Gomorrn. För ett par veckor sedan gjorde jag en lista till svärdets lov och idag fortsätter vapenodyssén vidare till ett av våra större huggredskap, nämligen yxan. Efter en snabb genomgång av interwebz kan vi lära oss att de allra äldsta yxorna saknade skaft och användes för 1,6 miljoner år sedan av homo ergaster (vilket också skulle kunna tjäna som bandnamn när allt kommer omkring). Snabbspolar vi sedan fram till stenåldern har vi både skaftlösa och skaftförsedda huggdon att frottera oss med, många av flinta. Men nog med historielektion, nu kör vi musik.  

Första låten ut är med i en av mina mest spelade blandade listor på Spotify och när den dök upp härom dagen kändes yxtemat om möjligt ännu mer rimligt. Vi lyssnar till POWER TRIPs erbarmligt svängiga och svintunga Executioner's Tax (Swing of the axe) från albumet "Nightmare Logic" som släpptes 2017 på Southern Lord.

Vi beger oss sedan från staterna till hemlandet. Skramlig punk med mycket d-takt har ju alltid en varm plats i hjärtat och så även med AXE RASH från Stockholm. Buy your way out är en minst sagt rivig bit från fullängdaren "Contemporary Ass" och min enda invändning är att den gärna hade fått vara längre än 2:36 men underbart är kort och repeat-knappen är vår vän.

GOJIRA brukade jag lyssna på ganska frekvent när det begav sig vid tiden för släppet av "L'enfant sauvage" (dvs runt 2012/2013-snåret) men sedan har de litegrann fallit ur minnet. Jag tror att det var mycket nyhetens behag för mig där och då. Från den plattan har jag grävt fram (nej förlåt, huggit fram ska det naturligtvis vara) låten The Axe som är en melodisk och hyfsat trivsam historia, även om sångstilen inte riktigt funkar för mig längre.

Ingen yxlista är väl komplett utan lite pig squeals och därav måste vi peta in MORTICIAN på listans plats fyra. Det här är en helt ny bekantskap för mig men de har faktiskt tröskat på med sin grindcore ända sedan herrens år 1989. Jag har valt låten Axe från albumet "Re-Animated Dead Flesh" och jag skulle nog inte säga att jag tycker den är så värst bra men det finns någon liten charm där. Pluspoäng för skivomslaget som är oerhört fulsnyggt.

Slutligen syr vi igen yxpåsen med SAVAGE AXE OF DEATH, ta och sug lite på det bandnamnet en stund. Bakom geninamnet döljer sig tvenne glada black metal-musikanter, nämligen Azrael och Death's Head. Gruppen bildades 2018 i Skottland och har till dags dato släppt exakt en demo och från den lyssnar vi på utmärkta Funeral March over Dark Alleys. 

Med detta önskar jag en synnerligen skarpslipad helg.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 47: Swing of the axe!

Fredagslistan 2023, vecka 45: King's X är helt okej

 De senaste veckorna har señor B lyssnat på 5 album (i runda svängar) av powertrion King’s X. Doug Pinnick, Ty Tabor och Jerry Gaskill (på 12-strängad bas, gitarr respektive trummor) har lirat i nästan 45 år tillsammans, imponerande i sig. De få låtarna jag hört tidigare lät lite som de hade visst släktskap till Faith No More och Living Color från sent 80-tal och tidigt 90-tal. De kanske bär på en veritabel låtskatt…? Eller kanske inte…vi får la se.

Vi börjar med Out of the Silent Planet från 1988. Bandets allra första skiva, väldigt inspirerad av tidens hårdrock, komplett med powerballader med sliskig chorus-gitarr och feta riff och väldigt snygga gitarrsolon. Det är ingen speciell låt som sticker ut om jag är helt ärlig, hela alltet är snyggt gjort om än lite enformigt.

Näst kommer Gretchen Goes to Nebraska (1989), och i första halvan av skivan känns det som att bandet har utvecklat sig i rätt riktning från föregående skiva för att mer utmärka sig från andra band i samma era. De har gått in hårt på körsång och Dougs soul/gospelsång, och jävlar vad karln kan sjunga. Men sen kommer andra halvan och kör på med låtar som låter som…tja, alla andra låtar. Vi stöter på ett symtom som dessvärre kommer att visa sig kroniskt. Bättre än såhär blir det dessvärre inte av de plattor som provats.

