Fredagslistan, vecka 14: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 1

 

(tryck på grabbarna för fem dunderhits!)

BLUE ÖYSTER CULT. Vart ska man börja egentligen? Min relation till dem grundades i och med METALLICAs cover på världens bästa låt, Astronomy, från tredje albumet "Secret Treaties". Länge var det enda skivan jag hört med dem, utöver radiohitten tillika världens bästa låt (Don't Fear) The Reaper, tills det lossnade ordentligt i vuxen ålder. Sent omsider insåg jag att det där New York-gänget var något utöver det vanliga classic rock-bandet. 

Många har försökt beskriva vad det är hos dem som är så speciellt, men det är något svårgripbart, större än beståndsdelarna. Är det samspelet mellan frontmännen Eric Blooms och Buck Dharmas fantastiska sångröster (uppbackade av resten av bandet som alla tar ton)? De mystiska texterna med lika mycket referenser till hemliga sällskap och esoterisk science fiction som till sex, droger & rock n roll (med gästskrivare som Patti Smith och Michael Moorcock)? De mångsidiga låtarna som rör sig från radiopop till progrock till doom metal? Är det Buck Dharmas överjordiska gitarrspel? Gudarna vet.

Men eftersom det är vår blev jag sugen på att bjuda på några av mina favoritlåtar med BÖC, långt ifrån de söndertjatade Rockklassiker-hittarna. Vi börjar från början va? En låt per skiva. Och givetvis följer fortsättning framöver, eftersom deras åttiotal bjöd på så mycket, ännu mer bortglömt gott.


She's as Beautiful as a Foot, från självbetitlade debutalbumet från 1972, är lika psykedelisk och mystisk som titeln eller för den delen omslaget antyder. Är vi i öknen? I rymden? I någons dröm? Antagligen, ja. Världens bästa låt? Antagligen, i synnerhet med låten Screams som kommer precis innan, som är ett perfekt par. Efter brakar den rätt in i heavyrock-dängan Cities on flames with rock n roll, som illustrerar vilken jäkla bredd det här bandet hade.

 

Strax därpå kom andra albumet "Tyranny & Mutation", där vi hittar Wings wetted down. Bandet har rört sig in på lite mörkare, mindre psykedeliska territorier med den här skivan, med närmast gotiska bilder i texten lånad från Nobelpristagaren Pablo Neruda (sjungen av basisten Joe Bouchard):

"Flights of black horseman / Soar o'er the churches / Pursued by an army of birds in the rain"

Inramat av ett riktigt kargt gitarrljud. Och vilka dystra harmonier sen i samspelet mellan Allan Laniers klaviatur och gitarrerna! BÖC visar sig här på sin mest lyriska, dunkla sida.

 Genombrottsalbumet sen då, "Secret Treaties" från 1974. Vet ni hur svårt det är att välja ut bara EN låt från de här albumen? Jag skulle behöva en lista per skiva. En lista per albumsida vore bäst. Men eftersom jag redan konstaterat att sista spåret Astronomy är världens bästa låt genom tiderna och ska spelas på min begravning, så fick jag ta en annan. Flaming Telepaths låter lite som ett Beatles beväpnat med laserkanoner på domedagen. Alltså, Moog-solot vid 2:25. Gitarrsolot en stund senare är rent sublimt. Buck Dharma ÄR världens bästa gitarrist. Och texten sen, med Sandy Pearlmans alkemiska surrealism: 

"Yes, I know the secrets of the iron and mind / They're trinity acts, a mineral fire / Yes, I know the secrets of the circuitry mind / It's a flaming wonder telepath / .../ And the joke's on you"

 

"Agents of Fortune", 1976. Var det nån som sa "more cowbell"? Då ska ni i skamvrån  med er. Att inte ens världens mest uttjatade och inte speciellt roliga SNL-sketch kan fördärva magin i en låt som (Don't Fear) The Reaper är ett mirakel. Har ni ens hört mittenpartiet med solot? På riktigt? Det är som ett åsknedslag rätt i själen! Men nu ska vi inte romantisera självmord, utan kokain. För det är vad Tenderloin handlar om. Eller är texten en eufemism för bordellbesök? Vem vet! BÖC klär även de mest uttjatade rocktext-klyschorna i poetisk skrud. Ett oerhört sväng har grabbarna fått till här, med den rastlöst vandrande basen, funkiga trummorna, och gitarrernas staccatokomp och yviga små räkor. 

 

"Spectres" från 1977 markerar för många slutet på BLUE ÖYSTER CULTs storhetstid, och det finns fog för det. Därför passande att vi slutar här, för den här gången. I love the night slår an samma mystiska nattliga atmosfär som första låten i listan, men nu utan surrealismen. Här finns bara den sorgsna, sammetslena skönheten kvar, i natten personifierad (handlar den om kokain eller vampyrer? eller något mer svårgreppbart? välj själv vad det är för gestalt vi möter efter skymningen!) 

Det tar emot att inte binda ihop denna med albumets sista spår Nosferatu, som tillsammans utgör, ja vad tror ni? Världens bästa låtar. Men den får ni gräva fram själva.

 Tryck på rockgudarna för att lyssna!

Fredagslistan 2021, vecka 13: Power metal!

 Gott folk!

Påskhelgen är av tradition en av de helger som jag uppskattar mest. Lediga dagar på våren utan samma betungande måsten som exempelvis julen och nyåret - det borgar för trivsel på hög nivå. Därför blir det en ganska glad lista den här veckan. Power metal har en förmåga att vara just det. För det mesta. 

Vi kör!

