. Ni får Hellbound. Resten av helgen tänker jag ägna åt fullängdaren som släpps idag. 

Trevlig helg, kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 2: Missade guldkorn 2014

Godmorgon och välkomna till den första fredagslistan för 2015!

Jag vet inte om ni känner till en site som heter Angry Metal Guy? Om inte så tycker jag att ni ska följa länken. De sysslar nästan enbart med recensioner på den siten, och även om de inte kommer i närheten (det gör förresten ingen) att klämma de 5678 skivor som kom ut förra året enligt Metal Archives så gör de banne mig ett rejält försök. Ett av segmenten de har på den arga sidan heter "Things You May Have Missed" och jag har upptäckt ett försvarligt antal riktigt bra skivor på detta sätt.

I vilket fall - veckans lista handlar om guldkorn som jag tycker är väl värda att kolla upp. De är inte specifikt tagna från Angry Metal Guy, utan snarare från ett gäng årsbästalistor som har skvalpat runt på nätet ett tag.

Vi kör.

"Escape From The Shadow Garden" av MAGNUM. Jag hade tillgång till denna skiva innan den kom ut. Gav den inte den uppmärksamhet den förtjänar. Sen såg jag att Jarno på A Fair Judgement hade recenserat den i lyriska ordalag. Då blev jag tvungen att kolla in den närmre ju. Sen råkade jag nämna för Alex att jag hade lyssnat på skivan vilket fick honom att gå bananas. Tydligen är MAGNUM ett band han uppskattar mycket. Så fick jag ett mejl från honom med skivor av bandet han tyckte att jag skulle kolla in. Så nu är jag svårt nerknarkad i träsket. Jag skojar inte - det är ett sådant habilt hantverk detta band står för att det bara är att skruva upp volymen på, nästan, varje skiva bandet gett ut och bara njuta. Bandet hade ett långt uppehåll från 1995 till 2001, men sen har bandet givit ut en hel drös skivor. "Escape From The Shadow Garden" är riktigt fin - jag ber er i synnerhet observera Bob Catleys sång. Rejält med kräm i den om jag säger som så. Catley är vid sidan av gitarristen/sångaren Tony Clarkin bandets primära konstnärliga nexus. Det är tungt, det är svängigt, det är fullvuxet.

"Of Terror And The Supernatural" av TEMPLE OF VOID. Med råge den tyngsta och hårdaste skivan i veckans fredagslista. Att detta är bandets (från Detroit för övrigt) debutskiva gör att jag verkligen har stora förhoppningar på bandet. Detta är skitig och avgrundsdjup dödsvärtad doom. Precis - doom. Om jag tycker att det är bra inom denna genre, då fattar ni att det är det på riktigt. Jag har valt Rot In Solitude (titeln!) men jag hade kunnat välja vilken låt som helst från skivan. Mike Erdody på sång har en stämma värd beröm. Annars är det mest stämningen jag faller för. Den är mörk, ondskefullt förebådande och riktigt depressiv. Och ändå fullt njutbar. I mycket beror det på den fina produktionen som skivan har - det är, såklart, rejält med low-end - men jag känner mig inte dränerad när skivan är färdigspelad. Basen hörs föredömligt, och trummorna låter fint naturliga.

"Pioneers" av SIENA ROOT. Gillar ni DEEP PURPLE? Det gör jag. I lagom dos. Fredrik Sandberg hade med denna skiva på sin årsbästalista. Det jag fastnade för var två grejer: Hammondorgel och sväng. Gillar man inte dessa två saker gör man klokt i att hålla sig borta från det sinnesjukt fläskiga sväng som bandet från Stockholm representerar. För oss andra är det bara att spänna fast haklappen för att hejda den värsta saliveringen. Detta är riktigt, riktigt bra.

"Electric Mountain Majesty" av MOS GENERATOR.

Tyngd. Så skulle man kunna sammanfatta MOS GENERATORs musik. Det går långsamt, men det är rätt sorts släpighet så det gör ingenting. Faktum är att det är fan så mycket svårare att lira långsamt med bibehållen integritet än snabbt i min bok. Trummisen Shawn Johnson har ett sinnesjukt tålamod och gött driv. Sångaren/gitarristen Tony Reed en stämma värd att steppa för och basisten Scooter Haslip hörs. Gott så.

"Trails & Passes" av GREENLEAF.

I've got a fever! And the only presciption is more cowbell! (Christofer Walken som Bruce Dickinson i SNL).

The Drum heter låten jag valt från borlängebandets skiva. Fy satan vilket sväng och driv. Jag är sjukt imponerad av trummisen Sebastian Olssons mer än lovligt potenta lir. Det är skramligt, men sammanhållet vilket förresten gäller hela bandets insats. Det är bara att sluta ögonen och stampa med.

Så, nu ska jag lyssna på lite mer MAGNUM. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 2: Missade guldkorn 2014