Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Gott folk!

Idag ska vi prata vrede, ilska, raseri - ett tema som det verkligen inte var svårt att hitta låtar på om jag säger som så!

På Wikipedia kan vi lära oss följande:

Wrath (Latin, ira), also known as "rage", may be described as inordinate and uncontrolled feelings of hatred and anger. Wrath, in its purest form, presents with self-destructiveness, violence, and hate that may provoke feudsthat can go on for centuries. Wrath may persist long after the person who did another a grievous wrong is dead. Feelings of anger can manifest in different ways, including impatience, revenge, and self-destructive behavior, such as drug abuse or suicide.

Wrath is the only sin not necessarily associated with selfishness or self-interest, although one can of course be wrathful for selfish reasons, such as jealousy (closely related to the sin of envy). Dante described vengeance as "love ofjustice perverted to revenge and spite". In its original form, the sin of wrath also encompassed anger pointed internally as well as externally. Thus suicide was deemed the ultimate, albeit tragic, expression of hatred directed inwardly, a final rejection of God's gifts.^{[citation needed]}

Vi kör!

Jag lyfter gärna fram lokala band när jag kan - vid sidan om SOILWORK så tillhör DARKANE ett av de banden från Helsingborg som har nått framgång i något större doser än andra akter. DARKANE har alltid varit ett band som är brötigare och tekniskt meckiga än många andra band från staden. Trummisen Peter Wildoer kanske några av er känner till som en av de tre trummisarna som var med i slutfasen av giget som trummis i DREAM THEATER, för att ge er någon referensram vilken nivå bandets musik ligger på. Låten Wrath Connection ligger på skivan "Demonic Art" som kom 2008 och blev den enda skivan för dåvarande sångaren Jens Bogren. Trist, då jag alltid har gillat den killens pipa. 

Jomenvisst - lite grymma och stökiga tongångar från nederländska SINISTER. Bandet startade 1988 och körde på till 2003 då man lade ner, bara för att återuppstå 2005. SINISTER höll en rasande utgivningstakt - fullängdssläpp 1992, 1993, 1995, 1998 innan bandet saktade ner något. Numera ger bandet ut skivor vartannat år. Detta är skitig old-school death metal med vissa finesser. Jag gillar det extremt mycket. Magnified Wrath är en ömsom tung, ömsom snabb historia som lyckas åstadkomma en hel massa förödelse på sina 4 minuter.

Vi håller oss kvar i dödsmetallträsket med askreddiga SUFFOCATION som har visat hur skåpet byggs och var det ställs sedan 1988. Min favoritskiva med bandet är - och kommer, misstänker jag, alltid vara - "Pierced From Within" från 1995. Nu ska jag inte grotta ner mig i denna, utan istället lyfta fram bandets senare material som har väldigt stora förtjänster. "Pinnacle Of Bedlam" visar bandet i storform om ni frågar mig och står sig väl mot bandets utgivning på 2000-talet även om jag misstänker att många hellre lyfter fram den självbetitlade skivan från 2006 som starkare.  I vilket fall - SUFFOCATION ägnar sig inte åt vilken vrede som helst: den får helst vara eminent som i Eminent Wrath, som verkligen dönar på likt den ångvält som bandets musik brukar vara. 

SUPREME PAIN startades 2006 av bland annat sångaren i SINISTER Erwin Harreman. Jag valde att ta med Vengeful Wrath mycket för att den har ett sådant satans gott intro. Resten av låten är också bra, men har svårt att stå sig mot just introt, haha! Detta är death metal av snittet fullt ös medvetslös, vilket ju alltid är trevligt. Tydliga Hanneman-vibbar i solot om ni frågar mig. 

Vi lugnar ner tempot lite med AMON AMARTH och deras Wrath Of The Norsemen från "Sutur Rising". En gång i tiden älskade jag bandet - deras gig på SRF 2007 golvade mig storligen. Mitt intresse i bandet idag är väl betydligt svalare även om jag finner bandets musik sympatisk så går jag inte kockobananas. Dock har bandet en fint utvecklad känsla för melodi vilket jag tycker är att applådera. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Vi kommer inte

att köpa in EVANESCENCEs självbetitlade platta om ni undrade. Det finns två anledningar till detta:

1. plattan finns på Spotify
2. Den är dålig är det korta svaret. Det långa svaret har ni här: Maken till mähäigt släpp med mer tillrättalagda försök till musik för en bred massa i kombination med låtsatstuffa gitarrer för att skaffa sig alibi att hamna i något som kan kategoriseras som metal bör inte premieras.

Fast det är ju bara vad jag tycker ;-)

/Martin

Tillbaks på jobbet

I nåt sorts fåfängt försök att förtänga att jag är på jobbet försöker jag intala mig själv att det är mesigt att ha semester i mellandagarna. Det funkar sådär kan jag säga.

Då jag föredrar ilska framför viss leda kollade jag återigen in Ralf Gyllenhammar från MUSTASCHs utbrott och hot mot Dala-Demokratens Jonas Stentäpp. Ja jösses, så fick man bekräftat att att spela bredbent åka hoj hårdrock och gasta om IFK Göteborg i detta fall leder till aggressivitet. Har ni inte sett det kan ni kolla här.

Så, nu får det vara färdiggnällt - SRF har gjort en jävulsk bokning i form av CLUTCH. Detta gäng har ett satans sväng i sitt lir som kan beskådas nedan. Tillräckligt för att jag ska köpa biljett till festivalen är det inte - hittills är det bara CLUTCH som har fått mig att hoppa till av festivalens startfält.



