Fredagslistan 20 vecka 11: BASS

 Basen, vad skulle vi vara utan den? I musiken är det basen som sätter ton, den bestämmer humör och ser till att hela skutan gungar. Klipp den, och se alltet förminskas. Missbruka den, och se allt till fördärv. Nog för att jag är partisk mot mina skråbröder men denna ljuva lågfrekventa stapel gör mig alltid glad; att känna bröstet vibrerar och uppslukas av värmen är näst intill något heligt.  Det finns inte tid på dygnet för att prata om alla mästerliga fränder av F-klaven, men idag ska vi ge lite kärlek åt några favoriter och även testa ett lite nytt format, en ren videolista (länkad här) där jag försökt hitta korta klipp eller videos som visar vad dessa lågländare går för. Några kommer gå rätt fort, antingen för att jag redan pratat om de förr eller för att de redan är kända för sin talang. Peter Steele, Geddy Lee, Geezer Butler, Steve Di Giorgio, John Myung, Frank Bello, Rex Brown, Billy Gould, Les Claypool, John Entwistle and on it goes…

Tre basister som betytt mycket för mig under åren som alltid tåls att uppmärksammas om än kort är Cliff Burton, Jason Newsted och Rob Trujillo, roligt nog mina 3 favoritmedlemmar i Metallica (go figure…). Mycket kan diskuteras om vad Metallica varit om Cliff Burton inte tragiskt dött den där tidiga morgonen i Ljungby 1986. Vi kommer aldrig riktigt få något svar, men i tonåren ville jag vara Cliff Burton. Jag spelade Master of Puppets och Orion om och om igen. Blev väl aldrig speciellt bra, men han var inspirerande. Jason och Rob är däremot fenomenala båda två. Rob skulle jag säga är den bästa basisten av alla 3 (vi kan slåss om det om ni vill) men jag har alltid känt att han är tyglad av att spela i Metallica. Den snubben behöver spela aggressiv funk som han gjorde med Infectious Groove. Jason var perfekt, skivorna han bidrog till är inte några stora favoriter men snubben är en riktig demon, jag sörjer de stackars strängar som mött hans maniska plektrum. Att Lasse och Hetfield dränkte basen i Justice-mixen är en av dödssynderna i musikhistorien.

Jaha, så kort blev det kanske inte. Men vi går vidare till en rätt okänd basist som jag än idag bävar lite för. Arif Mirabdolbaghi (jag har fått googla namnet 4 gånger den här vecakn) som spelade med Protest The Hero fram till 2014 är än idag någon som ger mig smärre hjärnblödning när jag lyssnar på det han gör. Inga hämningar med teknik utan bara precis vad som helst som kommer honom för. Slap, tapping eller väldigt vackra ackordföljder. Dessvärre finns det inte några speciellt roliga videos av honom själv, utan vi får nöjas med Eric Gonsalves som var bandets livebassist under ett antal år.

Näst har vi en karl idag nästan mest känd som en basistmeme. Herr “Br Br Deng” själv, Ryan Martinie. För den oinvigde så rekommenderar jag att lyssna på Mudvaynes Dig så skola ni snart förstå. Det är synd att det är så, för Martinie är verkligen en virtuos, med en rätt säregen och oerhört aggressiv stil kombinerad med hänsynslös slap. Återigen någon lite tyglad av sin omgivning, även om han lever loppan i Mudvayne med alla jävla knäppa ansiktsmålningar.

Justin Chancellor kommer få många att himla med ögonen. Nog om detta jävla Tool hela tiden. Det är tjatigt, jag vet, men jag vet precis var jag var första gången jag hörde dem. Min musik-/ensemblelärare gav mig hemläxa att lyssna in mig. Jag gick hem och laddade ner deras diskografi (säg inget till Lars Ulrich, då blir han ledsen) och lyssnade på hela 10,000 Days (2006) i ett svep. Efter det var min musiksmak aldrig riktigt densamma och jag har jagat Justins sound och feel sedan dess utan framgång. Bandet är musikaliskt en powertrio där gitarr, bas och trummor behöver fylla ut så mycket utrymme som möjligt utan att trampa på varandra. Basen i Tools musik är inte bara förstärkning eller en grund för gitarr och synthar eller liknande. Den är melodiös, hypnotisk och enorm allt om varandra, dränkt i effekter och distad till helvete emellanåt. Dessvärre är Tool luriga, de är relativt skygga med att lägga upp bra material av sig själva live. Men den ypperlige basisten Kello Gonzalez har lyckligtvis gjort korta covers av många av Justins bästa slingor. Med samma bas dessutom, en Wal Mk2. Värde sisådär 110000 svenska kronor begagnad. Man skulle ju jobbat med något som betalar bättre än biblioteket. Nåväl.

