Fredagslistan 2023, vecka 12: Japanskt Hormonellt Överskott!

 De Japanska öarna lider sedan tidigt 2000-tal av ett kraftigt hormonöverskott. Forskare är kluvna kring anledningen, men en ledande teori är att funkhardcore-gruppen MAXIMUM THE HORMONE åtminstone bidragit till detta fenomen. (vi skippar källhänvisning, varför skulle undertecknat ljuga om något sådant).

Herr B. upptäckte själv bandet på italienska MTV ca 2010 när den avsevärt sämre andra säsongen av Death Note hade dessa energiknippen både på ledmotiv och tack-&-adjö melodi. Sämre säsongen åsido gjorde de ett våldsamt intryck. Kvartetten kännetecknas av en allmän tramsighet blandat med oerhörda energireserver. Det går undan i rasande jävla fart med slap-bas, punkiga trummor, tjocka riff och väldigt mycket gung. Gitarrist Ryo Kawakita står för den måttliga rena sången medans hans trumslagande syster Nao Kawakita står för rena sången med grovsång från Daisuke Tsuda. Futoshi Uehara bidrar med bakgrundssång mellan sina vilda basslingor. 

Vi börjar med “BOURIKI” från EP:n KUSOBAN (2004), och vilken jävla kickoff. Lite burkig produktion men vid det här laget var bandet ännu inte helt etablerade. Jag tänker här, som basist, ta upp att basen lyckas med konststycket att låta som bas utan att tappa intensitet eller falla för att bara distas och bli en nerstämd gitarr. Det är relativt sällsynt i mina ögon, speciellt med slap. Det är lite som att lyssna på Flea eller Larry Graham om de varit ilsknare.

Vi följer upp med låtarna ROLLING1000tOON och ReReReReReReReReMaMaMaMaMaMaMaMa från skivan Rock-Impo Goroshi (2005) Catchy och tramsigt med ReRe…(etc) parerat med barnsligt tungt breakdown. ROLLING1000tOON är en jävla tight funkpunk dänga som visar hur bandet börjar variera sig mer i sitt låtskrivande, med plötsliga skiften i dynamik.

Från Bu-Ikikaesu (2008), vad jag skulle kalla deras genombrott, har vi titellåten “Bu-ikikaesu!!” och barnsligt tunga “Shimi” (och jag menar barnsligt). För en Herr B var introriffet här det absolut häftigaste man kunde spela på en gitarr som ung tonåring, gungigt och lite sludgy. Från skivan är även låtarna som var med i Death Note, “What’s Up, People?!” och “Zetsubou Billy”.

Vi kommer till femte alstret, Yoshu Fukushu (2013), vilket jag skulle dubba deras starkaste. Produktionen är fet, det låter enormt och punchy och ett redan tight band har blivit ännu tightare. Låten “Benjo Sandal Dance” (vi kan väl löst översätta det till Toalettsandalsdansen) är catchy och så lättgungad. “A-L-I-E-N” däremot, här är det en halva ren kakofoni och kaos med ett LÖJLIGT breakdown som sen går in i…ja, vafan ska man kalla det, någon typ av poprock-crescendo om att man borde sluta ladda upp musik och videor olagligt. Bandet har vid den här punkten helt vigt sig till att ha alla möjliga olika delar och små breaks och helt bara flip the script.  

Efter Yoshu Fukushu har bandet varit lite sporadiska. De släppte en nyinspelning av en gammal EP som heter Mimikajiru Shinuchi (2015) och släpper diverse singlar och videos här och där. Den sista låten som vi har med oss är “拝啓VAP殿”  (“Haikei VAP-dono”) en typ rockabilly-punk fusion där bandet tackar farväl av sitt gamla skivbolag VAP och välkomnar sitt nya, Warner. Låten släpptes på en EP dubbad Korekara no Menkata Cottelee no Hanashi wo Shiyou (2018) vilket verkar översättas till Låt oss prata om hur man gör nudlar från och med nu. Som jag förstår det är EP:n någon typ av kommentar på att Ryo tappat massvis med vikt, vilket även speglas i omslaget där bandet (inklusive en smal Ryo) vinkar adjö till en väldigt överviktig Ryo som walks off into the sunset. Inget summerar bandet bättre tänker jag, så jävla tramsigt. Och jag älskar det.

Smaklig spis,

Odugling, Andra klass (demoterad för dåligt beteende), Hjalmar B.

Fredagslistan 2023, vecka 12: Japanskt Hormonellt Överskott!

Fredagslistan 2023, vecka 11: Till skogs!

 

Gott folk! I takt med att jag blivit äldre så har naturen kommit att betyda allt mer för mig. Då jag växte upp i Karlskrona, mitt i havet, var man inte bortskämd med natur i växtform i någon större omfattning. Kanske är det därför som jag, något amatörpsykologmässigt, numera älskar att så fort jag tittar ut från bostaden kan se träd. Riktiga skogskännare skrattar nog åt mig, då det inte är fråga om någon skog i egentlig mening, men ändå. 

