Fredagslistan 2026, vecka 37: Året var 2006...

 Gott folk!

Det nalkas något sorts jubileum för mig och mina skribentkompanjoner på WeRock.nu. I november har denna lilla avkrok av scenen varit igång i tjugo år. Vi har, såklart, tänkt oss ett vansinnigt projekt för att fira detta. Det involverar en helvetisk urvalsprocess av vilka skivor som var bäst under vissa perioder. 

Av denna anledning så fick jag anledning att gräva ner mig i vilka skivor som var extra viktiga - i alla fall för mig personligen - från 2006. Det var ett bra skivår. I vissa hänseenden mycket bra år till och med. Med detta i åtanke så får ni idag en lista med fem skivor från 2006 som låg mig väldigt varmt om hjärtat. Ni hittar listan här. 

Vi kör!

"Come Clarity" av IN FLAMES

När den här skivan kom så var det som att återknyta en varm och väldigt angenäm bekantskap med bandet från Göteborg. Jag var gravt imponerad av "Come Clarity" när den kom, och det var faktiskt helt underbart att lyssna på den igen. Den utgör för ganska många, skulle jag tro, den skiva då bandet nådde sin andra verkliga peak. Nästan varenda låt ligger på en fruktansvärt bra verkshöjd - om man gillar den typen av melodisk göteborgsdöds bandet lirade då. Magiskt gitarrspel från Gelotte och Strömblad. Fantastiskt trumspel av Daniel Svensson. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hänförts av hans spel i Pacing Death's Trail som verkligen är snyggt i samspel med gitarrerna. För en power ballad-nörd av pinsamma dimensioner så är det också tillfredsställande att höra att titellåten fortfarande är så knäckande bra. Jag vet inte när bandet slutade spela den, men det hade inte gjort ont att höra den igen. Produktionen kanske inte är så kul längre. Trummorna ligger lite konstigt i mixen, tycker jag nu, men den kan ändå inte hålla tillbaka de låtar bandet mäktade med att göra för 20 år sedan. 

"The Dead Eye" av THE HAUNTED

För 10 år sedan gjorde jag ett inlägg om "The Dead Eye" här på bloggen. Då skrev jag så här: Om jag kommer lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera. 

Fan ta er THE HAUNTED, ni överbevisar mig än en gång om er förmåga att ha gjort en skiva som jag återkommer till, trots att den skaver. 

"The Dead Eye" är, kan jag konstatera, en skiva som åldras som ett fint vin. Jag undrar om inte bandet också tycker det, för den här skivans underbara smältdegel av Dolvings otålighet, Björlers skaviga riff och Möller Jensens fantastiska trumspel - är närmast oöverträffad i bandets diskografi. Den ligger mellan det klassiska tvåtaktandet och de utflippade eskapader bandet ägnade sig åt så länge Dolving var kvar i bandet sin andra vända. Uppenbarligen är "The Dead Eye" fortfarande den skiva i bandets diskografi som jag återkommer till. 

"Blood Mountain" av MASTODON

MASTODON har gjort skivor som jag tycker mycket mer om än "Blood Mountain" men jag tycker ändå att denna är deras klart mest intressanta. Kanske lite att detta är bandets "The Dead Eye" för mig? 

Bandet flippar ut mest hela tiden på den här plattan, ofta med en finess som det går att avundas bandet, ibland med grepp som får mig att undra om bandet har tänt på extra mycket. Vem minns inte det episka "fuck off" som bandet levererar i sista låten med en evighetslång tystnad? Eller det rent vidriga filtret på sången i Circle Of Cysquatch? 

Men ofta får bandet till det med sådan feeling att det inte är svårt att uppskatta "Blood Mountain". 

"For Life. 'Til Death. To Hell. With Love." av ENTER THE HUNT 

Jag kommer dragandes med denna högoddsare, kanske man kan utnämna EtH:s enda fullängdare till. 

