Fredagslistan 2026, vecka 17: Vi begynner med Immolation...

Gott folk!

Jag ber redan nu om ursäkt, för veckans fredagslista har inte mycket till tema. Och förra gången som det var min tur så var det ju det temat jag körde då också. Jag vet inte om det helt enkelt är så att efter den mängden fredagslistor som gjorts under åren, ja, det blir inte helt enkelt att komma på nya, fräscha teman. Jag tar hemskt gärna emot förslag, och lovar att försöka bättra mig till nästa gång. Ni hittar listan här!

Vi kör!

IMMOLATION har kommit med ny platta. "Descent" är en djupt beroendeframkallande skiva från detta minst sagt klassiska death metalband. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många varv skivan fått sedan den släpptes, men sätter sig det gör den. Först var jag inte odelat positiv, men skivan drog mig till sig stadigt, och till slut så gick det inte annat än att domslutet blev att detta är en otroligt bra skiva. Hög och jämn nivå på låtarna rakt igenom. Jag har valt titellåten, men kolla gärna in resten av skivan också om ni inte redan gjort det. 

Nu blir det ett ystert krumsprång över till en cover av MEGADETHs Symphony Of Destruction. Jag har ju aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskar blåsinstrument - jag skyller på/tackar för en uppfostran i den kommunala musikskolan hemma i Karlskrona med tung tonvikt på symfonisk blåsmusik. Därför blir jag inte så lite till mig när det kommer ett band som HEAVY METAL BRASS BAND och tolkar metallåtar på ett för mig mycket tilltalande sätt. Avgör själva - för egen del tycker jag detta är svinbra. 

Vi ger oss ner till de södra delarna av det ruttna landet i väst. EYEHATEGOD har sedan starten 1988 kavlat ut aggressivt svängig sludgeig doom. Jag kan inte säga att jag har lyssnat på allt bandet gjort. Men jag har lyssnat som satan på bandets självbetitlade skiva som kom 2014. Jösses så bra den är! Fortfarande kan jag säga, för jag lyssnade idogt på den då den kom. Det bänds och gungas nästan provocerande bra rakt igenom hela skivan. Men det blir ett låtval som kanske tilltalar er som uppskattar att röja runt i moshen och oss som uppskattar tungt sväng - inledande Agitation! Propaganda! 

Islands POWER PALADIN - här har ni ytterligare en övergång från det ena till det andra som skaver - lirar power metal som om livet berodde på det. Egentligen är det ju rätt logiskt att vårt karga och kalla grannland odlar fram även musik som får räknas in i den grovt dopaminframkallande stilen. Jag blir, såklart, vansinnigt till mig av det här bandets musik som får mig att vilja dricka öl och skutta omkring. Det är självklart en sånginsats i det högre tonläget, galopperande trumspel och en i det närmaste total dyrkan av solon som antingen träffar mitt i prick eller missar grovt. Vad låten handlar om? Svärd såklart. 

Vi avslutar med BATHORY. Jag upplever att jag är absolut sist på att gräva ner mig i detta legendariska band. Både bandnamnet liksom bandets solklara lodstjärna Quorthon har varit stadiga följeslagare när jag läst om band som WATAIN eller skivgalningar som Åkerfeldt och den närmaste mytiska skivan med den gula geten. Nu tog jag ändå tag i det, och blev som klubbad av en spikklubba när jag drog igång "Blood Fire Death". Galet bra, och något som jag definitivt kommer att fortsätta gräva ner mig i. Låtvalet är The Golden Walls Of Heaven. 

Kamrater, vi tar helg på detta!

/Martin

 

Fredagslistan 2026, vecka 16: Tre snabba och spretiga recensioner

 Idag kör vi rakfram, traditionell recension av 3 album av 3 olika band som jag varit nyfiken på: Leftoverture (1976) av Kansas, Rum Sodomy & The Lash (1985) av the Pogues och The Downward Spiral (1994)av Nine Inch Nails. Här har ni mina favoriter från skivorna på Youtube! Los geht's! 

Vi kan snabbt bränna igenom Leftoverture, det visade sig relativt snabbt att alla låtarna var likadana och av dem var Carry On Wayward Son den bästa. Antiklimaktiskt, jag vet. Jag spelade den låten under min korta professionella karriär som sommarjobbsbasist och tänkte…men fan, den är ju riktigt härlig att spela. De har säkert fler såna låtar. Jadå, och ingen av dem var speciellt bra. En massa pratsång om kristna och sen något vilt orgelsolo och lite riff. På en skala från Möjligtvis till Sisådär får den ett Njae. Livevideon för Carry On är dock guld, coola killen Steve Walsh i sina gula shorts (absolut inte coked out of his mind) med ett bongo-fill. Sick.