Ny bekantskap för mig, ARION från Finland. Jag fick promon till kommande skivan "Vultures Die Alone" för ett tag sedan, och den är inte så tokig faktiskt. Oerhört bra på snygga melodier av det episka slaget. Enormt bra harmonier i sången och riktigt bra gitarrarbete gör att jag taggar igång på Out Of My Life på riktigt, trots den vansinnigt lökiga titeln. 

Dags att bli lite lokalpatriotisk, då Anette Olzon huserar i helsingborgstrakten, och nu blir det rejält med sång! Att Olzon kanske inte mäktade med NIGHTWISH fullt ut må vara hänt. Här kommer hon till sin rätt och blåser taket av huset med Russell Allen från SYMPHONY X. Alltså, detta är så hantverksmässigt bra att det inte är svårt att nicka med i den uppvisning i episk symfonisk power metal som detta faktiskt är. 

Nu blir det galopp på bastrumman, och det blir med ett överslag av pompa och ståt. Det här bandet från Schweiz kände jag bara till namnet, men det jag hör i låten Marching On Versailles gör mig sugen på mer. Framför allt imponeras jag av Melissa Bonnys röst som är så oerhört vacker. 

Martijn Westerholts band. Westerholt är keyboardisten som av hälsoskäl var tvungen att hoppa av WITHIN TEMPTATION, men som fortsatte att skriva musik och DELAIN är ett av de projekt som det skrivandet mynnade ut i. Väldigt mäktigt detta måste jag säga. Massiva, surprise!, keyboardmattor vilket jag inte behöver vara avogt inställd till. 

Avslutar med tungviktarna HELLOWEEN som är på gång med nytt material. Det låter som bandet brukar, men med det tillägget att nu är ju Kiske och Hansen tillbaka även på skiva med bandet. Ett faktum, gott folk, som gör att jag är så sjukt sugen på att höra mer än det vi får på Skyfall som är svinbra. Ett av mina finaste minnen från Copenhell rör just HELLOWEEN. Jag, Susanne och Hugo som är Susannes karl kollade in bandet. Tillsammans med Hugo, som är en av de tuffaste killarna jag mött, förvandlades jag till en lyckofnattande 13-åring när bandet vräkte på med Eagle Fly Free. Jag hoppas att bandet kan nå upp till de nivåerna igen!

Glad påsk för satan!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 13: Power metal!

God afton! Idag har jag lämnat listkonventionerna därhän och unnat mig en närstudie av ett album som är lika delar efterlängtat som bra. Trollhättans stoltheter THE CROWN har nämligen släppt nytt! "Royal Destroyer" heter anrättningen som såg dagens ljus den 12/3 på Metal Blade Records och har man lyssnat på det här gänget tidigare bjuds man inga större överraskningar, vilket jag säger med det allra mest positiva av tonfall.   

THE CROWN har alltid hållit hög kvalitet på sin dödsmetall och de är ju vid det här laget rätt gamla i gemet då de började lira redan 1990 (men då under namnet CROWN OF THORNS). I korta drag kan man säga att "Royal Destroyer" är en synnerligen bredbent skiva, den är melodisk och manglig med en fläskig produktion och framför allt är detta verk dedikerat och väldigt väl utfört.

Baptized In Violence som inleder fungerar som en välplacerad lavett, den är kort men kärnfull och har ett skärande riffarbete rakt igenom. Den hade gärna kunnat få vara snäppet längre men underbart är ju som vi alla vet kort. Härnäst Let The Hammering Begin! som har galopptaktsintro och sedvanligt AAAARGH-vrål som övergår i en tjusig ljudvägg med furiöst gitarr- och trumdriv. Vi bjuds även lite tempoväxlingar som jag menar förstärker låtens tyngd. Fem av fem dubbelyxor i betyg.

Låt nummer tre Motordeath är som en hämndlysten slugger som just fått korn på sitt byte och gitarrerna känns en aning thrashiga. När allt kommer omkring lutar jag nog åt att det här är min favoritlåt på hela skivan. Efter denna furiösa trio av inledande låtar får vi lugna ned oss några pinnhål med Ultra Faust. Mörkt, elakt och svajigt är ord som kommer spontant när man lyssnar på den. En bit in i låten höjs tempot och vi får oss några gitarrsolon till livs. Gott så!

Glorious Hades som kommer näst har solklar powerballadskänsla modell feelbad och det klassiska plinkande som åtminstone jag associerar med militära män som ska ge sig ut i strid och eventuellt förlora en och annan kamrat i processen. Långsamt, malande och riktigt bra. Även skönt med något av en palate cleanser som bryter av så här i mitten av skivan.

Med nästa låt, Full Metal Justice, tar man sats igen och kopplar loss adrenalinet. Min enda invändning vad gäller det här stycket är att jag hade önskat mer mangel och färre gitarrsolon men det har nog mer med min bakgrund som icke-hårdrockare än något annat. (Och med icke-hårdrockare menar jag i det här fallet att jag föga förvånande håller 90-talsdödsen mycket närmre hjärtat än t.ex. NWOBHM. Sedan kan man ju visserligen vara av åsikten att all metal är någon form av hårdrock i grund men den diskussionen kan vi lämna därhän för tillfället.)

Sedan är det dags för cow bell! Ni som följt bloggen sedan ett par år tillbaka känner ju till vår faiblesse för detta bortglömda slaginstrument och i Scandinavian Satan bjuds vi faktiskt på en och annan koklocksklang. Ett mycket bra initiativ som jag vill uppmana fler musiker att anamma. Devoid Of Light börjar med en nedtempokänsla som efter någon minut byts till ett hamrande kaos, en väldigt angenäm blandning som ger mersmak.

Uppföljande låten We Drift On tycker jag nog är en av skivans svagare låtar, åtminstone i det sällskap den befinner sig i. Vi bjuds på lite puttriga tempoväxlingar och utan att jag kan sätta fingret på exakt varför infinner sig någon form av lökighetskänsla. Jag kan leva med det och det är inte alls dåligt men jag ser det mer som en inledning till skivans sista två låtar.