Tredje skivan, Faith Hope Love (1990), är när bandet hittar sin grej: släpp skivor med 1-2 bra låtar och sen en drös utfyllnad. Välspelad utfyllnad, men ändå inget som speciellt lockar tillbaka. Dogman (1994) följer samma mönster och inte ens den (som jag förstått det) väldigt kontroversiella Please Come Home… Mr Bulbous (2000) lyckas bryta förtrollningen. Sistnämnda är definitivt skummare än de andra skivorna och det blir liiiite fräschare att lyssna på. Typ en tesked, det räcker inte speciellt långt.

Men vad fan är det som går fel? De kan ju lira och på pappret är allting rätt coolt, Tabor och Pinnick sjunger väldigt bra och hela grejen har definitivt ett eget sound. Och kanske är det ett av de stora problemen, de har liksom SITT sound musikaliskt. Visst skiftar produktionen rejält, nästan till ett NU-metal sound på Mr Bulbous från det hårdrockiga 80-talet på de två första skivorna. Men det står still kreativt. Precis raka motsatsen till Faith No More, som skiftar och provar och låter fräscha från skiva till skiva, låt till låt. 

Känner att jag upplevt liknande tidigare med en del trios. Det är fantastiskt att tre musiker kan bli så tighta och känna en riktigt koppling, men om inget skakas om på allvar blir det lätt enformigt. Eller om någon i trion nu är hejvilt excentrisk och tvingar fram lite experimenterande. De provar ju för fan knappt något utan kör på med sitt. År ut och år in. Riff som liknar riff, samma gamla rytmer och melodier. Det är aldrig dåligt, bara långtråkigt. 

Signore B håller därmed helg, adjö gott folk!

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

Gott folk! 30 år är en ganska lång tid. Inom den extrema metallen är det en livstid. Därför är det lite av en grej att DARK FUNERAL firar just 3 decennier som band. Jag har haft en kluvet förhållande till bandet, och det beror enbart på mig själv än DARK FUNERAL. Jag fattade helt enkelt inte under en väldigt lång tid black metal. I alla fall inte som den lät på bandets första fullängdare "The Secrets Of The Black Arts" som kom 1996. En i mångas öron milstolpe inom genren. Själv tyckte jag att den lät alldeles för tunn i produktionen, haha! Ja, ni fattar hur jävla långt ifrån jag var att gilla black metal. 

Men tiden går, och för egen del har jag också förändrats en hel del - black metal är numera en genre som jag alltmer uppskattar, och i synnerhet uppskattar jag DARK FUNERAL betydligt mycket mer idag än då. 

Till saken hör att just nu kuskar DARK FUNERAL runt i Sverige (lite av en ovanlighet som jag förstår det) och spelar nästa lördag den 4/11 här i Helsingborg på The Tivoli tillsammans med två andra, helt fantastiska i sin egen rätt, band i form av AVSLUT och OFFERBLOD. Av denna anledning är veckans fredagslista helt vigd åt dessa tre band. 

Jag kommer inte att välja ut låtar den här gången - nu åker storsläggan fram och det blir hela album från de olika banden. 

Vi kör!

"We Are The Apocalypse" från förra året. Detta är första plattan för bandets nuvarande trummis Jalomaah då han kom med i bandet 2018. Detta märks, för satan vilket fantastiskt trumspel det är på den här skivan! Jo, det är såklart Lord Ahriman och Chaq Mol som skriver den mesta av musiken och dikterar villkoren för de andras spel men man måste vara döv för att inte inse att de har gett trummisen ganska fria tyglar. Det är rent magiska passager i de flesta av låtarna, men det är extremt svårt att inte baxna av till exempel Nosferatu och den melankoliska känslan i When I'm Gone. 

"Where Shadows Forever Reign". Dominator på trummor. Jag tror inte att det är många som far illa av hans, ursäkta, dominans bakom kaggarna. Hur mycket tid jag har lagt på att kolla in hans drum cams kan vi kanske inte gå in alltför mycket på, men det är försvarligt med tid. Älskar man torra bastrummor är detta plattan att gå till när det gäller DF:s diskografi. Kanske att det stör en del att det daterar plattan lite, men här finns det ett helt gäng finfina låtar - låt vara att titeln Temple Of Ahriman är aningens ostig men det är banne mig inget fel med svänget i den låten. Nail Them To The Cross och avslutande titellåten gör sannerligen inte ont heller. 

