Fredagslistan 2024, vecka 50: Andreas årsfavoriter

Året är på väg mot sitt slut, och då hör det ju till att sammanfatta året i någon slags lista. Jag har egentligen inte mycket till övers för årsbästalistor, men oavsett så har ni här är en näve skivor som jag kommer, och ni borde, lyssna mer på inför vad som än väntar oss 2025. 

Absolut ingen inbördes ordning i listan nedan, som är uppdelad i två sektioner: först skivor jag hunnit lyssna rätt mycket på och går i god för, därefter skivor jag vet har mer att ge efter fler lyssningar. Allt har sin tid och ingen musik försvinner när kalenderåret skiftar, det här är bara vad som dykt upp på min radar och fastnat.

LYSSNA HÄR!

 

ALUK TODOLO - Lux. Fransk instrumentaltrio, intensiv ockult rock med ett ben i ockult black metal och ett i experimentell rock från sjuttiotalet (kraut och Zeuhl). Deras senare skivor har flugit under min radar, men den här är utomordentligt bra, bland det bästa de åstadkommit under sina 18 års existens.

 

 CONCRETE WINDS - Concrete Winds. Åländsk mangeltrio, kantigt och otrevligt avgrundsmangel. 25 minuter obönhörligt tokstryk med feberdrömsriff. Intrycket av albumet (som ärligt talat är lite lite svagare än föregående Nerve Butcherer men det säger inte mycket) förstärktes av deras extremt hårda spelning på Malmö Massacre i somras. 

 

EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN - Rampen (Alien Pop Music). Gammal är äldst osv. Årets minst väntade: Neubauten har varit med mig sedan Silence is Sexy från 2000, men jag har bara lyssnat bakåt istället för att följa med i deras samtid. Döm om min förvåning när detta dubbelalbum, baserat på liveimprovisationer, är... riktigt bra. Efter 44 år håller de fast vid sin vision utan att kompromissa, men omfamnar ändå att de närmar sig pensionsåldern. Ambient industriell mogenmusik.

DARKTHRONE - It Beckons Us All..... Gammal är äldst osv, nummer 2. Ted och Gylves återkomst till bra riff sedan 2021 års Eternal Hails är fortfarande förvånande. Allvarsam långsam hårdrock med ödslig bitter stämning och texter om rymden, snarare än lattjolajban-hits om att campa och gilla speed metal, jag tackar och tar emot. Till och med Fenriz obligatoriska rensång låter bra den här gången!

 

HENRIK PALM - Nerd Icon. Är rätt säker på att jag hyllade föregångaren Poverty Metal här härom året, och ja vad säger man, Henke skriver bra rock. Eller kanske till och med bäst rock. Seriöst, lyssna på de där riffen! Behöver inte skriva något mer.

Och nu, fem skivor jag kommer och ni borde lyssna på lite mer (och två bonusar):

 

SATAN - Songs in Crimson. Gammal är äldst osv, nummer 3. Jag hyllade Satan i min förra lista så här får ni bara ett prov på hur bra alla hårdrocksband 40+ år in i karriären skulle kunna vara, om de bara var Satan. 

AVMAKT - Satanic Inversion Of... Eftersom Darkthrone gått vidare i sitt sound de senaste 30 åren, är det lyckosamt att det finns nekromantiker som försöker och faktiskt lyckas återuppväcka den kylslagna liklukten från det tidiga nittiotalet. Behöver du en renodlad svartmetallplatta i år så står norska Avmakt för den.

FURZE - Cosmic Stimulation of Dark Fantasies. På något sätt kan man alltid lita på Woe J Reaper, även om man aldrig vet vad som väntar.  I år lyckades han släppa två album, lika många som de föregående tio åren. Cosmic Stimulation är det andra, Caw Entrance från i våras har jag inte hunnit lyssna på än,  Psykedelisk necrodoom av Norges mesta metal-outsider.

 

DOEDSMAGHIRD - Omniverse Consciousness. Bandnamnet? Anagram på DÖDHEIMSGARD. Musiken? För den som tyckte att DHGs senaste två album var lite för straight och tydliga. Här arbetar båda bandens huvudman Vicotnik - på tal om udda norrmän - tillsammans med franska avantgardemetal-kollegan Camille med dimlager på dimlager av tremoloriff, synthmattor, tokmangel, körer och femtioelva syntetiska ljud. En skiva som kräver några dussin lyssningar för att smälta.

