Fredagslistan 2024, vecka 3: Rule Britannia (och lite Norge)!

Att det förenade kungadömet varit centralt för den tunga rocken är som alla vet en underdrift. Från Iommi till Earache och Peaceville via NWOBHM var UK först, och störst, inom det mesta under hårdrockens paraply. När det kommer till black metal var de långt ifrån bäst, men Venom var trots allt först, och Cradle Of Filth lär ha några försäljningsrekord. Men det är inte därför vi är här.

Idag vill jag istället lyfta en lite annan sida av brittisk metal, med åtminstone en vargtass kvar i black metal-myren. Det var längesedan de stod som de främsta innovatörerna, men det har ändå alltid pyrt i undervegetationen. Här följer några exempel, plockade ur min egen begränsade verklighetsuppfattning. Listan hittar ni här!

THE DEATHTRIP - Something growing in the trees ("Deep Drone Master", 2014, Svart Records)

Vi börjar med två nordvästeuropeiska, eller varför inte nordsjöbaserade, samarbeten. The Deathtrip började som en duo med norrmannen Aldrahn (Dödheimsgard, Thorns, etc) med mikrofon i hand och britten Paul "Host" Groundwell på allting annat. Den första demon från 2008 är en hypnotisk historia, och de snurriga gitarrväggarna ärvda från Thorns och Greven är fortsatt dödstrippens signum på de två hittills släppta albumen. Precis som i Dödheimsgard ersattes Aldrahn av Mat "Kvohst" McNerney (Beastmilk, Hexvessel) till nästkommande och i skrivande stund senaste albumet. Kvohst är som alla vet en produktiv man, för han var ju även med i...

CODE - A Cloud-formed Teardrop Asylum ("Nouveau Gloaming", 2006, Spikefarm Records).

Åter igen en brittisk gitarrist - Andrew "Aort" McIvor - med norska musiker, frontad av landsmannen Kvohst som vid tillfället bodde i Norge. Rytmsektionen här är Vicotnik (Ved Buens Ende, Dödheimsgard - jag anar ett mönster) på bas och AiwarikiaR (Ulver) på trummor (bandet ansågs vara norska nog att nomineras till Spellemannpriset för "Resplendent Grotesque" 2009). Oavsett den internationella sättningen är CODE för mig oerhört brittiskt kodade: både musik och texter målar upp glåmiga höstlandskap och igenbommade själsliga sanatorier. Precis som Anathema har de gått från ett extremt uttryck mot allt mer progressivt, atmosfäriskt håll, men här på första albumet är det fortfarande karg midnatt. 

VOID - Cypher ("Posthuman", 2003, Nocturnal Art Productions)

Tredje bandet gillt för Kvohst, här under namnet Ionman! Void är åter igen ett band centrerat kring en egensinnig, driven gitarrist - Matt Jarman - och en föränderlig, ofta internationellt baserad, uppsättning musiker. Uppmärksamma läsare minns att jag lyfte deras fjärde och senaste album i min sammanfattning av 2023 för några veckor sedan. Här började Void sin vandring, som en kaotisk svärm av dissonanta black metal-riff på elektronisk grund - techno-black metal, industrial black metal, cyber-metal... oälskat barn har många namn, och man kan kanske ifrågasätta hur väl fusionen trummaskiner från dansgolv/distade gitarrer från mörka skogar har åldrats. Döm själva, jag gillar't.

EBONYLAKE - The Wanderings of Ophelia through the Untamed Countryside ("On the Eve of the Grimly Inventive", 1999, Cacophonous Records)

Från det urbana industriella, till ålderdomlig otyglad landsbygd. Att försöka sammanfatta hur Ebonylake egentligen låter är svårt: shakespeariansk avantgarde black metal? Psykotisk spökmetal? Symfonisk viktoriansk tech-döds? Det är inte ofta jag slänger på något av deras två album, men när jag gör det blir jag lika bortblåst som förvirrad. Och lycklig att något såhär bisarrt tilläts existera. Deras senaste släpp är en digital singel från 2015 med titeln "With Infants Drowned and Pulled Cold from the Sea, He Lashed Them, Thrashed Them and Sewed Them to Trees". Det... är vad det är. Guld för de som förstår, nonsens för alla andra.

BAL-SAGOTH - Of Carnage & A Gathering of Wolves ("The Power Cosmic", 1999, Nuclear Blast)

Att göra Bal-Sagoth rättvisa i en kort paragraf är omöjligt. Få band har betytt så här mycket för mig, och få band är nog så... jag ska inte skriva missförstådda, utan bara oförstådda. Med rätta, sett till vad de faktiskt var: överdrivet symfonisk och teatralisk men samtidigt barbarisk black metal (med "black" i stora citattecken: det är mer John Williams än Mayhem, mer keyboards än gitarrer). Deras texter, skrikna och deklarerade med dramatisk berättarröst, var utdrag ur enorma fantasyepos skrivna av sångaren Byron Roberts, inspirerade av (och/eller stulna från) gammal fantasy som Robert E Howard (Conan Barbaren), Jack Vance och Clark Ashton Smith. Allt levererat utan en enda glimt av ironi eller självdistans. Att upptäcka Bal-Sagoth i vuxen ålder måste vara en svår resa, men för den fjortonåring jag var, fanns det inget försvar. Of Carnage... är från fjärde albumet av sex , första släppt på Nuclear Blast, där de rörde sig ifrån swords and sorcery mot en mer science fiction-betonad estetik. Det blev en lång paragraf.