"The Secrets Of The Black Arts". Det är helt omöjligt att inte gå igång på den, ska vi kalla den ungdomliga?, frenesin i hur DF låter på den här skivan. Ändå finns här redan ett färdigt band, trots att de medlemmar som spelade in skivan numera är med i andra band förutom Lord Ahriman då. Stämningen är helt magisk, produktionen tidstypisk och, numera en grej jag gillar. Även ifall jag föredrar andra skivor i bandets diskografi framför denna så är det oftast ett sant nöje att återvända till "The Secrets Of The Black Arts". 

Med sig på denna vända har DF med sig två band - det ena är AVSLUT från Stockholm. Jag hade illa koll på bandet som har varit igång sedan 2016 och släppt en EP och två fullängdare i rask takt sedan bandets start. Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ganska svag - och har blivit det alltmer - i band som gastar på svenska. Antar att det började med ZOMBIEKRIG. Det ger en annan känsla att ha en sångare som vrålar på sitt modersmål, mer uppriktigt kanske? I alla fall är det inte svårt att gilla vad AVSLUT har gjort på sina plattor. Jag föll stenhårt från i stort sett första ton av "Tyranni" som jag inledde mitt lyssnande med. Bandets fullängdsdebut "Deceptis" är också bra, men "Tyranni" håller en jämnare och högre nivå tycker jag. 

Minstingarna, eller i alla fall yngst, är OFFERBLOD som drog igång för bara två år sedan. Tro nu inte att bandet befolkas av grodyngel. Matte Modin på trummor säger en del om vilken kaliber OFFERBLOD har. Två singlar och en EP har det här dödsiga gänget samlat ihop sig. EP:n "Vårt sista nederlag" är en dyrkan av tvåtakt och HM-2 så det stänker blod upp på väggarna. Det är, till stora delar, helvetiskt bra! Gitarrspelet briserar och glöder mest hela tiden och det är inte svårt att gå igång rejält på detta. 

Vi tar helg på detta gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

Gomorron. Idag ska vi ta oss an ett av de kanske mest creddiga, svulstiga och fräsiga blankvapnen som går att uppbringa, nämligen svärdet! Mången metalmusiker har sjungit dess lov, mången högstadieelev har tecknat av ett i den kommunala grundskolans kollegieblock och visst är vi i metallbibliotekariebloggargänget också svårligen förtjusta i detta stickdon. Jag kan också lite stolt proklamera att jag själv är i ägo av ett dylikt, efter att min bättre hälft kånkat med ett stort paket på Öresundståget vid någon blandad födelsedag. Episkt! Men nu kör vi igång med musiken.

Första låten ut är Anti-Dogma Megaforce av gruppen BARBARIAN SWORDS från fullängdaren med samma namn som låten. Jo jag tackar jag! Svärd som trakteras av barbarer är inte att leka med, det vet vi sedan gammalt. Det är bara att hålla i hatten för det blir sannerligen åka av när våra vänner från Barcelona vevar igång. Kaos med en tydlig riktning är nog min bästa sammanfattning av den här mycket snabbt utförda svartmetallen och personligen tycker jag detta är rent guld.

SWORDMASTER från Göteborg, låter det bekant? Nej men om jag säger DEATHSTARS så kanske det ringer en klocka? Jag har aldrig förstått charmen med dem men det visar sig att innan de blev just DEATHSTARS med inriktning kommersiell goth metal med mycket kajal och militärparafernalia hette de SWORDMASTER och lirade melodisk black! Vi lyssnar på oerhört charmiga Wraths of time från EPn med samma namn från 1995. Sväng och kakburksproduktion für alle! Tänk om de hade låtit så här för evigt va.

Vi håller oss kvar i västkustens största stad och besöker SWORDWIELDER, crustpunkens okrönta hjältar som gärna tar sig an tematik som krig, våld och död. Ljudbilden är mustig och mörk, anslaget gruffigt. I en intervju fick bandet frågan om hur man skulle beskriva soundet för någon utan referensramar kring musikstilen och svaret blev poetiskt: "Föreställ dig att du är hög på lim i november mitt i vintern. Du somnar utomhus men det är precis över nollgradigt så du fryser inte ihjäl. När du vaknar upp är dina byxor blöta och du ställer dig frågan om detta är ditt eget verk eller bara göteborgsvädret". Eftersom hela fullängdaren "System Overlord" ligger i sin helhet på YouTube har jag lagt in den som listans nummer tre.

Så här i mellantid efter halva genomgången tänker jag sticka emellan med en lista i listan! Av filmer som jag tycker man kan titta på om man känner sig sugen på ni vet vad. Utan inbördes ordning vill jag då nämna...

