Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren

I början skapade Gud Jorden etc, och lite efter det så började Herr B lyssna på musik.

Det började egentligen med country, gammal rock och popmusik från 80-talet men det är ju inte varför vi är här. Vi är här för tunggunget, så nedan presenterar jag den smutsiga sanningen om vad som gick i lurarna där i tidiga tonåren. Åtminstone det som jag kommer ihåg. 

Vi kan dela in det i 3 olika sjok, varav det första är “Band som man lyssnat på och ångrar i efterhand”. Och vilket band passar bättre in här än Five Finger Death Punch. Herregud vad det har slösats tid på att lyssna igenom deras skivor. De var ju så TUFFA… och rätt fjantiga. Jag var vid något tillfälle oerhört inställd på att köpa en av gitarristernas signaturmodeller, något som privatekonomin lyckligtvis satte stopp för. Låtarna är lite catchy dock…

Andra bandet i grupperingen är Avenged Sevenfold, som har bra musik fram till trummisen Jimmy “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009. De fick då in MIKE PORTNOY att gå med i bandet, han lämnade för böfvelen Dream Theater för det här. Och sen sparkade de honom efter en skiva. Det har inte varit speciellt intressant sen dess.

Tredje och sista bandet är Deathstars, som var förband till min första riktiga konsert (Rammstein i Oslo 2012). Nu ska det påpekas att jag faktiskt lite kommit tillbaka till dem igen efter en lång tid, men jag tröttnade snabbt på dem efter högstadiet.

Andra sjoket är “Band man önskar att man lyssnat mer på men inte gjorde”. Här öppnar vi med Follow med Breaking Benjamin. Och nej, jag ångrar inte att jag inte lyssnade på Breaking Benjamin. MEN låten är skriven av Billy Corgan från Smashing Pumpkins (på bild ovan), en av mina favoriter som jag upptäckte långt senare efter gymnasiet. Vem vet var man varit om jag upptäckte dem tidigare.

Andra bandet är Skindred, ett sjuk häftigt Walesiskt band som lyckas kombinera metal med jamaicanska musikaliska influenser. Det gungar nåt å det jävligaste och frontmannen Benji Webbe är fantastisk. Det blev liksom aldrig till att lyssna på dem ingående bara.

Sista bandet i andra sjoket är Deftones. Flera manodepressiva vänner säger att de är fantastiska och det är ju alltid ett gott tecken, men kommer aldrig till skott med dem. Mein är den låt jag lyssnat på mest, och den älskar jag. Får väl rycka upp mig och ta tag i det. Eller bli manodepressiv.

Tredje sjoket är “Band som stannat kvar.” Här finner vi Maximum The Hormone (bild ovan), som jag redan haft en utläggning om tidigare. Vi hittar Korn, ett band som kan vara genuint dassigt och fjantigt ibland, sen kommer en ett drop med ett Jonathan Davis-skrik och allt är förlåtet.

Ozzy Osbourne representeras av Zakk Wylde-eran. Robert Zombiesson gör revansch från förra listan, och vi avrundar med System of a Down, för det tror jag alla är okej med. De är ju rätt coola, och John Dolmayan är ju helt jävla provocerande otrolig på att spela trummor.

Herr B, nu mera i de mellan-tidiga åren, signing off

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren!

Fredagslistan 2023, vecka 22: New York Straight Edge

 

Hej vänner, ovänner och ni neutralt inställda.

Eftersom vi var i Boston och smakade på hardcorescenen där förra gången vi sågs är det inte mer än rätt att vi åker upp/ner (beroende på hur ni håller i kartan) till staden som förut hette New Amsterdam. Jag pratar givetvis om New York. För att göra urvalet lite lättare, NY är en klassisk HC-stad, kommer vi även denna gång fokusera på våra nyktra vänner så bränn red sox kepan och på med yankeesmodellen, knäck en alkoholfri bärs och njut.

 Listan hittar ni här

Flageoletter och snärtiga virveltrummor. Om ni undrar hur man börjar en skiva har SNAPCASE svaret! Bandet bildades i början av 90-talet i Buffalo NY och släppte sitt mästerverk progression through unlearning 1997. Jag har stulit flageoletterna från låten caboose fler gånger än jag har händer på fingrarna. I övrigt kan det sägas att bandet spelar svängigt med dissonanta gitarrer. Försök hålla huvudet stilla under lyssning, klarar ni det inte har ni god smak.

