Årsbästalistan 2022 - de nominerade, omgång 4

 Gott folk!

Tre gånger extremprogressivt kanske vi kan kalla temat för detta inlägg? 

Nominerad: "False Light" av WHITE WARD

Det ukrainska experimentella bandet som valde att släppa sin skiva trots att krig bröt ut i hemlandet. Det är jag otroligt glad över. Jag upptäckte WHITE WARD när jag gjorde en fredagslista på temat Ukraina, och jag såg otroligt mycket fram emot den här skivan. Den gjorde mig, som ni förstår, inte besviken. "False Light" vibrerar av känslor: desperation, skönhet, raseri och en rent magisk röd tråd genom hela skivan. WHITE WARD är ett otroligt speciellt band som djärvs att trampa på avvikande stigar mest hela tiden. Alltid med fingertoppskänsla - "False Light" är ett mäktigt vittnesbörd på hur det kan bli när det mesta klaffar. 

Nominerad: "Liminal Rite" av KARDASHEV

Hypen inför denna plattans släpp var stor för min del. Jag golvades av KARDASHEV när Metal Blade återsläppte bandets EP "The Baring Of Shadows", och så kommer de och drämmer till med en skiva som i stort sett är perfektion. "Liminal Rite" har tagit allt som jag gillar med bandet och multiplicerat det. Det är en veritabel lyssnarfest att vara i skivan. Dess katedralliknande rymder både förför och förskräcker - det känns emellanåt som att befinna sig i fritt fall. 

Nominerad: "Epigone" av WILDERUN

DREAM THEATERs naturliga efterföljare? Eller varför inte OPETHs? 

Ni vet att jag gillar det här bostonbandet sedan innan, när de släppte sin "Veil Of Imagination" fick jag till och med ändra om i årsbästalistan. "Epigone" fortsätter bandets resa på ett oerhört fint sätt. Här finns fortfarande de folkmusikaliska inslagen, något som jag inte brukar uppskatta annat än när det är WILDERUN som gör det, men också de synnerligen episka inslagen. Det är helt enkelt mer av allt. Och det funkar, som vanligt, väldigt bra. 

Fredagslistan 2022, vecka 2: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Klart att det är inspirerande att kolla in ny musik så här i början av året, under vad jag betraktar som den jobbigaste månaden. Allt för att få en att inte dö än mer på insidan. Januarisläpp kan vara av två kategorier tänker jag. Antingen är det skivor som släpps för att de är väldigt högprofilerade, eller så är det som decembersläppen: skivor som har kommit för att dö. Jag hoppas att ni kommer att tycka som jag, att detta är musik som är riktigt bra och som sätter standarden för resten av året. 

Vi kör!

Oooooooouuuuf! Satan vad jag har haft svårt att slita mig från denna helt underbara hybrid mellan klassisk hårdrock och growl. Inte det brötigaste growlet, jag kommer mig att tänka på Lemmy fast med mer rasp när jag lyssnar på NITEs sångare Van Labrakis. Detta är musik jag blir glad av och vill dricka öl till, och det är inte alls illa om ni frågar mig. Fantastiskt gitarrarbete, och solot är precis lagom långt för att jag ska vilja ha mer. Jag ser redan fram emot att få lyssna mer när hela skivan släpps den 25/3. 

Min uppskattning av VENOM PRISON har inte minskat om ni undrade. Här är de lite mer lättare att ta till sig än de var på "Samsara". Men gott om riktigt bröt och några förträffliga riff för att driva hem poängen. Som alltid är Larissa Stupar helt magisk i sin vokala leverans. 

WILDERUN har en ny platta ute. Såklart drämde recensenten på Angry Metal Guy i med en 5:a, och plats 1 på årsbästalistan. Är det så bra? Nja, kanske. Fruktansvärt episkt är det i vilket fall, vilket jag är helt övertygad om att ni kommer fatta när ni lyssnat på 14-minutaren Woolgatherer. Och ja, det är löjligt bra till stora delar. Jag har vissa radanmärkningar, men WILDERUN är ett band som har en löjligt hög och jämn nivå i sin musik. 

Nån mer som längtar efter nytt material från SYMPHONY X? Så länge får vi hålla tillgodo med ny musik av Michael Romeo, vilket är nästan samma sak. Är det dåligt? Nä, verkligen inte. Romeo hör till de gitarrister som får mig att tänka tanken att gitarren är ett magiskt instrument när det trakteras av ett proffs. När jag gjorde listan så spelade jag Divide & Conquer så många gånger i följd att jag borde åtalas. Vi pratar verkligen om en låt som är som en snuttefilt av stora mått. Knäckande riff, bra driv, fantastisk produktion och ett solo av högsta kaliber. 

Svärtad thrash metal. En genrebenämning som får upp förväntningarna hos mig. BEHOLDER ser till att leverera storligen till det löftet, det kan jag säga. Produktionen är saftigt episkt skitig. Fruktansvärt kreddigt. Sången är skriande och mycket bra. Plus att det svänger utav bara helvete. Jag blev så till mig att frugan sade till mig att om jag skulle stampa så jävulskt med fötterna så fick jag lyssna i ett annat rum, haha!

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 2: Nytt och notervärt

Fredagslistan 2019, vecka 45: Wilderun

Gott folk!

Veckans fredagslista består av ett enda album, och innan ni nu börjar med att kasta diverse möblemang på mig i någon sorts spirituell mening så vill jag säga detta.

1. Det var ett tag sedan vi hade en lista som enbart bestod av en skiva.

2. "Veil Of Imagination" av WILDERUN förtjänar detta.

WILDERUN, tänkte jag när jag läste namnet, vad är det för lökigt namn, och varför gushar Angry Metal Guy över deras nya album? Jag har stor respekt för just Angry Metal Guy, inte minst för deras helt ärliga försök att recensera så många album som möjligt per år, och recensera dem väl, så därför tänkte jag att jag ska väl ge WILDERUN en chans i alla fall? Så det gjorde jag. Och jag kan inte säga att jag köpte "Veil Of Imagination" rakt av vid första lyssningen. Men sedan, herrejävlar, om jag inte gick runt och nynnande på Far From Where Dreams Unfurl, som är den "hittigaste" låten på skivan.

Skivan kan bäst bäst beskrivas som monumental. Den är totalt pretentiös i ordets bästa bemärkelse, för WILDERUN reder ut de minst sagt episka kompositionerna som glöder så in i helvete. Bandet kategoriseras som Symphonic progressive/folk metal på Metal Archives, men fokus skulle jag säga ligger på det symfoniska. Vilket är bra - folkmusikinslag i metal är jag i det närmaste allergisk emot.

Ni får slå upp en kopp kaffe när ni lyssnar på den här plattan - den är över 1 timme lång och den inleds med en 14 minuter lång drapa till låt. Det fina med "Veil Of Imagination" är att inte en enda minut känns överflödig. Varje uttryck kalkylerat på ett känslomässigt plan. Jag brukar alltid förvänta mig att någon skiva kommer in sent i matchen och ställer till min årsbästalista. Det kan mycket väl bli så med "Veil Of Imagination".

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 45: Wilderun