• Seven Samurai (1954) av Akira Kurosawa
• Harakiri (1962) av Masaki Kobayashi
• Lady Snowblood (1974) av Toshiya Fujita
• The Duellists (1977) av Ridley Scott
• Excalibur (1981) av John Boorman
• Conan the Barbarian (1982) av John Milius
• Highlander (1986) av Russell Mulcahy
• The Last Duel (2021) av Ridley Scott

Och när vi tagit oss förbi denna parerstång fortsätter vi med låt fyra.

Det finns också ett band från Texas som kort och gott heter THE SWORD och vid en snabb genomlyssning kan konstateras att de gör musik som egentligen inte säger mig så mycket men som jag heller inte blir irriterad av att lyssna på. Den liksom bara finns och puttrar på i bakgrunden och gott så. Musikstilen skulle jag kategorisera som tunggung och låten jag valt är Winter's Wolves vars video utgörs av bandet i vinterjackor och en stackars tjomme utan dylik ytterbeklädnad som tampas med en varg i snön. Albumet är "Age of Winters" från 2006.

SWORD OF JUDGEMENT från Seattle körde i blott tre år om man ska tro Metal Archives och under den tidsperioden hann de klämma ur sig två demos. Det här är trevlig thrash tycker jag, mycket fokus på gitarrer och fart men i min bok hade de kunnat skippa de där rap/prat-partierna sångmässigt och bara kört thrashfalsetten rakt igenom. Tre av fem solstolar och A for effort, bandloggan är dessutom en total fullträff. Vi lyssnar till låten Consumed by Darkness från den självbetitlade demon från 2011.

Men som det gamla talesättet säger så bär alla vägar till GNARP och för att knyta ihop säcken tar jag naturligtvis hjälp av pastor Jörgen Fahlberg och den övriga församlingen i det oefterhärmliga bandet THE KRISTET UTSEENDE. Frid över dess vackra minne eftersom de sorgligt nog lagt ned sin verksamhet. Tänk vilken låtskatt vi ändå fick av dessa glada gossar, vilka episka minnen från spelningar och festivaler. Det finns många som har svårt för könsrock som genre och tycker det är tramsigt och oseriöst men det får stå för dem för mitt hjärta klappar för KRISTET, det är ett som är säkert. Som sista låt i listan hör vi fenomenala Excalibur från "Djävulsvingar Över Kapellet" vilket är en av bandets mer metalinfluerade skivor. Det är en väldigt speciell skiva för mig, särskilt som en av mina närmsta vänner som tyvärr hastigt gick bort förra året skrev texten till sista låten på skivan; Styggare kan ingen vara/Groggened. Den kan jag också varmt rekommendera att ni lyssnar på. Och sedan hugger vi till med helg!

/Susanne, tveeggad.

Fredagslistan 2023, vecka 41: I högsta hugg!

Fredagslistan 2023, vecka 39: Berra och de Starka Liveminnena!

 Kamrater, denna fredag tänkte Herr B bara rada upp några oerhört starka liveminnen från åren som gått med en kurerad lista videoklipp som bäst fångar upplevelsen eller känslan. Ett av klippen är från den faktiska konserten i fråga. Innan vi börjar så vill jag kommentera några band som absolut borde varit med på listan men där videoutbudet är horribelt. Det första är All Them Witches, ett stoner/ondskefull blues-band. De hade ett sånt jävla gung och stämningen var så oerhört härlig, hittar ingen video som gör dem rättvisa dessvärre. Det andra är Baroness, det enda bandet jag varit med som låter inte bara drägligt utan helt fantastiskt på KB i Malmö. De var förband till Mastodon senaste vändan (2022) och de är nog det metalband som lät bäst av allt jag sett, och helvete vilket jävla ÖS. Om man får chansen att se dem live SKA man gå, det är inget att prata om. De låter faktiskt rätt dassiga inspelade live, vilket är oerhört förbryllande. Verkligen ett “you had to be there” moment.

Väl igång med listan så börjar vi med Orbit Culture som sågs så sent som i våras. Hade aldrig hört om gossarna innan och de var otroliga. Sinnessjukt sound med en helt otrolig talang för att skriva gripande musik med ebb och flod, dynamik och allt sånt mög. De är brutalt underskattade/okända, de borde vara herrar på metaltäppan redan. Tunga som de tyngsta och tighta som ett skruvstäd kring kronjuvelerna. Checka låtarna Vultures of North och Saw, så fett att man känner sig rent flottig.

