Fredagslistan 2021, vecka 47: Det episka sjuttiotalet

 
Mina listor på den här bloggen verkar svänga mellan två ytterligheter: obskyr black och doom metal å ena sidan, och mäktig gammal heavy metal å andra sidan. Idag blir det det senare, där MÄKTIG närmast är en underdrift. Fem superstora band, fem episka rökare som är så bra att man svimmar. Nu kör vi.

Börjar med QUEEN, vars kredibilitet som hårdrocksband inte bör ifrågasättas, åtminstone inte vid de lite för få tillfällena de kände för att lägga i den växeln. Och de blev nog aldrig mer storslagna än på The Prophet's Song från A Night at the Opera (1974) - en skiva som ju är lite mer känd för en viss rapsodi några spår senare på B-sidan. Nåväl, frågar ni mig peakade Queen prick här. Märkligt band, som lyckades skriva både världens bästa och världens sämsta låtar.

Till Tyskland nu då, som ju briljerat non stop vad gäller episk, mäktig, storslagen, etc, heavy metal sedan, jag vet inte, Wagner kanske. Men gammal är äldst, och SCORPIONS - som snart firar 60 år som band, vansinnigt nog - skapade med Fly To The Rainbow (titelspåret från deras andra fullängdare 1974) världens i särklass bästa låt. Bara lyssna på gitarrslingorna vid 2:45! Det här var Uli John Roths debut i bandet, och gud vad han visade vart skåpet skulle stå.

Nu har vi nått regnbågen, och hittar där en till av världens bästa låtar: Stargazer, från "Rainbow Rising" (1976). Dio, Cozy Powell och Ritchie Blackmore i toppform, en tung men atmosfärisk saga om en arrogant trollkarls fåfänga tornbygge sett ur en plågad slavs synvinkel - we built a tower of stone, with our flesh and bone... Och Martin Birchs produktion är perfekt. Lyssna på trummorna! Herregud!

På tal om band som inte behöver någon introduktion så är jag inget stort fan av LED ZEPPELIN. Inte alls faktiskt, jag lägger dem snarare i "mest överskattade bandet"-kategorin, i synnerhet då jag har väldigt svårt för vit blues. Men! Liksom Queen kunde de, om de ville, med alldeles för ojämna mellanrum. Case in point: Achilles' Last Stand, från 1976 års "Presence". Här framförd live 1979, precis på slutet av bandet - ser ni hur utmärglade de är efter ett årtiondes dekadens?

Ett band jag egentligen inte har någon större relation till, men det är en fet låt: WISHBONE ASHs The Pilgrim, från 1971 års "Pilgrimage". Att kalla Wishbone Ash "superstora" är väl att ta i, men om ni lyssnar så fattar ni. Det låter egentligen mer som tidiga YES, fast utan synthar - mer prog än hårdrock. Men gränser betydde ju inte så mycket på den tiden. 

 

Vi sa fem rökare men jag ljög: japanska FLOWER TRAVELLING BAND måste med! Kamikaze, "Made in Japan" 1972! Oj oj oj vilka riff, vilken sång! Föregångaren "Satori" må vara det mer hypade albumet, men jag gillar Made in Japans mer hitbetonade stuk, 

LYSSNA PÅ MÄKTMAN HÄR!

Fredagslistan 2019, vecka 10: More cowbell!

Gott folk!

Det är dags att dryfta allvar och hylla ett slagverksinstrument som är både hatat och odödliggjort - koklockan!



Alla som sett denna rent makalöst tramsiga och ändå djupt hjärtevärmande sketch från Saturday Night Live förstår ju utan vidare vidlyftigt filosoferande att detta är ett tema för bra för att inte göra något av i en fredagslista, eller hur?

Vi kör!

Jag inleder med ett band som i striktaste mening inte är metal - MOUNTAIN. Alla som nån gång spelat Guitar Hero kommer dock att känna igen låten Mississippi Queen - alla andra kommer förhoppningsvis att älska det här brutalt svängiga bandets hänsynslösa bruk av koklocka.

Ni känner väl till min kärlek till BARREN EARTH som bara tycks ta sig till nya nivåer hela tiden. A Complex Of Cages är inte bara en satans bra låt från en magiskt bra skiva, den får mig varje gång jag hör den tänka att den där koklockan som kommer in i slutet av låten är ren och skär magi. Varje gång.

Det var oerhört längesen vi skrev någonting alls om GUNS N' ROSES på den här bloggen, men ta mig fan om det inte är med lite extra känsla som jag lade till låten Nighttrain till den här listan. Jag tycker alla jävla turer kring det här bandet till trots att bandets plattor "Apetite For Destruction" och "Use Your Illusion" plattorna innehåller mycket enormt bra musik.

PRONG är ett band som jag aldrig har lyssnat på på platta. Däremot så dök bandet ofta upp både i MTVs Headbangers Ball och Diezel. Bandets mix av crossover, thrash och sväng är riktigt uppfriskande. For Dear Life är med på bandets platta från 1990, "Beg To Differ", och den är inte alls tokig.