Denna veckans fredagslista går i detta tema: skog. Nu kanske ni tror att det bara kommer att bli black metal - för jösses vad med låtar jag skulle ha kunnat trycka in i listan om jag kört på detta spår. Istället blir det en ganska varierad lista med allt från groovig rock, progressiv black metal, post-metal och death metal. Jag vågar påstå att de flesta kommer att hitta minst en låt att gilla i veckans lista. 

Vi kör!

GREEN LUNG från London, England lirar en oerhört svängig och djupt beroendeframkallande stoner/doom/rock som jag haft vansinnigt svårt att slita mig ifrån. Från magiska skivan "Woodland Rites" har jag valt titellåten, men jag kunde ha valt vilken låt som helst från skivan. GREEN LUNG är ett band vars namn har seglat förbi i min periferi, men jag har inte - förrän nu - gjort slag i att faktiskt lyssna på bandet. Som ni förstår så ångrar jag mig inte direkt, haha!

Svårt att helt strunta i black metal i veckans lista - därför får ENSLAVED slinka med. Jag har ett kluvet förhållande till detta minst sagt hyllade band från Norge. Det är inte ett band som jag kastar mig över när det kommer ny musik, det kan gå åratal innan jag kollar in skivor, men när jag väl gör det så är det inte svårt att fatta varför bandet uppskattas. Nya plattan "Heimdal" har jag inte lyssnat på rakt igenom alls. Faktum är att jag bara kollat in Forest Dweller och det hade jag inte gjort om jag inte bestämt mig för detta temat i veckans lista. Men detta är faktiskt riktigt bra. Spretigt och inte alls genrekonformistiskt - det var bra länge sedan ENSLAVED slängde alla förväntade grepp överbord, vilket bara är bra - och låten får mig att vilja kolla in mer från skivan. 

Detta kan vara den fulaste loggan jag sett. Desto bättre är musiken från belarusiska DEADMARSH. Riktigt gitarrstinnt är det, men inte helt utan poäng i sitt ganska thrashiga uttryck. Given låt att ha med Sherwood Forest från skivan "To The Sky" som kom 2008. Bandet är satt som "on-hold" på Metal Archives, men helt utan poänger är detta inte. 

Från Tennessee kommer WHITECHAPEL. Bandet har pendlat upp och ner i kvalitet under åren, men oftast har de varit väl värda både tid och uppmärksamhet. "The Valley" som jag har tagit Doom Woods ifrån är en finfin skiva som jag tycker att ni ska kolla in om ni inte har gjort det. Videon är vansinnigt snygg och gestaltar låten fint. 

Avslutar med IF THESE TREES COULD TALK och From Roots To Needles. Jag har lyssnat på detta instrumentala post-metalband i många år, och kan helt ärligt säga att jag älskar det. Det finns något rogivande med bandets musik som jag finner väldigt tilltalande, utan att bli ett dugg slentrianmässigt. Nerv, glöd, intensitet allt håller högsta klass. Och variationsrikedomen är oändlig. Jag tröttnar aldrig på det bandet gör. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 11: Till skogs!

Goddagens. Idag har jag totalt snöat in på tre olika plattor som vid en första anblick skiljer sig åt men som rent namnmässigt knyts samman. Hör här:  PARASITARIO - "Everything belongs to death" (poetiskt mycket snygg titel får jag säga), KOMMAND - "Death age" (death igen här ja) och så slutligen TITHE - "Parasite" (och här är vi tillbaka där vi började, med parasiter!). Cirkeln sluts, allt är död och organismer som åker snålskjuts på andra, nästan lite likt samtiden om man vill se det cyniskt. Men skitsamma, nu är det fredagsgemytligt och vi kör igång!

Första bandet ut är som sagt PARASITARIO som kommer från Japan. Efter ett kort intro på nya skivan "Everything belongs to death" så stiger vi ned i ett stort badkar kött och rens i sann oldschool-anda. Redan på omslaget kan man ana hur detta låter, med giftgrön logga och krälande odöda munkar i gotisk kyrkogårdsmiljö, samtliga element halvsnyggt tecknade. Fantastiskt! Här begriper man verkligen att blanda dödsmetall med thrash på ett adekvat sätt! Sången är rivig och desperat, musiken manglande och precis lagom slängig. Man bryr sig om att spela bra men inte FÖR bra liksom. Galopptakter, blast beats och solon sitter där de ska, inga konstigheter. Jag kan utan problem räkna ut när i låtarna som det är dags för ett gutturalt UÄRGH! vilket gör det här till riktig bruks-döds och i min bok är det rent guld. Inga överraskningar, tack Japan!

