Gott folk!
Jag vet inte om ni observerat att vi gillar 1990-talet här på bloggen? På något märkligt vis har vi gjort fredagslistor på temat minst 2 gånger - en med thrash post 90, och för några veckor sedan hade vi ju en lista med skivor som kom ut 1991. Hur många band som startade/hade sin heyday under 90-talet vi har haft med i olika inlägg är ju betydligt fler. Hoppas ni orkar med minst en till, för den här veckan tar jag mig an skivor som kom ut 1999.
1999 var ett väldigt solitt år för metal. Jag kan spontant räkna upp DARKANEs "Rusted Angel",
TESTAMENTs "The Gathering",
NEUROSIS "Times Of Grace" och
DREAM THEATERs "Scenes From A Memory" som gavs ut det året. En sökning på knäckande resursen Metal Archives ger vid handen att det gavs ut 775 skivor det året. Och då räknar jag inte med liveplattorna.
Med andra ord så finns det rejält med musik att grotta ner sig i om ni känner för det - både stora namn, samt riktigt obskyra diton.
Med tanke på förra veckans relativa snällhet så kände jag lite för att köra lite råare tongångar denna vecka.
Vi kör!
DEFACED CREATION var ett svenskt dödsmetallband som endast släppte ett album under det namnet. Efter det att bandets splittrades gick fyra av bandets fem medlemmar vidare och bildade AEON som vi har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det är verkligt traditionell teknisk döds som man får sig till livs när man lyssnar på "Serenity In Chaos". Det är gott om elaka riff, stygga kaggar och kaosartad sång och det är ju nästan aldrig något jag klagar över. Jag får, såklart, en känsla av att även om bandet var tekniskt skickligt så lyfte karriären inte mycket över markplan. Men, och detta är ju såklart ett viktigt men, det är aldrig fel att faktiskt känna tidsandan i musiken, för det gör jag verkligen här. Vi får ett tekniskt skickligt genomförande, om än inte helt originellt, men det räcker fint för att få fötterna i trampning.
Omslaget ser inte mycket ut för världen, eller hur? Nästan tråkigt om ni frågar mig. Men ytterst få skulle hävda att innehållet inte skakade musikvärlden med sin höga grad av meckighet kombinerad med ett ursinne så starkt att det lämnar lyssnare kippande efter andan. Bandet har sedan "Calculating Infinity" kom ut hänfört både publik och recensenter med sin högt egensinniga musik. Detta är musik som kräver en viss hängivenhet. Att fånga dylikt raseri på skiva är väldigt imponerande. Live är bandet en piskande tornado som betraktar vilken konsertlokal, publik och sig själva som en helhet som enbart ska pryglas upp. Och det kan vara värt att ta chansen att se bandet då de har annonserat att efter den albumcykel som tar sin början ganska snart då sista skivan "Dissociation" släpps inom en snar framtid
kommer bandet lägga ner.
Många av de omslag som prydde skivorna under 1990-talet är ju extremt snygga. Många är det inte, vilket nog är kategorin vi får räkna Tampa-dödsarna MONSTROSITYs "In Dark Purity". Tur då att musiken ligger på en mycket högre nivå. MONSTROSITY kommer kanske alltid vara mer kända för - trots att bandets musik är bra - att George Fisher, kanske mer känd som Corpsegrinder, var med i bandet innan han lockades över till CANNIBAL CORPSE. Och det är lite oförtjänt tycker jag då detta är riktigt trivsam death metal av typiskt tampasnitt. Visst - "In Dark Purity" vann aldrig några priser för mest banbrytande skiva - men jag har sannerligen inte ångrat att jag dök ner i skivan ytterligare en gång. Bara Lee Harrisons fina hi-hatarbete gör det värt tiden att vrida upp volymen och tokdigga till
Destroying Divinity.
Det är inte svårt att tycka om japanska SIGH. Jag trillade över bandet med förra årets "Graveward" och föll som en fura för bandets skamlösa och överdrivna musik. Ju mer jag lyssnar på bandet desto mer yster blir jag. Här finns en rent rubbad nyfikenhet att låna friskt från vilken genre som helst. 1999 års skiva "Scenario IV: Dread Dreams" är inget undantag. Här har ni handklapp, tysk (?) asstolpig sång, riffglädje och stramt styltigt trummande. Och vet ni - det är genialt bra. Går ni in i lyssnandet med en inställning att bli kungligt underhållna så lovar jag er att ni kommer bli det. Det är rent omöjligt att värja sig mot SIGH som jag sannerligen hoppas väntar med att dra sin sista suck (pun intended) på ett bra tag!
Det är jobbigt att gå på fjället. Gubbarna på omslaget på DEEDS OF FLESHs "Path Of The Weakening" är antingen onda förebud om white walkers, eller så måste de se till att komma inomhus illa kvickt. Ja, jag tar i lite. Men det ligger liksom lite i sakens natur att inte ta de här brutaldödsarna (eller några för den delen) på allvar. Här har vi ett typexempel på hur det låter när Lars Ulrichs trummor från "...And Justice For All"-eran låter när de transporteras 11 år fram i tiden. Och det är just därför (delvis) som jag går igång på "Path Of The Weakening". Det är nämligen en skiva av ett band som med vett och vilja ser till att skaffa sig en ännu brantare uppförsbacke än de redan har. Och det måste jag ju respektera.
/Martin