VÖLVA - Desires Profane. Nu blir det Malmöjäv men whatever. Toppendebut av genomhyggligt folk. Jag är skeptisk till den avslutande Nordman-covern, men å andra sidan bjuder "Never Forgive" på årets bästa Uruk Hai-låt så... Rivig och förbannad svartmetall, med kniven mot strupen på det abrahamitiska patriarkatet.

Och så var det bonusarna:

FEARADOX - Qualuude Sessions. Ett gäng unga killar från Malmö som trots sitt Trollhättan-thrashiga bandnamn landat något slags proggigt, post-hardcore/sludge-sound som kastar tillbaks mig till gymnasietiden. På ett bra sätt. Här två låtar inspelade live i Studio Quaalude, som arbetar stenhårt med att dokumentera Malmös underjordiska musikliv som det ser ut prick idag (inklusive Völva och mitt band, jäv jäv jäv). 

CHARLOTT MALMENHOLT - Meetings. Här får ni nöja er med en Bandcamplänk. Esoterisk och eterisk dinosaurie-ambient från västkustens mest pålitliga ljudexperimentverkstad, Discreet Music. 

Och med den nätta listan: god fortsättning, ses 2025!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 21: Halvårskoll

Dags att ta temperaturen på metalåret lagom till sommaren. Jag vet att det kanske är lite fusk och kan räknas som doping när man gör listor men samtidigt kan det vara viktigt som en ögonblicksbild. Vi kör igång direkt. Låtarna hittar ni här och i slutet av posten. 

Darkthrone - "Black Dawn affiliation" (It beckons us all, Peaceville Records, 2024)

Vad ska man säga om Darkthrone som inte redan har sagts? Ska man fokusera på att det är äkta true att ogilla allting förutom tre skivor med bandet ? (Ibland kan Soulside Journey smita med där då det ändå är döds)

Hela historien kan de flesta. Dessutom alla memes och gulliga katter, Fenriz med cowboyhatt och karriär som techno-dj. Nocturno Culto som någon arg gubbe och lärare så vi kan lämna det. 

Musiken var det ja. Jag sa lite på skämt att jag visste att årets bästa skiva skulle vara den här för så är det alltid för mig när Darkthrone släpper nytt. Jag klarar knappt att vara objektiv. Men jag måste ändå säga att skivan är bra om man tar den för vad den är. Två gamla gubbar som spelar metal som dom gillar. Denna gången tycker jag också att det är mer hård musik igen jämfört med skivan innan. Om Darkthrone i början och mitten av nittiotalet spelade snodda Celtic Frost riff fast snabbare så spelar Darkthrone nu sina egna riff fast långsammare. Produktionen och låtarna hör samman på ett bra sätt. Lite ambient ljud smyger sig in men det passar bara fint. Jag gillar detta mycket. 

Furze - "Foresee His Internal Rites" (Caw Entrance, Devoted Art Propaganda, 2024)

Furze är ett soloprojekt från norske  Woe J. Reaper som har harvat på sen kring 1999. 

Om man tycker att Darkthrone numera är lite weird och spaceigt och känns för konstigt är Furze verkligen inget att rekommendera. Jag däremot som uppskattar konstiga personer som håller på med märkliga projekt kan bara luta mig tillbaka och njuta. 

Det är skevt och knasigt, trummorna har också gradvis blivit mer och mer ljudmässigt fattiga de senaste skivorna. Allt för att herr Reaper (Jesus Christ vad det kändes forcerat att skriva) har fått någon idé om att allting ska spelas in analogt. Det är inte som i fallet med Satanic Wamasters Nachzehrer från 2010 som är inspelad på analoga ljudband med knäppar och störningar som ökar mystiken och ljudbilden till något mer aggressiv. Istället låter Furze mer naket. Tänk istället Onkel Kånkel på gitarr och en bonde från Mississippi som kompar så börjar vi närma oss ljudet Furze jobbar med. I denna låt som jag har valt kommer det också in något som jag misstänker är en Hammondorgel för att stödja upp lite. Som sagt, gillar ni nya Darkthrone men vill fortsätta mer ned på den vägen kan jag rekommendera Furze. Måste också tillägga att jag läst någonstans att "folk" tror att anledningen till att Furze inte slog igenom mer internationellt är för att namnet kan översättas till att fisa. Men nu vidare till mer könsrockiga gitarrer.