Rum Sodomy & The Lash var betydligt roligare, inte särskilt oväntat. Dock sköt jag mig lite i foten då jag valde en Expanded Super Deluxe Megapundare Tandläksrfri utgåva som var hela 65 min lång. Folkpunk går alltid hem även om det blev snäppet långdraget, men givet min stora kärlek för The Wire kunde jag inte motstå när jag såg The Body of an American bland bonuslåtarna tillsammans med Sally MacLennane. Det finns en abstrakt tanke om den “autentiska” musiken, det dyker oftast upp för musik som handlar om någon som kämpat, någon som gått igenom livets hårda skola och all sån skit. Från de gamla bluesgubbarna till punkarna, det gällde att talk the talk och walk the walk. Och finns det då något mer autentiskt än en packad Shane MacGowan sjungandes Dirty Old Town i en pub 1986. Cait O’Riordan är lika fantastisk på I'm a Man You Don't Meet Every Day och Wildcats of Kilkenny med sin mäktiga distade bas inspirerar nästan till en pint Guinness och ett parti slagsmål ute på gatan. På en skala från “munhygien” till “dricka Guinness för att kunna somna vid 5 års ålder” ger jag skivan ett “Ar dheis Dé go raibh a anam, Shane MacGowan!” 

Whiplash är bland det minsta kan vänta sig när man går från dessa två till The Downward Spire. Nine Inch Nails och Trent Reznor har alltid varit något jag ämnat att undersöka och jag ångrar att det tog så här lång tid. Influensen på mycket av min favoritmusik är fundamental. Jag vet att första gången jag medvetet la märke till dem var när jag hörde The Hand That Feeds i Sopranos, åtminstone är det så jag vill minnas det. Den är ändå lite mer poppig än materialet på The Downward Spiral som sträcker sig från nihilistiskt till...erotisk och kåt? Någon, jag minns inte vem, beskrev NIN som “stripper music” och det är väl lite reduktivt men jo, ja. Tankarna går väl lite till en dunkel strippklubb i en David Fincher-film. Lite groteskt och obehagligt men ändå inbjudande. Det är ju klart mer nihilism och depression än det är horny, och en satans massa oväsen. Vackert, ljuvt oväsen. Jag är frälst, på en skala från “Depression och isolering” till “Inspelade där Mansonmorden skedde” ger jag den ett “Glöm inte ta era happy-pills, kids”.

Det lär bli fler av denna typen av listor framöver, även om det säkert blir en och annan djup katalogdykning här och där. Jag har fortfarande ont i mjälten från Rush och får desto grövre hälsoproblem för varje nyhet jag ser om att de funderar på att släppa ny musik.

Adios, amigos,

El senor B (som absolut kan spanska, hombre)

Goder afton. I dagens lista blir det sludge i allehanda former. Listan finns i youtube-format HÄR och längst ner. Vi kör direkt!

BLACK TUSK - Crushed by the weight ("System of solitude"). Ett sanslöst sväng från amerikanska BLACK TUSK som stretat på sedan nådens år 2005 och nu nedkommit med denna singel. Jag är svag för sånt här sound som bäst beskrivs som bredbent, svajigt och röjigt. Bra riv i sången också.

STONUS - Hope dose ("Space to dive"). Ibland måste man kalla en spade för en spade och med det här bandnamnet råder knappast något tvivel om hur musiken ska låta. Gött med tydlighet ändå. STONUS är en helt ny bekantskap för mig, kommer från Cypern och kör åt det mer brötiga rockhållet.

COLD IN BERLIN - Messiah crawling ("Wounds"). Ännu ett bra bandnamn här med brittiska COLD IN BERLIN. Något med sången får mig att tänka på en lightversion av DIAMANDA GALÁS och det är ett bra betyg. Snygga spret-händer på omslaget!

BLACK AUBERGINE - Nothing worse than you ("Black Aubergine"). Och på tal om bandnamn så kommer kanske veckans bästa här. BLACK AUBERGINE känns som en bra experimentverkstad ljudmässigt och sången är precis så där skönt desperat som man vill ha den. Gullig katt i fönster ger pluspoäng.

BISMARCK - Sky father ("Vourukasha"). Avslutningsvis Norge och BISMARCK. Ja, detta kan man äta med sked. Bra tryck i musiken och förnämligt growl i skön symbios. 

Men nu mina vänner tar vi helg! Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 15: Sludge!

Fredagslistan 2026, vecka 14: FFF1 - Finally Fenriz Friday 1

 

Idag är det långfredagen i nådens år 2026. Långfredagen kallas ju som bekant Good friday på engelska. Därför är det bara logiskt att Fenriz från Darkthrone får börja denna post med att önska alla en great friday. Idag blir det en hyllning till Darkthrone då de släpper sin nya skiva "Pre-historic metal" om drygt en månad. Listan fokuserar på det som folk kanske hatar mest med bandet, att de aldrig bara spelat black metal. Trots att det är True Norwegian Black Metal (TNBM) Vi får se om jag lyckas övertyga dig som läsare av bloggen om detta när vi är klara för idag. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone - "Pre-Historic Metal", (Pre-Historic Metal), 2026, Peaceville Records).