En fullständigt känslomässigt drabbande skiva. Det tyckte jag när den kom, och banne mig om den inte står sig väl med 20 år på nacken. Krister Lindes sång är såklart en bidragande faktor till detta. Jag gillar verkligen hans insats här. 

Lyssna bara på One - den är ett bra exempel på vad som gör den här skivan så bra som den är. Total känslomässig inlevelse, malande gitarrer och fint trumspel. 

"Christ Illusion" av SLAYER

Jag har skrivit en hel massa om den här skivan på bloggen - jag var så jävla till mig över den när den kom att det nästan är läge att ta fram skämskudden, haha!

Produktionen på "Christ Illustion" är inte den bästa SLAYER har styrt upp. Men den kan inte dölja det faktum att Lombardos insats - efter en 16 år lång frånvaro - är helt fantastisk. Kreativitet, speed - ingen klår honom när han är på spelhumör. Och det var han här. Resten av bandet såg till att matcha frenesin till stora delar. "Christ Illusion" är en skiva som fortfarande står sig som en entusiastisk skiva i SLAYERs diskografi. Det var mycket roligt att lyssna på den igen i alla fall!

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredaglistan 2026, vecka 36: Rockkorrespondens med Benmärg och Spöken

 Tro det eller ej men idag blir det NYHETER med Rockkorrespondent Horton Botelius, som kanske eller kanske inte syns nedan på rockmusikens livsfarliga frontlinjer, redo för kontrovers (skriva om samma jävla band varje gång, med andra ord).

Fredagen 28/8 släppte Mastodon sin första skiva utan den framlidne Brent Hinds, Marrows Deep. Bandet har rekryterat den evigt pisstråkige fusionshreddaren Nick Johnston på gitarr och João Nogueira på keyboard och synth. Jag har lyssnat igenom hela skivan 3 gånger sedan dess, det är ungefär vad jag orkar. Det är syrefattigt, okryddat, tradigt i ordets sannaste bemärkelse. Med enbart några få undantag finner jag mig mest uttråkad av vad jag hör. Den enda låten som känns någorlunda fräsch och nytt för bandet är Moth And Bone, Golden Spires är helt ok och tung som fan och The Vanishing med ett rådistat intro av ingen mindre än Geezer Butler är lite kul pseudo-Sabbath tribut med Brann som kör “Planet Caravan” sång genom en Leslie-högtalare.

Om man ser dokumentären bandet släppte för någon månad sedan så blir det väldigt uppenbart att ingen var lycklig på väldigt, väldigt länge i bandet. Brent var svår, som de mest kreativa oftast är, och att låta en person sänka stämningen i gruppen är ingenting som är hållbart. Detaljerna kring det hela får ni se själva i dokumentären, det är lite för mycket för att skriva om här, men Brent lämnade gruppen på fläcken under ett bandmöte, snudd på en intervention där de andra ville ge ett sista försök till att fixa dynamiken i gruppen. Brent var en så kallad free spirit, en vildpojke som levde livet precis som han ville fullt ut. Jag har inte fått intrycket av att det handlade om riktigt missbruk, mer att de andra 3 “växte upp”, skaffade familjer och ville ta bandet på större allvar och Brent lämnade aldrig de där tidiga åren med fester hela natten och att bara göra vafan man vill. Det är ett rent under att det höll så länge som det gjorde.

Med allt det sagt så klandrar jag inte grabbarna för att de gör vad de tycker känns rätt just nu, stämningen i bandet verkar väldigt god. Jag finner bara musiken oerhört oinspirerande och snudd på generisk. Jag lägger de Brent-tunga låtarna Aqua Dementia, Divinations och The Beast som kontrast så får ni själva bilda en uppfattning.