Med Beyond The Frail tycker jag mig ana en ta i ända från tårna-desperation som är väldigt klädsam och den i sin tur är en perfekt uppbyggnad till den sista låten Absolute Monarchy som är en mycket stark avslutning på "Royal Destroyer". Ett gott val att lägga den sist får jag säga för att följa det gamla talesättet att sluta när man är på topp. På det stora hela en snyggt avvägd balans i hur man valt att lägga låtordningen och på så sätt styra över tempo och uppbyggnad av skivan. Med det säger jag tack för mig för denna gång och framför allt mange takk till THE CROWN för denna värdiga inledning på helgen!

/Susanne

 Fredagslistan 2021, vecka 12: Royal Destroyer

Fredagslistan 2021: Vecka 11: USBM del 1!

Solen skiner, våren står för dörren! Så varför inte dyka ner i det svartaste bråddjupet hårdrocken har att erbjuda? 

Förenta staterna sågs länge med oblida ögon av black metal-entusiaster här i Nordeuropa, som ett gäng clowner eller i bästa fall ripoffs på överlägsna europeiska original. Det var inte alltid en osanning, men att överföra sin bild av USA som en kristen-konservativ kulturindustriell stormakt på landets flora och fauna av extrem musik är orättvist både mot konstnärerna och en själv som lyssnare. Jag skulle egentligen behöva minst tio, tjugo listplatser för att ens komma igång, så det kanske blir en uppföljare. Ingen McBlackMetal här så långt örat kan nå.

VON - Lamb ("Satanic Blood", 1992)

Det finns kult, sen så finns det kult. VON: monoton, esoterisk djävulskult från Hawaii (!), som lade grunden för många, många band. Case in point: de myntade namnet WATAIN. Deras hit Satanic Blood, gjord känd för generationer tack vare DARK FUNERALs cover, är söndertjatad, men i deras glimrande djup finns en stor del av svartmetallens renaste essens. Primitivt, poetiskt, becksvart, med underbart grisigt ljud.
(Vilken tur att de bara gjorde en demo, och inte försökte sig på en comeback med nya medlemmar och nya projekt för tio år sedan!)

 

WEAKLING - Cut their grain and place fire therein ("Dead as Dreams", 2000)

Innan någon pratade om "atmospheric post-black metal", "blackgaze" och dylikt, innan DEAFHEAVEN och WOLVES IN THE THRONEROOM, fanns WEAKLING under en kort stund, på västkusten under nittiotalets skälvande sista år. Alla medlemmarna är djupt involverade i San Fransiscos hårdrocksscen, ett rent spindelväv av band för den nördige att gräva ner sig i. Ett album blev det, men vilket album. Den totala musikaliska motsatsen till VON, men lika beckmörkt och på sitt sätt också ett uttryck för vad svartmetall är för mig. Monstruöst långa låtar, bara fem stycken med total speltid på 76 minuter. Svepande vemodiga harmonier, karg atmosfär, gastkramande gallskrik, kosmiska synthmattor, svepande gitarrsolon (som är bra!) - ett drama som aldrig blir teatraliskt. Helt enastående.

BLACK WITCHERY - Destruction of the Holy Kingdom which spawned the Cursed Trinity of God / Summoning of Infernal Legions ("Summoning of Infernal Legions", 1998)

Okej, det verkar som att allt på den här listan förkroppsligar vad black metal är och bör vara, IMHO. BLACK WITCHERY tog den bestialiska fanan från kanadensiska legenderna BLASPHEMY, och skapade det, tja, mest blasfemiska manglet någonsin. Jag är en late bloomer vad gäller den här sub-subgenren, med CONQUEROR och REVENGE och PROCLAMATION och allt vad de heter, men det är BLACK WITCHERY som gripit hårdast tag om min förlorade stackars själ. Nunnor och änglar får se upp när Tregenda (RIP!) et al. drar svärd och laddar maskingevären i Hin Håles namn. För er som lyssnar på BLACK WITCHERY för första gången kan nämnas att den här debut-EPn brukar anses lite ovanlig i deras diskografi för att den är "melodisk", mitt i mullret. Ni fattar nivån på den svavelosande barbarism som skulle komma.

ABSU - "In the Eyes of Ioldanach" (EP, 1998)

Black thrash metal? Snarare Occult Mythological Metal om ni frågar Texasborna i ABSU själva. Det har varit lite drama kring bandet de senaste åren, då bandledaren/trummis-sångaren/chefsmystagogen Proscriptor McGovern satte krokben för sig själv genom att transfob-mobba bort sin gitarrist Vis Crom, som utöver att ha kommit ut som kvinna även stod för merparten av låtskrivandet de senaste 10-12 åren. Varpå de såklart förlorade rätten att använda hennes riff till det kommande albumet. Ibland gör man det svårt för sig själv. 

Men oavsett bigotri så vräkte Absu ur sig en rad ohyggligt bra album på nittiotalet, där det är svårt att peka ut en formtopp.  Exkursioner i keltisk och sumerisk mytologi och magi, påpiskade av Prosciptors ihärdiga trumspel (bäst i genren!) och dåvarande strängmarodörerna Shaftiels och Equitants frenetiska thrash-riff. Denna fyrspårs-EP* är en utmärkt introduktion och sammanfattning av Absus magi, en esoterisk virvelvind på dryga kvarten som sliter med lyssnaren i ett halsbrytande tempo. Det keltiska temat de arbetade med under de här åren passar ju bra kring St Paddy's Day, men vi är många svärdslängder från irländska helgon och tjo och tjim här! 