Sotherion -"La Mort pour Compagnon" (Vermine, W.T.C Productions, 2024)

Då är vi i det mindre muntra Frankrike igen. Nu är det galenpannan BST känd från band som Aosoth, Antaeus, VI och tusentals andra projekt som är i farten igen. Nu med en fantastiskt oläsllig logga och glada låttitlar som i aktuellt fall kan översättas till " Med döden som sällskap". 

Den som hört tidigare band där BST varit involverad vet att denna person har en ganska hög lägstanivå och detta band är inget undantag. Detta är den första fullängdaren som bandet släppt. Jag vill påstå att det samma grundinställning till musik och ljud som finns i exempelvis Aosoth men där skapas det ofta en mer klaustrofobisk känsla. Fortfarande kan jag knappt lyssna på skivan Aosoth släppte 2011 III: Violence & variations utan att drabbas av andnöd. På ett bra sätt. 

Nåväl. I fallet med Sotherion känns det som om ett tekniskt dödsmetallband skulle fått för sig att spela black metal fast släppa lös sin inre fantasi om att slänga på tunna skeva slingor som både Onkel Kånkel och KPN sysslade med i början av sin karriär. Det kanske är en fransk grej när jag tänker efter då det kom en hel del band på 1960-1970talet med just detta sound. 

BST gör sitt bästa med ljudeffekter, trummaskin, growlande och allmänt kaos. Samtidigt är allting superslickt och proffsigt. Jag behöver nog nöta skivan lite mer för att säga om jag tycker att den kommer upp i samma nivå som hans andra projekt men det är ändå gött med ganska smart, dum musik. Där kan vi raskt gå vidare med den skivan jag har lyssnat mest på senaste tid.

Antichrist Siege Machine - "Piled Swine" (Vengeance of Eternal Fire, Profound Lore records, 2024) 

Ah. Nu snackar vi. Rens och åter rens. 10 låtar, 25 minuters speltid. War metal eller döds/black eller grind? Spelar inte så stor roll för min del när det är så här bra. Jag påminns om när jag först hörde Human 2.0 (2000) av Nasum. Det håller sig inom ramarna för genren banden jobbar i men det finns en jävla dynamik och förståelse för hur man skapar minnesvärda låtar. Det är chugga chugga gitarrer, breakdowns, gris-growlande och för att citera en vän "det låter som de schlår på kastrullera". Allting gött man kan tänka sig av ett sånt här gäng. Att de inte inte heller verkar vara överintresserade av Tyskland från 1939-1945 som så många andra band inom genren kan bara ses som en bonus. Så lagom till sommaren kan jag rekommendera alla att sätta igång lite Antichrist Siege Machine (vilket fantastiskt namn) och fundera på om det kan vara så att USA håller på att gå om Kanada när det kommer till denna subgenre av musik. Sista bandet på är nämligen också från USA och rör sig också i black/death genren.

Primitive Warfare -"Nuclear Regression" (Extinction Protocol, Stygian Black Hand, 2024)

Okej. Då kör vi vidare med ett rensband. Här är Primitive Warfare med en helt fantastiskt oläslig logga. Också pluspoäng för någon soldat i taggtråd på omslaget. Det är mycket klichéer med detta band. De lyckas spotta ur sig 8 låtar på drygt 31 minuter på denna, deras första fullängdare. På något sätt känns det här ännu mer grind och lite mer crustigt än Antichrist Siege Machine. Sången alternerar mellan grisvrål och desperat käng. Detta är inte heller på något sätt lika smart som tidigare nämnda band. Här är det mer som medlemmarna gått in i studion för att mangla på så gott det går. För min del tröttnar jag lite snabbare på detta. Samtidigt förstår jag att detta inte är något band som kan fungera som en introduktion till genren utan det är kanske mer för de som är inbitna och behöver lite komplement till Conqueror, Revenge och dylikt. 

Detta var vad jag hade att bjuda på. Från norsk långsam doomig metal till amerikanskt tokrens. Återstår att se om någon av skivorna kommer vara kvar på listan i slutet av året för min del. Jag har en stark misstanke om att Darkthrone kommer vara det men det visste ju ni redan. 

Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2022, vecka 6: Årsbästa enligt Andreas

Sent ska syndaren vakna och omvärldsbevaka, så nu när vi snart är halvvägs genom februari är det dags för mig att lista några favoritskivor från fjolåret. Jag ligger fortfarande back i lyssnandet - till exempel ligger "nya ABSU"s senaste album i ett brev på väg från Polen till Malmö - men sånt är livet. Konceptet kalenderår har helt upplösts i och med pandemin, jag är inte klar med 2010-talet än.

Det finns ingen inbördes rankning här, och jag har inte nödvändigtvis valt den bästa låten från skivan, utan se det som smakprov. Alla måste lyssna!

Vi börjar med australiensiska STARGAZERs "Psychic Secretions," ett band jag hyllat i den här spalten tidigare. Den här skivan föll lite i glömska för mig under året - den är redan ett år gammal - men den har snarare vuxit i styrka än tappat lockelsekraft. Psykedelisk och teknisk black/death metal med oväntade vändningar och extremt skickligt spel, inte minst på basfronten. De stannar på min lista över de bästa banden det här århundradet.

Finska CONCRETE WINDS (sprungna ur åländska VORUM) var ett chansköp: jag litade helt enkelt på några kamraters omdöme, och det gjorde jag rätt i. Det här är dödsmetall längst ut på det våldsamma spektrumet, med en svavelosande frenesi som får föregångare som ANGELCORPSE att låta som AUTOPSY. Albumtiteln "Nerve Butcherer" beskriver precis hur det låter, precis som låttitlar som dessa: Noise Trepanation, Demonic Truculence Paroxystic Flagellator, Industrial Mutilation... ja ni fattar. 27 minuter storstryk!

Här är ett bra tillfälle att pausa med lite lugnare musik, med Uppsalas CONTAMINAZIONE som äntligen fick ut sitt första släpp, kassetten "Pericole Di Morte". Den här trion är direkta arvtagare till klassisk italiensk skräckfilmsmusik (GOBLIN, Fabio Frizzi), med molokna analogsynthar i fronten som drivs fram av en tillbakadragen men bestämd rytmsektion. Eftersom deras EP inte tycks finnas på youtube får ni hålla till godo med ett kort liveklipp från Truckstop Alaska i Göteborg 2019 - de är ett ruggigt bra liveband! - och en länk till deras bandcamp där ni kan höra och köpa rubbet.

Norsk black metal har många kufar, men ingen är nog kufigare än Woe J Reaper i FURZE. Hans psykedeliska, superanaloga, gammelskoliga black/doom metal brukar skrämma bort de flesta hårdrockare, men om man håller sinnet öppet finns det mängder av besynnerliga och snygga riff att hitta. Det gäller även för fjolårets EP "Black Psych Tormentor", som även gav oss den första FURZE-videon: den kan ni se i dagens lista. (Min favorittrivia om Reapern är att hans dagjobb är att föda upp och sälja maine coon-katter tillsammans med sin fru. Jag skulle inte tveka en sekund att köpa en katt av den här mannen.)

Vi återvänder till Uppsala, och grabbarna i REVEAL!, ett band jag tycker det pratas alldeles för lite om. Deras vibrerande mix av gammaldags black/thrash metal, postpunk, skev rock och gud vet vad låter inte riktigt som något annat. Det är inte jättemånga svenska band som kan skryta med det idag, och ni gör er alla en otjänst om ni missar dem! Denna fjärde fullängdare "Doppelherz" är nog deras mest tillgängliga skiva hittills sett till produktion, men det finns mycket att utforska i de här mörka korridorerna... (och ja, föga förvånande finns det ett antal länkar till CONTAMINAZIONE, via band som GRAVMASKIN och IN SOLITUDE.)

Avslutar med vad vi kan kalla en bubblare: ESCUMERGAMËNT - "...ni degu fazentz escumergamënt e mesorga...". I övrigt ingen kommentar, på grund av jäv.


LYSSNA HÄR!
/Andreas