Onsdagen 26/8 hade Ghost: 2 Big to Rig premiär på bio. Inspelningen är från 2 kvällar i Mexico City förra året på samma turné som jag såg i Malmö. Tobias Forges senaste vansinnesprojekt till film, Rite Here Rite Now, var en sån fruktansvärd upplevelse med ett försök till att ha ett riktigt manus och sketcher, den allra värsta mitt när de återupplivar en zombie-påve som spelar ett saxofonsolo. OFÖRLÅTLIGT, fruktansvärd smörja. Och det verkar Forge själv ha insett, för det här var en alldeles utomordentligt normal konsertfilm. Välinspelad, det enda att påpeka var ljudet som var lite ojämnt. Men vilket spektakel det är.

Min relation till bandet har varit komplicerad i snart 10 år, från att vara ett superfan till vagt optimistisk till renodlad bittert medlem av det äldre gardet som bara fnyser åt allt nytt. 2014 stod jag på Liseberg och såg dem första gången och drömde om vad dessa mysteriska myssatanister skulle hitta på om 10 år. Svaret blev besvikelse, en långsam nedgång till något mer likt en folkfest än satanistisk ritual. 

Men hur bitter jag än blir så är jag en sucker för en bra show, och folkfesten värmer mig inombords ändå. Jag ser dem alla chanser jag får, oavsett om jag hatar alla de nya låtarna så har jag alltid roligt och filmen erbjuder mig en mindre dos dopamin så jag står mig till nästa gång. Tobias Forge har utlovat ett sabbatsår eller två så att han kan spendera tid med sina barn och skaka fram lite ny kreativitet. Inte oväntat, karlen har slitit hårt i 15 år för att ta Ghost till den nivå de är på nu. Hoppet lever om att denna paus kanske kan skaka loss lite av det som gjorde de tidiga skivorna så speciella.

Slutrapporterat,

Horton Botelius

Söndagslistan 2026, vecka 31: Mannen som inte hade lyssnat på hårdrock sen förra gången (Själve fan) - 2026 Remix

 Semester. Igen. Varmt. Igen. Arbetet och det bipolära vädret har hållit mig ifrån musiken ett tag, åtminstone tung musik. Det blir gott och blandat igen och i september återgår vi till regularly scheduled programming. Häng med på youtube!

Den enda tunga musiken jag lyssnat på konsekvent har varit Mastodons nya musik. Your Ghost Again och Snakes for Dinner är det första materialet med den nya gitarristen Nick Johnston och keyboardisten João Nogueira. Bandet släppte även en dokumentär på youtube där Bill, Brann och Troy äntligen talar ut om Brent Hinds. Dokumentären gjorde oerhört mycket för mig, det har känts lite vemodigt att lyssna på musiken sen han dog. Till stor del för att det kändes som att bandet bara körde på som om inget hänt. Jag hörde låtarna innan dokumentären och tyckte att det lät fel. Något saknades, men efter dokumentären vände det. Som att någon korkat ur min reservoar av psykosomatiskt vemod. Det är inte deras bästa låtar, men det är några sjuhelvetes riff och visst låter det förjävla bra ändå. Jag är inget fan av Nick, han har lite…ja, vad ska man säga. Traderövs jazzfusion-shred-vibbar, han släpper lite på det i dessa låtarna men live-videos jag sett av honom spela Brents äldre solon låter helt ärligt förjävligt. Som vilken internet-gitarrist med 180 högskolepoäng i ointressant musikteori som helst. Nyet, nix, blä. Så vi får se hur det blir när nya skivan, Marrow Deep, släpps 25/8.

I övrigt har det lyssnats mer på nättare, somrig musik. Pet Shop Boys är fortfarande aktiva i lurarna tillsammans med Electric Light Orchestras Time (1981). Något med ELO är perfekt för sommaren, Jeff Lynnes röst är otrolig och ljudbilden är ofta så energisk och djup. Mysigt

Tekniska utvecklingar har gjort det möjligt för mig att spela bas mycket mer än tidigare, och detta har dragit fram några gamla kära favoriter som inte får så mycket speltid som de förtjänar. Trotjänarna R.E.M har för mig genom många dåliga tider. Det är bandet jag mest slaviskt lärt mig basslingor från; Mike Mills är en trollkarl vad gäller melodiös, enkelt spel med maximal effekt. Peter Bucks fenomenala gitarrspel, Michael Stipes säregna mumlande och Bill Berrys energiska, supertighta trumspel med så mycket smak. Det kliar i fingrarna av bara tanken, dags att lira.

