Fredagslistan 2023, vecka 44: Oscar K provar dödsmetall

Denna fredagslista blev visst en lördagslista då jag var ute och flängde. Nu är jag på plats igen och därför kan jag glatt förgylla er vecka.

Om det inte framgått tidigare så är jag mest inne på black metal i alla dess former.

Däremot kan det hända att jag får för mig att lyssna på dödsmetall.Inte sällan blir jag besviken på mig själv för att det inte riktigt klickar. Därför tänkte jag råda bot och bättring och tipsa om ett par band och låtar som spelar någon form av dödsmetall. En del hamnar kanske på gränsen till black eller andra genrer men det får ni ha överseende med denna gång. 

Ensnared - "Adorations (The dance of madness)" (2011, Ensnared demo)
Först ut är Ensnared från Göteborg. Här är det lätt att tänka att det ska komma något som låter typiskt göteborgskt med melodier och lite fina stämmor. Icke! Här är det istället old school death metal. Jag som inte är något proffs på band inom genren tycker att det doftar väldigt mycket av Morbid Angels tidiga plattor. Sångaren låter också inte sådär jobbigt grötig och growlar lagom. Det piskas på rätt rejält och det uppskattar jag.
Såg bandet live utan att ha hört dom tidigare och blev lite chockad över hur bra bandet var.

Liers in Wait - "Liers in Wait" (1992, Spiritually uncontrolled art)

Nästa band blir ett lite äldre sådant men också från Göteborg. Detta är ett ganska kortlivat band som kanske är mest känd för att Kristian Wåhlin aka Necrolord var en av medlemmarna Det är också han som gjort loggan och omslaget till den ep låten är tagen från. När Liers in Wait la ner bildade Wåhlin och en annan medlem bandet Diabolique.  

Här har vi ganska tidstypisk dödsmetal som är svängig och melodiös. Det lite märkliga inslaget är de synthljud och effekter som dykerupp här och där. Jag gillar bandet främst när de sätter igång och köttar på. Jag kan inte riktigt förklara varför jag uppskattar Liers in Wait.

Det finns säkert tusentals band som spelar samma typ av musik men det är något som får mig att återkomma till denna ep gång på gång.

Swallowed - "Reverence Through Darkness" (2014, Lunarterial)

Finland alltså. En av världens bästa länder när det kommer till black metal enligt mig. Enligt många det bästa landet när det kommer till dödsmetall. Så vad väljer jag då? Ett band som spelar någon form av doom/döds. Inga rätt för någon. Eller? Jo då, trots att bandet har omöjligt långa låtar på 25 minuter och partier som borde tråka ut mig som ogillar långsam musik sitter jag still och blir hypnotiserad. Dessutom håller trummorna igång allting nästan hela tiden. Sången går mellan någon desperat skrikande, mer typiskt dödsmetallande growlande men också väsande. Samtidigt håller bandet på med någon sorts friformsfusion av ond musik och slänger på effektmattor. Detta är verkligen svinbra. Som jag har fattat det la bandet ner efter sin första och enda fullängdare. Det är synd. Vissa partier påminner mig om Teitanblood med en dos av Cultes Des Ghoules hur märkligt det än låter. Spana in omslaget. Det är genuint läskigt. 

Archgoat -"Phallic desecrator of Sacred Gates" (2015, The Apocalyptic Triumphator)

Ibland vill man bara ha ganska hjärndöd musik. Musik som fungerar som rensning. Då finns alltid finska Archgoat där och väntar. Det är lite som om Motorhead skulle komma från Finland och bestå av två bröder som snöat in på getter, bandet Blasphemy och allmän sydamerikansk metal.

Det kanske är lite fusk med detta band då det kanske rent tekniskt är så kallad "War metal" eller "goat metal". Däremot är det dödsmetall till stor del så därför tänker jag räkna det till denna lista.

Det är primitivt och ondskefullt med texter som mest verkar handla om att ha sex med ofrivilliga änglar och skända olika delar av kristendomen. Barnsligt kanske men också fruktansvärt skönt. När man hör en vuxen man grymta fram blasfemier över ett snabbt och enkelt trumkomp kan det ibland räcka. Det gör det för mig denna gång.

Teitanblood - "Domains of Darkness And Ancient Evil" (2009, Seven Chalices)

På tal om Teitanblood måste jag ju ha med en låt med detta spanska band.

Första gången jag hörde skivan "Seven Chalices" kände jag att detta inte alls var för mig. Det var för stökigt och för mycket hmm ... dödsmetall. Det var inte det jag förväntade mig av ett band på bolaget N.E.D. Jag lyssnade igenom LPn jag köpt och ställde den sen i hyllan. Något halvår senare tog jag fram den och helt plötsligt klickade skivan med mig. Det jag tidigare upplevt som ett överväldigande oväsen började utkristallisera sig som en ganska smart och välskriven skiva där varje del av kaoset har en plats. Lyssna bara på kyrkklockorna i slutet på låten jag valt ut. Bandet har fortsatt att släppa väldigt bra skivor så det verkar inte heller vara en engångsföreteelse. Inte minst fullängdaren "Death" som har en ännu mörkare stämning, vilket kanske albumtiteln skvallrar om. Teitanblood är nog det dödsmetallband (visserligen med black metal influenser) som jag lyssnar mest på nuförtiden.

Dagens lista är lite rörig men det ger en liten inblick i vad för dödsmetall som funkar för mig. Lovar att återkomma när jag hört några mer death metal plattor som ger mig den där goa känslan. 

Klicka här för att lyssna på låtarna. 

Fredagslistan 2023, vecka 38: New wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM) Del 1

Det finns en lite speciell subgenre jag gillar och det är "modernare" band som spelar black/ thrash metal. 

Av någon oklar anledning verkar det vara så att just norrmännen lyckas med att skapa den sorts musik jag tycker mest om.  Nåväl. Detta är bara ett axplock av de akter som finns och jag rekommenderar alla att utforska vidare själva. Ni som njöt av förra veckans lista med Birdmetal kommer också få stöta på en fågel i denna veckas lista.

Först ut är Aura Noir med låten "Condor" från skivan "The Merciless" som släpptes 2004. Aura Noir är ju rent tekniskt inte den nya vågen då bandet bildades redan 1993 men jag tänker ändå ha med dom som en sorts startpunkt för det som senare kom från Norge.

Första gången jag hörde Aura Noir var på en så kallad Iron Maiden fest. En Iron Maiden fest för den som inte vet vad det är, går kortfattat ut på att man lyssnar på hela Iron Maidens diskografi i kronologisk ordning och dricker folköl. Jag som inte är ett die hard fan av Maiden eller folköl för den delen heller var glad när någon bytte musik och satte på en cd med Nifelheim och lite senare även Aura Noir.

Det var någonstans där jag insåg att den oheliga blandningen av black metal och thrash metal var spännande och något för mig.

Spola fram ett par år och jag ser Aura Noir live i Gävle på en festival. Detta var efter att Aggressor, trummis i bandet, hade haft sin olycka där han föll ner från fyra våningar och fick sådana skador att han helt enkelt började spela gitarr i bandet. Det kan man kalla dedikation.

Musiken då? Det är riktigt bra black/ thrash med aggressiv sång och mäktiga riff. Det piskas inte på supermycket men det är hela tiden på rätt sida om gränsen mellan black metal och thrash metal. Sen att bandet döper skivan till "The Merciless" och har låttitlar som "Upon the dark throne" skvallrar också om hur djupt rotade bandet är i sin lokala musikhistoria. Bandet var också signade till "Tyrant Syndicate" som var en underetikett till Peaceville Records som Nocturo Culto från Darkthrone skötte.

(Om man vill se Nocturno Culto glida runt och vara sur och hänga med gubbarna i Aurs Noir kan man med fördel kolla in dokumentären "The misanthrope").

Fantastiskt band och jag rekommenderar starkt det mesta ur deras diskografi även om jag tycker att "The Merciless" är deras bästa skiva.