Kolla bara in omslaget. Klassisk grep. Skäggig man. Är det bonnarock som ZZ Top vi pratar om? Nej, det är så klart den nya singeln från Darkthrone som heter samma som det kommande albumet. Bandet fortsätter på många sätt på den inslagna vägen som de senaste tre skivorna visat. Det är lite mer långsamt och doomigt men fortfarande med en fot i Celtic Frost och det är bra dubbeltramp nästan från början. Här sjunger Fenriz i början vilket jag också vet är en vattendelare men oroa er inte för mycket, Nocturno Culto kommer in sen med sin stämma. Låter riktigt bra och jag längtar efter att höra hela albumet. Kolla in den retrodoftande musikvideon för mycket ostigt mimande från Fenriz sida. Vi går vidare. 

Darkthrone - "I Am the Graves of the 80s", (Circle The Wagons), 2010, Peaceville Records).

Alright nu snackar vi. Kolla in låttexten : 

I AM THE GRAVES OF THE 80s

I AM THE RISEN DEAD

DESTROY THEIR MODERN METAL

AND BANG YOUR FUCKING HEAD

UH!

Här är gubbarna sura som fan på den nya musiken som finns och deras sätt att lösa det är att köra någon form av Discharge-käng genom sitt Darkthrone filter. Komplett med svettiga körer och sång som nästan spricker. Detta är gött för alla som gillar gammelkäng men istället för att prata om orättvisor i världen handlar texterna om att vara true. Tråkigare kan man ha. Överlag tycker jag att bandet får mycket kritik för skivorna som kom kring denna tid där de närmar sig käng. Trots att det kan låta som att det skulle vara progressivt känns det bara som att bandet gör sin egen spinn på käng snarare än tidig 80-tals black metal. Jag uppskattar detta men visst är det kanske inte klassiskt på samma sätt som tidigare skivor. På något sätt känns det mer skojfriskt än tidigare. 

Darkthrone - "Sjakk matt Jesu Krist ", (Sardonic Wrath), 2004, Peaceville Records).

Här är någon sorts mellanting mellan käng och black metal. Det är ett ganska enformigt riffande men låten hamnar närmare black metal än käng trots att tendenserna är där. Trummorna från Fenriz är också mer punkiga vilket ger en annolunda känsla. Här är det inte heller så lattjo lajban stämning men klart en "hata gud"-låt kräver sitt allvar. Även omslaget med jordens undergång och änglar som blåser i horn signalerar seriositet.  

Darkthrone - "Lifeless", (Ravishing Grimness), 1999, Moonfog Productions).

 

Pre-milleniskiftet, Norge. Halva den norska black metal scenen har drabbats av det så kallade "Matrix-viruset". Det vill säga att ha solglasögon, trenchcoat och glansiga byxor samt blanda in coola synteffekter i musiken. I detta står Darkthrone kvar som någon sorts omodern monolit. Kolla bara in omslaget som fick min kompis att fundera på hur många gånger bandet har kopierat det i en kopieringsmaskin för att få den riktigt risiga tonen. Genialt. Visserligen har denna låt en sampling, jag misstänker att det ska låta som en pisksnärt, som ligger överst i mixen men i övrigt är det svårt att se något modernt i musiken. Det låter som Darkthrone gjort under stora delar av 1990-talet. Black metal som utgår från Hellhammer, Celtic Frost och Bathory men gjort på deras egna sätt. Är detta då kanske ett bevis på att Darkthrone är true black metal och faller min teori? Kanske men Darkthrone spelar INTE black metal som den lät år 1999. 

Darkthrone - "In the Shadow of the Horns", (A Blaze in the Northern Sky), 1992, Peaceville Records).

Okej, häng med mig nu. Jag vet att detta är klassikernas klassiker och alla och hans morsa har hört denna skiva. Det är för många essensen av andra vågs black metal. Ja, jag kan bara hålla med på alla punkter. Vid en närmare lyssning går det också verkligen att höra att det inte bara är modern musik. Det finns en tradition här som bygger på riff som skapades i början av 80-talet. Det gör att bandet skapar något modernt som black metal för 90-talet. Jag vill också hävda, inte minst i den låt jag har valt, att det går att höra trummor och låtidéer som låter daterade. Enligt mig betyder det att Darkthrone aldrig bara har spelet utpräglad black metal utan att de alltid framförallt har spelat det Darkthrone vill spela. Det går att gnälla på det som ett fan men att beskylla bandet för att ha svikit sina ideal och inte vara true skulle jag säga är omöjligt. Extra plus för den riktigt otillgängliga mixningen av skivan som gör att lyssnare som inte vill komma in i musiken snabbt lägger ner sin lyssning. Skiljer agnarna från vetet på ett snabbt och effektivt sätt. Må dom alltid fortsätta med sitt unkna sound tills de ligger i graven. 

Det var allt för idag. Jag kommer garanterat att posta mer Darkthrone i framtiden men det vet ni ju redan. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.