(*i spellistan ligger en nyutgåva av EPn med dubbel speltid, men originalet är de fyra första låtarna)


FUNEREAL PRESENCE - Wherein Achatius Is Awakened and Called Upon ("Achatius", 2020)

Vi får ju ha något nytt med, även om det låter uråldrigt. FUNEREAL PRESENCE är trummisen Bestial Devotions soloprojekt - ursprungligen från NEGATIVE PLANE, som man måste dyrka. Där NEGATIVE PLANE mer framkallade känslan av en ödslig gotisk katedral, med orglar och evighets-reverb, rör sig FUNEREAL PRESENCE mer i en folklig medeltida riktning i atmosfären (tänk snarare CULTES DES GHOULES och MALOKARPATANs tjärdoftande häxrock än munter folkmetal). 

Djävulen och alla hans onda andar lurar precis runt farstukvisten, kyrkklockorna har nyss slutat ringa för de pestdöda som väntar på att begravas medan deras själar vandrar runt i skymningen. Livet är för jävligt men kanske kan förbättras genom en deal med Hornpelle. (Spoiler alert: det gör det inte.) Det här är första spåret från mästerliga "Achiatus", lyssna om ni vågar. 

Hela listan hittar ni HÄR!

 

Rest In Power L-G Petrov

Lars-Göran Petrov är död. Jag tror inte det finns en enda hårdrockare som mötte L-G som inte har ett gott minne av den mannen. Mitt eget är ifrån när ENTOMBED spelade på The Tivoli i Helsingborg och jag i vanlig ordning skulle handla merch. Det var L-G som stod vid merchbordet och som sade när jag ville köpa tisha med motivet från "Morning Star" att det där var minsann den sista tröjan som fanns i den storleken. Jag vet inte om det stämde, och jag bryr mig inte speciellt om detta heller, men än idag drar jag på läpparna när jag tänker på det. För L-G hade en förmåga att få folk att le, ha kul och känna sig inkluderade. 

Han gjorde aldrig en grej att han var en banbrytande sångare i ett epokgörande band som med flera skivor definierade genren death metal påverkade generationer av människor, och fortfarande kommer att göra detta. För egen del så halkade jag in på just ENTOMBED med "Wolverine Blues", skivan som tog bandet i en något ny riktning, men där L-Gs röst var en konstant som ankrade fast bandet. Resten av bandets diskografi innehåller så många guldkorn att jag baxnar. 

L-G hade en sträng arbetsmoral får man nog säga. Att skriva musik, spela in och turnera var livsluften för denne sångare som berörde folk över hela världen. Det känns tungt att han är borta. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 10: Rest In Power L-G Petrov

Fredagslistan 2021, vecka 9: It's gung ho thrash time!

 Gott folk!

Jag är född 1976 och den som är rask i huvudräkning får då klart för sig att jag var 15 år (jag är född sent på året) då MEGADETH släppte "Rust In Peace", skivan som vid sidan av METALLICAs "Master Of Puppets" och SLAYERs "Reign In Blood" cementerade min kärlek till thrashen. Som med de flesta genrer så återupptäcks standardverken och inspirerar nya band som ser till att skriva ny, blodig och återrevitaliserad thrash. Det är om dessa band som veckans lista handlar om - band som trots att de gav ut skivorna under 2000-talet lika gärna kunde ha gett ut dem under 1990-talet. 

Vi kör!

HYPNOSIA från Växjö var aktiva mellan 1995 och 2002. De gav ut en enda fullängdare 2000 - "Extreme Hatred". Jag kan helt ärligt säga att hela den skivan fullständigt dräper med sin frenesi, sin besatthet vid att lira fort och sin totala hängivenhet. Jag har valt titellåten från skivan då den på ett ypperligt sätt uppar anten. Mikael Castervalls ylande sång bara tokälskar jag och det frenetiska och högeligen effektiva riffandet smäcker väldigt många band på fingrarna. 

EVILE från Huddersfield i England är kanske känt för väldigt många för att deras basist Mike Alexander dog i Luleå under pågående turné 2009, och det är ju alltid tragiskt när medlemmar dör. Bandet har trots detta fortsatt spela in musik och är på gång med nytt 2021. Men det är såklart inte den jag ska tipsa om, utan bandets debut från 2007 - "Into The Grave" och låten tillika programförklaringen Thrasher. Bara lyssna på när Matt Drake börjar sjunga och försök att inte tänka på Tom Araya. Nu kanske ni tycker att det är en dålig sak? Jag håller inte med, för det förstärker bara mitt gillande av låten. Bandets besatthet av tvåtakt gör ju inte saken sämre. 

WARBRINGER från Ventura, Kalifornien. Det här gänget har ju hängt med ett tag och gav så sent som förra året ut förträffliga "Weapons Of Tomorrow". Men det är ju inte den som jag väljer ifrån utan debuten "War Without End" från 2007. Det är väl inte alltför modigt att gissa att den titeln hämtade de från METALLICAs Disposable Heroes eller vad tror ni? 

Fantastiska Dread Command har inte bara en mustig produktion, den har också magiska trioler på bastrummorna från Ryan Bates. Den här låten är med råge den mysigaste i veckans lista för den är så totalt charmig och entusiastisk. 

Bandet, vars skiva "Empyrean" satte igång mina funderingar på veckans lista. PARANORM från Uppsala visar på en glödande kärlek till gitarren som instrument och de gör detta så bra att jag har lyssnat om och om igen på den här skivan under veckan. Och veckan dessförinnan också. Den lyckas kombinera den gamla thrashens frenesi med en känsla av fräschör som är helt fantastisk. Att bandet också väljer att göra en skiva med låtantalet 8 tycker jag bara förstärker mitt gillande av bandets musik. 