Aura Noir - Condor (Från "The Merciless" utgiven 2004)

Nästa band har inte hållt på riktigt lika länge men Condor startade någonstans kring 2009 och har nu splittrats. Bandet ingick i den så kallade Kolbotn Thrashers Union tillsammans med Darkthrone och  Nekromantheon samt flera andra.

Låten jag har valt är öppningspåret "Embraced by the evil" från skivan "Unstoppable Power" som släpptes 2017.

Skivan har ett magiskt omslag gjort av Rok från Sadistik Exekution vilket känns igen på mils avstånd.

Jag hoppas att Condor tagit namnet från Aura Noir låten ovan men även om det inte är fallet så rör vi oss ganska mycket i samma trakter. Titeln på låten osar Sodom och musiken känns tysk ondskefull men med aggressiviteten upphöjd ännu ett snäpp. Vi får också lite Slayer inspirerade vrål och bra trumpisk. Inte alls dumt måste jag säga. Debutalbumet "Condor" är också bra och har ett sound som låter ännu äldre.

Condor - Embraced by the evil (Från "Unstoppable Power" utgiven 2017)

Vi var inne och snokade på Kolbotn Thrashers Union och då måste ju Nekromantheon nämnas.

Här med låten "Coven of the Minotaur" från skivan "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012.

Det verkar vara ganska poppis bland black/ thrash band att använda sig av historiska teman. Nekromantheon baserar mycket av sina texter på grekisk mytologi.

Musikaliskt är det riktigt manglig black och thrash med mer modern touch och produktion vilket gör att det känns fläskigt och intensivt. Det passar väldigt bra in på bandets låtar. Sången är något mer dödsig än på de två tidigare banden.  Bandet släppte även en skiva 2021 som är ännu mer vansinnig när det kommer till tempo och aggressivitet vilket är bra men jag har inte lyssnat in mig helt på den skivan.

Som jag förstått det är även två av medlemmarna i Nekromantheon även med i Obliteration men Obliteration är mer dödsmetall istället för black. Obliteration kan jag också rekommendera starkt. Ganska skev dödsmetall med luriga melodier. Jag tycker att det märks att banden delar medlemmar men jag föredrar Nekromantheon.

Nekromantheon- Coven of the Minotaur (Från "Rise, Vulcan Spectre" utgiven 2012)

Vad har Norge mer att erbjuda då?

Vad sägs om Infant Death, ett band som bildades 2012, släppte tre fullängdare men som nu har lagt ner sin verksamhet.

Här snackar vi död, blod och ondskefulla texter i hiskeliga tempon. Låten "Total Hell" från deras andra fullängdare med samma namn som kom ut i slutet av 2014 får representera detta.

Jag tycker att skivan är ett steg framåt om man jämför med deras första skiva "War" som kom ut 2012.

"Total Hell" bjuder på låttitlar som "Deathrush", "Buried in blood" och "Demonic Perversion" vilket är en ganska stark indikation på vad det är för texter lyssnaren bjuds på.  Det finns en lätt vansinnig nerv i låtarna som gör att jag fastnar och gärna lyssnar vidare. Vissa slingor och partier skulle nog också klassas som speed metal av folk som är experter. Extrapoäng för sången som är riktigt sluskig på det där goa sättet.

Infant Death- Total Hell (Från "Total Hell" utgiven 2014)

På tal om sluskig sång, skev musik, underbara omslag och en rejäl dos med alkohol så avslutar vi denna lista med det band som jag tycker brinner klarast när det kommer till "The New Wave of Norwegian old school black thrash metal" (TNWONOSBTM som det så smidigt kan förkortas), Deathhammer!

Kolla bara in några av de tuffa omslagen och grymma namn på alster som "Savage poser Hunt" vilket ett av deras första släpp heter från 2006. Detta är ju så klart helt fantastisk musik. Två någorlunda kompetenta män som piskar på i hastigheter som de definitivt inte klarar live under alkoholpåverkan (i alla fall inte när jag såg dom i Malmö) kan liksom inte bli dåligt. Falsettsång, coola texter och allmänt fräck attityd. Kan ju tyckas vara barnsligt men det struntar jag fullständigt i. Detta är helt underbart på alla sätt

Låten jag har valt är "Fullmoon Sorcery" från skivan "Onwards to the Pits" som kom ut 2012. Detta är riktigt go black /thrash med inslag av speed och heavy metal. Det känns också någonstans som att medlemmarna kan spela mer tekniskt men medvetet väljer att köra lite halvrötet.

