Året var 1996 när jag hörde albumet "The Secrets Of The Black Arts" för första gången. Jag blev genast svårt förälskad i den och i bandet bakom skivan. När "Vobiscum Satanas" kom 1998 var fascinationen fortfarande oförändrad men tiden gick och ju djupare in i black metal-träsket jag vandrade, desto längre bort från dem kom jag på något sätt. Missförstå mig inte, det här bandet fanns alltid i bakhuvudet men passionen bleknade och riktades mot andra liksminkade dyrka Satansgrupper som tillförde något annorlunda, något nyare. Precis i början av 2000-talet var jag och en vän på KB på en spelning med dem och lågan tändes igen. Så gick åren, festivaler och spelningar kom och gick och bandet skvalpade tryggt vid sidan av. De var alltid bra live, något av en upplevelse varje gång faktiskt, men skivsläppen gav mig inte samma magi längre. Jag lyssnade alltid igenom nysläppen och visst de var bra men var de verkligen SÅ bra som band på det stora hela? Härom veckan släpptes "We Are The Apocalypse" och med den kom svaret på frågan, ett rungande svar - ja, de är verkligen SÅ bra! Den svenska svartmetallens ihärdiga förkämpar, de spektakulära scen-rustningarnas oförtröttliga krigare, den trygga fyr som skiner stadigt och visar vägen till land när vi tvekar och ger oss in på "nyskapande avantgardistisk musik", den stabila grund som bygger oss liksom en bas av sås och potatis. 

Jag talar naturligtvis om DARK FUNERAL och det är hög tid att vi har en hyllningslista med dem!

Vi sparkar igång med My Dark Desires från legendariska debutplattan "The Secrets Of The Black Arts" som släpptes 1996. Hela skivan sitter som en smäck men den här låten står ut lite extra för mig, den har fullt ställ från första sekund och ett episkt väsvrål direkt i början som man totalt golvas av. Pluspoäng för den enkla men ack så effektiva texten med strofer som "Satan, take my soul to hell". Fem av fem kaffetermosar.

Vi går vidare till Ineffable King Of Darkness från nästkommande fullängdare "Vobiscum Satanas" (1998) där Themgoroth och Blackmoon som tidigare skötte det vokala ersatts av Emperor Magus Caligula med följden att vi får en lite mer hög-pitchad sång. I övrigt är det en rätt liknande ljudbild som vid första släppet, möjligen att trummorna blivit lite tajtare. 

Låt nummer tre kommer följaktligen från album nummer tre - "Diabolis Interium" (2001). Om de första två albumen fokuserat mer på Satan och helvetet som yttre faktorer så går vi nu inåt och utforskar den inneboende ondskan i människorna. Jag har valt Hail Murder som är skivans låt nummer två för slingrigt riffarbete och bra driv.

Nästkommande skivor heter "Attera Totus Sanctus" (2005) och "Angelus Exuro Pro Eternus" (2009) men eftersom jag tänker följa femlåtsprincipen slaviskt den här veckan får de albumen stryka på foten till förmån för "Where Shadows Forever Reign" från 2016. För med den skivan känns det som att DARK FUNERAL får lite ny energi och luft under vingarna. Nail Them To The Cross är en finfin malande lågaffektiv bit som tål omlyssningar.

Och så är vi slutligen framme i nutid och "We Are The Apocalypse" som är ett väl utfört och samtidigt varierat album. Nightfall hamnade i listan men kolla gärna in titelspåret, Let The Devil In och Nosferatu också. Med den här skivan tycker jag att DARK FUNERAL befäster sin position som en veritabel institution i svensk black metal. Gammal är äldst, må ni fortsätta på precis det här spåret i ungefär hundra år till.

Det var allt för idag, nu är det fri hopp och lek tills vi hörs igen.

/Susanne

 Fredagslistan 2022, vecka 14: Dark Funeral appreciation!

Fredagslistan 2020, vecka 15: Påskens obligatoriska lidande i repris

 Goder afton.

Idag är det långfredag och tillika fredagslistedags. Jag har valt att dra en gammal favorit i repris anno 2018 som innehåller idel rara ärtor som jag tycker att vi alla ska påminnas om. De var bra för två år sedan, de är lika bra idag. Vi kör!

---

Så här i påsktider gör vi som vi brukar i bloggen och tillhandahåller en lista med lika delar lidande som flagellering. Jesus korsfästelse, marsipanäggens tillblivelse, påskharens ursprung och ja ni vet - et cetera påskgrejs. Med andra ord, ta en vuxen hårt i ena handen och tälj ett krucifix med den andra så kör vi!