Jag avslutar veckans lista med POWER TRIP, ett band det är svårt att komma runt även ifall man vill. 2017 gav bandet ut "Nightmare Logic" som jag hämtar Soul Sacrifice ifrån. Ni som känner till bandet sedan innan vet ju att bandets sångare Riley Gale dog förra året. Gales status som en frontman av episka proportioner bottnade i hans mästerliga vokala förmågor, men här rör det sig sannerligen om en person som var mer än bara en sångare av rang. När man lyssnar på POWER TRIP är det svårt att inte beröras av hans stämma som verkligen lyfte det här bandet till fantastiska höjder. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 9: It's gung ho thrash time!

Goddagens! 

I veckans lista tar jag en titt på nysläppta alster som ni med fördel kan frottera öronen med. Utan vidare krusiduller kör vi igång!

Helsingborgsbandet KOLLAPS\E släppte sin första EP i slutet av januari med den passande titeln ”The Pandemic Sessions” och är man vän av band som NEUROSIS och CULT OF LUNA kan man med fördel spetsa öronen nu. KOLLAPS\E spelar nämligen en väl utförd sludge med såväl mangel som snygga melodislingor och bra tryck i de vokala insatserna. 

Bandmedlemmarna är inga dunungar direkt utan har man hängt med i Helsingborgs metal-scen bör man känna igen dessa herrar från akter som HEARTS ALIVE och MISS MOFET. För egen del är jag spänd på att se vad som kommer härnäst från KOLLAPS\E när första EPn är så här lovande.   

Andra gänget till rakning är NATHR som härstammar från Trondheim och har släppt en EP vid namn "Beinahrúga". Från den kommer fenomenala spåret Tenebra Mundi, en långsam och doomig historia som lovar tät dimma och ond bråd död. Med tanke på hur NATHR låter har de gissningsvis koll på NORTT som spelar en liknande typ av funeral doom men icke desto mindre har de ett eget sound som känns lika delar malande som rituellt. Det här är en låt som man med fördel kan lyssna på upprepade gånger i streck och därav landar betyget på fem av fem svarta solar. Väldigt långsamma solar, kan tilläggas. 

Låt nummer tre bjuder på en rejäl tempohöjning och tillika en musikriktning som jag själv inte alltid faller för, nämligen en stor portion gitarrsolon i kombination med synnerligen bredbent hållning. EVIL är ett japanskt band som lirar black metal med starka NWOBHM-influenser. De har varit aktiva sedan 2011 och under den tiden hållit ett högt utgivningstempo. "Possessed By Evil" är det nionde släppet och den andra fullängdaren av detta gäng och till listan har jag valt det sjätte spåret – Reaper – men allt är lika bra. Och framför allt är det medryckande som satan.  

Lugnare tongångar härnäst. HÆNESY kommer från Budapest och spelar ledsen, vacker och melodisk black metal som man behöver ha som palate cleanser mellan varven. Ångestfylld skriksång mot ljuva mattor av tröstande riff är vad vi bjuds men även ett och annat blastbeat får plats. 

Albumet ” Garabontzia” släpps i dagarna och jag vill mena att det här är musik man kan ha med sig och låta öronen vila i på långpromenad eller när man ska tillryggalägga mil efter mil med tåg och fundera på tillvarons vara eller icke vara. 

Sist ut är genibandet CAEDES CRUENTA som i dagarna släppte fulländaren "Of Ritual Necrophagia and Mysterious Ghoul Cults" på Regain Records. När man som CAEDES CRUENTA kommer från Grekland och lirar black metal med texttematik som ockultism, mörker och gamla ritualer är det näst intill oundvikligt att paralleller dras till landsmännen ROTTING CHRIST. Och visst hör man en influens, särskilt när det kommer till RC’s tidiga material med mycket tremolo, men CAEDES CRUENTA väver ihop ett eget uttryck som jag tycker står sig väl.

Med detta önskar jag en fin helg och säger på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 8: Nya landvinningar

Fredagslistan 2021, vecka 7: Nu blir det ost!

 Gott folk!

Powerballader, ett lika älskat som hatat ämne? Som ni förstår så sällar jag mig idag med eftertryck till camp powerballad, och det kanske kommer som en överraskning, eller inte. Min kärlek till melodier har i alla fall inte blivit mindre med åren och i just powerballader kommer dessa ofta fram med stor styrka. Nu kanske ni tror att det bara blir låtar om kärlek? Jo, någon blir det ju, men powerballader är fyllda med ämnen som sorg, ensamhet, döden, att göra slut och en hel massa andra mer eller mindre mörkare ämnen. Att välja ut fem låtar var lättare sagt än gjort, för satan vad det har balladerats under åren inom metal. Det fanns en del låtar som jag känner har gjort sitt i alla fall i fråga om att ramla in på listan. November Rain, Cemetary Gates, Is This Love?, Fade To Black och Mama, I'm Coming Home är alla rungande låtar som vi har hört till leda, och som med lätthet brukar kvala in på listor över de 100 bästa powerballaderna inom den hårdare musiken. 

Vi kör!

Såklart måste jag inleda veckans lista med ytterligare en krossande cover från kanske världens bästa coverband, AT THE MOVIES. Här går bandet loss med den äran på When You Say Nothing At All och lyfter den till den övre stratosfären. Speciellt uppskattar jag att Pontus Norgren smyger in ett stycke av Kee Marcellos solo från Superstitious. Överlag så vet ni ju att jag inte kan få nog av det här bandet. Prick allt de gjort har varit så jävla nöjsamt att lyssna på, och får jag önska en enda grej som ska hända efter pandemihelvetet är över så är det att AT THE MOVIES anlitas till ett gig på The Tivoli i Helsingborg. Det hade blivit en klassisk fest om något. 