Den som har hört "Fullmoon Sorcery" och inte gillar låten kan nog göra bäst i att skippa resten av Deathhammers diskografi. Senaste skivan "Electric Warfare" som kom ut 2022 håller även den måttet och jag föredrar den över "Chained to Hell" som kom ut 2018. Sergeant Salsten och Sadomancer håller fanan högt och förvaltar arvet från den norska black/thrash scenen. Hoppas de fortsätter jaga posers i flera år till.

Deathhammer- Fullmoon Sorcery (Från "Onward to the pits " utgiven 2012)

Det var allt för denna vecka som kan anses fungera som en introduktion och jag kommer garanterat återkomma med fler låtar inom denna smala subgenre. Veckans spellista hittar du här
/Oscar K.

Metallbibliotekarierna fyller 10 år!

Gott folk!

Igår var det det 10 år sedan denna bloggen skapades, med ett skivtipsinlägg om IRON MAIDENs "The Number Of The Beast". Ett decennium är i det stora hela inte en speciellt lång tidsrymd, men tittar jag på vad som har hänt under dessa tio år så är det ändå ganska mycket som har hänt - inte minst i mitt personliga liv.

Ska vi ta det från början? Ja, det kanske vi ska - en dag som denna kan till och med jag tillåta mig att vara en smula nostalgisk och tillbakablickande. Jag hade påbörjat ett vikariat på Helsingborgs Stadsbibliotek - ett vikariat som sträckte sig över nästan ett år - på bibliotekets Barn & Ungaavdelning, eller Team B&U som vi hette då som ungdomsbibliotekarie. Det kom ganska fort fram att jag uppskattade mer extrema tongångar än de flesta på biblioteket,
och detta ville man ta fasta på. 2006 lånade biblioteket fortfarande ut skivor - det gör vi fortfarande men i mycket, mycket mindre omfattning (och ingen metal/hårdrock) - och det var ett sorgligt standardsortiment som fanns att tillgå vad gäller hårdrock/metal. I stort sett ingen dödsmetall, black metal, thrash metal, grindcore eller progressiv metal fanns i samlingarna. Detta ville vi råda bot på och jag minns med glädje de inköpsmöten vi hade där i stort sett alla förslag jag gav accepterades. Såklart ville vi tipsa om samlingen när den började ta sig - tanken var att detta skulle ske på vår sidosida på UNG - korta skivtips på några få stycken skulle locka användarna till skivorna. Ganska snart så bestämde jag mig för att skriva om en portalskiva för mig: "The Number Of The Beast" av IRON MAIDEN. Vill ni läsa inlägget så hittar ni det här.

Skivan - i den mån ni har missat den - hittar ni nedan.



Och det blev ett långt inlägg - för långt för att läggas upp på UNG-sidan i vilket fall. Så vad göra? Jag minns inte vem det var som föreslog att jag skulle starta en blogg, men en blogg blev det i vilket fall av detta enstaka infall, haha! Så här långt efteråt känns det mest som en bizarr slump att det blev detta av det.

Nu kanske ni drar er till minnes att jag började här på ett vikariat? Hur kan det då komma sig att bloggen finns kvar? Så här var det: personen jag vikarierade för beslutade sig för att söka chefstjänsten när vår gamla chef gick i pension - och hon fick den. Därmed inte sagt att jag skulle få bli kvar. Fasta heltidstjänster växer inte på träd inom skrået, så jag fick vackert söka jobbet jag redan satt på när det utannonserades. Det var ett antal veckor som kändes rätt jobbiga för att vara helt ärlig innan jag fick besked om att jag fick jobbet. Hade bloggen fortsatt annars? Nej, det hade den inte, men det känns bra att konstatera att just den frågan inte behöver besvaras, haha!