/Martin

Vrede

Vissa dagar känner man ju lite ilska över att behöva vara i kontakt med andra människor - en tidig, mörk morgon samt ett regn från helvetet gjorde inte direkt min morgon bättre. Därför slog jag mig ilsken i hågen (efter att ha försökt, helt fåfängt, hela dagen att lugna ner mig) ner för att försöka kanalisera detta känslostadium in i en spellista - blev genast argare när jag insåg att det visserligen finns en hel del band som har skrivit låtar som handlar om hat - men de föll ju som döda sillar till marken. Då kom jag på det - NASUM.

I tillstånd av ilska, upprördhet, eller bara ren apati har Örebros sorgligt insomnade grindmasters alltid haft en förmåga att faktiskt få mig att må riktigt bra. Sagt och gjort - "Shift" blästrar i detta nu trumhinnorna - och dra på trissor om det inte funkar igen. Inser igen varför jag utnämnde just denna platta som den absolut bästa svenska metalplatta genom tiderna i en lista på WeRock. Fy fan, det är så jävulusiskt bra - argt, tajt och bitvis så vansinnigt blästrande intensivt att man nästan börjar skutta i sin ergonomiskt (nåja, bättre än en huggkubbe är den i alla fall) stol.



Wrath är ju en ganska svängig låt - vill man höra det brutalkvalitativa rens NASUM var kapabla till rekommenderas denna länken.

Underbar brutalitet

"För den som stjäl, eller lånar och inte återlämnar, en [hårdrocksskiva] från dess
ägare [till exempel Helsingborgs Bibliotek], må den förvandlas till en orm i hans hand och förgöra honom. Må han slås med förlamning och alla hans lemmar brista. Må han förgås i
smärta under höga skrik om barmhärtighet, må det inte finnas något slut
på hans vånda tills han ligger upplöst . Må bokmaskarna gnaga på hans
inälvor som en sinnebild för den Orm som aldrig dör. Och när han till
sist går till sitt sista straff, må Helvetets lågor förtära honom för
alltid."

Citatet taget från klostret San Pedro i Barcelona.

Kan inte bemästra ilskan

Ok - nu har jag fått nog av att försöka bemästra ilskan inom mig - här kommer en jävla tirad om vad jag tycker om folk som snor skivor från bibliotek.

Häromveckan kom en av mina kollegor in med fodralet till A matter of life and death av Iron Maiden. Skivan var alltså stulen. Besvikelsen var dubbel, framför allt med tanke på att Maidens skiva var en av de bästa att släppas förra året, men också för att stölden fick mig att tänka "jaha, där blev det ytterligare en hårdrock/metalplatta som biblioteket inte har råd att köpa in i år". Igår upptäckte jag att cd-boken på ytterligare två skivor låg dumpade i stället - resten var borta.

Jag vill hemskt gärna tänka att det inte är någon med intresse av hårdrock eller metal som har tagit skivorna - men det går inte vilket bara gör mig ännu mer arg och förbittrad. Sannolikheten för att personen/personerna som har stulit skivorna läser denna text är kanske liten - men det ger jag fan i, jag bara måste få ur mig den avsky och ilska jag känner.

Onödigheten i att sno grejer från ett bibliotek är ju ganska uppenbar - det är gratis att låna, och dessutom väldigt lätt att bränna skivor - men uppenbarligen fattar inte tjuven/tjuvarna det enkla konceptet med att detta också innefattar att lämna tillbaka grejerna man lånar.

Projektilspya befogad

The Poodles - detta avskyvärda band. Nu förtiden är det knappast nåt som gör mig mer upprörd i saker som gäller musik än detta bands totala fjärmande från hårdrocksvärlden. Går man in på pudlarnas hemsida finner man till sin förskräckelse detta citat:

"Vi må ha halkat ner lite, om än tillfälligt ;-), på Trackslistan men på Svensktoppen knep vi just en 4:e plats.Svensktoppen - närmare den svenska folksjälen kan vi nog inte komma. Vi kan även stolt meddela att The Poodles är det första hårdrocksbandet genom tiderna som legat på Svensktoppen!Skål ta mej fan!"

Att som hårdrockare gratulera sig själv till att ligga på fucking Svensktoppen borde rimligtvis få varje metalband med ett uns av självrespekt att fundera på att skriva in sig själva på antingen avgiftning eller mentalsjukhus. Hårdrock och metallakter ska helt enkelt inte ligga på Svensktoppen. Punkt.

Förmodligen tycker folk att jag nog tar i lite väl mycket, men det finns en gräns för just vilken grad av folklighet som hårdrocken bör ha. Fråga Lemmy om hans mål är att ligga på en lista som närmast förknippas med soggig dansbandsmusik och annat tuggummipoppande och sannolikheten för att du får ett "No fucking way!" och kompanistryk är ganska stor. Syftet med att lira i hårdrock och metalband kan ju inte enligt några måttstockar vara att ligga på Svensktoppen utan att vara skräniga, onda, högljudda, och absolut inte mainstream!

Till er som ändå lyssnar och trivs med The Poodles - vet med er att detta band upphörde att vara hårdrock det ögonblick det ställde sig på Melodifestivalens scen och sålde sig så duktigt. Hårdrock ska inte vara trevligt, inte mainstream och den ska definitivt inte ligga på fucking Svensktoppen.