 

Håll i hatten för nu jävlar går det undan! GORILLA BISCUITS är ett av mina absoluta favoritband och plattan start today är helig. Bandet bestod av Sammy Siegler (trummor) och Porcell (gitarr) från YOUTH OF TODAY tillsammans med CIV på micken, den rappaste käften i scenen som låter som han fastnat i målbrottet. Plattan börjar med trumpeter och innan den slutar med apljud bjuds vi på munspelssolon och mer positive mental attitude än en självhjälpshylla på ett medelstort bibliotek. Låten heter stand still och handlar om att det är dåligt att kolla på TV och spela Donkey Kong.

 

Nu blir det släpigt och slött. Om EARTH CRISIS inte tjatat om att de är sXe hade man kanske trott att de rökte mer gräs än SLEEP. När övriga akter snackar positive youth tar Gomorrah’s season ends till ett bibliskt bildspråk och dömer oliktänkande till helvetet. Lite taskigt kan tyckas. Året är 1996 och Karl Buechner är kanske den präktigaste stjärnan på HC-himlen, men de gör också fantastisk tung musik med tuggande gitarrer och passion.

 

Gillar ni KRSNA-core? Ja, hare Krishna hardcore. Yup, det finns. Och det är helt fantastiskt. SHELTER uppstod ur YOUTH OF TODAYs aska efter att Ray Cappo (senare Raghunath) sagt tack och hej, bytt ut sina air max mot sandaler och flyttat till Indien. Senare anslöt vapendragarna Porcell och Sammy Siegler och på fullpoängaren Mantra från 1995, släppt på Roadrunner (!), spelar Adam Blake från H2O bas. SHELTER är väldigt spretiga och rör sig mellan alt-rock, HC och skatepunk, inte allt är bra men Mantra är 5 av 5 pärlhalsband. Låten heter chance men ge hela skivan ett varv.

 

Vi avslutar givetvis med Nailed to the X av BOLD. Mycket mer Youth Crew än såhär blir det inte utan att blanda in YOUTH OF TODAY.

 

Äh va fan.. Vi blandar in YOUTH OF TODAY också.

 

Tack för visat intresse, nästa gång tar vi en annan stad

 

 

Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!

 Gott folk! 

Jag har velat fram och tillbaka om temat på veckans lista. Allt från regionala, lokala till internationella teman har susat fram i skallen på mig. Och såklart även skivbolag. Ett tag tänkte jag att jag skulle köra på temat DalaPop, det fantastiska regionala resurs- och produktionscentrumet som lyfter fram mycket av den otroliga populärmusiken i Dalarna. Nu blev det ändå nytt och notervärt i veckans lista, men med en del Dalarna inbakat i listan. Dessutom får ni två bubblare, två band som redan är etablerade - storligen så - men som jag ändå tycker är så pass bra att de får vara med. 

Vi kör!

Värmländska dödsnestorerna i VOMITORY kommer idag med nytt material i form av totalskivan på vilken de slår fast att samtliga skallar kommer att rulla. Detta är, trivsam kanske inte är rätta ordet med tanke på textinnehållet, men stabil och klart lyssnarvärd metal. 

Faluns med lätthet bästa band, IN MOURNING, som som jag sedan en bra tag tillbaka är djupt investerad i. Jag blir alltid glad av att få ny musik från det här gänget. The Broken Orbit är inget undantag från den regeln. 

Med råge det yngsta bandet, med de yngsta medlemmarna i veckans lista. XION från Borlänge i  Dalarna lirar thrash metal, och de gör det bra. Och det är det inte bara jag som tycker - det här gänget har imponerat på Sweden Rock Magazine - med sina pigga riff, maniska tvåtakt och tydliga känsla för hur thrash-slipstenen ska dras. Det ska bli oerhört kul att följa det här gänget framöver. 