Ytterligare ett band med rötterna från Helsingborg, och ytterligare en cover. The End Of Heartache görs från början av KILLSWITCH ENGAGE, men deras version har jag inte lyssnat på. För jag tror helt ärligt att SINS IN VAIN gör den så mycket bättre. Jag älskar prick allt med den här versionen. Produktionens fantastiska gitarrljud, Linneas sång, och det fantastiska tempot i låten. 

Silent Lucidity från "Empire", skivan som följde upp "Operation: Mindcrime". En fin, ömsint låt från en skiva som jag oftare väljer idag framför den extremt framgångsrika konceptplattan från 1988. 

Dags att uppa anten tycker ni kanske? Och vad passar då bättre än att kötta på med det SKID ROW som Sebastian Bach frontade? Jag köpte "Slave To The Grind", och tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva. In A Darkened Room är en fet, svulstig och väldigt traditionell powerballad som det är vansinnigt svårt att inte tycka om. 

När WASP var som mest i ropet och sågades/hyllades i massmedia i Sverige, då lyssnade jag på annat. Men jag tyckte att bandet verkligen var värt att kolla in 1992 då de släppte "The Crimson Idol", för jag gillade verkligen låten The Idol så otroligt mycket. Och det har jag fortsatt att göra. Den är ett episkt mästerstycke med så mycket känslomässigt löd att jag baxnar. Att vi i videon dessutom får se Frank Banalis (han dog för övrigt förra året) rent orimligt separerade bastrummor är bara en bonus. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 7: Nu blir det ost!

Cirkeln är sluten! För nio år sen skrev jag min masteruppsats på biblioteksutbildningen om folkbiblioteks musikbloggar. Ett smalt ämne redan då, och ren arkeologi idag. Förutom en livskraftig och entusiastisk sak som drevs av ett par svartklädda typer på Helsingborgs stadsbibliotek: Metallbibliotekarien. Och nu är jag här. 

Vem är jag då? Andreas, bibliotekarie, malmöbo, basist i ett otal band (Deranged och Stilla, med flera), pysslar även med synthar och oväsen i andra sammanhang (Arkhe, Grauväer). 

Dagens tema: idiosynkratiskt mangel. Allt eftersom jag blir äldre och bistrare har jag svårt att hitta till nya ("nya") band, men det är några som stuckit ut ordentligt i drivorna av retro/trendkloner som väller fram utan hejd i de digitala sfärerna. Udda fåglar med besynnerligt sound och esoterisk estetik, som liksom inte passar in någonstans. Janusansikten som både ser tillbaka och stirrar in i en okänd och otäck framtid, som visar att även en konservativ medelålders genre som METAL inte behöver stå och stampa i trygga hjulspår. 

1. StarGazer - Old Tea ("A Merging to the Boundless", 2014) 

Med "nya" menade jag nya för mig - australiensiska StarGazer har jobbat på sedan 1995, men det var först 2015 jag öppnade porten till deras psykedeliska universum. Har ni sett när ormar ringlar ihop sig sådär så man inte vet om det är en parningsdans eller strid till döden? Så låter StarGazer. De har en sinister råhet och brutalitet - den där australiensiska Mad Max-känslan - men utan att kännas pretto lyckas de veva fram en sublim skönhet i sina skapelser. Basisten, även känd från Mournful Congregation (och mängder med andra band), är helt bortom med sina bandlösa spiralmelodier. Inväntar med spänning deras senaste skiva Psychic Secretions, som antagligen sitter fast i tullen. Tänker inte spoila med att lyssna digitalt. 

2. Khthoniiik Cerviiks - SeroLogiikal Scars ("Sequence 1.0: Vertex of Dementiia") (2015)

Det tog ett tag innan jag lärde mig stava till det här bandnamnet, men det är det värt. Be mig inte memorera deras titlar bara (sångaren kallar sig för Khraâl Vri*ïl, bara en sån sak). Tysk trio som är nån slags hybrid av Voivods mest stukade cyborgriff och Sadistikk Exekutions snorförbannade virvelstormar till låtar. Enligt uppgift spelar de in live i studion, vilket knappast tillfredsställe den mer finkänsliga lyssnaren, men för oss med mer krävande (avtrubbade) öron är hotet av kollaps in i ett svart hål bara ytterligare charm. 

3. Howls of Ebb - Of Heel, Cyst and Lung ("Vigils of the 3rd Eye", 2014)

Den här amerikanska/utomjordiska duon upptäckte jag genom en split med Khthoniik Cerviiks, där HoE tog hem segern med ett rejält nacksving. Jag vet inte hur det här ska beskrivas. Som att få stryk av ett gäng utomjordiska mutanter som föraktfullt reciterar poesi? Det mest kortlivade bandet i listan, fyra släpp på fem år innan de bröt upp, men frontmannen zELeVthaND (ja, på riktigt) fortsatte i samma stil i soloköret Herxheim.

4. Ysengrin - Mysteres de l'Artifex part 1 ("Alchimete", 2010)

Ett till band med tydlig och framstående basspel - kan det vara så att jag är basist själv...? Det här franska gänget har tillbringat många timmar med att studera medeltida manuskript och iaktta gamla katedraler. Deras alkemiska arbete tar sig uttryck i en slags slö och doomig svartmetall, med sång som växlar mellan dödsgruff och sakral deklamation. Det låter som ett apart sydeuropeiskt band från innan svartmetallen utkristalliserade sig som sound, dränkt i mängder med chorus och reverb från andra sidan graven. Det luktar gammalt läder och mystiska örter, och låter som ett arbetsrum i Paris katakomber. 