Band nummer två står för en ännu mer avskalad, primitiv och brutal dödsmetall som för tankarna till krig och militär både musikmässigt och på omslaget - som består av bandvagnar och spretig krigsmateriel i hög kontrast. Snyggt och klassiskt! BOLT THROWER är givna att nämna i sammanhanget och nog finns det både likheter och olikheter dem emellan men känslan av att befinna sig i en skyttegrav är konstant för båda banden. Här vill jag rikta ett varmt tack till fellow metalbloggare Torbjörn Hallgren som sköter Bara Metal med den äran. KOMMAND hittade jag nämligen på grund av att han skrev ett inlägg om dem i sin blogg och det var en stor välgärning för "Death Age" har gjort ett outplånligt intryck på den här luttrade kommunalarbetaren. 

Avslutningsvis TITHE från Portland, Oregon. Tithe kändes vagt bekant men jag fick ändå konsultera interwebz kring ordets betydelse och det visade sig vara en gammeltestamentlig måttenhet för kyrkoskatt - den tiondel av ens inkomst som skulle tillfalla dåtidens starke man kung Herodes (som även gjort sig känd för att vilja dräpa alla gossebarn under två års ålder i Betlehem men det är en annan historia). Mer doomiga och malande tongångar från det här gänget än övriga i listan och en krävande och mastig ljudbild på albumet "Inverse Rapture" som bitvis låter som att den körs baklänges och kanske far med spöklik hastighet genom en tunnel. Det är förjävla bra drag i både sång och trummor och hela anrättningen balanserar på precis rätt sida om avant garde-strecket. Det vill säga viljan att låta som DEATHSPELL OMEGA tar inte över utan man landar i ett eget sound med övervikt åt mangel och obönhörligt bröt snarare än upptäckarlusta. Tur det! 

Nu kamrater, är det helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 10: Trio i rens!

Fredagslistan 2023, vecka 9: Norskt mangel

I metallsammanhang förknippas ju Norge såklart nästan uteslutande med svartmetall, av väldigt goda skäl. Men såklart har de, liksom alla länder, en betydligt större bredd än bara genren de värkt fram. Här följer sålunda en lista med norskt mangel som inte är black metal!

Listan hör ni HÄR!

SHAARIMOTH - Flood the Cosmic Gates ("Current 11", 2005). Ett sabla ställ från dessa dödsmetall-doldisar. Tematiskt hängav, eller hänger, de sig åt sumerisk mytologi ur ett kaosgnostiskt perspektiv. Tungt material på flera nivåer, alltså. Musikaliskt rör vi oss närmre amerikaner som Morbid Angel (Formulas-Heretic-eran) och Angelcorpse. Inte mig emot! Oerhört bra ride-arbete från trummisen: det som verkligen spelar roll i dödsmetall.


CADAVER - Decomposed Metal Skin ("Necrosis", 2004). Ett av de äldsta banden i Norge: Anders Odden startade bandet redan 1988, släppte två skivor klassisk death metal under genrens högtidsdagar. Vid sekelskiftet återbildades bandet med Apollyon och Aggressor från AURA NOIR för två totala toppenskivor - "Necrosis" är den andra och bästa från denna era. Efter femton års tystnad släppte Odden ett femte album med en ny line-up, och bara härom veckan spelade de live i Gävle. De kämpar på!


EXECRATION - Doppelgangers ("Morbid Dimensions", 2014). Under slutet av 00-talet, när norsk svartmetall var i sin lägsta kreativa svacka, växte en yngre generation band fram som mer tog inspiration från gammal döds och thrash än sina äldre liksminkade landsmän. Bland de mest namnkunniga exemplen finns OBLITERATION, NEKROMANTHEON, DEATHHAMMER, och mina favoriter i gänget: Execration. Ni hör en progressiv, ockult ådra genom låten som är helt oemotståndlig som jag inte hittat hos de andra nämnda.


AUDIOPAIN - The Hunt ("1986", 2000). Rå jävla thrash som inte alls känns som åttiotalsnostalgi utan har en helt egen approach. Jag hade egentligen velat ha ett spår från albumet "The Traumatizer", men alla uppladdningar från den är i helt rutten kvalitet (och inte på ett bra sätt). Bör tilläggas att basisten här, Plenum, är en jädra mästare på sitt instrument (vilket hörs tydligast på VIRUS debut, som frontas av ovan nämnda Aggressor/Carl-Michael Eide).


ZYKLON - Zycloned ("World ov Worms", 2001). Det mytomspunna Matrix-viruset i all sin embarmerliga prakt. Detta är vad vi fick när EMPEROR splittrades och Ihsahn gick skilda vägar från Samoth och Trym. Som alla insåg klarade de sig inte utan varandra, men det är en annan historia. Här har vi förvisso isande black metal-riff invävt i en mastig dödsvägg, och ett för dåtiden obligatoriskt break med industri/electro-inslag. Har det åldrats väl? Nja. Blir jag nostalgisk och munter? Helt klart!