PREDATORY VOID från Ghent i Belgien - ett fantastiskt band från en stad med ett mycket imponerande bibliotek (är ju tvungen att få in detta, eller hur?!) gör att jag känner än mer för min farfars hemland. Svärtad sludge/doom är genren vi pratar om, och detta är helt enkelt hypnotiskt bra. Varenda ton i 10-minuterskolossen Funerary Vision känns direkt nödvändig och fruktansvärt drabbande. Det borde egentligen inte vara möjligt men det skav som PREDATORY VOID skapar här känns väldigt tryggt och tröstande. 

ENVISION från Philadelfia lirar en djupt sympatisk blandning av klassisk (som jag uppfattar den) hardcore och göteborgs melodöds. Så marknadsförs bandet i alla fall på Bandcamp. Här finns något speciellt, och att Oscar tycktes dra sig till minnes att han lyssnat på bandet stärkte bara mig i uppfattningen att detta var värt att kolla in. 

Vi kastar oss nästan rakt över till andra sidan av USA och Salt Lake City i Utah. BLOOD STAR startade som ett sidoprojekt till Jamison Palmer från VISIGOTH som jag inte dyrkar förbehållslöst. Sidoprojekt har också viss risk att bli totalt innehållslösa eller platta. Men så är det inte här. Det svänger och drar utav bara helvete. Riffen sitter som en keps och är klassiska utan att vara urvattnade. Plus att sångerskan Madeline Smith har en fruktansvärt bra röst som passar musiken som hand i handske. 

Tycker ni att listan har varit för såsig så balanserar jag upp detta med avslutande svärtade döds/thrash-bandet CHRONICLE och deras drivna musik. Ytterligare ett förträffligt band från Danmark, som börjar ta för vana att skämma bort oss med högklassig musik. Jag får sköna vibbar av THE ABSENCE om ni minns det bandet? Underbart riffande, snygga melodier, bra sväng och potent sång gör att jag går igång rätt rejält på detta. 

Vi tar helg på det kosmonauter!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2023, vecka 20: Garage Days Re-re-re-revisited

METALLICA. Det finns inget mer att skriva, egentligen. Bandet människor älskar, hatar, älskar att hata, hatar att älska. Själv upptäckte jag dem kring Load/Reload, förstod snabbt att kort hår betydde lam rock och dök snabbt ner i Cliff Burton-eran, och där är jag kvar, med ojämna mellanrum mellan lyssningarna. Utan Burtons spel, stil och legend hade jag nog inte börjat spela bas själv, så bara där har jag mycket att tacka det bandet.

 Något annat jag kan tacka Metallica för är att de aldrig hymlat med sina influenser och sitt ursprung. De har alltid burit sina favoritband på ärmarna, både sjuttiotalets klassiska hårdrock och åttiotalets NWOBHM, och en hel del annat. Och det är vad jag vill lyfta idag: band som jag upptäckte via Garage Inc.-dubbeln i späd ålder - 12 år när den släpptes - och som följt med mig sedan dess. Eller bara riktigt jävla bra rock.

Listan hör ni här!

 

1. DIAMOND HEAD - Helpless. I egenskap av Lars Ulrichs absoluta favoritband har DH en stor del av sitt arv Metallica att tacka. Men bortom live-standarden Am I Evil? gömmer sig en del riktigt, riktigt bra tidig new wave-hårdrock (och en del riktigt tråkig sådan - de tog liksom aldrig riktigt fart). När jag började treva mig fram bakom ett trumset för några år sedan var Diamond Head väldigt bra att öva till. Här hör ni en grym liveupptagning redan från 1979.

2. HOLOCAUST - Small Hours. Hur ond och dunkel är inte den här låten? Som en spökoperett i doom-format: And I try to get through to you / In my own special way / As the barriers crumble / At the end of the day... 

3. KILLING JOKE - The Wait. Lite post-punk! Eller goth? Depprock? Oavsett. Efter närmare 15 års jäsning, utöver några smakprov från nya skivor, insåg jag Jaz Coleman et als storhet runt 2013. Ett av de bästa brittiska banden någonsin, egensinniga och stenhårda rakt igenom. Alla måste lyssna.

 

4. MOTÖRHEAD - Overkill. Kommentar överflödig. Trion Lemmy - Fast Eddie Clarke - Philthy Animal ÄR det tuffaste som hänt rocken, någonsin och för evigt. Och den här låten är det tuffaste Motörhead någonsin gjorde. 