Voice of the Night: Who are you, wanderer?
Wandering Spirit: I am far beyond the ken of men... my gaze shall make the night tremble!

The Sylvan Oracle: So dour a mien, let all night’s fulgors flame. Behold, the ghost of a king as yet unborn! He is the scourge, the thanatos, the cleansing fire, the purifying storm... he is the cataclysm given corporeal form! He is the embodiment of our rage, the fury over the injustices which the Insidious Host will one day perpetrate against the descendants of the Realm Verdant and their Arboreal sentinels! He is the hammer of vengeance, the sword of retribution which will one day be wielded in this kingdom's name! But be wary that your progeny does not consume thee, Zyl-Zyn-Horhuz... the Voice of the Night!

Voice of the Night: Who are you, my son?
Wandering Spirit: Father... I am annihilation incarnate!

 

Här kan vi förresten pausa och nämna att liksom EBONYLAKE släppte BAL-SAGOTH till en början på brittiska Cacophonous Records, mest (ö)kända för sin kassako CRADLE OF FILTH. Ett bolag med en högst tvivelaktig, och för smak-masochister ofta njutbar, katalog.

 

 

THE MEADS OF ASPHODEL - Man from Kerioth ("The Murder of Jesus the Jew", 2010, Candlelight)

När vi pratar om egensinniga britter är The Meads of Asphodel något av ett kapitel för sig självt, som jag egentligen inte kan tillräckligt för att skriva om. För den oinvigde kan deras referenser till korståg, Förintelsen och konflikter i Mellanöstern te sig om inte rakt ut rasistiska så åtminstone okänsliga. Men som jag förstått det (bland annat genom ett djupdyk från podden Radical Research) handlar det snarare om en kritik mot både religion och politik - albumet "Damascus Steel" börjar med George Bushs tal om ett nytt korståg för att "befria" Irak, och "Sonderkommando" inspirerades direkt av ett besök i Auschwitz. Musikaliskt är Meads lite överallt: från Hawkwinds rymdpsykedelia (det finns såklart medlemskopplingar) till åttiotalets anarkopunk till heavy och black metal. Om låten jag valde är representativ för bandet vete gudarna.

A FOREST OF STARS - Raven's Eye View ("Opportunistic Thieves of Spring", 2010, Transcendental Creations)

Åter igen ett band med estetik och tematik som lånar från den viktorianska eran - så till den grad att jag fram tills nyligen undvek bandet, för det såg mest ut som ett gymnasialt teatersällskap. Men bakom en lite fånig estetik gömde sig, åtminstone på det här albumet, behaglig och atmosfärisk svartmetall, med flöjter, stråkar och rensång som subtila men vackra stämningshöjare. A Forest Of Stars bär ett starkare arv till dystergökar som My Dying Bride, än till Darkthrone: långdragna kompositioner som tar sin tid och bygger upp melankoliska ljudlandskap. 

SWINE - Beast Call ("Marked by the Baron", 2004, Vanguard Productions)

Efter en rad frisinnade utflykter är det läge att landa i något kallt och rått, monotont och sataniskt. Uppföljaren till Satanic Blood som VON aldrig gjorde. Ett kompakt, illasinnat minimalistiskt mörker.

BRITANNIA RULE THE WAVES!

/Andreas

Fredagslistan 2023, vecka 49: Andreas årsintressantaste

Rötåret 2023 rullar mot sitt slut, och som de janushuven vi är blickar vi ju framåt med ena ögat, och bakåt med andra. För en gångs skull har jag stött på förhållandevis många bra nya skivor som väntar här under - mitt engagemang att hålla mig a jour med ny hård rock har varit fantastiskt lågt de senaste åren, så den här listan är ett smärre mirakel.

Har jag hunnit lyssna in mig på djupet på de här plattorna? Såklart inte. Vem har tid med sånt? Se det här hellre som en lista med skivtips som både ni och jag själv borde lyssna mer på. Skivtitlarna leder er till lyssning. Varsågod!

DÖDHEIMSGARD - Black Medium Current

Varje gång Yusaf "Vicotnik" Parvez utsöndrar en ny DHG-skiva vet man att en hejdundrande åktur väntar. Vart åttonde år släpps en ny inkarnation av Vicotniks hejdlösa kreativitet ut i kosmos, och man vet aldrig riktigt vad som väntar. DHG för 2020-talet: de elektroniska elementen är kvar, med en filmisk, synthwaveig atmosfär - mer rensång än någonsin - ylande gitarrsolon. Känslorna är mer direkta än tidigare: det är stora gester. Jag har knappt hunnit bli vän med föregångaren A Umbra Omega från 2015 än, men Black Medium Current kommer nog sätta sig bättre, när dammet väl lagt sig. En åktur, som sagt.

