Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1

Fredagsvänner! Best of the Best är inte bara en karatefilm från 1989, det är även titeln på veckans fredagslista. 2017 är på upphällningen och det börjar bli dags att summera. Utan inbördes rangordning kommer därför här en uppräkning av braighet som inträffat under årets lopp. Håll en vuxen hårt i handen så börjar vi!


TOMB MOLD - "Primordial Malignity".

Dödsmetall från Kanada som är skitig såväl som rå. Galopptakten sitter där den ska, 90-talsvibben är ständigt närvarande och om någon vågar påstå att TOMB MOLD är överproducerade har den fel.

Retrokänslan till trots finns det en air av nyskapande här vilket gör att det inte känns som ännu en upprepning. Som helhet bjuder "Primordial Malignity" nämligen på crustkaos med en lite svängig jazzkänsla, en otippad men fenomenal blandning.


ANOMALIE - "Visions".

Det här är en skiva som på ett svårartat sätt borrar sig in i ens själ. ANOMALIE från Österrike sparar sannerligen inte på depressionskrutet i denna tredje fullängdare. Det är ett dystert hopkok av lika delar post-black metalmangel och neofolk vi bjuds på och eländet och de snygga melodislingorna vävs ihop likt en filt av feelgood/feelbad för de dagar då man riktigt vill gå ner sig i känsloträsket. Heja drama!

SICARIUS - "Serenade Of Slitting Throats".

Jag blev så hjärtans glad när jag hittade den här skivan! SICARIUS kommer från staterna och lirar sanslöst hård black metal som går fort som själve Satan! Rått och engagerat, melodiöst samtidigt som furiöst drivet tempomässigt.

Tremolo - check, liksmink - check, orimligt mycket nitarmband - check. Instant love!


NIGHTBRINGER - "Terra Damnata".

Vi dröjer oss kvar vid samma koncept, NIGHTBRINGER serverar en portion mäktig och arg black metal som icke heller den går av för hackor. Tekniskt skickligt utfört och med en göttig egenart som fastnar. Krusidulliga riff, väl motiverade blastbeats, lite experimentlusta på det och överlag texter med tema occultism. Svinsnyggt omslag därtill.

PRIMITIVE MAN - "Caustic".

Avslutningsvis en av årets absolut bästa sludgeplattor. "Caustic" är en mastodontuppvisning i långsamhet som jag hela tiden återvänder till. Låtarna liksom värks och ilskas fram ur bandmedlemmarna och det känns verkligen som ett personligt stycke musik. Skitigt, välgjort och fyllt av vrede. Lite rundgång på det och öronen jublar. Det är rent ut sagt ett sånt jävla bröt som PRIMITIVE MAN levererar att man blir alldeles salig!

Das was alles för idag, nu tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1

Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret

God fredag kamrater!

Veckans lista består till stor del av black metal av det mer ambienta slaget. Ont ska ju med ont fördrivas och vad är bättre att mota januarimörkret med än en svavelosande tur i beska ljudlandskap? Noll och intet. Vi kör!


DER WEG EINER FREIHEIT är först ut och det här är en ny kärlek för mig som dök upp som tips i Spotifylistan. Jag blev så glad som en bara kan bli av riktigt väl utförd extremmetal att jag höll på att trilla baklänges! Season of Mist har signat detta tyska gäng och det har de gjort helt rätt i. Bandet bildades 2009 och har hunnit släppa tre fullängdare till dags dato.

Jag har valt öppningsspåret Repulsion från "Stellar" men hela skivan är lika bra så gör er själva en tjänst och lyssna igenom den från början till slut. Kraften i eländet i den här musiken tycker jag påminner om ANAAL NATHRAKH fast med nerdraget tempo. Mässande svartmetall med riktigt tung frenesi. Rensång blandas med häxväs, blastbeats med melodislingor. Bara att gå ner i fosterställning och börja dyrka Satan på en gång. Fem av fem äpplen!


NIGHTBRINGER härnäst, från Colorado. Även här vankas det black av episka mått, det hör vi redan i de inledande tonerna av Serpent Sun som ligger på albumet "Terra Damnata". Det skandinaviska arvet ligger nära i ljudlandskapet (tänk WATAIN) och NIGHTBRINGER lyckas väva in en fenomenal luftighet i musiken, vilket är angenämt som kontrast till intensiteten i sången. Vän av bildkonst kan även spana in skivomslaget lite närmre, herrejistanes vad grannt det är!

Om en dessutom har en faiblesse för ockultism kan det intressera att läsa dessa rader där bandet beskriver innehållet: “From the Low House of Black Apollo logoi resounds from the heart of the world, is answered in the heavens by the trumpeting angels of apocalypse, the clarion of an aeon's end. The eight tracks presented here are eight aspects of a sorcerous path that shines like dreadful starlight in the long night of the close of the Kali Yuga."

Tredje bandet för dagen heter MURG och kommer från mina gamla hemtrakter, nämligen Bergslagen! Vargens ständiga vakan ligger som låt nr sex på fullängdaren "Gudatall" som är en skönt smutsig historia. Avskalad, rå 90-talsblack utan onödig garnering med riktigt snygga riff rakt igenom. Har vi hört det förut? Ja, det har vi - fast ändå inte. För trots de solklara influenserna från tidigt -90tal känns det här nytt och fräscht. Som att kliva ner i en helt ny svartmetall-grotta och bara njuta av kylan och lukten av gammal härsken jord. Av bandbilderna att döma rör det här sig om två gärningspersoner (vars identitet ännu icke röjts) som fotas iklädda svarta luvtröjor och med snöig skog som fond. Trve? Jajjebox!

THRÄNENKIND härnäst. Jag som har mycket decimerade kunskaper i tyska språket letade mig in på bandets hemsida och fick som svar på min i undran rynkade panna veta följande: "THRÄNENKIND came to be in 2007 near Munich in the south of Germany. The band name could be translated as "child of tears" or "child that causes tears" and was chosen as contrast to the "grim" and cliché names in black metal. The name links the open-minded and savage nature of children with the depressing artificial realities of modern human society." Så nu vet vi det!

Bandet skriver om anarkism, frihet och människans förhållande till naturen och låter post- (rock/metal/valfritt) så det skriker om det. Och de gör det riktigt riktigt bra! Ledsna plinkgitarrer som går över i blastbeats och melodier som trixar sig ända in i hjärteroten. Lyssna och kapitulera till Desperation, go' vänner. 

Vad gör egentligen Nergal hela dagarna, när han inte pysslar med BEHEMOTH? Den gåtan vet jag numera svaret på, han har nämligen ett sprojlans nytt sidoprojekt med John Porter som heter ME AND THAT MAN. Det här är country/folk med en känsla av svärtad Nick Cave. Inte ett dugg metal men vi behöver något att pigga upp oss med så här på sluttampen och då passar My church is black som handen i fredagshandsken.

Albumet som låten är tagen från ska enligt utsaga heta "Love Is A Dog From Hell" (vilket ju också är titeln på en bok av Bukowski) men releasedatumet är än så länge bara angett som det något luddiga "early 2017". Jaja, kom igen already med sträckbänken säger jag - det ÄR ju tidigt 2017 nu! Jag är personligen svinigt nyfiken på hur resten av skivan kommer att låta.
Min gissning är att det blir våldsamt bra!

Ha en helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret