BLUE ÖYSTER CULT. Vart ska man börja egentligen? Min relation till dem grundades i och med METALLICAs cover på världens bästa låt, Astronomy, från tredje albumet "Secret Treaties". Länge var det enda skivan jag hört med dem, utöver radiohitten tillika världens bästa låt (Don't Fear) The Reaper, tills det lossnade ordentligt i vuxen ålder. Sent omsider insåg jag att det där New York-gänget var något utöver det vanliga classic rock-bandet.
Många har försökt beskriva vad det är hos dem som är så speciellt, men det är något svårgripbart, större än beståndsdelarna. Är det samspelet mellan frontmännen Eric Blooms och Buck Dharmas fantastiska sångröster (uppbackade av resten av bandet som alla tar ton)? De mystiska texterna med lika mycket referenser till hemliga sällskap och esoterisk science fiction som till sex, droger & rock n roll (med gästskrivare som Patti Smith och Michael Moorcock)? De mångsidiga låtarna som rör sig från radiopop till progrock till doom metal? Är det Buck Dharmas överjordiska gitarrspel? Gudarna vet.
Men eftersom det är vår blev jag sugen på att bjuda på några av mina favoritlåtar med BÖC, långt ifrån de söndertjatade Rockklassiker-hittarna. Vi börjar från början va? En låt per skiva. Och givetvis följer fortsättning framöver, eftersom deras åttiotal bjöd på så mycket, ännu mer bortglömt gott.
She's as Beautiful as a Foot, från självbetitlade debutalbumet från 1972, är lika psykedelisk och mystisk som titeln eller för den delen omslaget antyder. Är vi i öknen? I rymden? I någons dröm? Antagligen, ja. Världens bästa låt? Antagligen, i synnerhet med låten Screams som kommer precis innan, som är ett perfekt par. Efter brakar den rätt in i heavyrock-dängan Cities on flames with rock n roll, som illustrerar vilken jäkla bredd det här bandet hade.
Strax därpå kom andra albumet "Tyranny & Mutation", där vi hittar Wings wetted down. Bandet har rört sig in på lite mörkare, mindre psykedeliska territorier med den här skivan, med närmast gotiska bilder i texten lånad från Nobelpristagaren Pablo Neruda (sjungen av basisten Joe Bouchard):
"Flights of black horseman / Soar o'er the churches / Pursued by an army of birds in the rain"
Inramat av ett riktigt kargt gitarrljud. Och vilka dystra harmonier sen i samspelet mellan Allan Laniers klaviatur och gitarrerna! BÖC visar sig här på sin mest lyriska, dunkla sida.
Genombrottsalbumet sen då, "Secret Treaties" från 1974. Vet ni hur svårt det är att välja ut bara EN låt från de här albumen? Jag skulle behöva en lista per skiva. En lista per albumsida vore bäst. Men eftersom jag redan konstaterat att sista spåret Astronomy är världens bästa låt genom tiderna och ska spelas på min begravning, så fick jag ta en annan. Flaming Telepaths låter lite som ett Beatles beväpnat med laserkanoner på domedagen. Alltså, Moog-solot vid 2:25. Gitarrsolot en stund senare är rent sublimt. Buck Dharma ÄR världens bästa gitarrist. Och texten sen, med Sandy Pearlmans alkemiska surrealism:
"Yes, I know the secrets of the iron and mind / They're trinity acts, a mineral fire / Yes, I know the secrets of the circuitry mind / It's a flaming wonder telepath / .../ And the joke's on you"
"Agents of Fortune", 1976. Var det nån som sa "more cowbell"? Då ska ni i skamvrån med er. Att inte ens världens mest uttjatade och inte speciellt roliga SNL-sketch kan fördärva magin i en låt som (Don't Fear) The Reaper är ett mirakel. Har ni ens hört mittenpartiet med solot? På riktigt? Det är som ett åsknedslag rätt i själen! Men nu ska vi inte romantisera självmord, utan kokain. För det är vad Tenderloin handlar om. Eller är texten en eufemism för bordellbesök? Vem vet! BÖC klär även de mest uttjatade rocktext-klyschorna i poetisk skrud. Ett oerhört sväng har grabbarna fått till här, med den rastlöst vandrande basen, funkiga trummorna, och gitarrernas staccatokomp och yviga små räkor.
"Spectres" från 1977 markerar för många slutet på BLUE ÖYSTER CULTs storhetstid, och det finns fog för det. Därför passande att vi slutar här, för den här gången. I love the night slår an samma mystiska nattliga atmosfär som första låten i listan, men nu utan surrealismen. Här finns bara den sorgsna, sammetslena skönheten kvar, i natten personifierad (handlar den om kokain eller vampyrer? eller något mer svårgreppbart? välj själv vad det är för gestalt vi möter efter skymningen!)
Det tar emot att inte binda ihop denna med albumets sista spår Nosferatu, som tillsammans utgör, ja vad tror ni? Världens bästa låtar. Men den får ni gräva fram själva.
Tryck på rockgudarna för att lyssna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar