Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

"A View From The Top Of The World" av DREAM THEATER

En glad överraskning skulle man kunna kalla den här skivan. För det var så jag upplevde den. Visst singlarna The Alien och Invisible Monster var ju dödens trista, men resten av skivan? Till stora delar helt fantastisk. Inspirerande låtar vid sidan av det sinnessjuka hantverkskunnandet det här bandet besitter gör att jag har svårt att hålla den här skivan utom tävlan till årsbästalistan. Jag inser såklart att det har med mitt långa förhållande till bandet att göra - i sina bästa stunder kan DT försätta berg - men om jag till och med övertygas av Mike Manginis trumspel ja då fattar ni att detta är en grym skiva. 

"The Impassable Horizon" av FRACTAL UNIVERSE

En sagolikt fantastisk platta från ett av Frankrikes mest intressanta band gjorde att jag tog i utav bara helvete i min recension av skivan på WeRock. Betygsnian åkte fram, och jag öste lovord över skivan. Nästan ett halvår senare kan jag konstatera att jag fortfarande älskar den här skivan. Den är otroligt progressiv, vindlande och ändå oavbrutet intressant. FRACTAL UNIVERSE lyckas med det som jag tycker att de allra bästa banden lyckas med: de tickar i alla boxar när det gäller att höra var de hämtar sin inspiration ifrån, men gör något eget av det i verkliga herkuleanska kraftlåtar. 

"Odyssey" av VOKONIS 

Med lätthet skivan med snyggast omslag i årets utgivning. Jag har vinylutgåvan av skivan, och satan vad omslaget kommer till sin rätt i det formatet! Det bästa är att omslaget speglar precis hur knäckande bra musiken är. Det svänger utav bara helvete om den här skivan. Inget band kommer i närheten när det gäller detta. Plus att gitarrspelet, och tonen, är helt magiskt bra. Och så är Per Wiberg med på orgel. Ja, ni fattar, det är fruktansvärt bra. Frågar ni mig är detta VOKONIS hittills bästa skiva - allt klaffar - produktionen, låtarna, sången och den allmänna viben förstärker varandra till i stort sett perfektion. 

"Escape Of The Phoenix" av EVERGREY

EVERGREYs hittills bästa skiva under karriären, så skrev jag när jag recenserade skivan i februari. Jag tycker nog att jag har fog för det påståendet fortfarande. Jag har återvänt till skivan väldigt ofta under året, och framför allt Absence Of Sun som är en helt otroligt bra och vacker låt. Men det är inte bara den som gör "Escape Of The Phoenix" till en fin skiva. Här ligger låtarna på en hög och jämn nivå, samtliga musiker fyrar av insatser som bräcker, och så sjunger Tom Englund så magiskt bra genom hela skivan. Då blir det så här bra. 

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

Fredagslistan 2021, vecka 3: Uppstart!

 Gott folk!

Första fredagslistan på bra länge från mig som inte gäller plattor från 2020, och när det gäller fyra av låtarna i veckans lista så är det låtar som har getts ut under 2021. Den fjärde har också gjort det, men är från början en låt från 1990, men vi kommer till det. 

Även om 2020 var ett år fyllt av många skivor, så är i alla fall jag inställd på att 2021 kommer att bli ett fullständigt explosionsartat år när det gäller skivor. Alla dessa band som hade tänkt turnera utav bara fan som har suttit på sina kammare och skrivit och spelat in ny musik. Ja, det kommer att bli magiskt. 

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag gillar projektet AT THE MOVIES som bara den. I förra vändan tog de sig an 1980-talet, och nu tar sig bandet an filmlåtar gjorda på 1990-talet. Jag kan lugnt säga att detta är minst lika bra som skivat bröd, för detta projekt är påtagligt roligt för alla inblandade - att kunna förmedla kemi trots att de enskilda medlemmarna inte träffas fysiskt är ruggigt imponerande. Hittills har bandet publicerat två låtar, och den första är Waiting For A Star To Fall från filmen Tre män och en liten tjej. Jag vill bara varna er för denna låt är så vansinnigt beroendeframkallande att jag knarkat ner mig nästan fullständigt på den under den senaste tiden. 

Visst, låten är inte ny, men videon är det. Finish Them är en, likt de flesta av CATTLE DECAPITATIONs låtar, en straffande uppvisning i rens. Videon är det bästa - och längtan efter att få stå och trängas och mosha med andra blir nästan outhärdlig när jag kollar på den. Men det är det värt, för satan vad bra det här här. 

Jag har alltid gillat Skottland, och DVNE från Edinburgh gör att min kärlek till landet bara förstärks. Jag hade inte hört det här bandet innan, men alla som har "progressivt" i sin bandbeskrivning brukar jag bli intresserad av. Och jag har inte ångrat mig om jag säger så, snarare tvärtom, då jag verkligen ser fram emot den kommande plattan som släpps i mitten av mars. Progressiv sludge är väl det närmsta jag kommer en beskrivning av bandets musik, med tydliga vibbar av MASTODON emellanåt. 

Ett av de bästa danska banden, möjligen det bästa, är BAEST som lirar death metal som det bara sprutar kvalitet om. Såklart skulle bandet ha turnerat stora delar av 2020, men spelade istället in ett nytt album. Om jag ska dra några växlar, och det ska jag ju, på hur förträfflig den kommande skivan är baserat på Meathook Massacre så kommer den nya skivan att dräpa (pun intended). Det är sväng, tyngd, riff som skickar ner rysningar längs ryggraden och ett satans självförtroende som med bister emfas hamrar in att detta är värt att kolla in. 

Jag har totalt gett upp att försöka stå emot EVERGREY. De är för bra på sitt hantverk för att det inte ska finnas en handfull svinbra låtar på varje skiva. Eternal Nocturnal briserar med ett fantastiskt gitarrsolo, men låten i sig är ett lyckopiller av stora mått med rejäla skäppor melodier och en underbar refräng. 

Med det tar vi helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 3: Uppstart!

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt och noterbart

Gott folk!

Nytt år - ny musik! Känns riktigt gött att få inleda mitt fredagslistande med en packe ny och rejält förtjänstfull musik som -likt så många listor vi gjort - spretar åt alla möjliga håll och kanter.

Vi kör!

EVERGREY släpper nytt album nästa fredag, och det är inget dumt album alls kan jag berätta. Redan nu har bandet bjudit på en del smakprov som bör få er att se fram emot skivan. Det senaste i smakväg är låten Weightless som verkligen är en helt lysande låt, helt späckad med det som EVERGREY är riktigt bra på: känsla! Tro nu inte att detta är en såsig historia - långt ifrån det - för Weightless är med EVERGREY-mått en fartfylld låt med fint driv, och med en refräng som är helt ljuvlig. Att bandet dessutom har den goda smaken att ha ett mellanparti som drar åt det proggigt taggiga hållet gör att jag utan tvekan kan utnämna Weightless till en av de starkaste låtarna på "The Atlantic".

Här kommer den kanske mest aparta låten i denna lista. BRASS AGAINST är ett politiskt artistkollektiv som oftast uppträder i form av ett brassband. Jag vet med mig om att detta verkligen inte är för alla, men jag tycker att detta är så satans bra! Jag har valt en cover som bandet har gjort på RAGE AGAINST THE MACHINEs Wake Up, och det svänger som fan. Jag har alltid varit svag för blås, och här får jag verkligen mitt lystmäte fyllt till brädden.

Jag vet inte hur det är med er, men själv går jag alltid runt med en längtan efter mer musik från MISERY INDEX. I början av mars, faktiskt på internationella kvinnodagen, kommer bandet släppa "Rituals Of Power", och när jag lyssnar på titellåten så ökar bara min längtan än mer. Lite andra element än det sinnessjuka röj som är bandets signum - en hel del riktigt snygga harmonier och en lite annan känsla - än vad bandet har bjudit på innan. Det är fortfarande fokus på förkrossande tyngd och ilskeprojektion så att bandet skulle ha vikt ner sig, den tanken får en överge.

När jag lyssnar på NAILED TO OBSCURITY så dyker alltid orden "tysk melankolisk stadga" upp i skallen. Det här gänget vet, oftast, hur en slipsten som maler ut melodisk doom med dödsinslag, skall dras. Tears Of The Eyeless från nya "Black Frost" är verkligen ett fint exempel på det. Gosse, vilka slingor som bölas fram av Volker Dieken och Jan-Ole Lamberti! Hela låten invaggar mig i en känsla av ömt omhändertagande - lite som en kompis som alltid finns där på ett oerhört självklart och kravlöst sätt. På det hela taget så upplever jag NAILED TO OBSCURITY som ett band som jag allt oftare återvänder till, vilket ju får sägas är ett gott betyg.

Ni får ursäkta mig att jag tar med en slamkrypare i form av SULPHUR AEONs "The Scythe Of Cosmic Chaos" då den kom ut den 21:e december förra året, men den här skivan tar lite tid att sätta sig in i. Faktum är att vi hade en intern diskussion inom WeRocks redaktion om skivan skulle hinna få tillräckligt med speltid för att ta sig in på årsbästalistorna. Hur som helst är det här tyska gänget föremål för en hel massa hejarop och glada tillmälen on the interwebs. Och jag kan förstå det, för trots att det finns flera inslag som känns igen från andra band, så mejslar SULPHUR AEON ut musik som ändå känns speciell och som har en helvetisk närvaro. Jag vet att jag kommer att återvända till den här skivan ofta under 2019, och förmodligen förbanna att jag inte tog med den på min årsbästalista, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt & Noterbart 

Fredagslistan 2016, vecka 49: Strax utanför topp 10 2016

Gott folk!

Jag hoppas ni har märkt att det laddas upp inlägg i parti och minut angående vilka briljanta skivor som är med i racet om placeringar på årsbästalistan? Idag ska vi, för att spetsa till det, prata om 5 skivor som ligger strax utanför topp 10. Detta är alltså skivor som är rejält bra, men som jag av olika anledningar inte kommer att ge placeringar på Årsbästalistan.

Vi kör!

"Haeresis" - NOCTEM

NOCTEM är ett svårt sympatiskt black/death/thrashband från Valencia i Spanien. Susanne uppskattar verkligen "Haeresis" som släpptes den 30 september. Bandets väldigt förträffliga blandning av black, döds och thrash är som en smekning för trumhinnorna om du gillar tekniskt lir med feeling och jag tycker verkligen att bandet förtjänar mer uppmärksamhet just för sitt fina hantverk och utpräglade låtskrivartalang. Bandet peakar inte på orginalitetskalan, men jag kan lova dig att det finns betydligt fler skivor där banden är både oorginella och dåliga låtskrivare än vad som är fallet på "Haeresis".

"Titanomachy" - IMPERIUM

Bristolbandet IMPERIUM bjuder upp till en fullödig teknisk dödsdans med en verkligt basstät produktion som jag finner i det närmaste oemotståndlig. Det här bandet måste också ha tröttnat på att höra teknisk döds utan bas, för dra på trissor vad de har matat ljudbilden full av bas! Musikaliskt är det fullt ställ nästan hela tiden. Som Thåström skulle ha sagt: Bebopalula hela jävla dan!
Det är ytterst svårt att inte tycka om "Titanomachy" då den känns så hemtam och sympatisk.

"Disposal Of The Dead // Dharmata" - DEFEATED SANITY

Jag slet länge med frågan om hur jag skulle göra med fantastiska DEFEATED SANITY och deras senaste platta. Jag älskar verkligen det här bandet som jag tycker gör så mycket rätt och har gjort detta under så lång tid. Jag skrev en lång recension av skivan på WeRock där jag verkligen lade ut texten om skivan som jag tycker är riktigt bra, om än liiite för flummig stundtals för att jag ska köpa den rakt av.

"Visions In Bone" - THE WOUNDED KINGS

"Visions In Bone" är sista skivan av tunga doombandet THE WOUNDED KINGS. Vetskapen om detta ger en extra tyngd åt den härligt svängiga, tunga och - faktiskt - ganska upplyftande doomen som bandet alltid sysslat med. Här är det gott om känsla, flum med riktning och exakt rätt släpighet och det är njutbart från första till sista ton. Produktionen är så härligt smörfet att jag baxnar!

"The Storm Within" - EVERGREY

Det är så kul att höra ett EVERGREY som verkligen har fått tillbaka spelglädjen. Det märktes redan på "Hymns Of The Broken" som kom 2014 att Tom Englund nu tyckte att det var riktigt roligt att skapa musik - och detta har verkligen följt med i "The Storm Within". EVERGREY har en stark fördel i att ha en frontman med en stämma som verkligen sticker ut. Jag tycker att den här skivan bjuder på aningens mer peppig musik - kolla bara in samarbetet med Floor Jansen (NIGHTWISH) In Orbit  och försök att inte stampa takten med foten.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 49: Strax utanför topp 10 2016

Fredagslistan 2016, vecka 37: Nytt!

Gott folk!

Vi har hunnit till mitten av september, och jag kan i det närmaste garantera att majoriteten av de journalister/skribenter som jobbar med metal nu på allvar börjar fundera på vilka skivor som kan komma ifråga för årsbästalistor över 2016. Rent spontant kan jag för egen del säga att 2016 är ett rent skrattretande år redan nu. Min bevakningslista som jag alltid gör från januari innevarande år har i skrivande stund närmre 1000 låtar som bebor den. Och då räknar jag inte med kommande släpp från OPETH, TESTAMENT, ALLEGAEON, METALLICA och en mängd andra band vars skivor jag förmodligen kommer att överväga att ge en position på årsbästalistan.

Kollar jag bara den närmsta tiden så har det kommit en hel del riktigt fin musik från flera band jag tycker att det kan vara värt att lägga lite tid på.

Vi kör!

Peter Tägtgren är ju en produktiv människa. I förra veckan släppte han nytt material under namnet PAIN, ett projekt som jag aldrig riktigt fastat helt och fullt för. Oftast har jag tyckt att låtarna har hållit en helt okej nivå, utan att får mig att tända till på allvar. "Coming Home" är en skiva som många har hyllat som ett av PAINs bästa släpp. För egen del så tycker jag att det finns en handfull väldigt bra låtar på skivan, men som helhet? Njaaaee. Nu tycker ni säkert att jag är ett töffe som ens har med skivan i en fredagslista med alla dessa reservationer släpande efter som ett tröttsamt minfält. Men då kanske ni inte har lyssnat på Black Knight Satellite? Gör det - för den låten är så helvetiskt bra, snygg, välkomponerad och episk att det är omöjligt att inte ha med den i listan.

Jomenvisst - jag slänger med en låt av EVERGREY från deras nya skiva "The Storm Within". Jag tänkte på att med förra skivan - "Hymns For The Broken" som kom för två år sedan - så fick EVERGREY lite av sin gnista tillbaka. Flera gamla medlemmar återvände och jag fick intrycket att Tom Englund tyckte att det var roligt att lira igen. Om detta nu kan sägas om ett band som karvat ut en mörk melankolisk nisch att mysa hem verksamheten i, haha! Nya skivan är en fortsättning på denna fina trend, och den låter helt fantastiskt. Faktum är att hela skivan är en fröjd att lyssna på - att den släpps på hösten är synnerligen lämpligt då detta är en skiva jag verkligen kan se mig återvända till då kvällarna blir allt mörkare och tonen av död och förruttnelse i luften blir mer påtaglig.

ALLEGAEON är ett fint tekniskt och melodiskt dödsmetallband från Fort Collins i Colorado. Jag har gillat bandet sedan bandet debuterade med en självbetitlad EP 2008. Först och främst föll jag för musiken, men det är väldigt tilltalande med ett band som skriver om vetenskap och existentiella frågor. Just vetenskapsvinkeln är ju lite fräsch i en genre som, oftast, inte brukar handla om tänkande. Nu är bandet på gång med nytt material - i nästa vecka släpps "Proponent For Sentience" och den är grym. Bandet har en ny sångare också. Riley McShane, och han har glöd i pipan det kan jag säga. Låten som bandet har släppt som smakprov från skivan - Gray Matter Mechanics - Apassionata Ex Machinea innehåller allt från spansk gitarr till brutaldöds. Allt exekverat med stil och ackuratess.

Ny skiva från Hannes Grossmann som lirar trummor i bland andra ALKALOID. Bara det fick mig att bli till mig. ALKALOID är ett genialt band om ni frågar mig, och gillar du progressiv teknisk döds är det ett band att hålla ögonen på. Hannes Grossmann är en gravt begåvad musiker som redan på två år gamla "The Radial Covenant" visade på sin oerhörda låtskrivartalang. Nya "The Crypts Of Sleep" är en allt annat än sömnig uppvisning i hur den här typen av musik är när den skrivs och spelas av folk med visioner och kapacitet. Ja, jag är till mig i trasorna.

Devin Townsend Project. Jag känner verkligen att med "Transendence" som släpptes nyligen så får jag sluta upp med att sörja att STRAPPING YOUNG LAD inte finns mer. För detta är en otroligt bra, rolig, mäktig och till stora delar magisk skiva som Devin och hans gäng har gjort. Jag föll direkt för låten Secret Sciences som är en över sju minuter vindlande resa där vi inte bara får solitt spel över hela linjen, men också ett fint gästinhopp från Anneke Van Griersbergen. Är detta det hårdaste ni kommer höra i år? Nej, verkligen inte - men det går inte att förneka att det kan vara det roligaste.


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 37: Nytt!

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.

Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.

Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!

Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!