HOLY TOY - Marmur ("Warszawa", 1982). Vi avslutar med något helt annat: ett experimentellt postpunk-band frontat av en excentrisk polack. Tänk RESIDENTS, EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN och barnprogram från östblocket. Vid sidan om hård rock har Norge alltid haft en liten men vital scen för experimentell musik, för den mer äventyrlige lyssnaren: FAMLENDE FORSOK, WHEN, Lasse Marhaug, Maja S. K. Ratjke, osv osv. 

Helg på det, ja tack!

/Andreas

Fredagslistan 2023, vecka 8: Magnetic Eye Records represent!

 

I Albany i delstaten New York huserar Magnetic Eye Records, en label som startades 2011. Jag har stött på labeln flera gånger under åren, men den faller i träda för mig tills dess att jag hittar ett stoner/sludge/doom-band som jag tycker är bra. Precis så var det när jag återknöt kontakten med MYR genom första bandet i veckans lista. Tanken slog rot om att kanske göra en lista på en label, dels för att det var ett tag sedan, dels för att Magnetic Eye Records har en satans massa band som verkligen är bra. 

Vi kör!

Vi kastar oss rakt över landet i väst, till delstaten Washington och Seattle. WITCH RIPPER är inte bara ett väldigt häftigt bandnamn, de har en finfin skiva på gång i "The Flight After The Fall" som släpps den 3/3. Jag golvades från första lyssningen, och har återkommit med fruktansvärt hög frekvens till den under veckan. Gillar man MASTODON, MUSE med inslag av QUEEN med episka refränger och stor mäktighet i det mesta, då kommer man gå igång på detta. 

DOMKRAFT gissar jag att många av er har koll på sedan innan. Detta psykedeliska sludgebandet från Stockholm har en krossande tyngd, fantastiska riff åt det hypnotiska hållet, ett satans sväng och fullständig närvaro i leveransen. 

RUBY THE HATCHET från the city of brotherly love, Philadelphia, höjer svänget något så fruktansvärt. Det är svårt att inte gilla detta - den fantastiska sången från Jillian Taylor bidrar starkt till mitt gillande. Ja, det påminner om LUCIFER, men jag tycker att detta är bättre, inte minst för att RUBY THE HATCHET så skickligt väver in lite IRON MAIDEN-inspo i gitarrspelet. 

Vi håller oss kvar i samma fora men återvänder till Stockholm och BESVÄRJELSEN. Något säger mig att amerikanarna på labeln har stora bekymmer att uttala bandnamnet, haha! Här finns det faktiskt ett namn jag kände till sedan innan i Andreas Baier från AFGRUND som ju lirar betydligt snabbare musik än detta magiska svänggäng. Tyngd, sväng, vansinnigt snyggt gitarrspel och sång gör att jag smälter nästan fullständigt. 

Vi avslutar med RESTLESS SPIRIT från Long Island. En väldig bredd i bandets musik - Judgement And Exile har en underbar vibb av CORROSION OF CONFORMITYs Dance Of The Dead som jag går igång ordentligt på, och som får mig att vilja dyka ner i mer av bandets musik. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 8: Magnetic Eye Records represent!

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Som kommunalt anställd, framförallt inom serviceflygeln, behöver man ofta rensa sinnet från allehanda pester och koleror. Filosofiska, mentala och fysiska krämpor som tär på våra arma hjärnknölar och karparteltunnelsbesatta handleder. Sådana krämpor som inga havremjölksfyllda koppar kaffe, ergonomiska datormöss eller ståbord rår på. För dessa stunder har undertecknat kompilerat en lista med (mestadels) tunga låtar döpt “10 Låtar För Att Överleva Kommunalt Ämbete”, med glimten i ögat som ungdomarna säger.

“We Care A Lot”, av Faith No More från kassetten “Introduce Yourself” (1987)

Vi bryr ju faktiskt oss…oftast, det beror på vad klockan är och hur nära man är till lunchen/fikan. Faith No More är ett knepigt band att beskriva för folk, funk metal känns otillräckligt när attityden mer känns punkig. (O)lyckligtvis återkommer de på den här listan.

“Quiet”, av Smashing Pumpkins från plattan “Siamese Dream” (1993)

Det ska ju vara TYST på biblioteket, och finns det ett bättre sätt att få utlopp för detta faktum än att lyssna på fuzzriff och Jimmy Chamberlin hypnotiska trummande? Debatterbart. (Påpekar också att trots textraden “Quiet, I am sleeping in here” så sover vi inte på arbetstid…inte hela tiden åtminstone.)

“The Crux”, av Mastodon från dubbelvinylen “Hushed and Grim” (2021)

“I! FEEL! PRESSUUUURE! I! FEEL! THE PRESSURE!”

För jovisst är det väl stressigt ibland av diverse anledningar. Gossarna från Atlanta vet verkligen var skåpet ska stå. Fantastiska riff, otroligt solo från Brent Hinds och Brann Dailor smackar trumskinn med energin hos 3 frisläppta förskoleklasser.

“People = Shit”, av Slipknot från skivan “Iowa” (2001)

För ibland är det bara så. Rasistiska kommentarer, otrevligt och otäckt beteende eller rent av fysisk aggression. Tvi vale, och vi går vidare!

“Motherfucker”, av Faith No More från albumet “Sol Invictus” (2015)

“Varför svarar ni inte när man ringer, tycker jag är för jävla dåligt.”

“Skills in Pills”, av Lindemann från CDn “Skills in Pills” (2015)

Tvetydigt, syftas det på medicinerna som kollegiatet behöver ibland för att klara vardagen? Eller måhända de arma själar som fastnat i beroendemyren? Tolkningsfråga.

“Caffeine”, Faith No More från mästerliga “Angel Dust” (1992)

Behöver den förklaras? Mike Patton måste varit kommunalt anställd i ett tidigare liv med tanke på hur många av deras alster som kunde varit med på listan. Oavsett, vi är färdiga med Faith No More nu, lovar. För den här gången åtminstone…

“Keine Lust”, von Rammstein från den nostalgiska “Reise, Reise” (2004)

Vi översätter snabbt Keine Lust till Ingen Lust. Dagen är nästan över, all lust har lämnat oss. Vi väntar nu enbart på en sak.

“Goin Home”, av Toto från samlingen “Toto XX” (1998)

Toto? I EN FREDAGSLISTA? Fy vad räligt, tvi. Klipp dig och stick från stan!

(jovars, men även den mest inbitne hårdrocksentusiast, som andas nedstämt och dubbelkaggar, upplever katarsis efter en lång, dryg dag på den kommunala arbetsdagen med den här låten i örat. Den övertygelsen lämnar mig aldrig.)

“I’m Alive”, av The Hives från singeln “I’m Alive” (2019)

Vi lämnar med lite nygammalt skrän och tjut från Howlin Pelle och Fagerstagossarna. VI ÖVERLEVDE ARBETSDAGEN! Solbrillorna på, vi kommer tillbaka imorgon. Skoningslöst obesegrade av den kommunala apparaten. 

Odugling, första klass, Hjalmar B. Signing off.

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Förväntar ni er en lista med ny, tight, snyggt producerad melodisk dödsmetal från Göteborg kommer ni dessvärre gå lottlösa. Om ni däremot gillar skramlig HC med 20 år+ på nacken kan det vara värt att hänga kvar.

Vecka 6 är väl en väldigt bra vecka att damma av några norrländska klassiker så håll i hatten, nu korsar vi Hallandsåsen! Er guide på färden är ingen mindre än jag, killen som rent fysiskt inte varit norr om Uppsala men som är desto mer berest i hardcorens metafysiska värld.

Första stoppet är Luleå, en tätort i Norrbottens län som har typ 50000 invånare, Sveriges 7e största hamn och som fostrat ett av världens bästa band. Ni gissade rätt. BREACH.

Jag måste erkänna att jag inte vet någonting om bandet BREACH. I min gamla replokal som jag spenderade hutlöst många timmar i under mina tonår satt en affisch föreställande skivomslaget till plattan "Venom" från 1999. Det är möjligt att mina varma känslor för skivan kommer av att den på sätt och vis alltid fanns närvarande när jag plockade ut diverse riff (även från just BREACH) som jag planerade att stjäla, medvetet fyllde i studiecirkellistorna felaktigt för att få replokalshyran pröjsad eller drack billig folköl i smyg. Hursomhelst är plattan en resa i dissonansens och de skramliga trummornas fantastiska värld. Jag kan varmt rekommendera hela bandets diskografi.

Vi håller oss kvar i Luleå och snabbspolar oss in i det nya milleniet. År 2000 kom skivan "Ignoring the guidelines", som min personliga favorit. Bandet är såklart RAISED FIST och behöver förhoppningsvis ingen närmare introduktion. Det är rakt, hetsigt, snabbt och förbannat bra live. Låten heter Running man, som filmen fast utan ”the” i början.

Innan jag flyttade tillbaka till Helsingborg bodde jag i ett sagoland som heter Norge. Där fanns fantastiska saker som bandet DARKTHRONE, snö och granskog. Det fanns även saker som var fantastiskt dåliga som det politiska partiet Fremskrittspartiet. Hursomhelst rör vi oss söderut längst kusten till Skellefteå, spolar fram till 2002 och hoppar in i spår 4 (som råkar heta Fremskrittspartiet) på legendariska TOTALT JÄVLA MÖRKERs legendariska skiva "Det ofrivilliga lidandets maskineri".

Korvkioskbränder, go’kväll och utmärkelsen Europas kulturhuvudstad 2014. Ni gissade rätt. Umeå. Vi vrider tillbaka klockan till 1997 och flyttar David Sandström från trumsetet till micken. Resultatet blir FINAL EXIT, skivan heter passande nog "Umeå". Vem Majvy Rosén är har jag ingen aning om men huruvida det svänger råder ingen tvekan.

Sista låten på listan är också den kortaste. Året är 2001, staden är Umeå och DS-13s platta "Killed by the kids" rymmer 22 låtar på 25 minuter och 15 sekunder vilket är helt perfekt om ni frågar mig. Titeln Vi skatar, dom dör går inte heller att klaga på.

Jag hoppas att detta var väl investerade 8 minuter.

/Oskar

Fredagslistan 2023, vecka 6: Gästlistan!

Fredagslistan 2023, vecka 5: Kyndelsmäss

Då 40 dagar passerat efter jul var det så dags att uppvisa det lilla Jesusbarnet i templet för första gången. I kyrklig tradition kallas denna högtid Jungfru Marie Kyrkogångsdag, eller kyndelsmäss. För oss långhårigt sinnade är denna ljuständardag såklart mest bekant genom våra krönta doomkungar: CANDLEMASS. 

Här följer alltså fem TUNGA bitar som Leif Edling och kompani värkt fram de senaste 40 åren. Liksom den kyrkliga mässan är Candlemass starkt förknippade med en särskild Messias, men här vill jag även rikta strålkastarljuset mot den voluminöse vibratokungens mindre bekanta kollegor.

(Och som av en händelse var Edling gäst i veckans Hemma hos Strage, som ni kan lyssna på till morgonkaffet i helgen.)

1. Black Stone Wielder, från debuten "Epicus Doomicus Metallicus" (1986), med Johan Längquist som sessionsvokalist. Notera det juliga inslaget, som ett sista eko innan vi går in i våren.

2. A Tale of Creation, från fjärde albumet "Tales of Creation" (1989). Tredje och sista fullängdaren med Messiah Marcolin på sång (innan en kort återförening på 00-talet). 

3. Elephant Star, från "From the 13th Sun" (1999). En annan sida av Candlemass: från att ha lyft upp hela genren ur såsiga Black Sabbath-imitationer hittade Edling tillbaks till doomens mer psykedeliska än episka ursprung och gjorde... tja, en i mitt tycke fantastisk Black Sabbath-imitation. Här med rena riffstölder, och en Björn Flodkvist på sång.

4. The Bleeding Baroness, från "Death Magic Doom" (2009). Ännu ett tioårshopp: nu är jag ute på okänt vatten eftersom jag av någon anledning inte lyssnat på skivorna med den amerikanske sångaren Robert Lowe (från bland annat SOLITUDE AETERNUS). Men det här låter ju bra, skärpning Johansson!

5. Astorolus - The Great Octopus, från The Door to Doom (2019). Få saker är väl mer doom än enorma underhavsmonster? Detta sista årtiondehopp sluter åtminstone två doomcirklar: Johan Längquist från debuten är tillbaka bakom mikrofonen (med den äran) och, inte minst, gästas låten av ingen mindre än TONY IOMMI. Kommentar överflödig. (Kan dock tillägga att videon som ni hittar i listan har både gott om naket och tentakler, om ni gillar sånt. Det är ju ändå fredag.)

Bonus: Countess Bathory, från "In the Name of Satan (a Tribute to Venom)", 1994. Den här covern var mitt möte med både Candlemass och Venom, i späd ålder. Saknar alltid gitarrstämman i sticket varje gång jag hör originalet. 

Här hittar ni listan! Glad kyndelsmäss på er!

/Andreas

Idag har en fullängdare släppts som jag kan rekommendera å det grövsta. Jag hade fram tills igår kväll runt sjusnåret ingen aning om att Bostonbandet MALLEUS ens existerade men snubblade av en händelse över deras singel "Beyond The Pale" och kände att jag fick något religiöst i blicken nästan direkt. Den där singeln var satan så bra och den gick sedan varm hela kvällen igår. Med lite efterforskningar visade det sig att fullängdaren "The Fires of Heaven" som nämnda låt är med på skulle släppas idag på Armageddon Label. Den lever helt klart upp till mina förväntningar, vilket medför att dagens fredagslista består av just exakt den skivan. Brygg en kopp kaffe och leta upp lämplig sittmöbel så kör vi en närläsning av "The Fires of Heaven"!

MALLEUS är ett band som i skrivande stund drar ynka 254 lyssnare i månaden på Spotify, vilket är något av en travesti. Jag tänker att dagens skiva borde ändra på detta faktum. Bandet började släppa ifrån sig material runt 2016 och har lämnat två EPs och en singel till eftervärlden innan denna första fullängdare såg dagens ljus. Medlemmarna är fyra till antalet och kommer tidigare från band som bland andra DRY HUMP (höhö), AKRASIA, MORNE och SGT SLAUGHTER. Musiken är snabb och trevlig, genremässigt lika delar black metal och speed med idel punkiga riff och galopptakt, vilket ger ett röj utan dess like i låtar som A Dark Sun Rises och Prophetess.