Och ska det väl liras då ska det banne mig liras Simple Minds också. Jag hade turen att se dem på vad som kan vara Sveriges sista gig innan alla konserter lades på is mars 2020. Livsomvälvande konsert, verkligen, och de blev snabbt ett av mina favoritband därefter. Speciellt kombon Derek Forbes på bas och Mel Gaynor på trummor är…ja, det blir inte mycket ljuvare än så i mina öron. Dessvärre var gossarna inte längre med i bandet när jag såg dem. Man kan ju inte få allt här i världen.

Nästa gång blir det något mer uppstyrt.

Adios

/Värmeslags B

Fredagslistan 2025, vecka 37: Tvek på Rush men vi har kommit för långt för att lägga ner.

 Jag ska vara helt ärlig och säga att mitt intresse för de 5 senaste Rush-skivorna jag lyssnat på ligger mest på de senare 3. Skivorna 2112 (1976), A Farewell To Kings (1977), Hemispheres (1978) och Permanent Waves (1980) är en enda  massa så här i efterhand. Lite långtråkiga, överflödiga där singlarna är allt som egentligen står ut och resten låter som sämre versioner av singlarna. Det är inte ett speciellt bra tecken för ett bands katalog som borde vara fylld med okända pärlor. Jag har en nära vän som ofta säger att ett bands bästa låtar borde vara de som ingen känner till, en inställning jag inte håller med om helt ut men det ligger absolut något i det. Allt detta med en nypa “smaken är som baken” självklart, men det ser dystert ut för min framtid som Rush-fan. Jaja, vi har lite roliga grejer framför oss åtminstone. Listan på youtube hittar ni här!

Moving Pictures (1981), det är ju deras absolut största verk i ren influens och försäljningssiffror. Låtlistan läses som världens jävligaste provspelning. Först ut TOM SAWYER, halleda. Sen rätt in i Red Barchetta…och sen, den jävligaste av alla: YYZ. Troligtvis deras Magnus Opel i ren musikalisk flexning, drygt fyra och en halv minut av sjösjukt coola riff och trummor tightare än en nunnas rektum på Långfredagen. När jag började min fyrsträngade resa för ca 15 år sedan var det en bedrift värdig Olympen att lära sig spela alla Geddy Lees djävulskap i den förbannade låten och än idag är min prestation långt i från värdig. Och som om det inte räckte så går vi rakt in i Limelight. Ridå, lägg ner. Det är absolut en av de starkaste sidorna en skiva haft någonsin. Sida två är bra, men kan ju omöjligtvis följa slakten på sida ett. Överlag en riktigt stark skiva, troligtvis den starkaste i bandets katalog.

På Signals (1982) har bandet gått all in för ett synth-sound som är uppfriskande. Vi hade ju såklart synthar på många av låtarna på förra skivan men nu står de helt i fokus och bandet får ett väldigt gott Toto-sound på Chemistry. Chocken på skivan är den ska-inspirerade Digital Man, som gungar lätt. Här vill jag minnas ett citat från Geddy i en intervju med Les Claypool från Primus (jag kan minnas fel). Oavsett, så vill jag minnas att han pratade om sina talanger på bas och att de sträckte sig som mest till “white guy bass” och att han aldrig riktigt lyckats med att vara riktigt funky som många av de stora basisterna inom funk, soul och ska som Louis Johnson, Larry Graham eller den eviga James Jamerson. Något som blir uppenbart när bandet ger sig på dessa väldigt svängiga stilar, men som inte nödvändigtvis stämmer vilket vi kommer höra på nästa skiva. Alex Lifeson har uppenbarligen lyssnat mycket på The Police under detta tidiga 80-talet med god användning av diverse sounds som är ikoniska för ännu en Alex, i detta fall Alex Summers som lirade gitarr i The Police. Vi stöter åter formeln: ett antal bra låtar med några liknande men mindre intressanta låtar inblandade. Onward!