 

 

5. MERCYFUL FATE - Evil. Är Diamond Head evil? Nja, det kan diskuteras. Är King Diamond evil? Nåt så in i helvete! Metallicas medley av låtar från de danska satanisternas debutplatta var tekniskt sett den första black metal jag hörde, och vilket underbart fördärv det ledde ner i...

6. BLUE ÖYSTER CULT - Astronomy. Har jag nämnt att BÖC är ett av världens bästa band? Om inte kan ni kolla de här föregående inläggen HÄR och HÄR. Astronomy etsade sig direkt fast i min puberterande hjärna och har stannat där, i takt med att livet fortsatt och BÖC-kulten grott i mig. Den spelades av en vacker slump som sista låt på min trettioårsfest, och den dag jag lämnar jordelivet så ska ni spisa den vid likbålet. And the light that never warms...

 

7. H.P. LOVECRAFT - Wayfaring Stranger. Vänta va, Metallica brydde sig väl aldrig om psykrock? Nej, och mitt intresse i den genren är rätt ytligt, men däremot är vi alla vänner av kosmisk skräck. The Thing That Should Not Be introducerade mig för skräckmästaren, och med hjälp av Delta Förlag och Tvååkers bibliotek förändrades mitt liv till det mörkare med hjälp av Providence mest xenofoba gentleman. I slutändan ledde det till en kandidatuppsats på universitetet. Och Wayfaring Stranger är en fin bit med.

Så, ja. Oavsett hur trött man är på dansken och Papa Het, och hur tråkiga skivor de än hostat upp de senaste trettio åren - en diskussion för sig - har de haft ett visst inflytande på mitt lyssnande och mitt liv, som jag inte kan bortse från. Alltid något!

 

Nu fortsätter vi långhelgen! Lyssna på listan här!

/Andreas

 

God afton. Fredagslistan tar idag tag i den stora och kanske kluriga frågan kring hur det kommer sig att man blir som man blir. Hur formas man av årens pressande tryck sakta sakta från kol till diamant (eller möjligen grafit)? Och kanske framför allt, vilka nyckelpunkter formar ens musiksmak? Jag tänker göra åtminstone ett nedslag i min egen historia (kanske blir det fler allt eftersom som rubriken antyder) som påverkat mig i den riktning jag hamnat både musikmässigt och som människa. 

Kamrater, vi beger oss tillbaka till nådens år 1995 och tar en titt på den platta som gick varmast i min cdspelare där och då och som formade min musiksmak å det grövsta. Jag talar om en gratisskiva som medföljde nummer 13 av tidningen Close-Up, nämligen Independent Music For Independent People vol. 1. Den utkom på våren vilket betyder att jag var 17 år gammal och snart skulle fylla 18. Jag hade flyttat hemifrån och bodde i en studentlägenhet i Örebro på 15 kvadrat (plus två extra för kokvrå och toalett, duschen var gemensam och låg i korridoren). Livet var som livet är när man är 17, hårt och svårt och dramatiskt men samtidigt något utöver det vanliga, en sorts magi som är svår att hitta igen. 

Men först en snabb tillbakablick på vad som egentligen hände år 1995:

- Sverige går tillsammans med Finland och Österrike med i EU.

- Homosexuella kan ingå partnerskap i Sverige.

-Windows 95 släpps.

-Det bestialiska mordet på tonåringen John Hron äger rum.

-Varumärken som Kalles Kaviar, Ramlösa, Abba och Ekströms hamnar i norsk ägo.

-Det svämmar över lite varstans, bland annat i Älvsbyn och Guldbrandsdalen men inte i Kap Verde som i gengäld får ett vulkanutbrott.

-En domedagssekt släpper ut giftgasen sarin i Tokyos tunnelbana.

-OJ Simpson åker dit för mordet på sin fru.

Okej, då vet vi var vi befinner oss i historien och går raskt över till musiken! Vid det laget som jag fick tag på den här skivan var jag redan en bra bit inne i både DISMEMBER och DARK FUNERAL men jag vill påstå att det beroendet både klarnade och fördjupades här. Jag hittade dessutom MARDUK via den här samlingsplattan (här var de fortfarande bra) och det vete tusan om det inte också var en av de allra tidigaste bekantskaperna med MESHUGGAH och UNANIMATED. Mycket guld här helt enkelt. Vad hände egentligen med LORD BELIAL och UNANIMATED? Nåväl, låtordningen ser ut som följer:

1. DISMEMBER - Casket Garden ("Casket Garden")

2. DARK FUNERAL - My Dark Desires ("Dark Funeral")

3. STUCK MOJO - Not Promised Tomorrow ("Snappin' Necks")

4. EXTREME NOISE TERROR - Raping The Earth ("Retrobution")

5. MARDUK - The Sun Has Failed ("Opus Nocturne")

6. ENSLAVED - Wotan ("Frost")

7. IMMORTAL - Cursed Realm Of The Winterdemons ("Battles Of The North")

8. EMPEROR - I Am The Black Wizards ("In The Nightside Eclipse")

9. TAD MOROSE - Sender Of Thoughts ("Sender Of Thoughts")

10. DUB WAR - Gorrit ("Pain")

11. MESHUGGAH - Vanished ("Death Is Just The Beginning")

12. IN FLAMES - Ever Dying ("Subterranean")

13. SENTENCED - Nepenthe ("Amok")

14. LORD BELIAL - Satan Divine ("Kiss The Goat")

15. UNLEASHED - Victims Of War ("Victory")

16. UNANIMATED - Life Demise ("Ancient God Of Evil")

Jag tänker inte gå in och prata om varje låt för sig utan vill istället uppmana er att i tanken färdas tillbaka till den där studentlägenheten på Rudbecksgatan, tänk att ni är 17 och att er äldre kompis Glenn fixat både folköl och en påse chips, luta er tillbaka och lyssna igenom skivan i sin helhet och njut. Ni har för några veckor sedan gått från platinablont hår till kolsvart och det krävdes tre genomfärgningar för att få den manövern att gå igenom. 

Låtmässigt var jag oerhört svag för samtliga bidrag på skivan förutom dessa fem:

Nr 3: skeptisk till all rap-metal som inte var CLAWFINGER (och det står jag fast vid än idag), nr 9 som kändes för utsvävande och melodisk, nr 10 fick jag inget riktigt grepp om, nr 12 för det symfoniska i slutet och nr 13 - ballad, vadfalls! 

Nog med introspektion, nu tar vi helg! Eftersom jag känner mig bjussig idag får ni även en hälsning från mitt forntida jag samt mina ögonbryn anno 1995.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 19: Hur man blir som man blir, del 1.

Fredagslistan 2023 v. 18: Boston Straight Edge

 

Hej vänner!

I dokumentären American Hardcore: The History of American Punk Rock 1980–1986 från 2006, som för övrigt är obligatorisk läxa till nästa gång om ni inte sett den, finns en scen där namnet på städerna bytts ut mot bandlogor på en karta över det stora landet i väst. Los Angeles har blivit Black Flag, Las Vegas blir 7 Seconds och så vidare. Ni som redan läst titeln på veckans lista har säkert listat ut att vi kommer röra oss i Boston, en stad med en anrik hardcorescen, så nu suddar vi ut Boston från kartan och sätter på lite bandklibbor istället!

För att krydda listan lite extra har jag valt att fokusera på straight edge-band. Ni som känner för att bekanta er lite extra med straight edge-kulturen kan jag rekommendera dokumentären Edge: Perspectives on Drug Free Culture från 2009. Så på med red sox kepan, nu kör vi!

Listan hittar ni här!

 

Vi inleder med HAVE HEART – Bostons från mästerverket songs to scream at the sun från 2008. HAVE HEART hann släppa två fullängdare, en liveplatta och några EPs mellan 2002 och 2009, mestadels släppt på Bostonbolaget Bridge Nine records. Bandet varvar snabb tvåtakt med breakdowns och få sångare låter så bra som Pat Flynn. När någon säger Boston är min första association HAVE HEART, så bra är detta.

 

Vi backar bandet och lägger nålen på SS DECONTROLs andra platta get it away från 1983. Det var här Boston sXe började och det är verkligen ingen dålig start! Det är skitigt, snabbt och röjigt. 7 låtar på 11min är som vanligt en kvalitetsstämpel i min bok och man behöver inte lyssna särskilt noga för att höra hur SSD har influerat många kommande hardcoreakter.  

 

 Vi snabbspolar till 1996 och säger hej till SLAPSHOT. Detta är ett band som sticker ut lite då de är ironiska, lite dryga och gör narr av positiviteten som annars kännetecknar sXe-band. De är även väldigt lokalpatriotiska och tydliga med att Boston är bättre än, exempelvis, New York (se låten Fuck New York från Tear it down plattan). Låten heter Bigmouth strikes again från skivan 16 Valve hate (ja det är en The Smiths cover).

 

Nu jävlar blir det hockeykörer. Jag tänker att vi gör en liten stilstudie av låten Holding on av TEN YARD FIGHT för att ta fram en hardcore på andra halvan av 90-talet formula. Vi börjar med pukor och dämpade gitarrer, gitarren spelar själv, resten av bandet kommer in och det blir tvåtakt, sen blir det breakdown med hockeykör. Perfekt. Skivan heter Hardcore pride och kom 1996, bandet höll bara på mellan 95-99 och även om det är extremt mycket nittiotal är det även väldigt tidlöst (för att citera Peter Kvist i Varan-TV).

 

Jag tror att det är olagligt i flera länder att göra en Boston hardcore-lista utan att nämna BANE. Detta är ett band som, fram tills de lade handskarna på hyllan 2016, gjort 1.45x10⁷ spelningar i 74% av världens städer. BANE hann med att släppa 4 fullängdare på legendariska Equal Vision Records plus ett gäng EPs, splits och annat smaskigt. Låten heter Release the hounds från plattan Give blood från 2001.

Nästa vecka blir det något helt annat av någon helt annan

Trevlig helg

/Oskar

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Vartenda ord i denna skrift är verifierade och pålitliga.

Vi kommer tackla ämnet covers inom den tyngre musikskalan, eller varför vad många tror är covers egentligen är originalen.

Börjar gör vi med I’m Your Boogieman, skriven och inspelad av bandet White Zombie under det tidiga 70-talet. Det 9-åriga geniet Robert Zombieson (som går under pseudonymet Rob Zombie) komponerade stycket tillsammans med sina lågstadiekompisar och spelade in en demoversion på en enkel kassettbandspelare. Vad som hände sedan är lite luddigt, men på något vis blev kassetten i fråga stulen av discogruppen KC and the Sunshine Band som sedan spelade in den till sin platta Part 3 (1977) och den blev snabbt en hit. Zombieson & Co försökte förgäves hävda sitt ägandeskap till låten, men ingen tog de stackars ungdomarna på allvar. 1996 släppte White Zombie, nu ett etablerat band, en rerecorded version. Enligt källor är stämningen fortfarande spänd mellan alla inblandade aktörer.

Vi går vidare till en mer lättsam historia. Under det sena 2000-talet genomgick Korn lite av en svacka. De förlorade sin ursprungliga trumslagare, David Silveria, och fick inte riktigt till det som de tidigare sköna melodierna. De bestämde sig då för att lägga om helt och testa sig på musikalmakandets konst. Projektet gick käpprätt åt helvete. Det enda som blev lite bra var deras proof of concept-inspelning av Kidnap the Sandy Claws, ursprungligen från musikalfilmen The Nightmare Before Christmas (1993).

1963 släppte gruppen “Gert Stjärt och Kavalleristerna" på sin skiva, Älskog, Gagnef & Fogdens blod, en liten låt vid namn Hej Petter. Låten är makaber och utanför gruppens dedikerade, pensionerade fanbase är den föga känd. Låten är skriven av Gert Gyldenlindt (född, uppvuxen och avliden i Höör kommun) som grundade bandet i början av 60-talet. Deras musik var då lite råare och mer i linje med extremmusikens utsvävning som senare skulle dominera topplistorna i Laos, Djibouti såväl som Färöarna. När den evige Jimi Hendrix hörde låten sägs han ha sagt "det var ju inte dumt". Men Petter var ju inte ett passande namn för en engelskspråkig marknad och ändrades hastigt till Joe. På detta vis blev låten en internationell storhit och en rockklassiker. När Type O Negative sen skulle släppa sin andra platta The Origin of the Feces (1992), lyckades frontman tillika basist Peter Steele hitta en sällsynt kopia av det svenska originalet och bestämde sig för att gör en mer trogen cover. “Den var förjävla tung, äcklig och grotesk", kommenterade Steele i en intervju med Höör-t & Sett.