Men nu går jag händelserna lite i förväg, skivan inleds med ett finstämt intro som heter The Tempest och består av en och en halv minut smäktande stråkinstrument. Det är precis lagom långt för sedan brakar A Dark Sun Rises igång likt en välriktad smocka i en dunkel pub och den sätter också tonen för resten av albumet. Låt tre är redan nämnda Beyond The Pale och här har vi en svängig historia med riviga likväl som malande partier vilket gör den snäppet mer varierad än föregående alster. I följande låt - Prophetess - går det minst sagt undan och det blir också tydligt att man verkligen gillar att spela gitarr.

Titelspåret The Fires of Heaven är en fyllig låt som puttrar och ålar sig framåt med stadig riktning men lite lägre tempo och mer eftertanke än tidigare låtar. Och när jag säger lägre tempo menar jag att man ändå smyger in lite blast beats och galopptakt här och var för varför inte? More is more som bekant. Into the Flesh har ett väldigt effektivt intro och den medvetet stolpiga fraseringen i texten påminner lite om METALLICAS gamla örhänge Fight Fire With Fire på sina ställen. Det köper jag rakt av. Trevligt tema vad gäller texten och även om man nu inte är helt såld på kroppsnära skräckfilmer á la David Cronenberg måste man ändå uppskatta när The Channeller vrålar INTO THE FLESH gång på gång. Ja herreminje vad bra det är. 

Awakening härnäst och den ger en tyngd som är rätt skön att luta sig mot och vila i när det börjar bli dags att knyta ihop säcken. Sista låten heter Mourning War och har en sorts mellantempo i kombination med bra riffarbete som på ett rimligt sätt avslutar den här episka käftsmällen till skiva. Över hela anrättningen svävar The Channelers olycksbådande och häxsköna sånginsatser och det är dem i kombination med en frenetisk spelglädje som gör att det här lyfter några extra snäpp för mig. Med detta tar vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 4: Malleus - The Fires of Heaven!

Fredagslistan 2023, vecka 3: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Dags för en ny omgång av musik som jag tycker är värda er tid och uppmärksamhet. Vi kör!

Vet ni, jag kan knappt minnas senast jag längtade efter ny musik från IN FLAMES, men banne mig om jag inte gör det nu. Meet Your Maker är, såklart, en nickning till bandets förflutna som jag och många med mig älskar. Jag vet att både Andreas och Susanne kommer håna mig skoningslöst för att jag har med något så poppigt i listan, men det bjuder jag på. Följ däremot mitt råd och strunta i att kolla på videon - den är standard 1A. Däremot har jag svårt att inte gå igång på det besinningslöst biffiga introt, att Anders sjunger bra som fan, drivet i låten rent generellt, och det rent fantastiska solot av Chris Broderick som verkar göra IN FLAMES till ett pånyttfött band. 

Nytt från Helsingborg! Och jag var inte njugg i mitt tyckande om KOLLAPS\E när jag recenserade skivan deras som kom för en vecka sedan. Maken till närvaro och tyngd! Jag har valt den instrumentala Uhtceare till veckans lista, men kunde lika gärna ha valt vilken låt som helst från "Phantom Centre". Bandets mycket fina blandning av sludge och post-metal har gjort skivan till en väldigt spelad sådan sedan den kom ut. 

Nytt material från RIVERSIDE. Jag har längtat efter detta, och "ID.Entity" som släpps idag gjorde mig inte besviken. Det här bandet har något som gör att jag har mycket svårt att sluta lyssna när jag väl drar igång. Det finns något både hemtamt och oerhört intressant i bandets musik som har gjort att jag gillat bandet sedan 2018 års "Wasteland". Gillar man progressiv rock åt det något hårdare hållet med en hel del Hammondorgel, då kommer man gilla detta. 

Ny svensk grindcore, då kan ni räkna med att jag blir intresserad. Att CHILDs platta dessutom kommer ut på Eat Heavy Records gör mig än mer intresserad, då det ju är Tomasz och Eriks i Metalpodden bolag. Och detta är svinbra! Direkt hör man att CHILD vet hur slipstenen ska slaktas. Exakt rätt anslag, bra driv, en produktion av rätta snittet och ni kan skriva upp att jag diggar av bara fan. Jag kan dessutom säga att om ni går igång på Burn As One, då kommer ni gilla hela "Meditations In Filth" som släpps den 16/2. 