Jag har pratat om Maximum The Hormone förr, ett av mina favoritband. Deras ödmjuke lille basist, Futoshi Uehara, är verkligen en underskattad pärla till energiknippe. Japans svar på “vad hade hänt om Flea spelade Hardcore istället för pop” är verkligen en av de viktigaste beståndsdelarna i bandet. Hans våldsamma slap är ett av bandets tydligaste signaturer som ger bandet sin kaotiska känsla och gung. De är musikaliskt sett, precis som Tool, en powertrio där basen behöver ta mycket plats mellan syskonen Nao och Ryo på trummor respektive gitarr. Någon dag hoppas jag kunna lära mig spela något av hans alster, men varenda gång jag försökt känns det som att jag jagar en ferrari på en trehjuling. Mina stackars handleder…Även här är det ont om riktiga videos, så vi får nöja oss med en låt och lite hjälp från fansen.

Sist har vi inget flådigt, tvärtom. Oliver Riedel är en sällan besjungen basist, här är det inget tungt lir eller komplicerade slingor. Riedels mantra har alltid varit “serving the song”, med en sällan speciellt tydlig roll i Rammsteins musik mer än att kännas, med ett fåtal undantag såsom Seemann från första skivan (1:30 i videon för den otåliga) Det är inget flådigt, inget extravagant. Bara en väldigt fin melodi. Jag är igen partisk, Riedel var min största idol som tonåring när jag först plockade upp basen. Mitt huvudinstrument är än idag en Sandberg-bas för att Riedel spelar på dem, ett instrument jag är djupt förälskad i och aldrig kommer göra mig av med. Nu är det ren barnlek att spela, men jag minns hur stolt jag var första gången jag spelade igenom hela Du Hast felfritt på min billiga Squier Jazz-bas. En enklare tid.

Det finns myriader av andra basister jag älskar. Mike Mills från R.E.M är en milstolpe i min musikaliska resa, Derek Forbes är rena trollkarlen i Simple Minds och jag har lirat mycket Paul Simonon från The Clash. Jeff Ament, Louis Johnson, Tony Levin, Larry Graham, Bakithi Kumalo, Carole Kaye, Tina Weymouth, vi kan som sagt fortsätta i timmar och speciellt om vi lämnar den hårda musiken bakom oss. Vare sig de spelar 4 eller 5 strängat, kontrabas eller bandlöst: var snäll mot basisterna i ert liv. Var snälla mot varandra oavsett om ni spelar bas eller ej faktiskt. Nu ska jag försöka spela Orion igen, wish me luck.

//Herr B

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Fredagslistan 2015, vecka 40: Träningsmusik

Gott folk!

Säga vad ni vill om bloggen - när det gäller att skapa fredagslistor på begärda teman så kan ni inte på några villkors vis hävda att vi är snabba. Veckans lista handlar om träning, och har sitt upphov i ett mejl som en av våra trognaste läsare skickade till mig i Spotify för över 2 år sedan. Så nu kan det väl vara dags att ta tag i detta, eller hur Matilda?

Det fanns en tid då även jag hade tid att ägna mig åt träning. Motvilligt, det medges men jag släpade mig ändå till gymmet någon gång i veckan. Idag är den enda träning jag får den dagliga cykelturen till biblioteket och hem. Plus bärande av barn.

Veckans fredagslista är upplagd på följande vis - den går att använda till i stort sett vilken träning som helst: löpning, cykling, parkour, gymträning och bowling. Dock inte konstsim.

Vi kör.



Uppvärmning. Ett ack så viktigt moment som många slarvar med, med benbrott och annat obehagligt som följd. Jag ville ha en låt med stadigt och inte alltför högt tempo. Hemskt gärna med en episk och gravt peppande refräng. Så då blev det såklart en låt av RAUBTIER och deras oerhört fina Låt Napalmen Regna Ner. Jag föll illa för bandet när jag äntligen fick chansen att se Hulkoff med mannar på ett Getaway för en massa år sedan. Sedan dess är jag beredd att lyssna på bandet även i skivform.




Nu har vi fått upp flåset och är beredda att öka tempot/ansträngningen. DISMEMBERs "Death Metal" var en skiva jag ofta brukade spela när jag styrketränade. En bra blandning av tvåtakt och melodier som satte adrenalinet i flödande var optimalt när det skulle övas i maskiner. Det är skönt att konstatera att en låt som Of Fire fortfarande funkar bra.






Mellanlandning i DARK TRANQUILLITY och deras Lost To Apathy. Jag valde låten enbart för dess helt underbara driv och oerhört motiverande refräng som jag, fortfarande, tycker hör till göteborgarnas starkaste genom hela karriären. Jag blir glad och tänker mig att denna låten kan inspirera till att cykla/springa fortare. Eller varför inte lägga på ytterligare vikt på valfri maskin?






Upplopp och då gäller det att bita ihop och bara köra. Få band förkroppsligade bita ihop-begreppet  mer än PANTERA. Given låt är Walk som har ett bra tempo och förkrossande tyngd. Plus att refrängen är så vansinnigt bra att den kan uppväcka döda.








Vi har kommit till slutet och om ni har tränat rätt så är det dags för kollaps och blodsmak i munnen. Självklart låtval: Dance Of The Dead av CORROSION OF CONFORMITY. Det är väl värt att kolla in videon till denna låt. Jag såg den för första gången på fina Headbangers Ball som gick på MTV på den tiden då kanalen fortfarande sysslade med musik, och föll direkt. Hade jag räknat upp alla band jag föll för genom det programmet så hade det blivit en lång lista - kanske ett tema för en fredagslista?




Gott folk - ha en genihelg!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 40 - Träningsmusik

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Gott folk!

Denna veckans lista är tillkommen på direkt förfrågan från Kitty Rossander, fotograf och tidigare medarbetare på Werock när vi höll till på den gamla domänen. Hon berättade att hennes kompisgäng brukade ägna sina träffar åt specifika år - denna gång är det tydligen 1990 som gäller - och på frågan om vi inte kunde göra en fredagslista över vilka album som var de bästa detta år svarade vi såklart ja.

Dylika listor får alltid lite av dagsländekaraktär och kan variera något oerhört med tiden. 1990 lyssnade jag på 3 av skivorna som klarade cutten till veckans lista. Med tiden har jag börjat lyssna på 5 band som gav ut skivor detta år av sådan kaliber att de mycket väl skulle kunna slinka in på en längre lista än topp 5, eller på själva topp 5. Jag vågar påstå att ni kommer känna igen samtliga band i listan - detta är så kallade household names rakt av.

5. "Spiritual Healing" - DEATH
Detta är tredje skivan från DEATH, ett band som var ansvarigt för ett gäng verkligt nydanande och högkvalitativa skivor under hela sin karriär. Chuck Schuldiner, den ständiga mittpunkten i bandet, besatt en begåvning av stora mått i att komponera death metal som på varje skiva fann nya stigar att vandra på utan att för den sakens skull alienera den publik som bandet drog till sig. DEATHs katalog är av den digniteten att ni kan i stort sett ta vilken skiva som helst och få en stunds vanvettigt bra musik till livs. Om ni tycker att ni känner igen ljudbilden så kan det bero på att skivan är inspelad i klassiska Morrisound Recordings av legenden Scott Burns.



4: "Left Hand Path" - ENTOMBED
Om Tampa i Florida (och då i synnerhet Morrisound) var den odiskutabla mittpunkten för den amerikanska death metalscenen så var Stockholm och Sunlight den svenska ekvivalenten. ENTOMBED levererar på "Left Hand Path" en debutskiva som slog världen med häpnad. Direkt stilbildande både för sina ypperliga låtar som för hur en death metalskiva som kom från Sverige "skulle" låta drämde L-G Petrov, Nicke Andersson, Alex Hellid och Uffe Cederlund släggan i bordet på ett sådant sätt att de som lyssnade på skivan fick bestående men för livet. Omslaget är gjort av Dan Seagrave - en legend inom omslagskonsten. Bland skivomslagen den mannen står bakom kan jag nämna MORBID ANGELs "Altars Of Madness", DISMEMBERs "Like An Everflowing Stream" och RIVERS OF NIHILs "Monarchy".

