Nåväl, första set kom och gick. Kvällens lågvattenmärke kom med instrumentallåten från den senaste skivan, Enigma machine. En riktig utfyllnadslåt, som naturligtvis hade den goda smaken att inkludera det allra sämsta med rockkonserter: trumsolo. Ett föredömligt kort sådant förvisso, men det finns INGEN poäng med dylika aktiviteter, oavsett vem som spelar. Blä.
Sen var det paus. En exakt 15 minuter lång sådan, bespetsad med en putslustig film på skärmen. Det gick väldigt fort. And then - oblivion. "Awake" firar 20 år i år och man valde att spela hela andra halvan av skivan i ett svep. The mirror - Lie - Lifting shadows off a dream - Scarred - Space-dye vest. Lifting har jag inte hört live sedan 1995, Scarred sedan 1997 och Space-dye vest är aldrig tidigare spelad live. Dessa 45 minuter tillhör den absoluta toppen av god musik i världen, det finns band som spenderar en hel karriär med att försöka knåpa ihop material som inte ens når upp till demostadiet av dessa låtar. Perfekt framfört av alla i bandet, och pluspoäng till James LaBrie som jag tycker så mycket om och som idag, 2014, sjunger låtarna betydligt bättre än vad han gjorde för 20 år sedan. Detta andra set toppades till sist med den bästa låten från den senaste skivan, The illumination theory. Totalt 65 minuter av det bästa jag sett DT göra på en scen någonsin.
Extranumren bestod av fyra låtar från "Scenes from a memory" som i sin tur firar 15 år i år, och som var Jordans första skiva med bandet. Den sällan spelade Overture 1928 satte en fin öppningsprägel och den avslutande Finally free hade de lyckligtvis kortat av varför förre trummisen Mike Portnoys trumba-wamba i slutet inte kopierades av Mike Mangini. Detta tyckte jag var en fin gest, låt den avslutningen tillhöra det forna bandet. Den nuvarande sättningen har hittat en bra väg att gå, inte så mycket eländig Dark eternal night-metal, mer melodiös prog och ett hyggligt piggt band. Om jag finge så skulle jag dock önska att de vågade ta ut svängarna på nästa skiva, och låta Mike Mangini visa sin egna stil. Än så länge låter han fortfarande som en karbonkopia av Mike Portnoy, och att låta som Portnoy gör fortfarande Portnoy bättre själv. Jag tycker att Mangini är värd mer.
Bara för att det blev så mycket DT här idag, så blir fredagsskivan en helt annan. Jag ger er BURZUM och "Hvis lyset tar oss", en perfekt skiva till det dystra februarivädret idag. Happy listening!
/Alex
