Fredagslistan 2024, vecka 38: In memoriam Tore Ylwizaker och Peter Kubin

Sensommaren 2024 har kantats av alldeles för mycket död, både lokalt och globalt, i och utanför musiklivet. Den här veckans lista är en kortfattad hyllning till två musiker som nyligen valde att lämna livet alldeles för tidigt: Tore Ylwizaker från ULVER, och Peter Kubin från ABIGOR. 

Ni hittar listan här.

 

Tore gick med i Ulver i samband med att de kastade av sig svartmetallkåpan och gav sig ut på okända farvatten med det fullmatade konceptalbumet Themes from William Blake's The Marriage of Heaven and Hell (1998), och vidare genom ambient, glitch, symfonirock, drone, techno, konstmusik, filmmusik, synthpop, gud vet allt, från total minimalism till nästan vulgär bombasm. Och i mitten av allt: Tores musikaliska visioner och synthar. Ni kan läsa mer i bandets avskedsbrev här. 

Att bara välja ut en handfull låtar att representera ett kvartssekels föränderligt skapande är såklart omöjligt, men här är några sidor av Ulver alla borde höra. 

"The Future Sound of Music" från Perdition City, 2001. Med Bård Faust Eithun från Emperor på trummor, ingen mindre.

"The Truth" från Blood Inside, 2005. 

"Glamour Box (Ostinati)" från Messe I.X-VI.X, 2013. Med Tromsö Kammarorkester.

"Solitude" från Shadows of the Sun, 2007. Black Sabbath-cover.

För inbitna black metal-entusiaster ska österrikiska ABIGOR inte behöva någon introduktion. Frånsett ett avbrott i början av seklet har de i drygt 30 år hållit fanan högt med sina komplexa, storslagna låtarrangemang, ständigt utforskande men alltid trogna sin vision, att kanalisera Satans essens i ton och ord. Sångare har skiftat genom åren, men kärnan har alltid varit gitarristerna Thomas Tannenberger och Peter Kubin.

 

"My Soft Visions in Blood", från Verwüstung / Invoke the Dark Age, 1994. 

"Scars in the Landscape of God", från Nachthymnen (From the Twilight Kingdom), 1995. 

"Liberty Rises a Diagonal Flame", från Fractal Possession, 2007.

"Soldaten Satans", från Taphonomia Aeternitatis - Gesänge im Leichenlicht der Welt, 2023. 

Vila i frid, Tore och Peter. Och ni som läser detta, ta hand om er.

Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 20: När Norge blev elektroniskt

Att de norska banden i slutet av nittiotalet tog musikaliska stormsteg bort från den traditionella svartmetall (med mera) de gjort sig kända för är ju inga nyheter. Till de svårare estetisk-musikaliska besluten hör exempelvis det ökända Matrix-viruset, men de banden höll ju fast vid den hårda rockens grundstommar, med distade gitarrer och och growl och allt vad det är. 

Men det fanns ju band som tog det ännu längre, som jag vill ägna lite uppmärksamhet åt idag. Hur väl tådoppen och kallsuparna i tidstypiska genrer som triphop, glitch och drum n bass egentligen har åldrats överlåter jag någon annan, mindre nostalgiskt drabbad lyssnare avgöra (sedan hur väl triphop och DnB hade åldrats redan vid millennieskiftet låter jag vara osagt...). Flera av de här banden betydde alldeles för mycket för mig när det begav sig att jag alls kan lyssna med objektiva öron och avgöra om det är alls är rimlig musik. Hur som helst, Listan hittar ni här!

Vi börjar såklart med ULVER, som ju gjort genremetamorfos till lag: från besynnerlig folklig black metal till den trötta synthpop de verkar ha medelåldrats in i de senaste åren. De dryga trettio årens omvägar däremellan skulle kräva alldeles för mycket av både min och er tid att reda ut, så vi håller oss till "Limbo Central", från EPn Metamorphosis (1999). Detta var deras första totalt elektroniska, helt rockbefriade släpp, komplett med ett tydligt statement att ej längre förknippas med black metal längre.

 

Sedan hoppas vi framåt några år, och gör direkt avkall på det här med totalt elektronisk musik: MANES andra fullängdare Vilosophe (2003) är definitivt ett rockalbum, men extremt långt ifrån den trummaskinsdrivna obskyra black metal de pysslade med på nittiotalet. I "Death of the Genuine" harvas förvisso vad som i ett annat sammanhang vore black metal-riff, men det bestående intrycket är, förutom den passionerade rensången, det inte alls subtila drum n bass-smattret från Cernunnos laptop.

 

THE THIRD AND THE MORTAL härnäst, som till skillnad från gängen ovan hade sitt ursprung i gotisk doom snarare än svartmetall. Också en genre Norge var pionjärer inom, i synnerhet med 3&TMs tidiga album. Men sen upptäckte de triphop och hamnade någon annanstans, som vi hör här på sista albumet Memoirs (2002). Här låten "Thin Dark Line". For fans of dåtida THE GATHERING kanske? 

