Semester. Igen. Varmt. Igen. Arbetet och det bipolära vädret har hållit mig ifrån musiken ett tag, åtminstone tung musik. Det blir gott och blandat igen och i september återgår vi till regularly scheduled programming. Häng med på youtube!
Den enda tunga musiken jag lyssnat på konsekvent har varit Mastodons nya musik. Your Ghost Again och Snakes for Dinner är det första materialet med den nya gitarristen Nick Johnston och keyboardisten João Nogueira. Bandet släppte även en dokumentär på youtube där Bill, Brann och Troy äntligen talar ut om Brent Hinds. Dokumentären gjorde oerhört mycket för mig, det har känts lite vemodigt att lyssna på musiken sen han dog. Till stor del för att det kändes som att bandet bara körde på som om inget hänt. Jag hörde låtarna innan dokumentären och tyckte att det lät fel. Något saknades, men efter dokumentären vände det. Som att någon korkat ur min reservoar av psykosomatiskt vemod. Det är inte deras bästa låtar, men det är några sjuhelvetes riff och visst låter det förjävla bra ändå. Jag är inget fan av Nick, han har lite…ja, vad ska man säga. Traderövs jazzfusion-shred-vibbar, han släpper lite på det i dessa låtarna men live-videos jag sett av honom spela Brents äldre solon låter helt ärligt förjävligt. Som vilken internet-gitarrist med 180 högskolepoäng i ointressant musikteori som helst. Nyet, nix, blä. Så vi får se hur det blir när nya skivan, Marrow Deep, släpps 25/8.
Tekniska utvecklingar har gjort det möjligt för mig att spela bas mycket mer än tidigare, och detta har dragit fram några gamla kära favoriter som inte får så mycket speltid som de förtjänar. Trotjänarna R.E.M har för mig genom många dåliga tider. Det är bandet jag mest slaviskt lärt mig basslingor från; Mike Mills är en trollkarl vad gäller melodiös, enkelt spel med maximal effekt. Peter Bucks fenomenala gitarrspel, Michael Stipes säregna mumlande och Bill Berrys energiska, supertighta trumspel med så mycket smak. Det kliar i fingrarna av bara tanken, dags att lira.
Och ska det väl liras då ska det banne mig liras Simple Minds också. Jag hade turen att se dem på vad som kan vara Sveriges sista gig innan alla konserter lades på is mars 2020. Livsomvälvande konsert, verkligen, och de blev snabbt ett av mina favoritband därefter. Speciellt kombon Derek Forbes på bas och Mel Gaynor på trummor är…ja, det blir inte mycket ljuvare än så i mina öron. Dessvärre var gossarna inte längre med i bandet när jag såg dem. Man kan ju inte få allt här i världen.
Nästa gång blir det något mer uppstyrt.
Adios
/Värmeslags B