Inledningsvis säger vi hej till genibandet BLOODLINE och låten Jerusalem Addio från "Hate Procession" som släpptes i nådens år 2009. BLOODLINE härstammar från Sundsvall och har kokat ihop en black metal-brygd som icke på något vis går av för hackor. Hela albumet är en mörk historia av malande mellantempo med seriemördarsamplingar och en underliggande poäng om att världen gått åt skogen.

Det som skiljer detta gäng från liknande akter är att det finns en militärisk seriositet och en kyligt industriell känsla som präglar låtarna. Gott så! Även plus i kanten för snygg logga.


Vi fortsätter på inslagen bana och tar en titt på FLAGELLANTs tjusiga Into the Maws of Death. FLAGELLANT bjuder inte på några direkta överraskningar när det kommer till det musikaliska konceptet men de spelar å andra sidan så solitt bra att vem som helst inom scenen som torde grina ögonen ur sig av avund och börja gissla sina ryggar med påskris vid blotta åsynen av skivomslaget.

Fem av fem törnekronor till denna slingriga och kalla riffverkstad som bevisar att Leviathan lever och att han bor i Umeå.

Nästa akt är NECROS CHRISTOS som utifrån namn och koncept förstås är ett givet inslag i påskplågarlistan. Första gången jag hörde dessa gossar ta ton fick jag fram ett halvkvävt fniss och en liten kindrodnad, så nära den parodiska gränsen ligger nämligen deras rituella och überseriösa black/döds och väger av och an.

Vid närmare genomlyssning begriper man dock storheten med det här bandet - kompetent muciserande, stort ockult kapital och den där omistligt svulstiga och storslagna dramatiska ådran som kommer igen i varje låt. Så även i Nine Graves.

En filur som är ytterst lämpad att ha åsikter om påsken är som bekant JUDAS ISCARIOT. ”To Embrace The Corpses Bleeding” släpptes 2002 och skulle visa sig bli bandets sista fullängdare. Synd på så rara ärtor, samtidigt ska man ju som välkänt är sluta när man befinner sig på topp. Hela skivan är fantastiskt kraftfull och jag valde efter mycket om och men låten I Avoke To A Night Of Pain And Carnage (episk titel, jag vet) för att det är den låt som i mitt tycke har flest bottnar att upptäcka.

Missa för all del inte den mäktiga tempoväxlingen vid  fyraminutersstrecket som accompanjeras av åska, regn och ett allmänt missnöje med livet.

Som avslutning tänker jag vara traditionsenlig och drämma till med en gammal klassiker. Den har varit med i påsksammanhang tidigare och den kommer säkerligen vara med igen - ANAAL NATHRAKHs Lama Sabachtani. Enligt utsaga ska Jesus ha sagt ungefärligen "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" när han allmänt trött och hungrig satt fastspikad på korset. Vilket ju är förståeligt med tanke på den något kniviga sitsen han torde befunnit sig i. Den där frasen blir översatt till arameiska "eli, eli, lama sabachtani" vilket vårt kära husband tagit fasta på i låttiteln.

Om han egentligen sa så där eller något helt annat får vi aldrig veta men vi kan med säkerhet slå fast att låten som ANAAL NATHRAKH snickrat ihop på temat är rasande bra och kaotisk.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Så här i påsktider gör vi som vi brukar i bloggen och tillhandahåller en lista med lika delar lidande som flagellering. Jesus korsfästelse, marsipanäggens tillblivelse, påskharens ursprung och ja ni vet - et cetera påskgrejs. Med andra ord, ta en vuxen hårt i ena handen och tälj ett krucifix med den andra så kör vi!

Inledningsvis säger vi hej till genibandet BLOODLINE och låten Jerusalem Addio från "Hate Procession" som släpptes i nådens år 2009. BLOODLINE härstammar från Sundsvall och har kokat ihop en black metal-brygd som icke på något vis går av för hackor. Hela albumet är en mörk historia av malande mellantempo med seriemördarsamplingar och en underliggande poäng om att världen gått åt skogen.

Det som skiljer detta gäng från liknande akter är att det finns en militärisk seriositet och en kyligt industriell känsla som präglar låtarna. Gott så! Även plus i kanten för snygg logga.

Vi fortsätter på inslagen bana och tar en titt på FLAGELLANTs tjusiga Into the Maws of Death. FLAGELLANT bjuder inte på några direkta överraskningar när det kommer till det musikaliska konceptet men de spelar å andra sidan så solitt bra att vem som helst inom scenen som torde grina ögonen ur sig av avund och börja gissla sina ryggar med påskris vid blotta åsynen av skivomslaget.

Fem av fem törnekronor till denna slingriga och kalla riffverkstad som bevisar att Leviathan lever och att han bor i Umeå.