Grace Under Pressure (1984) öppnar med en oerhört charmig ka låt (igen, á The Police) där Lee levererar en väldigt funky basslinga på Distant Early Warning. Ni får ursäkta basnörderiet, men hans byte till en aktiv Steinberger-bas gör absolut mycket för basens plats. (Se bild, ett oerhört fult instrument men det var ju också tidigt 80-tal). Skivan har mer gitarr men låter överlag väldigt 80-tal på produktionen. Väldigt rik och fin ljudbild, låtarna är inte nödvändigtvis deras bästa men jag lär återvända till den ändå bara för soundet. Red Sector A är personliga favoriten, sällan jag lyssnar på texter men den klickade med mig på rätt vis. Gitarrintrot på Kid Gloves låter förjävla fint, och Red Lenses är bara rent cool och knepig med sina oväntade mellanspel.

Det ser kanske lite ljust ut ändå, givet dessa tre skivor kanske den andra halvan av 80-talet och 90-talet har lite roligt att komma med. Jag vet redan att två av mina favoritlåtar med bandet (av de få jag hört tidigare) kommer under 90-talet och tidigt 00, så hoppet lever än!

Sist men absolut inte minst hade det varit rätt ut sagt oansvarigt av mig att inte lägga in ett klipp av min idol, Brent Hinds. 2025 har verkligen varit ett jävla skitår. Jag blickar tillbaka till en av mina favoritvideos med honom och Mastodon från 2017 när bandet spelar in låten Toes To Toes. En lyckligare tid. Sayonara, Señor Dirty B. Hinds.

/En bedrövad Herr B

Söndagslistan 2024, vecka 41: Den oväntade Mastodonrifflistan.

 Det var faktiskt inte så här det skulle bli. Jag lyssnade på flera olika band och låtar: Lamb of God, System of a Down, 90-tals In Flames, Protest the Hero. Så kom jag till Mastodon och la till en låt…sen två låtar…sen fyra och så vidare. Det var inte lönt, ingen annan kunde leva upp till deras nivå. Bill Kelliher och Brent Hinds är magiska nissar, små trollemän som välsignar oss med sjuka riff när de känner för det. 

När jag tänker på Mastodon och hur jag skulle beskriva dem så tänker jag alltid på termen gubbmetal om gubben var en shaman som levt i tusen år. Trots att bandet är 20 år yngre än Metallica och dylikt så känns de som äldre, visare och mer mogna. De har i 25 år släppt bara fantastisk musik, proggigt men ändå medryckande och sjukt tungt. Det har blivit mer lättlyssnat i senare tid men aldrig utan att tappa sina rötter. Om någon frågade mig vilket band är bäst, som gör mest imponerande musik enligt mina öron, så är svaret lätt Mastodon.

Vi kör kronologisk ordning och börjar med Mother Puncher från Remission (2002). Som med alla deras låtar kan vi hoppa till godtycklig punkt i låten och hitta ett riktigt fett riff, men vi håller oss till första riffet här, så sludgy att man bara måste gunga med. Och kanske ge morsan en snyting.

Leviathan (2004) är näst upp, och vi kör Iron Tusk och riffet som börjar vid 1:58, och som med Motherpuncher är det gammal hederlig sörjig chug som gäller. Underbart.

Från Blood Mountain (2006) har vi 2 låtar, Circle of Cysquatch och Crystal Skull. Från Cysquatch är det outrot som börjar runt 2:15. Dissonant, knepigt takt och råtungt. En undermedveten grimas hänger med varje gång jag anländer till den delen. Från Crystal Skull är det mellanspelet som börjar vid 2:00, där Scott Kelly gästvrålar över en massa chuggande. De har några liknande riff i olika låtar och de är lika kul varje gång.