Mastodon var ett band som existerade någon gång innan den senaste istiden, drygt 11000 år sedan. De spelade förjävla tung musik, och forskare hittar nya spår av råa riff och geniala musikstycken varje år. 1884 grävde arkeologen Roger Dodger Bogsman fram en nästan helt bevarad vinyl, märkt i urblekta bokstäver Stairway To Heaven (årtal okänt). Då vinyspelaren in skulle uppfinnas på mer än 60 år glömdes upptäckten bort i ett arkiv i centrala London tills sin återupptäckt 1970 av musikerna Robert Plant och Jimmy Page från Led Zeppelin. Nu utrustade med rätt teknologiska förutsättningar lyssnade duon igenom inspelningen och blev så oerhört tagna av dess briljans att de omedelbart gav sig på att spela in en egen version av den förhistoriska melodin. Resultatet är vida erkänt som en av rockmusikens största klassiker. 2019 lyckades forskare med moderna redskap återställa Mastodons original till sin forna glansdagar. Jämförelsen är intressant, men man får ge Page & Plant pluspoäng för hur nära de kom givet tekniska begränsningar.

Sist men inte minst har vi en språklig utmaning. Här orkar undertecknat inte ens hitta på något… eller jag menar utföra verifierade kvalitativa efterforskningar. Rammsteins keyboardist Flake låter som Uli Kunkel (även känd som Karl Hungus) och de andra nihilisterna från The Big Lebowski (1998) när han sjunger och det tycker jag är rätt fint.

Tack och/eller bock, valfritt,

Herr B, Vice-Odugling Andra graden

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Fredagslistan 2023, vecka 16: Till tops!

 Gott folk! 

Jag fick lite feeling av den förra fredagslistan jag gjorde för fem veckor sedan, den om skogen om ni minns den, och tänkte att berg är ju också fina, det borde gå att göra en lista på det temat också tänkte jag.

Som ni förstår gick det alldeles utmärkt. Nu tror ni kanske att det kommer bli SAVATAGE, ENSLAVED, MASTODON och ELUVEITIE för hela slanten? Nä, lite mer ville jag anstränga mig för att hitta låtar som kanske inte är lika uttjatade, utan som är lite mer som skruvbollar. 

Vi kör!

Vi inleder med CATHEDRAL och Midnight Mountain. Mitt förhållande till CATHEDRAL stavas Lee Dorrian som sjöng med NAPALM DEATH tills dess att han inte gillade att bandet gick mer mot dödsmetall, och då startade CATHEDRAL för tydligen gillade han BLACK SABBATH utav bara fan. Jag köpte "The Ethereal Mirror" för att den har ett sånt djävulskt skruvat omslag. Hade ingen aning om vad som väntade mig. Det är skruvat sväng, men inte helt utan charm. Extra bonus för handklappen. 

DEATH med Crystal Mountain är kanske en förväntad låt, med tanke på min ack så uttalade kärlek till bandets musik, men det får ni ta. Här får ni låten i en fin liveversion från Eindhoven 1998. Precis som med den mesta av DEATHs musik är detta så vindlande att det är svårt att överskatta hur jävla långt före sin tid DEATH faktiskt var. Inte undra på att flertalet i publiken står stilla som slagna av häpnad, eller kanske mest för att kunna ta in hur de ska kunna gå hem och försöka lira gitarr på samma sätt som Chuck Schuldiner, haha! Bra är detta så det räcker och blir över i alla fall. 

Vi lunkar över till mer kött och potatisdöds och DEMONICAL från Avesta. Svårt att inte gilla detta, det är svinsnygga slingor, produktionen smeker öronen, och på det hela taget habilt hantverk. Jag föll stenhårt för bandet 2013 då de släppte "Darkness Unbound" en skiva som gjorde att jag fick stuva om i det årets årsbästalista faktiskt. Nu är Fallen Mountain inte från den skivan, utan från "Mass Destroyer" som kom förra året och väl värd att kolla in även den. 