Nästa akt är NECROS CHRISTOS som utifrån namn och koncept förstås är ett givet inslag i påskplågarlistan. Första gången jag hörde dessa gossar ta ton fick jag fram ett halvkvävt fniss och en liten kindrodnad, så nära den parodiska gränsen ligger nämligen deras rituella och überseriösa black/döds och väger av och an.

Vid närmare genomlyssning begriper man dock storheten med det här bandet - kompetent muciserande, stort ockult kapital och den där omistligt svulstiga och storslagna dramatiska ådran som kommer igen i varje låt. Så även i Nine Graves.
 

En filur som är ytterst lämpad att ha åsikter om påsken är som bekant JUDAS ISCARIOT. ”To Embrace The Corpses Bleeding” släpptes 2002 och skulle visa sig bli bandets sista fullängdare. Synd på så rara ärtor, samtidigt ska man ju som välkänt är sluta när man befinner sig på topp. Hela skivan är fantastiskt kraftfull och jag valde efter mycket om och men låten I Avoke To A Night Of Pain And Carnage (episk titel, jag vet) för att det är den låt som i mitt tycke har flest bottnar att upptäcka.

Missa för all del inte den mäktiga tempoväxlingen vid  fyraminutersstrecket som accompanjeras av åska, regn och ett allmänt missnöje med livet.

Som avslutning tänker jag vara traditionsenlig och drämma till med en gammal klassiker. Den har varit med i påsksammanhang tidigare och den kommer säkerligen vara med igen - ANAAL NATHRAKHs Lama Sabachtani. Enligt utsaga ska Jesus ha sagt ungefärligen "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" när han allmänt trött och hungrig satt fastspikad på korset. Vilket ju är förståeligt med tanke på den något kniviga sitsen han torde befunnit sig i. Den där frasen blir översatt till arameiska "eli, eli, lama sabachtani" vilket vårt kära husband tagit fasta på i låttiteln.

Om han egentligen sa så där eller något helt annat får vi aldrig veta men vi kan med säkerhet slå fast att låten som ANAAL NATHRAKH snickrat ihop på temat är rasande bra och kaotisk.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Fredagslistan 2018, vecka 9: Aosoth - The Inside Scriptures

Kära fredagsvänner!

Ibland snubblar man över album som är så genuint genombra att de går på repeat veckovis i streck. Jag hade turen att hitta just en sådan geniskiva förra helgen och eftersom sharing is caring så blir det den som utgör mitt fredagstips till er. Hela skivan rakt av är således dagen fredagslista. Bereden väg för AOSOTH!

AOSOTH är ett enmansprojekt från Frankrike bestående av multiinstrumentalisten MKM - Magus Kaiser Munkir - som även haft ett finger med i spelet i många konstellationer genom åren, bland annat dessa: ANTAEUS, TEMPLE OF BAAL och TENEBRARE.

MKM har varit aktiv med AOSOTH sedan 2002 och förra året släpptes den sjätte fullängdaren "The Inside Scriptures" och den är så bra att man blir smått tårögd. Vad handlar det här om då? Jo, det är en alldeles makalös studie i Dyrka Satan-black metal som vi bjuds på. Det finns en täthet i musiken som känns som att gå rakt in i en stenvägg, men samtidigt med en melodisk touch. Briljant blandning. Riffarbetet är massivt tremolokaotiskt men samtidigt är ljudet rent nog för att inte bli till en grötig svärm, plus i kanten för det! Bra trummor serveras men framför allt är det gitarrmanglet och det hatiska growl-väset till sång som fångar mig.

Låtarna går in i varandra till stor del på "The Inside Scriptures" och ska man vara petnoga är det väl egentligen det enda att anmärka på, att det kunnat vara något större variation. Själv faller jag som en fura för detta epos till skiva och kommer gissningsvis lyssna på den prick hela helgen iförd den sedvanliga ritualkåpan.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 9: Aosoth - The Inside Scriptures

Anathema Maranatha - en blodig historia.

För er som inte har fått nog av påskfirandet (eller helt sonika vill ha ett mörkare alternativ till lösgodisfrenesin) kan jag på den sista skälvande annandagen tipsa om denna lilla video med musik av FUNERAL MIST. Min gissning är att den inte är officiell (gissning och gissning, jag har googlat och letat en bra stund utan resultat om sanningen ska fram) men likväl är kombon ljud/bild smått genialisk. För er som inte känner igen filmen i fråga är sekvensen från Passion Of The Christ, en "munter" uppvisning i långfredagstortyr signerad Mel Gibson. Satan själv glider förbi i folkmassan, tjusigt svartklädd, barnförsedd och eventuellt i behov av en manikyr. Återstår bara att damma av törnekronan och niotumsspikarna, utfärda varning för övervåld och blod (för eventuella känsliga tittare) samt önska en glad påsk!

/Susanne