Från Crack the Skye (2009) kommer vi ta två riff från eposet The Last Baron. Det första är en proggig liten snutt vid 6:45, ren gitarrmässig tungvrickare som de är så bra på. Troligtvis är det Brent i sin redneck drogpsykos som kommer på dem givet hans country och bluegrassbakgrund. Nästa riff kommer vid 8:18, ännu ett knepigt prog-riff som jag vet är lite ökänt för de som försöker lära sig spela Mastodon, definitivt jävligt udda.

Vi hoppar fram till Once More Round The Sun (2014) och börjar med Chimes at Midnight, där det är riffet vid 1:08 som gäller. Tillbaka till grimaserande drop A sörja, funkar perfekt med Troys skrikande. Riff 2 är från Ember City där det är intro-riffet som gäller, väldigt catchy och kul att spela. Speciellt snyggt när stämmorna börjar halvvägs.

Från deras senaste alster, Hushed & Grim (2021) är det första låten Pain with an Anchor och dess outro som börjar vid 3:47. Det är sjukligt tungt, speciellt med Branns trummor och de atmosfäriska överdubbningarna. En av deras absolut bästa sekvenser tillsammans med sista låten på listan, More Than I Could Chew, där det åter är outroriffet som gäller. Här är det inte så mycket om att det låter svintungt eller att det är kul att spela, utan kompositionen är bara så oerhört vacker. Både med Branns sång över eller sen Brents vilda känslofyllda gitarrsolo så har det en speciell stämning som ger mig gåshud varje gång jag hör det. 

Jag har länge drömt om att kunna spela och komma på grejer lika coola som gossarna i Mastodon, och hoppet är ju det sista som överger en. //Herr B

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Vartenda ord i denna skrift är verifierade och pålitliga.

Vi kommer tackla ämnet covers inom den tyngre musikskalan, eller varför vad många tror är covers egentligen är originalen.

Börjar gör vi med I’m Your Boogieman, skriven och inspelad av bandet White Zombie under det tidiga 70-talet. Det 9-åriga geniet Robert Zombieson (som går under pseudonymet Rob Zombie) komponerade stycket tillsammans med sina lågstadiekompisar och spelade in en demoversion på en enkel kassettbandspelare. Vad som hände sedan är lite luddigt, men på något vis blev kassetten i fråga stulen av discogruppen KC and the Sunshine Band som sedan spelade in den till sin platta Part 3 (1977) och den blev snabbt en hit. Zombieson & Co försökte förgäves hävda sitt ägandeskap till låten, men ingen tog de stackars ungdomarna på allvar. 1996 släppte White Zombie, nu ett etablerat band, en rerecorded version. Enligt källor är stämningen fortfarande spänd mellan alla inblandade aktörer.

Vi går vidare till en mer lättsam historia. Under det sena 2000-talet genomgick Korn lite av en svacka. De förlorade sin ursprungliga trumslagare, David Silveria, och fick inte riktigt till det som de tidigare sköna melodierna. De bestämde sig då för att lägga om helt och testa sig på musikalmakandets konst. Projektet gick käpprätt åt helvete. Det enda som blev lite bra var deras proof of concept-inspelning av Kidnap the Sandy Claws, ursprungligen från musikalfilmen The Nightmare Before Christmas (1993).

1963 släppte gruppen “Gert Stjärt och Kavalleristerna" på sin skiva, Älskog, Gagnef & Fogdens blod, en liten låt vid namn Hej Petter. Låten är makaber och utanför gruppens dedikerade, pensionerade fanbase är den föga känd. Låten är skriven av Gert Gyldenlindt (född, uppvuxen och avliden i Höör kommun) som grundade bandet i början av 60-talet. Deras musik var då lite råare och mer i linje med extremmusikens utsvävning som senare skulle dominera topplistorna i Laos, Djibouti såväl som Färöarna. När den evige Jimi Hendrix hörde låten sägs han ha sagt "det var ju inte dumt". Men Petter var ju inte ett passande namn för en engelskspråkig marknad och ändrades hastigt till Joe. På detta vis blev låten en internationell storhit och en rockklassiker. När Type O Negative sen skulle släppa sin andra platta The Origin of the Feces (1992), lyckades frontman tillika basist Peter Steele hitta en sällsynt kopia av det svenska originalet och bestämde sig för att gör en mer trogen cover. “Den var förjävla tung, äcklig och grotesk", kommenterade Steele i en intervju med Höör-t & Sett.