HEXVESSEL - Polar Veil

Hexvessels huvudman Mat "Kvohst" McNerney frontade DHG under sena 00-talet, men hans huvudsakliga projekt sedan dess är Hexvessel. De har i sådär 13 år utforskat de mer ockulta utmarkerna kring gammal psykedelisk folkrock, och ärligt talat tröttnade jag ganska snabbt på den retrogrejen. Döm om min förvåning när en god vän beskriver deras nya album som "en mix av Burzum och Suede". Det är en liknelse som inte är helt off faktiskt: istället för akustiska gitarrer är det karga kalla svartmetallgitarrer, med lika delar ömsint psykedelia och dyster doomig folkrock. En oväntad, och väldigt välkommen, vändning!

VOID - Jadjow

Vad betyder begrepp som "avantgarde" och "post black metal" för dig? För mig tappade såna termer sin lyster i mitten av 10-talet, men jag är glad att ett band som VOID - på pappret britter, men utspridda över hela nordvästra Europa - håller på och gör precis vad fan de vill. Jadjow skulle kunna ses som en lillasyster till Black Medium Current: albumet blev till efter fransosen Camille Giraudeau och Voids grundare Matt Jarman båda spelade live med DHG strax innan pandemin. (Hexvessel-Mat frontade Void innan han drog till Norge och gick med i DHG, och det är DHGs nuvarande basist som spelar här, med den äran.) Detta är inget för den konservativa lyssnaren: albumet kränger och kärvar, musikerna nästan brottas med varandra, sinnerna är fria och vildsinta. En helt orimlig åktur.


UNBINARIZE - Nameless I Stand

Jaha, mer band-incest! Camille och trummisen Tariq från Void släppte även en EP med det här projektet i våras. Abstrakt, kaotisk dödsmetall: lika mycket grottmonster som tentakel-astrolog. Med texter inspirerade av rollspelet Planescape: Torment. Tunga grejer, som jag hoppas kommer släppas fysiskt någon gång.


CENTURY - The Conquest Of Time

Efter en massa avantgarde och flum behöver även jag lite klassisk, episk heavy metal. Den här duon från Stockholm har lyckats fånga DET som gjorde vissa band så magiska där för 40 år sen. Exakt vad vet jag inte - the riddle of steel, typ - men det här låter precis som man önskar, om namn som Satan, Heavy Load, Cirith Ungol och dylikt får det att rycka i svärdsvingarmusklerna. True Heavy Metal, varken mer eller mindre.


MALOKARPATAN - Vertumnus Caesar

Där ett band som Century tydligt plockar en specifik era och genre, och imiterar den till perfektion, blandar de slovakiska (och delvis svenska) kufarna i Malokarpatan sina influenser mer huller om buller. Konceptalbumet svänger fram och tillbaks hejvilt: ena stunden Goblin med varma mellotronmattor, andra stunden hurtig Iron Maiden-dyrkan, och däremellan väldigt mycket tidig öststats-black metal (och visst dyker åtminstone från medlemmar från Master's Hammer upp på albumet). Jag förstår inte hälften, men jag gillar det! (Jag kan även rekommendera huvudmannen Adams sidoprojekt STANGARIGEL, vars EP Metafyzika Barbarstva inte är alls dum atmosfärisk black metal, typ)


INFERNAL BLOODSHED - Demo 

Man vill ju vara lokalpatriotisk, och som hårdrocksentusiast har Skåne de senaste åren visat att vi nog ändå kan littagrann ändå. Infernal Bloodshed är det senaste tillskottet, och jag har haft förmånen att se dem åtminstone tre gånger i år - från debutgig i Köpenhamn i februari, till Malmö Massacre i augusti - och höra dem bli tightare och bättre för varje gång. Det är black/speed metal, det är snabbt som satan, det är väldigt många toner, det är väldigt bra. Med medlemmar från Nigrum, Maligner, och ett par punkband i byn. Kassetten är toppen, men se ännu hellre till att se dem live!

SEKTERIST - Flesh Into Fire

Total jäv på grund av gammal kamrat som ligger bakom bandet men skit samma. En till ny dödsmetall-EP värd att spana in. God mix av primitivism och progressivitet!


GAM - Alt hans væsen

I alla årsbästalistor finns det plats för helt vanlig, högkvalitativ, rå svartmetall. Och den här gången besynnerligt nog från Danmark! Aggressivt och kargt, väldigt anonymt band, det finns hopp även för våra syskon i sydväst.


LEDA - Neuter

Ännu mer total jävma på grund av god vän OCH bandkamrat, men skit samma. Det här är inte ens rock-adjacent, men alla som uppskattar stram, sträv, svårtillgänglig musik bör lyssna. Gitarrbaserade loopar och röster, det behövs inget mer.

Sådär, nu får musikåret 2023 vara slut. Lyssna hårt, lyssna djupt!