Fredagslistan 2024, vecka 15: Coffin of the Storms

För de som fortfarande ägnar den norska scenen någon uppmärksamhet inträffade nyligen en av årets större händelser: COFFIN STORMS släppte sitt debutalbum, "Arcana Rising". CF är en "supergrupp" bestående av Gylve Fenriz Nagell (DARKTHRONE + 300 andra band), Ole Apollyon J Moe (AURA NOIR + 200 andra band), och Olav Bestial Tormentor Knutsen (INFERNÖ + 100 andra band).

Problemet med denna trio Kolbotn-veteraner är att... skivan inte var speciellt bra. Eller snarare, riffen var kompetent doomig thrash, men Fenriz sång var olyssningsbar. Jag ska inte fördjupa mig i denna besvikelse, utan istället lyfta några tidigare tillfällen de här gubbarna träffats i studion med bättre resultat. 

Eftersom nätet av kopplingar mellan nittiotalsmusikerna i Osloscenen är trassligt nog att rensa hela Kattegatt på marint liv kommer jag inte skriva mer än vilken kiststormare som gör vad på listans låtar, som ni för övrigt hittar här.

(Bättre lycka nästa gång: Darkthrones 21:a album "It Beckons Us All......" släpps lagom till nästa löning.)

1. AURA NOIR - Mirage ("Increase Damnation", samling från 2000). Apollyon på bas eller trummor (det varierar), med Fenriz på gästsång. Prima black thrash metal som den ska karvas.

2. CADAVER INC - Rupture ("Discipline", 2001). Fenriz gästvrålar åter igen, på det klassiska norska dödsbandets första återkomstplatta, där Apollyon körde bas och sång på två plattor. 

3. DARKTHRONE - Hate is the Law ("Sardonic Wrath", 2004). Underskattad skiva, sista riktigt bra innan ett och ett halvt årtiondes vilset sökande. Här delar Apollyon och Fenriz på mikrofonen.

4. LAMENTED SOULS - Var ("The Origins of Misery", inspelad 1997 släppt 2004). Episk, melankolisk doom frontad av Simen Hestnaes (Dimmu Borgir, Arcturus etc). Apollyon och Bestial Tormentor spelar gitarr respektive bas här.

5. INFERNÖ - Alkoholocaust ("Utter Hell", 1996). Okej här var det bara Bestial Tormentor på gitarr, men med Einar Necrodevil Sjursö från Lamented Souls på trummor och Carl-Michael Aggressor Eide från Aura Noir på gitarr. Om inte Apollyon någon gång dragit av en refräng med Infernö på scen eller i replokalen blir jag förvånad.

6. WAKLEVÖREN - Kremerte Vrakrester ("De Dødes Arkiv", 2010). Thrash metal punk med Apollyon på trummor, Bestial Tormentor på bas. 

7. AURA NOIR - Forlorn Blessings to the Dream-King ("Dreams like Deserts", 1995). Nu med Bestial Tormentor på backing vocals. Cirkeln sluten!

KOLBOTN BLACK THRASH ATTACK!

/Andreas

Fredagslistan 2023, vecka 9: Norskt mangel

I metallsammanhang förknippas ju Norge såklart nästan uteslutande med svartmetall, av väldigt goda skäl. Men såklart har de, liksom alla länder, en betydligt större bredd än bara genren de värkt fram. Här följer sålunda en lista med norskt mangel som inte är black metal!

Listan hör ni HÄR!

SHAARIMOTH - Flood the Cosmic Gates ("Current 11", 2005). Ett sabla ställ från dessa dödsmetall-doldisar. Tematiskt hängav, eller hänger, de sig åt sumerisk mytologi ur ett kaosgnostiskt perspektiv. Tungt material på flera nivåer, alltså. Musikaliskt rör vi oss närmre amerikaner som Morbid Angel (Formulas-Heretic-eran) och Angelcorpse. Inte mig emot! Oerhört bra ride-arbete från trummisen: det som verkligen spelar roll i dödsmetall.


CADAVER - Decomposed Metal Skin ("Necrosis", 2004). Ett av de äldsta banden i Norge: Anders Odden startade bandet redan 1988, släppte två skivor klassisk death metal under genrens högtidsdagar. Vid sekelskiftet återbildades bandet med Apollyon och Aggressor från AURA NOIR för två totala toppenskivor - "Necrosis" är den andra och bästa från denna era. Efter femton års tystnad släppte Odden ett femte album med en ny line-up, och bara härom veckan spelade de live i Gävle. De kämpar på!


EXECRATION - Doppelgangers ("Morbid Dimensions", 2014). Under slutet av 00-talet, när norsk svartmetall var i sin lägsta kreativa svacka, växte en yngre generation band fram som mer tog inspiration från gammal döds och thrash än sina äldre liksminkade landsmän. Bland de mest namnkunniga exemplen finns OBLITERATION, NEKROMANTHEON, DEATHHAMMER, och mina favoriter i gänget: Execration. Ni hör en progressiv, ockult ådra genom låten som är helt oemotståndlig som jag inte hittat hos de andra nämnda.


AUDIOPAIN - The Hunt ("1986", 2000). Rå jävla thrash som inte alls känns som åttiotalsnostalgi utan har en helt egen approach. Jag hade egentligen velat ha ett spår från albumet "The Traumatizer", men alla uppladdningar från den är i helt rutten kvalitet (och inte på ett bra sätt). Bör tilläggas att basisten här, Plenum, är en jädra mästare på sitt instrument (vilket hörs tydligast på VIRUS debut, som frontas av ovan nämnda Aggressor/Carl-Michael Eide).


ZYKLON - Zycloned ("World ov Worms", 2001). Det mytomspunna Matrix-viruset i all sin embarmerliga prakt. Detta är vad vi fick när EMPEROR splittrades och Ihsahn gick skilda vägar från Samoth och Trym. Som alla insåg klarade de sig inte utan varandra, men det är en annan historia. Här har vi förvisso isande black metal-riff invävt i en mastig dödsvägg, och ett för dåtiden obligatoriskt break med industri/electro-inslag. Har det åldrats väl? Nja. Blir jag nostalgisk och munter? Helt klart!


HOLY TOY - Marmur ("Warszawa", 1982). Vi avslutar med något helt annat: ett experimentellt postpunk-band frontat av en excentrisk polack. Tänk RESIDENTS, EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN och barnprogram från östblocket. Vid sidan om hård rock har Norge alltid haft en liten men vital scen för experimentell musik, för den mer äventyrlige lyssnaren: FAMLENDE FORSOK, WHEN, Lasse Marhaug, Maja S. K. Ratjke, osv osv. 

Helg på det, ja tack!

/Andreas