Mastodon var ett band som existerade någon gång innan den senaste istiden, drygt 11000 år sedan. De spelade förjävla tung musik, och forskare hittar nya spår av råa riff och geniala musikstycken varje år. 1884 grävde arkeologen Roger Dodger Bogsman fram en nästan helt bevarad vinyl, märkt i urblekta bokstäver Stairway To Heaven (årtal okänt). Då vinyspelaren in skulle uppfinnas på mer än 60 år glömdes upptäckten bort i ett arkiv i centrala London tills sin återupptäckt 1970 av musikerna Robert Plant och Jimmy Page från Led Zeppelin. Nu utrustade med rätt teknologiska förutsättningar lyssnade duon igenom inspelningen och blev så oerhört tagna av dess briljans att de omedelbart gav sig på att spela in en egen version av den förhistoriska melodin. Resultatet är vida erkänt som en av rockmusikens största klassiker. 2019 lyckades forskare med moderna redskap återställa Mastodons original till sin forna glansdagar. Jämförelsen är intressant, men man får ge Page & Plant pluspoäng för hur nära de kom givet tekniska begränsningar.

Sist men inte minst har vi en språklig utmaning. Här orkar undertecknat inte ens hitta på något… eller jag menar utföra verifierade kvalitativa efterforskningar. Rammsteins keyboardist Flake låter som Uli Kunkel (även känd som Karl Hungus) och de andra nihilisterna från The Big Lebowski (1998) när han sjunger och det tycker jag är rätt fint.

Tack och/eller bock, valfritt,

Herr B, Vice-Odugling Andra graden

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Som kommunalt anställd, framförallt inom serviceflygeln, behöver man ofta rensa sinnet från allehanda pester och koleror. Filosofiska, mentala och fysiska krämpor som tär på våra arma hjärnknölar och karparteltunnelsbesatta handleder. Sådana krämpor som inga havremjölksfyllda koppar kaffe, ergonomiska datormöss eller ståbord rår på. För dessa stunder har undertecknat kompilerat en lista med (mestadels) tunga låtar döpt “10 Låtar För Att Överleva Kommunalt Ämbete”, med glimten i ögat som ungdomarna säger.

“We Care A Lot”, av Faith No More från kassetten “Introduce Yourself” (1987)

Vi bryr ju faktiskt oss…oftast, det beror på vad klockan är och hur nära man är till lunchen/fikan. Faith No More är ett knepigt band att beskriva för folk, funk metal känns otillräckligt när attityden mer känns punkig. (O)lyckligtvis återkommer de på den här listan.

“Quiet”, av Smashing Pumpkins från plattan “Siamese Dream” (1993)

Det ska ju vara TYST på biblioteket, och finns det ett bättre sätt att få utlopp för detta faktum än att lyssna på fuzzriff och Jimmy Chamberlin hypnotiska trummande? Debatterbart. (Påpekar också att trots textraden “Quiet, I am sleeping in here” så sover vi inte på arbetstid…inte hela tiden åtminstone.)

“The Crux”, av Mastodon från dubbelvinylen “Hushed and Grim” (2021)

“I! FEEL! PRESSUUUURE! I! FEEL! THE PRESSURE!”

För jovisst är det väl stressigt ibland av diverse anledningar. Gossarna från Atlanta vet verkligen var skåpet ska stå. Fantastiska riff, otroligt solo från Brent Hinds och Brann Dailor smackar trumskinn med energin hos 3 frisläppta förskoleklasser.