Ett annat band som började långsamt (death/doom) och till slut blev komplett elektroniska var BEYOND DAWN. De hann med några skivor depressiv rock med stor skuld till SWANS, innan de landade i den besynnerliga finalen Frysh (2003). Peaceville kallade skivan för "lounge core", vad det nu innebär. Här får ni ta del av "Severed Survival" - ja, en cover på AUTOPSY-låten. Om något mer än texten finns kvar från originalet låter jag vara osagt. Autokannibalism har aldrig varit sexigare. 

 

Ett band som hade synth redan från de tidigaste dagarna i Helvete-butiken, men som aldrig riktigt släppt metalsargen trots alla experiment, är ARCTURUS. Undantaget, eftersom den här listan utgörs av undantag, är remixalbumet Disguised Masters (1999), där de arbetade om några av låtarna från mästerverket La Masquerade Infernale (1997). Här en jungle-version av "The Throne of Tragedy" (ja, samma text som Ulver använda i sitt norska original, "Tragediens Trone", på Vargnatt-demon 1993). Görs det inte för få remixplattor inom black metal-svängen idag?

 

Vi avslutar inte i Norge utan i Polen. Varför? Därför. LUX OCCULTA började med någon slags symfonisk black metal, men tog en mer experimentell väg som landade i 2001 års The Mother And The Enemy, som är någon slags oerhört energisk jazz/metal-hybrid. Fantastiskt album rakt igenom, där manglandet bryts av med andningspauser i form av någon slags melankolisk triphop. Till en början framstår de som traditionella och därmed överflödiga mellanspår och intron, men vid närmare lyssning är de lika betydelsefulla och välkomponerade som metalspåren. Här hör ni "Midnight Crisis".

God helg! /Andreas

Fredagslistan 2023, vecka 30: Wedding Crashers

 

En sak som hör sommaren till, förutom sönderinstagrammade festivaler och badutflykter, är bröllop. Denna livets största fest för att fira kärlek, trohet och ömhet är kanske inte speciellt... metal. Eller? Vad hittar vi på Metal-Archives med lite fritextsökning? En del riktigt bra bitar ska det visa sig! 

Bring the bride the altar, priest!

CRADLE OF FILTH - Darkness Our Bride (Jugular Wedding) ("The Principle Of Evil Made Flesh", 1994). Introt på de brittiska blodsugarnas debut handlar såklart om att bli, ja ni vet, vampyr. Den som sett Interview with the vampire, eller för den delen What we do in the shadows, vet hur starka de blodsäktenskapliga banden kan vara. Dani Filth lär ha skrivit om fler bröllop genom åren, men vi börjar här (trots allt det här spåret som lärde mig ordet "jugular").

 

 

BRUCE DICKINSON - Chemical Wedding ("The Chemical Wedding", 1998). På sitt sista soloalbum innan återföreningen med Maiden djupdök Dickinson i poeten, konstnären och visionären William Blakes verk. Här är äktenskapet alkemiskt, förenandet av motsatser som skapar en ny större helhet, och antagligen inget juridiskt bindande partnerskap. Solve et coagula, osv. 

KATATONIA - Funeral Wedding ("For Funerals To Come...", 1995). Muntert värre från Stockholms mesta depprockare. Det finns filmreferens-skämt att hämta här, men så kul ska vi inte ha det. Jag är mer en "Brave Murder Day"-entusiast, om jag ska vara ärlig, men den här var inte alls otrevlig.

KING DIAMOND - The Wedding Dream ("Conspiracy", 1989). Jag har dålig koll på handlingen på Conspiracy, men jag chansar på att det handlar om spöken. Och i drömmen här är det en Mother och en Doctor som gifter sig. Eller händer det på riktigt? Är det en profetisk dröm? Bara Kim Bendix vet...

MARDUK - Bonds of Unholy Matrimony ("La Grande Danse Macabre", 2001). Lite oväntat att hitta Marduk på den här listan, men vid det här laget har väl Mogge skrivit texter om allt. Här en utdragen midtempo-bit från Peking-grabbarnas minst uppskattade skiva - blasten kommer inte förrän halvvägs in, så ha lite tålamod. Oväntat mycket dur-toner i basspelet.

ULVER - Plates 21-21 ("Themes from William Blake's The Marriage of Heaven and Hell", 1998). En bubblare, eftersom spårets faktiska titel bara syftar till vilket kapitel i ovan nämnda William Blakes diktverk som texten kommer ifrån. För när Ulver vände sig ifrån norsk folktro och rå black metal började de göra nån slags electro/industri/rock/whatever med ännu större litterära anspråk. Den här texten handlar dock inte om något specifikt bröllop, vare sig symboliskt eller bokstavligt, utan litteraturkritik: en hänsynslös dundersågning av Sveriges egen mystiker Emmanuel Swedenborg. (Ställningstagandet är William Blakes, och representerar inte nödvändigtvis bloggredaktionens åsikter.)

Hör listan här! God helg!

/Andreas 

Fredagslistan 2022, vecka 40: Skandinavisk höst

Alla årstider har sin egen musik som var och en associerar till. Ibland för att man hörde den en viss period och ibland för att något i musiken liksom andas en viss stämning, dofter och väder, eller direkt refererar till den. För mig är hösten nära nog uteslutande associerad till svartmetall, främst dess mer melodiska och melankoliska former. Från att de första löven gulnar i september (när själen gråter) till den sydsvenska djupvinterns gråa slaskdepression, är det svartmetall för hela slanten som gäller. 

Nu håller vi oss till rödbruna höstlöv, kyliga vindar och regnsmatter på fönstren. Somna på kall mossa och trampa snett i leran. Eller som Satyr uttryckte det: Autumn in the air - the smell of black metal 90-95... peta på löven där ovan och häng med på en skogspromenad med några skivor från just 1995 (om än inte bara black metal). 

ULVER: Capitel III: Graablick blev hun vaer. "Bergtatt", detta korta men för svartmetall med folkton epokgörande äventyr i fem kapitel, handlar om att gå vilse och förledas av skogens mörkermakter. I mitt sinne har flickan alltid försvunnit i början av september (första kapitlet), och sagan fått sitt dystra slut i december (femte och avslutande kapitlet). Detta tredje kapitlet landar alltså mitt i oktober. Typ nu. Tag det varligt på stigen hem i skogens mörker, du vet aldrig vem som spanar bakom en sten eller en gammal buske...

VED BUENS ENDE: Autumn leaves, från "Those who caress the pale". Det är inte bara titeln som alluderar till jazz, utan hela bandets kortfattade katalog bär ett nästan lika stort arv från jazzen som svartmetall. De var aldrig mer höstligt melankoliska eller suggestiva än i den här låten.

IN THE WOODS: Heart of the ages. Titelspåret från det här skogsmullekollektivets debutalbum. På den här tiden hade de fortfarande hade ena foten i hednisk svartmetall och andra i den progressiva approach som sedan skulle ta över helt.

ISENGARD: Over de syngende øde moer. Fenriz folk/black/doom metal-projekt, med enda riktiga albumet "Høstmørke". Behöver jag skriva något mer? Förutom en varning för ljud lika rått som vindarna i Oslofjorden eller novemberskurarna över Bergen.

OPETH: Forest of October, från debuten Orchid. Det står ju trots allt skandinavisk i rubriken, och inte norsk. Jag tröttnade snabbt på Opeths koncept, men de två första skivorna, innan Åkerfeldt på riktigt hittat formen, återvänder jag regelbundet till. I synnerhet den här låten, den här månaden.

På med lurarna och ut i skogen med er! Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

 Gott folk!

Öar fascinerar - vem minns inte legendariska äventyr som Tintin "Den Svarta Ön", "Jurassic Park" (såklart den första, alla andra går bort, mest de med Chris Pratt) eller varför inte faktumet att undertecknad tillbringade större delen av uppväxten på Långö i Karlskrona? När precis. Därför blir det en fredagslista med fokus på just öar. 

Vi kör!

Såklart inleder vi med "Island" av MASTODON, här i en härligt frustande liveversion från en klubb i Austin, Texas. Frågar ni mig så är det exakt så här man ska uppleva bandet - tajt, svettigt, oerhört påtagligt nära. 

Vi drar ner på tempot med ULVER. Jag har, fram till dess, att jag skulle göra listan inte haft något som helst förhållande till ULVER. Men jag har haft oerhört svårt att slita mig från stämningen i den här låten. Tungt, men vackert vemod skulle man kunna karaktärisera låtens bärande idé som. 

Bandet som är för djentigt för att få vara med på Metal Archives - själv tycker jag att SCALE THE SUMMIT har sina förtjänster. Fantastiskt bra gitarrarbete, och en känsla av att glida fram på ett, stundtals, milt vågskvalpande sätt. 

Från den urgamla staden Worms kom power metalbandet VIRON. Tänkte att det måste få komma in lite tysk power metal i veckans lista. Det får ni med råge med det här bandet och låten Isle Of Man. Det är hela kitet - hockeykörerna, fartfylld tvåtakt, och ett satans tjo och tjim. 

Vi avslutar med TRAGEDY från New York som, tja, gör sin egen tolkning av Islands In The Stream, en låt odödliggjord av Dolly Parton och Kenny Rogers men skriven av bröderna Gibb från THE BEEGEES. Något säger mig att TRAGEDYs version inte bräcker originalets antal veckor på Billboardlistan, men helt utan charm är inte denna cover. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!