VOIVOD från Kanada. Ett band som stört många musiker verkar gilla utav bara fan. När jag skulle kolla in LOCK UP på KB för många herrans år sedan såg jag att Tompa Lindberg tatuerade in lite av bandets konst på sin vad innan giget, så det verkar vara ett band som man antingen gillar eller inte gillar. Förutom när det gäller mig då. Jag stångar mig mot bandets musik med oregelbundna intervall för här finns något som jag gillar, men ändå skaver rätt så rejält också. Forever Mountain är en ganska rak låt för att vara VOIVOD, men den är inte helt lättlyssnad för det. 

Vi rundar av med progressiva CALIGULA'S HORSE från Australien. Jag gillar i stort sett allt detta bandet gör. "Rise Radiant" från 2020 var en triumf till skiva som jag tokhyllade. Men såklart är det inte därifrån jag har valt Daughter Of The Mountain för den är från "Bloom" som kom 2015. 

Vi tar helg på det kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 16: Till tops!

Fredagslistan 2023, vecka 15: Polen!

På min till synes ändlösa färd runtom Europa har turen nu kommit till våra grannar i sydost. För min del förknippar jag Polen med två strömningar i extrem metall: mastig, överproducerad death metal med superdigitala trummor, och svartmetalldårar i riddarhjälm med mer än tveksam syn på mångkultur. Det blir lite av det förstnämnda, men inget av det sistnämnda. Men främst blir det... lite annat!

Lyssna HÄR!

Vi börjar med LUX OCCULTA. De började som någon slags symfonisk BM på nittiotalet - förvånansvärt nog utan glida med i nazitrenden som smutsade ner så mycket av den polska scenen på den tiden - men nådde sin kreativa peak med någon slags jazz-hardcore-avantgardism på 2001 års "The Mother and the Enemy". Här hör vi Architecture från samma skiva. Enligt uppgift är enda albumet de producerat de senaste tjugo åren, 2014 års "Kolysanki", mer åt folkrockhållet, men den har jag inte kommit mig för att höra än.

 

Mer svart, fast nu i en helt annan nyans: CULTES DES GHOULES, som är fanbärare för en underströmning i genren som fokuserar på gamla tiders övertro, en mer folklig djävulsdyrkan och fruktan, med häxor och oknytt som lurar runt knuten och under prästkappan. Pagan fears ni vet. Andra band som verkar inom samma vaga strömning är t ex MALOKARPATAN och FUNEREAL PRESENCE. Att hitta enstaka låtar kortare än tio minuter med det här bandet är svårt - de tenderar att bygga låtar som ruttna häxstugor på åtminstone en vinylsida åt gången - men här får ni öppningsspåret Children of the Moon från senaste fullängdaren "Sinister, or Treading the Dark Paths" (2018). Det här är musik som inte ska spisas i korta snuttar, utan se det här som en lockton till att ta er an hela albumet. 

 

Långt innan hundmat och kändiskult fanns en tid då BEHEMOTH stod för något även jag kunde sympatisera med - även efter de lämnade de svartvita necroskogarna och skapade en perfekt mix av MORBID ANGEL och IMMORTAL med ockulta förtecken. Storslaget mangel helt enkelt. Här är spåret The Alchemist's Dream från "Satanica", 1999. En toppenlåt på alla sätt förutom det där räliga breaket i mitten.

 

Nu kommer ett rekord för mina listor på den här bloggen: ett helt nytt släpp. Som jag dessutom hörde först nu. Den som inte fick nog av Cultes Des Ghoules och deras häxrock för en liten stund sedan får sitt lystmäte tillgodosett nu: SODALITY, vars andra album "Benediction pt 1" släpptes bara härom månaden på franska Norma Evangeli Diaboli. Samma sångare som i Cultes Des Ghoules, backad av snubben som är halva LUCIFYRE. Slö, rivig och riktigt elak black metal. 

Till sist, lite riktigt gammalt: KAT. Polens äldsta metalband? Med ett par avbrott har de hållit igång ända sedan 1979, även om debuten kom först 1986, i både en engelsk och en polsk version. Från den engelska versionen hör vi avslutningsspåret 666! Kall, satanisk öststatsthrash när den är som bäst! 

Devil, Satan, Satan! Nu tar vi helg!

/Andreas