“People = Shit”, av Slipknot från skivan “Iowa” (2001)

För ibland är det bara så. Rasistiska kommentarer, otrevligt och otäckt beteende eller rent av fysisk aggression. Tvi vale, och vi går vidare!

“Motherfucker”, av Faith No More från albumet “Sol Invictus” (2015)

“Varför svarar ni inte när man ringer, tycker jag är för jävla dåligt.”

“Skills in Pills”, av Lindemann från CDn “Skills in Pills” (2015)

Tvetydigt, syftas det på medicinerna som kollegiatet behöver ibland för att klara vardagen? Eller måhända de arma själar som fastnat i beroendemyren? Tolkningsfråga.

“Caffeine”, Faith No More från mästerliga “Angel Dust” (1992)

Behöver den förklaras? Mike Patton måste varit kommunalt anställd i ett tidigare liv med tanke på hur många av deras alster som kunde varit med på listan. Oavsett, vi är färdiga med Faith No More nu, lovar. För den här gången åtminstone…

“Keine Lust”, von Rammstein från den nostalgiska “Reise, Reise” (2004)

Vi översätter snabbt Keine Lust till Ingen Lust. Dagen är nästan över, all lust har lämnat oss. Vi väntar nu enbart på en sak.

“Goin Home”, av Toto från samlingen “Toto XX” (1998)

Toto? I EN FREDAGSLISTA? Fy vad räligt, tvi. Klipp dig och stick från stan!

(jovars, men även den mest inbitne hårdrocksentusiast, som andas nedstämt och dubbelkaggar, upplever katarsis efter en lång, dryg dag på den kommunala arbetsdagen med den här låten i örat. Den övertygelsen lämnar mig aldrig.)

“I’m Alive”, av The Hives från singeln “I’m Alive” (2019)

Vi lämnar med lite nygammalt skrän och tjut från Howlin Pelle och Fagerstagossarna. VI ÖVERLEVDE ARBETSDAGEN! Solbrillorna på, vi kommer tillbaka imorgon. Skoningslöst obesegrade av den kommunala apparaten. 

Odugling, första klass, Hjalmar B. Signing off.

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

 Gott folk!

Öar fascinerar - vem minns inte legendariska äventyr som Tintin "Den Svarta Ön", "Jurassic Park" (såklart den första, alla andra går bort, mest de med Chris Pratt) eller varför inte faktumet att undertecknad tillbringade större delen av uppväxten på Långö i Karlskrona? När precis. Därför blir det en fredagslista med fokus på just öar. 

Vi kör!

Såklart inleder vi med "Island" av MASTODON, här i en härligt frustande liveversion från en klubb i Austin, Texas. Frågar ni mig så är det exakt så här man ska uppleva bandet - tajt, svettigt, oerhört påtagligt nära. 

Vi drar ner på tempot med ULVER. Jag har, fram till dess, att jag skulle göra listan inte haft något som helst förhållande till ULVER. Men jag har haft oerhört svårt att slita mig från stämningen i den här låten. Tungt, men vackert vemod skulle man kunna karaktärisera låtens bärande idé som. 

Bandet som är för djentigt för att få vara med på Metal Archives - själv tycker jag att SCALE THE SUMMIT har sina förtjänster. Fantastiskt bra gitarrarbete, och en känsla av att glida fram på ett, stundtals, milt vågskvalpande sätt. 

Från den urgamla staden Worms kom power metalbandet VIRON. Tänkte att det måste få komma in lite tysk power metal i veckans lista. Det får ni med råge med det här bandet och låten Isle Of Man. Det är hela kitet - hockeykörerna, fartfylld tvåtakt, och ett satans tjo och tjim. 

Vi avslutar med TRAGEDY från New York som, tja, gör sin egen tolkning av Islands In The Stream, en låt odödliggjord av Dolly Parton och Kenny Rogers men skriven av bröderna Gibb från THE BEEGEES. Något säger mig att TRAGEDYs version inte bräcker originalets antal veckor på Billboardlistan, men helt utan charm är inte denna cover. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!