Samma kväll sågs då det tyngsta bandet i världen, Undisputed Heavyweight Champion of the World etc: Meshuggah. Inget låter ondare, inget låter mer rubbat. Här är jag så fräck att jag lägger in hela jävla konserten, allting är helt sinnessjukt. Deras ljusshow är perfekt, nog den bästa stämningen jag någonsin varit med om. En illvillig ritual i mitten av Lund med ett helt psykopatiskt soundtrack. Inte ett dugg teatraliskt men ändå så oerhört effektivt.

Nu tar vi ner det på mer primal nivå. Jag har sett Sabaton 3 gånger (2014, 2017 och 2023) och bortsett från den senaste gången så har de varit otroligt underhållande live. Det är lite töntiga vibbar men de har en sjuhelvetes energi och det är alltid en godhjärtad stämning. Såklart kommer de använda en gammal hederlig bit allsång, och jag är stor nog att erkänna att man fällt en tår eller två när den dramatiska “En Livstid i Krig” drar igång (speciellt 2017 när de hade en video av svensk natur, björnar och skit, som visades samtidigt. Otroligt töntigt kul).

Näst är enda klippet från den faktiska konserten jag närvarade vid. Ghost var en enorm favorit under många många år, som setts flera gånger (2014, 2015, 2019 och 2022) och detta var självfallet första gången. Det finns många ögonblick från kvällen som lämnat stort intryck. Infestissumam som öppnade hela affären, publikens HAIL SATAN vrål i Year Zero, covern If You Have Ghosts eller de sista hängande bastonerna i Monstrance Clock (den gamla goda tiden när bandet spelade “tack och adjö” låtar sist). Jag valde dock ut deras melankoliska tagning på Here Comes The Sun, definitivt en av de bästa coverlåtarna någonsin i min mening. Ett magiskt minne.

2016 hade jag turen att se Wardruna på Slagthuset i Malmö. De öppnade proceduren med att döna i två enorma bronslurar vilket ledde in i stycket “Tyr” med en ur-rytmisk skinntrumma och en kör på fornnordiska. Vi gick in i ett sorts transliknande stadie där vi satt vilket pågick i cirka en timme tills en sångerska gav ifrån sig ett SKRIK som jag fortfarande får hjärtklappningar av. Allra sist spelade de sitt mästerverk Helvegen. Det var en livsändrande upplevelse, och jag har önskat se dem igen sen dess.

En än mer livsändrande upplevelse hände en oerhört kall februarikväll i Oslo 2012. Jag är 15 år och jag är med 2 grannar på ausflugt. Vi ska se vårt favoritband för första gången, min allra första riktiga konsertupplevelse. Det är nervigt, läskigt till och med. Förbandet spelar, jävlar vilken känsla! Det är lite kul det här med konserter ändå, men nu blev det väldigt mörkt…och vad det dönar…

De kommande 120min är det som att jag försvinner, upplöst av en lycka jag enbart känt 2 andra tillfällen, också de konserter med samma band. Allt det onda rinner bort och jag är fri.

På något abstrakt vis fångar Rammsteins "Paris" precis hur det kändes att vara där, trots att det är något mitt emellan live- och musikvideo. Det kändes precis så larger than life som filmen framställer det. Det är samma turné och samma setlist, undantag för Fruhling in Paris som blir ett bonusnummer för fransoserna.

Nu tar vi helg, Herr B behöver inhalera alkohol och kolla på danska skulpturer. 

Adios

Här finns en spellista med samtliga klipp, man vet ju aldrig med tekniken nu för tiden.

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

 

Cock-a-doodle-doo gott folk säger jag som välkomst till denna Fredagslista som enkom kommer ägnas åt metal som på något sätt berör fjäderfän. Jag kan lugnt säga att detta har varit en av de märkligaste listorna att jobba med - och en av de roligaste. Först trodde jag att detta kommer att bli en utmaning av albatrossliknande proportioner. Och jag har verkligen, i bildlig mening, vadat fram bland pippikråkor under ungefär en veckas tid. Den största utmaningen var att hitta en bra källa till vad fåglarna heter på engelska - med begränsat med tid blev jag helt till mig av lycka när jag hittade en uppsats om bird biodiversity in heavy metal. Jag skojar inte, vilken guldgruva på fler än ett sätt. 

Här fanns det rikligt med både fåglar och metal, men börjar jag skriva om uppsatsen kommer det att bli en av de längsta blogginläggen någonsin, så det struntar jag i. Jag har ansträngt mig, lite, i att inte välja typiska fåglar som dyker upp i metallåtar. Ja, ni kommer hitta både örnar och asgamar, men också helt andra flygfän. 

Vi flyger!

KATATONIA med sin Birds från senaste plattan. Jag tänkte att vi får börja allmänt med ett ganska känt band, och ingen specifik fågel. 

VULTURE från Tyskland. Jag vet inte hur det är med er, men när tyskar får till sin speed/thrash metal då brukar det bli asbra. Jag har stött på VULTURE i något annat sammanhang, men minnet undslipper mig. Dealin' Death är en magiskt bra och retroartad dänga där prick allt signalerar en djupt liggande kärlek till 1980-talet. Kedjebudgeten måste ha spräckt Tysklands BNP, trummisens cymbalhöjd ger mig nackspärr och det är omöjligt att inte gilla gitarristen med kalt huvud men med polisonger. 

Where Eagles Dare. Tycker ni att det är ett trött låtval? Kanske lite, men det är inget trött över den liveversion av låten som bandet brände av på Ullevi 2005 som SVT sände. En av bandets allra bästa spelningar i Sverige och varenda bandmedlem lirar bra som bara den!

Pausfåglar

ROTTEN MONARCH från USA och Portugal. Bandet har gjort en övergång från metalcore till atmosfärisk black med förkärlek för långsamt spel. När jag upptäckte att bandet hade gjort en EP med titeln "Albatross" började jag spontant tänka på John Cleese med Monty Pythons "Live at the Hollywood Bowl" när han går runt i publiken och försöker sälja just en albatross. ROTTEN MONARCH låter oss inte ha lika kul, faktum är att detta är lite av en tempo- och humörsänkare. Tänkte att det behövdes också. 

Nu kommer kråkan! Och då pratar jag inte om kråkan från Mamma Mu, utan den från Irland. Svårt att undvika kråkan, men jag valde en - för mig - ovanlig låt. CRUACHAN lirar nämligen folklig celtisk black metal. Inte min go-togenre alls. Jag kan inte säga att The Crow har fått mig att ändra ståndpunkt, men jag kräktes inte i munnen av irländarnas låt. Alltid nåt. 

Strutsen, denna så bespottade fågel. Inte bara är den oförmögen att flyga, den gömmer sig dessutom från problemen. Å andra sidan kan den springa snabbt som satan, och kan sparkas utav helvete. Om det var dessa förmågor som GRIEF tänkte på när de skrev Ostrich kan jag inte svara på. Ont gör det i alla fall, på rätt sätt. Här finns en fullständigt ljuvlig desperation som jag gillar. 

Jag avslutar med Nightingale av HAKEN. En låt som kommenterades med orden this might be the most Haken has ever Hakened. Det kan vara så, det finns det säkert andra som kan bedöma, haha! I vilket fall är det en fantastisk låt om näktergalen vi får här. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!

Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen. 

Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer. 

Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med... 

BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.

Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...

DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.

Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?

Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.

Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.

Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!

Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg. 

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 35: Hail to the King!

Fredagslistan 2023, vecka 32: En hägring av årsbästalistan bortom horisonten!

Vi börjar närma oss hösten - på måndag är det dags för undertecknad att gå tillbaka till lönearbetet på biblioteket, och på allvar börja tänka på den där årsbästalistan som alltmer börjar anta ångestproportioner. Inte minst med tanke på vad jag har fyllt veckans lista med - jag tänker att jag avslöjar lite av hur mina funderingar går i alla fall vad det gäller den mer brutala tonkonsten när det kommer till möjliga kandidater till årsbästalistan innan mitt vanliga nomineringsvansinne startar i oktober/november. 

Vi kör!

SULPHUR AEON från Tyskland. Ett band med en väsentlig hype - som är fullt berättigad. Jag har gillat bandet sedan "Gateway to the Antisphere" kom ut 2015, och vill hävda att så fort bandet är på gång med nytt material så börjar saliven att rinna till i inte ringa omfattning. Med tanke på hur purfärska Arcane Cambrian Sorcery låter så väcks hoppet om en skiva som kan klämma sig in på årsbästalistan. Tyngden, stämningen, och så dyrkar jag hur trummorna låter. Bara att spänna på sig haklappen kamrater!

OUTER HEAVEN från Pennsylvania i det stora landet i väst. "Infinite Psychic Depths" som kom för inte så länge sedan är en i stort sett magisk skiva som fick otroligt mycket speltid när den hade kommit ut. Jag älskar den dominerande skitigheten, riffen som håller väsentlig verkshöjd. En extra bonus som ni får till låten Rotting Stone /D. M. T. är den synnerligen brutala och av DIY doftande videon. Om ni gillar goreig skräck det vill säga. Annars räcker det med att bara lyssna på låten. 

AGRICULTURE från Los Angeles. Deras självbetitlade skiva som kom för inte alls speciellt länge sedan är en underbar blandning mellan skir skönhet och gallskrik i ordets allra mest positiva innebörd. Av de skivor jag lyssnat på under den senaste tiden är detta en av de som känns som mest angelägen, och den dröjer sig kvar i skallen bra länge, det kan jag säga. Jag har valt låten The Glory Of The Ocean  då den erbjuder ett tvärsnitt av vad AGRICULTURE gör bäst. 

CATTLE DECAPITATION - att detta bandet dyker upp tror jag inte förvånar så många, haha! Det är svårt att komma runt detta briljanta band som fortfarande är kapabla till stordåd efter "Death Atlas" som blev sjukt hyllad av så många. "Terrasite" som jag hämtar Just Another Body från är en skiva som med kraft befäster bandets kreativa höjder. Den är så löjligt bra att jag baxnar varje gång jag lyssnar på den. 

ROTTEN SOUND från Finland. "Apocalypse" är i stort sett den kompletta grindcore-skivan. Den är kort, fylld till brädden med bara bra låtar, känns förbannad och så låter den förträffligt. Varje gång ROTTEN SOUND kommer med nytt och de verkligen får till det då är de oerhört svårslagna och tilltalar mig djupt. 

Vi tar helg på detta gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 32: En hägring av årsbästalistan bortom horisonten!

God afton. Vi är väl många som minns BANANARAMAs gamla hit Cruel Summer med odödliga textrader som "Hot summer streets and the pavements are burning, I sit around, Trying to smile but the air is so heavy and dry". Om minnet sviker så kan man med fördel ta en titt på den här länken. 

Jag har alltid känt något kluvet med sommaren, å ena sidan så mycket ledighet och rekreation och å andra sidan så mycket man "ska" hinna göra på sin ledighet. Å ena sidan trolska ljumma kvällar i goda vänners lag och å andra sidan en känsla av rötmånad och soljästa kadaver. Och eftersom BANANARAMA fångar den här känslan så ypperligt med sin lite nedstämda poplåt heter veckans lista kort och gott Cruel Summer och består av låtar jag lyssnat på de senaste veckorna.

Vi börjar med att backa bandet till förra veckan då stora delar av metallbibliotekariestyrkan intog Plan B för spelning. Listans första låt är signerad Brasiliens stolthet MYSTIFIER som var huvudakten på spelningen med sin rituella döds/blackmetal. Sällan har jag sett så stor entusiasm från publikens sydamerikanska falang som där och då och sällan har jag sett en så frän basist som Beelzeebubth. Faktum är att hela bandet var rätt häftiga men det var bara en av dem som både självmerchade med en makalöst snygg backpatch på skinnväst samt bad publiken om en öl för att få kraft och ork att köra en allra sista låt. Legendariskt! Jag har valt ett av de nyare alstren Death Beyond Holy Creation som kommer från "Under Satan's Wrath", en split mellan MYSTIFIER och LUCIFER'S CHILD. Fullt ställ från början till slut.

Låt två Golgotha Wounds kommer från brittiska black/thrashmästarna CRAVEN IDOL som agerade första band på ovan nämnda spelning och som är det av dessa två band som jag personligen lyssnat mest på. Efter lite ljudkrångel i början av akten lät det bättre och bättre och framåt låt tre in i framträdandet satt allt som en smäck. Fort gick det dessutom. Om MYSTIFIER stod för den mer rituella känslan på Plan B får man säga att CRAVEN IDOL representerade den mer demoniskt besatta sidan.

Vi går vidare till DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT som spelar tysk black metal så det står härliga till. Det här bandet är en rätt ny bekantskap för mig, jag har för mig att jag hörde dem förra sommaren för första gången och tänkte att det här var ju bra. Tydligen är det typisk sommarmusik eftersom jag nu återvänder till "Saldorian Spell" och Beneath The Moon Scars Above. Snabba trummor, häxvrål och dyrka Satan.

Låt fyra kommer från en gammal favoritskiva som dyker upp då och då i fredagslistan, nämligen norska KVISTs "Fra Kunsten Maa Vi Evig Vike". Den här lyssnar jag som mest på när det är sommar. Tänk att bara göra en enda fullängdare med sitt band och få till det så här bra. Och att dessutom klippa till med denna bedrift redan 1996. Enligt metal archives har det dock spelats in ett nytt spår alldeles nyligen (Gaerne Sia Av Fjorden) och om man är nyfiken på hur det låter, vilket man är, så kan man med fördel följa den här länken.