3.  "Cowboys From Hell" - PANTERA
Om texasbandet fick några pris för omslaget till "Cowboys From Hell"? Det hoppas jag verkligen inte då det är ett av de lökigaste omslag som någonsin gjorts. Tack och lov insåg bandet detta själva, för resten av karriären så styrde de upp även denna del av sin verksamhet. "Cowboys From Hell" är skivan som på allvar tog bandet i en tyngre och aggressivare riktning. Skivan är späckad med högkvalitativa låtar som iklädd en ljudbild av det stramare slaget fullständigt golvade mig när jag hör de skivan för första gången. Skivan har agerat ljudkuliss åt jag vet inte hur många fester långt efter det att skivan kom ut. Även långt fram i karriären körde PANTERA många låtar från albumet som i alla fall i mina öron har behållit sin charm.


2. "Seasons In The Abyss" - SLAYER
Femte albumet från SLAYER är mitt favoritalbum med bandet. Det vet ni sedan tidigare. Att ens göra jämförelsen med det album bandet gav ut förra veckan är skrattretande. Jämför bara strofen

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

från Hallowed Point  med

A little violence is the ultimate drug
Let's get high

från Vices så fattar ni att det är klasskillnad.

På "Seasons In The Abyss" lyckas bandet kombinera den tyngd de så oerhört medvetet sökte sig till på "South Of Heaven" med den hastighet de tidigare hade excellerat i. Resultatet blev en skiva som på ett fullständigt ljuvligt sätt bjöd på verkligt fullvuxna låtar som både bjöd på individuella bedrifter och kollektiv storhet.



1. "Rust In Peace" - MEGADETH

Jag började lyssna på MEGADETH när jag gick på Vämöskolan i Karlskrona i slutet på 1980-talet. Jag kommer tydligt ihåg att jag längtade svårt efter "Rust In Peace" och blev själaglad när jag hittade skivan på Expert av alla ställen, bara för att komma hem med skivan och upptäcka att det var fel skiva i omslaget. Så då fick jag vänta ett tag till. Men när väl skivan kom gjorde den sannerligen mig inte besviken. Jag tycker fortfarande att detta är MEGADETHs bästa skiva. Allt funkar - låtarna, solona, Mustaines sång. Och bandet känns hungrigt på riktigt. MEGADETH valde på "Rust In Peace" att förfina den formel som bandet (läs Mustaine) alltid hade verkat inom. MEGADETH är på skivan fortfarande tydligt kvar i thrashen, utan att ta det till de extremer som SLAYER valde att göra. Och definitivt långt ifrån den väg som METALLICA valde att beträda året efter då det svarta albumet kom. Att MEGADETH valde att spela hela albumet när det fyllde 20 år 2010 är ett talande tecken för att även bandet ser på skivan som något särdeles speciell. Jag skulle kunna välja vilken låt som helst, men har valt Tornado Of Souls då den låten har ett av de snyggaste sticken jag någonsin har hört.

Jag har slängt med tre bubblare på listan om ni undrade vilka skivor som inte tog sig in på listan den här gången. Tre band som skiljer sig väldigt mycket åt och som 1990 var ansvariga för skivor som är väl värda att kolla in.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Godmorgon!

Ni vet de där kedjebreven som med regelbundenhet brukar cirkulera på Facebook av typen nämn 10 böcker/gosedjur/båtar/filmer som har följt med dig under din levnads bana? Normalt sett avskyr jag dylika grejer, inte för att det skulle saknas innehåll att fylla kategorierna med - utan snarare för mycket! Jag menar, jag är bibliotekarie - hur i hela Hurva ska jag kunna begränsa mig till 10 böcker? Eller 20? eller 100?

Varför har jag då valt att göra en fredagslista på temat 10 definierande skivor? Jo, för att när Fredrik Sandberg gör det, då kan jag göra det också. När mannen dessutom har den goda smaken att tagga mig i  inlägget på FB, samt att han i och med att han själv gjort listan har återaktiverat sin blogg, plus återtagit sin plats i Werock.se skribentstab - ja då anser jag mig inte bara tvungen, utan även glad och hedrad. 