En faktor till som jag tycker att jag vill nämna. Jag och mina kollegor Alex och Susanne har alltid haft bra chefer som ofta aktivt har stöttat bloggen med glada tillrop och till er säger vi såklart tack som fan! 

Grundförutsättningarna för bloggen är desamma som vid starten - den är en blogg som vi jobbar med på arbetstid, vi uppdaterar när vi vill och hur ofta vi vill och - viktigt -  den handlar inte om våra privatliv. Jag var redan när bloggen startades rejält trött på alla bloggar som handlade om folks liv. Nä, bloggen skulle användas dels som en marknadsföringskanal för biblioteket och för att tipsa om bra musik. Det finns många bibliotek som har bloggar - jag kan ganska nöjt konstatera att Helsingborgs Bibliotek är det enda biblioteket i landet som har en metalblogg och att bloggen fortfarande väcker någon uppmärksamhet utanför Helsingborg.

Sommaren 2010 träffade jag Alexander Bergdahl för första gången. Han hade en tröja med Family Guy motiv, ni vet det där med Star Wars-temat. Jag kände inte till Alex alls - jag lyssnar väldigt lite på KISS - och begrep inte (egentligen tror jag fortfarande inte jag förstår helt och fullt, haha!) hur stor han är i den världen. Vad jag dock kommer ihåg är att vi pratade musik och att Alex visade mig sina KING DIAMOND, MERCYFUL FATE och KISS-tatueringar och jag kände att detta kommer att bli ett förhållande som kommer bli bra. Jag är, så här 6 år senare, oerhört glad och stolt över att kalla Alex min vän.  Jag tror inte att jag frågade då om han ville börja blogga, men om en kille har de gaddningarna så vet vi ju att det är en hängiven kille, inte sant? Precis. Fredagen den 3/9 2010 begick Alex debut på bloggen. Att vi blev två skribenter på bloggen märktes inte minst med att vi dubblerade antalet inlägg från 2009 till 2010 - och att det blev mer av annan musik än death metal som jag då (och fortfarande) tyckte var den hetaste musiken sedan, ja, någonsin. Jag och Alex har alltid hyllat våra olikheter när det gäller band. Kärvänligt trätande om förtjänsterna med nyare musik och hårdare musik (även om Alex kan förvåna med att uttrycka kärlek till både MORBID ANGEL och EMPEROR) har vi hyllat inställningen både och snarare än antingen eller. Jag vet inte om Alex någonsin har tagit till sig något bandtips jag gett honom, men jag är i alla fall tacksam för att Alex såg till att jag fick upp öronen för den verkligt klassiska gruppen MAGNUM som jag blev svårt förälskad i.



Vi spolar framåt till den 21/10 2011 då vi fick ytterligare tillskott i form av Susanne Johansson. Susanne hade först gjort praktik hos oss (tror jag) och sedan börjat ett vikariat på Ödåkra bibliotek. Det tog ett tag innan vi träffades faktiskt, men många kollegor berättade att Susanne gillade hård musik. Hård musik kan ju i princip vara rätt mycket, så när jag ställde frågan "Vad gillar du ANAAL NATHRAKH då?" trodde jag inte att jag skulle få ett skinande leende till svar, haha! Susannes intåg på bloggen genererade i minst två saker: jag grottade ner mig ännu mer i dödsmetallen då Susanne var och är en aldrig sinande källa till verklig mangelmusik, och att vi skrev 363 inlägg det året. Helt galet! Tre band som jag har Susanne att tacka för att jag ens upptäckte är MOLOKEN, NE OBLIVISCARIS och BOREALIS vilket jag - och nu överdriver jag faktiskt inte - är henne evigt tacksam. Det går inte en vecka utan att jag lyssnar på något av dessa band.







Förra jubileumet vi hade - inlägg 1000 - känner jag får avsluta detta väldigt speciella inlägg. Det är jag och Susanne som tramsar oss i bibliotekets magasin, med benäget tekniskt bistånd från Alex.

Tack för att ni varit med oss det gångna decenniet - vi kör ett tag till eller hur? Precis.

/Martin