Sista låten kommer från ett annat band jag tycker mycket om nämligen brittiska extremmetalgruppen DRAGGED INTO SUNLIGHT som har för vana att alltid spela maskerade. "Terminal Aggressor II" är en EP som släpptes 2020 på Prosthetic Records och den ligger med i sin helhet i listan med 28 minuter och 40 sekunder av brötiga ljudmattor och stickig nihilism. Perfekt att lyssna till ostörd i hörlurar när sommarnatten lägger sitt täcke över världen. 

Med detta återgår jag till att fortsätta jäsa i min semestertillvaro och önskar er en nådig helg.

Fredagslistan 2023, vecka 29: Cruel Summer

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 26: Get your Pride on!

Photo by Cecilie Johnsen on Unsplash

Idag inleds Helsingborg Pride. Det är ett event som har ägt rum i en del år, men i år är första gången som Helsingborgs Bibliotek deltar. Det känns oerhört bra måste jag säga, då både jag och Susanne kommer i kontakt med en hel del ungdomar som räknar sig till regnbågsfamiljen. 

I många jävla år var, och är dessvärre, homo- trans- och en hel massa andra fobier en sak som grasserar även inom den musikstil som vi älskar. Att vara bög, transperson, ickebinär för att nämna några identiteter och öppen med sin identitet och metalhead är fortfarande något som inte ses med blida ögon av stora delar av vår community. Därför är hela veckans lista vigd åt band där någon eller flera medlemmarna räknar sig till regnbågsfamiljen - en solidaritetslista helt enkelt. 

Vi kör!

Min kärlek till VOKONIS är ju väl bekant - deras platta från 2021 "Odyssey" är en otroligt bra skiva med ett fulländat uttryck inte bara i musiken, utan i alla aspekter. Främst tänker jag på det makalösa omslaget. Jag har dock valt en helt annan låt och inte från den skivan - Null & Void som släpptes efter skivan. Den har ett rungande driv som jag verkligen uppskattar. Leds av Simona, en transkvinna som jag hyser stor respekt och beundran för. 

Från Portland i Oregon, denna rent otroliga musikaliska stad på andra sidan havet, kommer VICTORY OVER THE SUN, ett avantgardistiskt black metalband. Innan jag började göra veckans lista kände jag inte till bandet (det är en av de riktigt stora fördelarna med listorna - man hittar alltid band som man inte hade en aning om). Helt fascinerande musik på temana abstraktism, natur, nihilism och transcendentalism. För mig är det en smula märkligt att bandet listas som osignat på Metal Archives om det inte är självvalt från bandets sida. Vivian Tylinska som är bandet enda medlem (djup cred på det) är också transkvinna. 

BODY VOID från Vermont (startade i San Fransisco) är en brutalt tungt Sludge/Drone/Doomband som det är ytterst svårt att inte gilla. Will Ryan, gitarrist och sångare i bandet identifierar sig som queer och icke binär. Mycket av bandets musik kan betraktas som ett vapen mot en förtryckande ideologi - framför allt vit makt - och som sådan får den ytterligare en dimension som jag uppskattar. Det finns en mycket intressant intervju med Will på Metal Injection som jag tycker att man ska kolla in. 

CYNIC, detta makalösa band, som jag återkommer till med oregelbundna intervall. Det är svårt att överskatta hur före sin tid "Focus" var när den kom 1993. Jag är oerhört glad att jag fick se bandet på Wacken 2008. Både för tidigt avlidne trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal var/är gay. Det finns mycket material kring hur bandet fick kämpa mot den stereotypa uppfattningen om hur man förväntas vara inom metalparadigmet. Jag har tagit med en fantastisk liveversion av King Of Those Who Know från "Traced In Air" som kom 2008. 

VILE CREATURE från Ontario i Kanada. KW och Vic i denna tunga duo identifierar sig som queer. Jag hittade en jätteintressant intervju med dem i Kerrang av alla ställen som tar upp deras historia och kamp på ett fint sätt. Gillar man stökig och samtidigt melodisk doom/sludge så kan jag nästan lova att detta kommer att funka finfint i trumhinnorna. 

Vi tar Pride på det!

/Martin 

Fredagslistan 2023, vecka 26: Get your Pride on!