Jag kan i det närmaste garantera er att ni känner igen samtliga bandnamn på denna lista - det är så kallade household names rakt över hela linjen. De har dykt upp i fredagslistor flera gånger. Jag har försökt att välja lite mer udda låtval från varje skiva eftersom det rör sig om mer än lovligt välsäljande och/eller välkända alster.

Vi kör.

Otroligt förväntat förstaval, eller hur? Nä, precis - hahaha! Alltså, detta är skivan som startade hela denna bloggen i mars 2006. En skiva som var den absolut första egna metalskivan jag köpte. På Domus i Karlskrona. Ni fattar att loppet var kört sen eller hur? Jag hade ingen aning att det var ett klassiskt verk jag köpt - jag gick bara igång på omslaget. Det brukar sägas att skivan bara innehåller två aningens svagare låtar, Invaders och Gangland i ett annars kompakt kvalitetsmässigt låtsjok som få andra band kan toppa. Jag har valt Children Of The Damned. Det är en ganska sällsynt låt i bandets låtlistor. Jag har aldrig själv hört den spelas. Fortfarande med mer än 25 år på nacken är "The Number Of The Beast" en skiva som jag lyssnar på minst ett par gånger om året.

Många minns säkert första gången man lyssnade på "Reign In Blood", och även för mig var det den skivan jag hörde först ur SLAYERs diskografi. Ett halvkasst kassettband var mediet och ändå fattade man att detta var något verkligt unikt. Den skivan i all ära - för mig personligen är "Seasons In The Abyss" skivan där bandet fick allt att klaffa. En perfekt mix mellan höghastighetslir och tyngd. Det är, fortfarande, helt ofattbart bra musik. Jag vågar mig nog på att säga att detta är en skiva som jag starkt hade övervägt att ta med mig till en öde ö. Här är det ett förväntat låtval - Spirit In Black som jag har haft med på flera fredagslistor. För mig representerar den allt som är bra med SLAYER: klockrena riff, ett lika brutalt som lekfullt lir från Lombardo och ett byte till tvåtakt vid 2:14 som fortfarande så många lyssningar senare ofta får mig gråtfärdig av glädje som vid första lyssningen.

1992 började jag gymnasiet i Karlskrona. Samma år släppte, utan några som helst kopplingar till min skolgång, DREAM THEATER sitt andra album, som fortfarande är deras mest säljande och som bjöd på nye sångarens James LaBries röst. Jag hörde Pull Me Under på radion i ett program som jag inte kommer ihåg vad det hette (om det är någon som minns det kommentera gärna, jag är genuint intresserad) och tyckte att detta var ju helt grymt! Som musikskoleelev var jag alltid på jakt efter musik som var krånglig, och där det hemskt gärna fick höras att det var verkligt skickliga (gärna högskoleutbildade) musiker som spelade. Gärna i metalsammanhang. Ja, ni fattar - DREAM THEATER var ett band jag dyrkade sönder och samman. Skivan är sprängfylld av "hits" i den mån man kan prata om sådana i detta fall. Därför väljer jag  avslutande låten Learning To Live för den är helt jävla episk. Det är visserligen Metropolis pt. 1 också men den har vi alla hört till leda.

Utan RUSH hade inte DREAM THEATER funnits. Så är det bara. I samma program, samma kväll jag hörde Pull Me Under spelades RUSHs Limelight från "Moving Pictures". Jag gick fullständigt bananas även på denna låt. Det blev början på en förälskelse som håller i sig än idag. Jag har den största respekt för RUSHs hantverksskicklighet och med den värdighet som bandet för sig i hela sitt värv. Jag rekommenderar verkligen er att kolla in "Beyond The Lighted Stage" för ymniga bevis för detta. Limelight är den enklaste och mest lättillgängliga låten på "Moving Pictures" som i sin helhet nog får sägas vara bandets mest "mainstreamartade" skiva utan att för ett ögonblick vara dålig eller slätstruken. Den är i mitt tycke ett måste att ha i en skivsamling då den är jämn, bra och har så många otroliga låtar att man häpnar. Min inkörsport till bandet.

Jag har i en artikelserie vi körde på Werock 2010 utnämnt "Shift" till den bästa skivan som ett svenskt band har gett ut. Fortfarande är skivan extremt viktig för mig. Det var genom den jag upptäckte grindcoren på allvar- och framför allt hur otroligt bra denna är när allting klaffar. NASUM var ett band som med otrolig integritet och känsla för låtskriveri gav ut ett antal definierande plattor från egentligen första fullängdaren "Inhale/Exhale" från 1998. "Shift" blev bandets sista skiva då sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk dog i tsunamin 2004. Bandet gjorde en extremt värdig och förkrossande hård avslutningsturné 2012 med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång som jag gladde mig oerhört mycket över då jag inte såg bandet under dess aktiva fas. De bevisade då med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande var ett av planetens starkaste liveband. Andra giget jag såg med bandet på KB i Malmö var så bra att jag rördes till tårar.

Ytterligare en skiva som släpptes 2004 var BEHEMOTHs "Demigod". Jag hörde den först i en bilstereo (Henkes bil) på väg till ett rep. Jag tyckte att det var det absolut hårdaste jag hört. Skivan blev ansvarig för att jag fick upp ögonen för vilket land Polen var på dödsmetallkartan, och även om jag tycker att bandet har presterat både bättre och sämre skivor än denna så har jag en soft-spot för "Demigod" idag. Bandet kör forfarande ofta låtar från skivan, och Slaves Shall Serve är ofta spelad. Men den är ju så bra! Det mer än lovligt salivspottande slutet i all ära, men du glade allt driv innan detta är ju fortfarande så jävla bra!

Om jag skulle nämna ett enda band som det bästa i landet skulle jag nog de flesta gånger svara OPETH. Här har vi ett band som med den största kärlek och den största integritet har gjort sig skyldiga till en räcka skivor så makalöst starka att inte många andra band kan komma med motmälen. Jag hörde låten Deliverance på en fest i Lund och blev, ja vi kan väl säga, lite lätt imponerad. Jag håller fortfarande, likt ganska många gissar jag, som en favorit i bandets låtskatt. Här samsas allt det som gör OPETH till ett verkligt stort band. Hårdheten, melankolin, det eftertänksamma anslaget, drivet, svänget. Och så har låten det absolut bästa slutet någonsin. Året efter jag hörde skivan släppte bandet "Ghost Reveries" (2005). Då var jag redan övertygad om att OPETH var ett band jag skulle lyssna på till min levnads bana var vid sitt slut.

Alla hårdrockare jag känner har ett förhållande till PANTERAs "Vulgar Display Of Power" från 1992. Jag lyssnade i stort sett sönder skivan när den kom och hade ett flera år långt uppehåll då jag alls inte lyssnade på den. Men såklart återkom jag till skivan som bjöd på, likt flertalet av bandets skivor, ett stenhårt sväng som inte många andra band kunde uppvisa. Det finns flera starka låtar på skivan (nähä?!) som ni har hört till leda. Eller inte. By Demons Be Driven är en låt som jag inte oreserverat gillade från början. När jag började lyssna på skivan blev denna dänga en otippad favorit. Öppningsriffet är ju bara så bra! Svänget i versen bättre än bra, och slutet rent fenomenalt.

 Nu ska ni få en anekdot. När det skulle lyssnas på "Kill 'em All" hemma hos en kompis 1988 (jag var tolv) så trodde vi inte att det gick att spela så snabbt som det gjordes på 45 rpm, så vi satte ner hastigheten till 33 rpm. Jag skojar inte. När vi fick reda på, flera veckor senare, att jo, skivan skulle spelas på 45 rpm blev vi lamslagna. Hur i hela helvetet kunde man spela så snabbt?! Borta är dagarna då METALLICA ansågs vara ett snabbspelande band, men då var bandet ett frustande fartmonster. Visst, bandet har bättre skivor i sin diskografi ("Re-Load" och "St. Anger" framför allt.) men den ungdomliga entusiasm som uppvisas på debutskivan går inte att stå emot. Phantom Lord är en låt jag alltid har gillat. Framför allt slutet tycker jag är synnerligen mäktigt.