ANIMALS AS LEADERS är lite av en guilty pleasure. Jag har gillat bandet sedan debuten som kom för en herrans massa år sedan. Jag misstänker att mycket av mitt gillande går ut på att jag är svag för folk som kan lira, och inte är rädda för att visa det. Plus att AAL lirar arty djent. Har man hört bandet innan så vet man vad som väntar en, vilket också känns tryggt. För er som inte vet vad bandet sysslar med, och som gillar brutal death metal till största delen, då kommer ni hata detta med stort hat. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 3: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2023, vecka 2: Songs Of Sweden

Sverige är just nu ordförandeland i EU, och som tradition görs det en spellista som representerar landet. Det säger sig själv att listor av det här slaget blir spretiga, med svårigheter att tillgodose all otrolig bra musik som görs i de olika länderna - tänk då Sverige med sin rika musikflora. Och det finns gott om verkligt bra musik i listan, trots att den är gjort av - håll i er nu - folk i regeringskansliet. Vi yttrar oss inte om popen, den klassiska musiken, eller att samtliga Sveriges minoritetsspråk finns i listan. Nä, nu pratar vi om hårdrock och metal. Och här, gott folk, känner vi att det hade kunnat vara bättre. Maken till alibival! 

Att SABATON byttes ut mot BATHORY var bara bra - SABATON är ett skitband till att börja med och borde aldrig ha kommit i fråga för listan. Resten av antingen bandval, eller låtval är lika usla. 

Vi får: 

The Final Countdown av EUROPE. Till och med EUROPE själva måste gäspa vid det låtvalet.

Mary On A Cross  av GHOST. En fin låt, men det finns bättre. 

Only For The Weak  av IN FLAMES. En alibilåt som till och med IN FLAMES själva är trötta på. 

och 

Hades av BATHORY

Nä, så här kan vi inte ha det. Därför får ni, lite som ett fuck you, and the horse you rode in on till regeringen och ett varsågoda till er andra, en bättre, längre och framför allt mer djuplodande lista som vi känner representerar hårdrocken och metallen betydligt bättre. 

Lyssna på Spotify

Lyssna på YouTube

Vi tar helg på det! 

/Metallbibliotekarierna

Fredagslistan 2023 - vecka 1: We Need More Happy Metal!

 Gott folk!

Hjärtligt välkomna till den första fredagslistan för 2023! Januari är - inte speciellt förvånande - inte den bästa månaden på året. Därför tänker jag att jag får ta i, och det utav bara fan. Veckans lista är kanske till och med överdrivet positiv - myckenheten power metal kan upplevas som provocerande, men skulle så vara fallet så får ni leta upp lite funeral doom för att balansera, för det kommer ni inte hitta i veckans lista, haha!

Vi kör!

Bandet som förenar alla från black metal, hardcore, grindcore - ja i stort sett alla som har lyssnat på CLUTCH från Germantown i Maryland har blivit bättre människor. I alla fall gladare, för denna kvartett har förvärvat en i det närmaste telepatisk kommunikation på skiva och live som gör att andra band kan försöka svänga på samma sätt, CLUTCH är helt enkelt liiiiiite bättre än alla andra på detta. Jag lyssnade alldeles för lite på "Sunrise On Slaughter Beach" när den damp ner. Det kan jag ångra ibland. Det är svinbra, vilket jag tror att ni redan vet. Annars har ni här Slaughter Beach som förmodligen kommer att övertyga er. 

Här har vi en oldie but goldie! Tina S. med sin vansinniga verkshöjd på gitarr som fick en jävla massa lirare att baxna för 7 år sedan med sin cover på DRAGONFORCEs klassiska Through The Fire & Flames. 30 miljoner visningar. Jag blir alltid glad när jag hör den här låten, och Tinas fenomenala coolhet när hon shreddar sig igenom låten höjer upplevelsen ytterligare. 

Floor Jansen från NIGHTWISH gör Kill The Pain Away till en stratosfäriskt bra låt. Jag lyssnade otroligt mycket på hela skivan den kommer ifrån, och den var ju som ni vet en skiva som var nominerad till årsbästalistan. En starkt bidragande faktor till det var de två låtar som Floor Jansen medverkar på. Maken till klös i stämman!

Jag hade helt missat FELLOWSHIP om det inte hade varit för att Garden Tale på Angry Metal Guy hade med "The Saberlight Chronicles" i sin årsbästalista. Britterna från Harwich är inte ett band man står och väger på. Antingen är det tokdyrkan eller stort hat.  Jag tror inte ni behöver undra hur jag ställer mig, haha!

Vi avslutar med POWER PALADIN från Island. Maken till fantastisk tramsig och underbar video, det får ni leta efter. Specialeffekter av hög kaliber? Nä, det här bandet lägger hellre tid på musiken, haha! Det är rent omöjligt att inte gilla detta. Är det nydanande? Nä, inte ett vitten. Men det spelar ingen roll, det funkar så förträffligt ändå. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 1: We Need More Happy Metal!