Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon

God morgon.

Så har det blivit dags för ett nytt koncept i bloggen som jag valt att kalla Suss svävar ut. Under den här etiketten tänker jag ta mig vissa konstnärliga friheter och tipsa om sådant som inte alltid platsar under epitetet metal men som är spretigt, har själ, intresserar mig och som borde synas för en större publik. Gissningsvis kommer detta till stor del handla om noise, power electronics, diverse goth-hybrider/eländes elände samt en och annan gubbe med gitarr. Vi får väl se. Det är en av de stora fördelarna med att ha en blogg, att man just får vara kreativ och involvera sig i diverse musikaliska krumsprång. 

Idag ska vi ta en titt på fantastiska PHARMAKON som är New York City-födda Margaret Chardiets noiseprojekt. Jag har länge haft ett gott öga till henne, dels på grund av att vi båda är utövande kvinnliga noisemusiker i en för övrigt mansdominerad musikgenre och dels på grund av att hon helt enkelt är en briljant musiker och konstnär. När man ser en liveupptagning med PHARMAKON är det en sublim och till stor del fysisk upplevelse men samtidigt fungerar PHARMAKONs musik riktigt bra även i inspelat format. Här bjuds vi på konstnärlig integritet, totalt mangel och en blodig hängivenhet som skiner igenom.

Jag har valt fullängdaren "Devour" som släpptes i slutet av augusti 2019 på Sacred Bones Records. För er som har koll på noise och/eller P.E. - enjoy! För er andra kan en viss öronkalibrering vara på sin plats.
Allt det bästa,


/Susanne

Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon

Martins måndagsmeck, vecka 38: Ulcerate

Gott folk!

Föregående vecka var inte kul. Jag låg däckad hela veckan i en ryslig mancold från helvetet. Hostan rev och slet i luftrören, huvudet var fyllt av snor. Ja, det var jobbigt som ni förstår. Nästan i paritet med att lyssna på veckans tips, fast utan den där belönande känslan som jag alltid får när jag lyssnar på ULCERATE. Det här bandets musik är krävande på riktigt, och det känns alltid som ett prov i ren uthållighet att dyka ner i detta Nya Zeeländska bands tonflora.

Jag upptäckte bandet sent - med 2013 års "Vermis" som jag tyckte var rent motbjudande jobbig först innan jag på något underligt sätt ändå lyckades kämpa mig till något slags motvillig njutning av plattan. När "Shrines Of Paralysis" kom 2016 var jag mer förberedd, och kunde efter bara några lyssningar rent av njuta av den rent paralyserande brutala leverans som ULCERATE drabbar lyssnaren med.

/Martin

Martins måndagsmeck 2019, vecka 36

Gott folk!

Tycker ni, liksom jag, att det var trist att mina tekniska tisdagstips bara försvann helt abrupt? Den serie inlägg som jag inleder idag kommer att råda - åtminstone delvis - bot på detta tragiska tillstånd. Varje måndag, med vissa undantag som när verkligheten ofrånkomligen kommer slå sig in och tvinga mig att exempelvis vabba, kommer ni kunna ta del av ett skivtips av det lite jobbigare slaget. Det kommer bli en hel del fokus på teknisk döds, brutal döds, dödsgrindcore - helt enkelt musik som oftast får gemene hen att rygga tillbaka - och det ska bli så satans gott!

I dagens tips, i vilket jag såklart vill öppna med en helvetisk bredsida, gottar vi ner oss i DISENTOMB. Kolla bara in den kvistiga loggan gott folk! Ni fattar redan nu att här vankas det svavellavemang deluxe. DISENTOMB från Brisbane i Australien har haft en lika respekterad som ekonomiskt torftig karriär sedan starten 2009. Jag upptäckte bandet med senaste plattan "The Decaying Light" som kom i år, och den är såklart en skiva som får mig att känna att jag hade velat upptäcka bandet tidigare.

Bandets brutala dödsmetall är så fläskläppsgrov att jag hoppas ni kommer baxna likt mig. "The Decaying Light" är en skiva som jag tror kommer hamna högt upp på årsbästalistor hos skribenter som gärna hissar extrem musik. Bandet gör allt rätt från produktion till spelskicklighet och urstarka låtar fängslar den här skivan något vansinnigt.

/Martin