5. Oksennus - Live från Never Surrender, Berlin 2018

Finsk band, numera enmans-, vars digra katalog jag egentligen bara börjat skrapa på ytan på (köpte Sokea Idiioti från 2016 enbart baserat på omslaget, har inte förstått skivan fullt ut än). Svårgooglat band eftersom oksennus betyder spya på finska. Deras sladdriga, till synes halvt improviserade dödsslammer gör namnet rättvisa, på ett bra sätt. De tar de märkligaste sidorna av den gamla finska urdödsen & begravningsdoomen (hallå Demilich och Thergothon!) och karvar fram ett riktigt styggt och rent konstigt monster. Snyggaste omslagen i mannaminne, extremt tatueringsvänliga. De släpper mycket på egen hand i små upplagor, så bara leta upp deras bandcamp och börja rota. Det ska jag göra. God helg!

Fredagslistan 2021, vecka 6: Gästlistare - Andreas Johansson

Fredagslistan 2021, vecka 5: Mashup Mayhem

 Gott folk!

Jag vet inte hur ni står i förhållande till mashups, men för egen del tycker jag att de kan vara fantastiska. Faktum är att jag inte fattar att jag inte gjort en fredagslista på temat innan idag. 

En bra mashup är svår att få till. Båda bidragen ska ju gå att få ihop på ett snillrikt sätt som visar på finess - och så ska ju helheten bli starkare än delarna. När detta sker så blir det oftast magiskt, och det tycker jag veckans lista har fem tydliga exempel på. 

Att det är tre stycken som kommer från Bill McClintock är ingen slump. Han är helt enkelt bäst på sitt hantverk och han tar det han gör på stort allvar. Resultaten av hans mashups är ofta roliga och är inte tänkta att man ska lyssna på med kännarmin utan för att få ut nåt skoj av det. Men de är inte slarviga, och det finns en hel massa tankekraft bakom varje mashup. Det märks om inte annat när SLAYER paras med Katrina and the Waves i en helt hysterisk magisk version av Walking On Sunshine och Chemical Warfare. 

Med det sagt - ha en fin helg gott folk :)

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 5: Mashup Mayhem

God eftermiddag.

Idag tänker jag rätt och slätt avhandla lite musik som gått varm i mina öron under januari så utan further ado kommer här januari månads APT.

Första låten ut är titelspåret från albumet "Returned To Life" av kanadensiska ALTERED DEAD. Det finns en ruttenhet här och ett murkigt ljud som påminner en hel del om den svenska dödsscenen och det ger alltid höga betyg i min bok. Det är också otroligt svängigt på det där sättet som får en att vilja dra på sig ett par fräna boots och en cowboyhatt och åka mil efter mil genom något halvsömnigt dammigt ökenlandskap. Fem av fem solstolar från mig.

Till låt nummer två dyker vi ned i något helt annat, nämligen en sorts kall och eländig vampyrkatakomb. AETHYRICK kommer från Finland och spelar atmosfärisk black metal så det stänker om det. Och med stänker så tänker jag mig ett underkylt regn som liksom kommer sidledes. Finfina fullängdaren "Apotheosis" släpptes den 22/1 på The Sinister Flame och från den lyssnar vi till Path Of Ordeal.

Belgarna ALKERDEEL står i startgroparna för att släppa albumet "Slonk" den 5/2 och här är det ett skepp som kommer lastat med punkig nihilist-black. Rundgång, bröt, patchade jeansvästar och fickljummen Tuborg är känslan vi leds in i av låten Zop och det är ju bland det finaste som finns. Produktionen är ruffig men lagom uppstyrd för att cymbalerna ska skära igenom och lägga sig som ett skönt lock över den rejält burkiga sången. Det här gör mig sugen på att gå på spelning.

Extrem musik kräver extrema bandloggor och vill man kvista till det extra mycket kan det ju vara lämpligt att välja ett bandnamn med många bokstäver. Om det var en namnvalsfaktor då det kommer till listans nästa band med förkortningen EXIMPERITUS ska jag låta vara osagt. Klart är dock att gänget från Minsk drämt till med det längsta namnet mig veterligen - hela 51 bokstäver klockar det nämligen in på och ser ut som följer: EXIMPERITUSERQETHHZEBIBŠIPTUGAKKATHŠULWELIARZAXUŁUM. Pust. Enligt medlemmarna själva har ordet rötter inom kaossatanismen och lånar från latinska, egyptiska, sumeriska och akkadiska traditioner. Gott så. Musiken på nysläppta skivan “Šahrartu” är en mycket habilt och tajt utförd döds som går åt det tekniska hållet och ger mersmak.

Och på tal om bandnamn - sist ut är ABERRATION från Minneapolis. Det visar sig att namnet ABERRATION är ytterst populärt inom metalkretsar, hela tolv band finns omnämnda på Encyclopaedia Metallum som heter just så och så tillkommer några ytterligare som har med ordet i någon form i sitt namn. Hur som helst så släppte just detta ABERRATION en självbetitlad EP häromveckan på Sentient Ruin Laboratories och den är ytterst släpig och brötig att ta sig an. Som att stirra ned i ett ändlöst svart hål fyllt enbart av motorolja och existentiell ångest. Riktigt bra med andra ord! Enda kritiken är väl att ljudbilden som sådan saknar tydlig riktning men ibland är det ju exakt det man vill ha - ett virvlande kaos.

Med detta tar vi en välförtjänt helg!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 4: APT för januari

Fredagslistan 2021, vecka 3: Uppstart!

 Gott folk!

Första fredagslistan på bra länge från mig som inte gäller plattor från 2020, och när det gäller fyra av låtarna i veckans lista så är det låtar som har getts ut under 2021. Den fjärde har också gjort det, men är från början en låt från 1990, men vi kommer till det. 

Även om 2020 var ett år fyllt av många skivor, så är i alla fall jag inställd på att 2021 kommer att bli ett fullständigt explosionsartat år när det gäller skivor. Alla dessa band som hade tänkt turnera utav bara fan som har suttit på sina kammare och skrivit och spelat in ny musik. Ja, det kommer att bli magiskt. 

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag gillar projektet AT THE MOVIES som bara den. I förra vändan tog de sig an 1980-talet, och nu tar sig bandet an filmlåtar gjorda på 1990-talet. Jag kan lugnt säga att detta är minst lika bra som skivat bröd, för detta projekt är påtagligt roligt för alla inblandade - att kunna förmedla kemi trots att de enskilda medlemmarna inte träffas fysiskt är ruggigt imponerande. Hittills har bandet publicerat två låtar, och den första är Waiting For A Star To Fall från filmen Tre män och en liten tjej. Jag vill bara varna er för denna låt är så vansinnigt beroendeframkallande att jag knarkat ner mig nästan fullständigt på den under den senaste tiden. 

Visst, låten är inte ny, men videon är det. Finish Them är en, likt de flesta av CATTLE DECAPITATIONs låtar, en straffande uppvisning i rens. Videon är det bästa - och längtan efter att få stå och trängas och mosha med andra blir nästan outhärdlig när jag kollar på den. Men det är det värt, för satan vad bra det här här. 

Jag har alltid gillat Skottland, och DVNE från Edinburgh gör att min kärlek till landet bara förstärks. Jag hade inte hört det här bandet innan, men alla som har "progressivt" i sin bandbeskrivning brukar jag bli intresserad av. Och jag har inte ångrat mig om jag säger så, snarare tvärtom, då jag verkligen ser fram emot den kommande plattan som släpps i mitten av mars. Progressiv sludge är väl det närmsta jag kommer en beskrivning av bandets musik, med tydliga vibbar av MASTODON emellanåt. 

Ett av de bästa danska banden, möjligen det bästa, är BAEST som lirar death metal som det bara sprutar kvalitet om. Såklart skulle bandet ha turnerat stora delar av 2020, men spelade istället in ett nytt album. Om jag ska dra några växlar, och det ska jag ju, på hur förträfflig den kommande skivan är baserat på Meathook Massacre så kommer den nya skivan att dräpa (pun intended). Det är sväng, tyngd, riff som skickar ner rysningar längs ryggraden och ett satans självförtroende som med bister emfas hamrar in att detta är värt att kolla in. 

Jag har totalt gett upp att försöka stå emot EVERGREY. De är för bra på sitt hantverk för att det inte ska finnas en handfull svinbra låtar på varje skiva. Eternal Nocturnal briserar med ett fantastiskt gitarrsolo, men låten i sig är ett lyckopiller av stora mått med rejäla skäppor melodier och en underbar refräng. 

Med det tar vi helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 3: Uppstart!

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

 Gomorrn! Då pestens år 2020 nu är över och förbi kan vi ju hålla en tumme eller två för att 2021 blir snäppet bättre. Och på tal om att hoppas på saker finns det en del i den så kallade pipelinen att ha förväntningar på inför det nya året. Därför tänker jag sparka igång den här fredagens lista med albumsläpp jag ser fram emot.

Först ut är 1914 som gör dödsmetall med första världskriget som tema. Vissa skivor sätter sig i muskelminnet och jag minns klart och tydligt när jag hörde geniskivan "The Blind Leading The Blind" första gången i slutet av 2018. 

I år ska nästa fullängdare komma från dessa ukrainare och det är så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Band nummer två till rakning är DARKTHRONE och dessa behöver väl ingen närmare presentation. Fullängdare väntas under 2021 och även om man som jag tycker att de lät bättre förr vill man ju ändå se vad de hittar på för skojs nuförti'n. Om ni mot förmodan inte sett SVT-dokumentären "Helvete" som är en genomgång av den norska black metal-scenens uppkomst på 90-talet kan jag passa på att slå ett slag för den också.

Brasilianska thrashbandet NERVOSA kommer att släppa skivan "Perpetual Chaos" om bara några dagar och har haft vänligheten att lägga upp två spår på Spotify redan nu. 

Vi lyssnar till singelsmockan Guided By Evil, skrålar med i hockeyrefrängen och räknar ned tills resten av skivan ser dagens ljus på Napalm Records.

ASPHYX som vid det här laget är en naturgiven institution vad gäller holländsk döds har också släppt ett par låtar samt en singel från kommande albumet "Necroceros" som officiellt utkommer 22/1. The Nameless Elite är en tjusigt malande historia och efter att ha slängt ett getöga på texten ger jag mig på en gissning att det hela handlar om en manöver de allierade genomförde gentemot axelmakterna i andra världskriget.

Vad mer? Jo, THE BODY släpper snart albumet "I've Seen All I Need To See" och det ska bli intressant att se vartåt det barkar. THE BODY är ett band som tar ut svängarna med sin häxblandning av doom/sludge/industri-metal och jag för min del hoppas på att de fortsätter sin inslagna bana med allmänt jobbig stämning, ångestvrål-sång och skräckfilmsklaustrofobi och inte slirar iväg åt något annat håll. Den som lever får se!

Andra akter som kommer med nysläpp under året är bland andra: HARAKIRI FOR THE SKY, TRIBULATION, THE CROWN, ELLENDE, REVULSION, KJELD, BAEST, samt de gamla rävarna OZZY OSBOURNE, IRON MAIDEN, METALLICA och MEGADETH.  

Avslutningsvis vill jag säga till år 2021 som ynglingen i det här klippet säger till sin ömma moder Britt-Marie i Linköping - Kör för fa-an! (Disclaimer: tydligen syns inte länken till videon på alla plattformar så om du surfar med mobilen kan det hända att du själv får leta upp det på youtube.)

Och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!