Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

 Gomorrn! 

Idag kommer fredagslistan i sin helhet att tillfalla ENTOMBED eftersom jag helt enkelt tycker att det är på sin plats att hylla dessa gamla legendarer. Vissa musikaliska akter sätter sig i hjärtat mer än andra och för egen del är det en handfull band som klängt sig fast i blodpumpens rottrådar och liksom förändrat min musiksmak i grunden. Och mig själv som människa, för den delen. 

Min tonårsperiod var sanslöst mörk, det är inget att sticka under stol med. Egentligen var det först efter 25 som det började kännas halvhyfsat att finnas till och vore det inte för dödsmetallen och kraften den gav när jag behövde den som mest hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag. 

Därför gjorde det mig riktigt ledsen och bedrövad att nås av budskapet att LG Petrov tragiskt nog har fått en svårartad cancer. Nu tänker inte jag vara den som målar fan på väggen utan jag hoppas och tror att det finns många goa år kvar för den mannen och att sjukdomsförloppet kan bromsas och saktas in. Men det är inte utan att man blir nostalgisk och därav kör vi igång utan inbördes rangordning. 

Jag kunde inte välja ut vilka låtar som är bäst, det är omöjligt, så därför valde jag fem favoritskivor istället. "Wolverine Blues" och "Clandestine" var de första plattorna jag hörde, jag vill minnas att jag lånade dem på bibblan i Hallsberg i samma veva som jag även lade rabarber på DISMEMBERs "Like an Ever Flowing Stream". 

"Left Hand Path" letade jag förstås också upp men då var jag så att säga redan fast och hade några veckor tidigare förmått mina föräldrar att skjutsa mig till Köping så att jag kunde knata in på Birdnests affär och införskaffa mig en Entombed-tischa med en gigantisk text i form av MISANTHROPIC på bröstet. Jotack, då mådde man! 

Sedan dess har jag sett ENTOMBED live ett otal gånger. I Örebro, i Malmö, i Stockholm, inomlands och utomlands, på festivaler lite överallt, högt och lågt. Ibland önskar jag att jag hade kära bloggkollegan Alex nitiska passion för att dokumentera för jag minns knappt ett enda när/var/hur så årtal och platser är en sorts virrvarr. Men de har alltid hållit hög kvalitet, alltid gett järnet och spelat så svetten sprutat som ett moln runt scenen. Det älskar jag dem för. 

Även om de tidiga skivorna ligger mig närmst om hjärtat vill jag också lyfta "To Ride, Shoot straight and Speak the Truth" från -97 som jag förknippar med mitt livs andra egna boende och kompisgänget som fanns runt mig då. 

Och sist men inte minst "Morning Star" som jag egentligen fick upp ögonen för på riktigt när jag började jobba på bibblan i Helsingborg och snackade med Martin om ENTOMBEDs storhet, varpå han påminde mig om att "det här, Suss, det är ju en totalt svinbra skiva som du borde lyssna mer på". Det hade han ju förstås helt djävla rätt i. 

Men nog med ordande nu, jag låter er avnjuta listan och tillönskar en fabulös helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1

Fredagsvänner! Best of the Best är inte bara en karatefilm från 1989, det är även titeln på veckans fredagslista. 2017 är på upphällningen och det börjar bli dags att summera. Utan inbördes rangordning kommer därför här en uppräkning av braighet som inträffat under årets lopp. Håll en vuxen hårt i handen så börjar vi!


TOMB MOLD - "Primordial Malignity".

Dödsmetall från Kanada som är skitig såväl som rå. Galopptakten sitter där den ska, 90-talsvibben är ständigt närvarande och om någon vågar påstå att TOMB MOLD är överproducerade har den fel.

Retrokänslan till trots finns det en air av nyskapande här vilket gör att det inte känns som ännu en upprepning. Som helhet bjuder "Primordial Malignity" nämligen på crustkaos med en lite svängig jazzkänsla, en otippad men fenomenal blandning.


ANOMALIE - "Visions".

Det här är en skiva som på ett svårartat sätt borrar sig in i ens själ. ANOMALIE från Österrike sparar sannerligen inte på depressionskrutet i denna tredje fullängdare. Det är ett dystert hopkok av lika delar post-black metalmangel och neofolk vi bjuds på och eländet och de snygga melodislingorna vävs ihop likt en filt av feelgood/feelbad för de dagar då man riktigt vill gå ner sig i känsloträsket. Heja drama!

SICARIUS - "Serenade Of Slitting Throats".

Jag blev så hjärtans glad när jag hittade den här skivan! SICARIUS kommer från staterna och lirar sanslöst hård black metal som går fort som själve Satan! Rått och engagerat, melodiöst samtidigt som furiöst drivet tempomässigt.

Tremolo - check, liksmink - check, orimligt mycket nitarmband - check. Instant love!


NIGHTBRINGER - "Terra Damnata".

Vi dröjer oss kvar vid samma koncept, NIGHTBRINGER serverar en portion mäktig och arg black metal som icke heller den går av för hackor. Tekniskt skickligt utfört och med en göttig egenart som fastnar. Krusidulliga riff, väl motiverade blastbeats, lite experimentlusta på det och överlag texter med tema occultism. Svinsnyggt omslag därtill.

PRIMITIVE MAN - "Caustic".

Avslutningsvis en av årets absolut bästa sludgeplattor. "Caustic" är en mastodontuppvisning i långsamhet som jag hela tiden återvänder till. Låtarna liksom värks och ilskas fram ur bandmedlemmarna och det känns verkligen som ett personligt stycke musik. Skitigt, välgjort och fyllt av vrede. Lite rundgång på det och öronen jublar. Det är rent ut sagt ett sånt jävla bröt som PRIMITIVE MAN levererar att man blir alldeles salig!

Das was alles för idag, nu tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1