Nu ska ni få höra en grej. För många var detta skivan då många ansåg att IN FLAMES började bli dåliga. För mig var "Reroute To Remain" skivan då jag föll för bandet på allvar. "Clayman" var en skiva som spelades på de flesta fester man gick på. Och alla var så fruktansvärt förtjusta i den skivan. Jag tyckte skivan var bra, men då jag hittade "Reroute To Remain" på Karlskronas Stadsbibliotek blev jag helt såld på vad jag hörde. Jag är svårt förtjust i stämmor i lager - det finns det gott om på denna skiva. Dark Signs har en refräng som jag verkligen gillar. Det finns många snygga undermelodier i den som går rakt in i hjärteroten hos mig. "Reroute To Remain" var skivan som mer än någon annan fick mig att upptäcka göteborgsmetallen, och då IN FLAMES idag är ett band jag inte lyssnar speciellt mycket på idag kommer "Reroute To Remain" alltid att vara en skiva som kommer att ha en speciell plats hos mig.

Så, där har ni det - 10 skivor som definierade vad jag lyssnar på idag. Säkerligen inte några som helst överraskningar, eller kanske några stycken, eller enbart överraskningar. Vad vet jag. Det var i alla fall kul att göra listan, haha!

Trevlig helg allihopa!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 44: 10 definierande skivor

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Godmorgon!

Denna vecka ska vi prata sväng, en företeelse som jag verkligen tycker att det borde finnas mer av inom metal. Höghastighetslir i all ära men vem skulle kunna säga att det inte är gött när Dirk Verbeuren får sina blastbeats att svänga som ett skenande tåg? Precis.

Tack och lov saknas det inte sväng för att jag ska kunna få ihop en fredagslista på temat.

Vi kör.

Texasgruppens inflytande på metal var stort. Under sin karriär lyckades PANTERA skapa musik som gav genklang minst sagt. Mitt bland all brutalitet som herrar Dimebag, Paul, Brown och Anselmo kavlade ut över sin samtid fanns, ofta, ett oerhört stabilt groove. Jag har valt en ganska förbisedd låt - Regular People - från "A Vulgar Display Of Power" just för att den är så förbisedd. Här finns ett sväng, framför allt i refrängen, som borde få er att stampa takten åtminstone litegrann.

RIVAL SONS "Pressure & Time" blev synnerligen hårt kramad av kritikerna när den kom ut för ett antal år sedan. Och det med rätta - här paras ett blasfemiskt sväng med precis rätt produktion för att i stort sett alla kritiker över 45 ska bryta ihop fullständigt. Låt nu inte detta avskräcka er - titellåten är alltför bra för att förbises. Och med en speltid på tre minuter och sjutton sekunder kan ni inte ta till ursäkten att låten är för lång heller.

I varje lista brukar det vara minst ett band jag vurmar lite extra för. I denna lista är det brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med en skiva som "Echoes And Cinder" spelar bandet definitivt på den övre planhalvan när det gäller årsbästalistan. Så pass bra är den nämligen. Riffmumman alltså på den plattan går inte av för hackor. Kolla speciellt in låten Crones To The Flames som har ett så sinnessjukt skönt driv att det är omöjligt att värja sig. Från låtens start fångade det i alla fall mig.

Även om norrbaggarnas senaste skiva bara var sådär i mina öron så går det inte att snacka bort föregångsplattorna, och då i synnerhet "Sahg II" som jag tar upp här med låten Ascent To Decadence. Jag har uppskattat den låten från första stund jag hörde den. Inte speciellt förvånande då jag mycket ofta går igång på dylika trumfill som detta. Riffet som det leder in till går sannerligen inte av för hackor det heller.

Listan avslutar jag med CORROSION OF CONFORMITYs bästa låt om ni frågar mig - Dance Of The Dead från "Blind". Är man i min ålder (sena 30) så kanske man kommer ihåg att videon till den låten hade viss rotation på MTVs Headbangers Ball. På denna tid var kanalen, faktiskt, en musikkanal att räkna med.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 42: Sjukt svängiga låtar

Fredagslistan 2013, vecka 52: Jubileum!

Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.

När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.

För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:

Vi kör.

 Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.

Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.

Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.

Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.

BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik. 

Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng. 

Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.

-Pausfilm-

Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.

Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade  enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.

Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.

Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.

Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.

ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.

När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.

LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 52: Jubileum!