Ytterligare ett favoritband! Ni märker att jag ökar intensiteten nu eller hur? BETWEEN THE BURIED AND ME är ett oerhört vanligt förekommande band på den här bloggen. Men de går inte att undvika, och framför allt när deras magiska låt Ants Of The Sky, en monstrositet på 13 minuter genialitet också innehåller koklocka, ja då fattar ni att det är en no brainer att lägga till den till listan, haha!

Nu blir det party! Ni märker dessutom att jag drar över de vanliga fem låtarna som brukar befolka listorna, men jag tänkte att jag ville ta i som fan denna veckan! 3 INCHES OF BLOOD är så sjukt underhållande - bara Sam Pipes sång får mig att slänga pengarna åt bandets håll. Synd bara att det inte står nån där och fångar, då bandet är splittrat sedan 2015. Det här bandet älskade verkligen sin heavy metal, men var inte rädda att blanda in andra element. Väl värda att kolla in.

Melodisk black metal med koklocka är nästan för bra för att vara sant, men norska VREID ser till att banka åt klockan i Satans namn med övertygelse.

Jag öppnade med en gammeldags låt, och jag avslutar med en. LED ZEPPELINs Moby Dick där Bonham går loss som en påstruken galning med ackuratess.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 10: More Cowbell!

Seven Days Of Sabbath, day 1: Never Say Die

Efter konserten den 26/11 i Köpenhamn där Tony Iommi och Geezer Butler spelade som om det inte fanns någon morgondag så har min kärlek till detta formidabla band fått en nytändning. Jag har haft ”Past Lives” i bilen under en vecka, jag hade helt glömt bort den skivan efter tusentals bootlegs och måste säga att det var ett väldigt kärt återlyssnande. Med detta i sinne fick jag för mig att köra sju dagar BLACK SABBATH på bloggen såhär innan jul, och då kanske försöka hitta något som jag inte lagt märke till eller engagerat mig förut. Jag kastar mig rakt in i grisens mjälte och spelar ”Never Say Die”, en skiva jag inte tyckt speciellt mycket om tidigare. Har jag ändrat mig?

Titelspåret som inleder skivan har jag inget emot. En simpel låt, långt från forna storheter typ Megalomania men ändå en habil rocklåt. Så långt, så bra. Men sen blir det värre. Johnny Blade och Junior’s eyes tycker jag verkligen inte om. Alltså verkligen inte. A hard road gör mig nästan lite irriterad, det här är alltså bandet som tidigare gjort sex skivor i rad utan en enda dålig låt, följt av en sjunde som var habil. Men visst, rent generellt kan jag se att 1978/79 var väldigt splittrade år för de flesta ”gamla” banden, det finns väl få människor som tycker att exempelvis KISS’ ”Dynasty” eller LED ZEPPELINs ”In through the out door” håller samma klass som de föregående skivorna. Så även för Black Sabbath, de tappad efokus efter turnén 1977, Ozzy kom och gick och hade sig och ingen visste väl egentligen vilket foto de skulle stå på (Hälsingland).

Shock wave lyfter det hela lite, och det var också en av de få låtarna från skivan de valde att spela live. Ozzy sjunger förhållandevis bra på denna också vilket naturligtvis är skoj. När Air dance drar igång undrar jag initialt om det verkligen ÄR Black Sabbath jag lyssnar på. Men låten är bra, betydligt bättre än allt annat som hittills ljudit ur högtalarna. Snygg melodi, roligt arrangemang och väldigt o-Sabbathskt. Det lugna partiet i mitten påminner en smula om ”Sabotage” och det är aldrig dåligt. Det finns även en hel del TRETTIOÅRIGA KRIGET-vibbar i låten vilket jag naturligtvis håller för väldigt trevligt. Efterföljande Over to you är också betydligt bättre än det mesta andra på skivan. Lite onödigt pianorullande i refrängen kanske men på det hela taget en bra låt. Nu börjar jag bli glad igen, det fanns ju pärlor även på denna av mig oerhört dissade skiva. Näst sista låten Breakout verkar vara ett försök att skriva en tung låt i stil med War pigs eller Hand of doom, men vill man vara tung finns det en grej man kan ha som tumregel – att inte använda blås. Saxofonsolot känns fullständigt meningslöst och låten får aldrig någon fart alls. Ett kort mellanspel som jag efter denna lyssning kanske aldrig kommer att lyssna på igen. Avslutande Swinging the chain sjungs av Bill Ward och känns lite som ”varken eller”. Ingen höjdare, inget bottennapp utan bara en låt i största allmänhet.

Nej, jag har väl inte direkt ändrat åsikt – ”Never say die” är en av de sämsta skivorna i bandets katalog. Jag hittade förvisso ett par pärlor denna gång men det var länge sedan jag hörde skivan innan idag och det kommer att dröja länge tills nästa gång. Live var de lite roligare 1978, deras 10th anniversary tour bjöd på några låtar från den tidiga karriären som inte luftats på flera år och även om Ozzy sjöng ganska illa så var konserterna väldigt energiska. Den sökande människan kan lyssna på en ljudinspelning från Fresno som håller god kvalitet och vittnar om ett piggt band. En London-spelning i juni filmades, klipptes ned och släpptes som köpfilm men jag tycker personligen att de låter betydligt tråkigare där. You be the judge.

Nästa gång, då är vi i havet. Hej!

/Alex