Gött!

Igår väntade en trevlig överraskning när jag loggade in på Helgon. Jakob, basisten från Blackshift, numera Auto da Fé hade lämnat ett gästboksinlägg med en myspacelänk. När jag väl hade surfat in på myspace tog det inte lång tid förrän jag upptäckte att där låg det minsann låtar som jag spelar på *skratt* För att läsa om inspelningen kan man surfa in här och Auto da Fés myspacesida hittas här.

Metal i Helsingborg

Det är visserligen över 2 månader tills dess att Helsingborgsfestivalen drabbar sundets pärla, med alla sina krämare, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att årets metalkväll på festivalen, den 25 juli, kommer att kunna skryta med en fet line up. Vad sägs om Höganäs stoltheter Faithful Darkness, Chaeostribe, Sins in Vain + Darkane, Cloudscape, Soilwork och Volbeat? Frågar du mig vete fan om festivalen haft en lika stark line up någonsin.

Defleshed

Som av en slump hamnade ultrabrutala Royal Straight Flesh av Defleshed i mp3-spelaren. Och nu kan jag inte sluta lyssna.

Att det här bandet bildades med ett syfte - att mata 2-takt - tar det inte särskilt lång tid innan man fattar. Det är sällan bandet spelar i annan hastighet än halsbrytande! Med trummisen Matte Modin har man också en straffare av kaggar som gör att man i stort sett kan spela hur fort som helst.

Jag köpte denna skivan av en ren slump när Folk å Rock, den lokala skivhandeln, hade en rent sanslös rabatt för att få tömd affären i syfte att få plats för nya skivor och skivan har inte snurrat så frekvent som den borde *skratt* Ska försöka att ta igen det nu.

Royal Straight Flesh är inte en skiva som är gjord för folk som vill ha en nyanserad och mångfaceterad skiva. Vill man däremot ha en platta som bjuder på köttiga riff och ett jävla rens bör man skaffa den.

Textmässigt bjuder den inte på särskilt storslagen lyrik - men det är heller inte meningen (tror jag), men sångaren behöver ju ha nånting att growla fram.

Här är ett exempel (refrängen ur "Friction"):

Friction, friction - sweet friction

Friction, friction - my addiction

Friction, friction - bring me fire

Friction, friction - burning higher

Defleshed lade ner 2005 eftersom bandet började ta för mycket tid från bandmedlemmarnas huvudband. Synd. Dock ligger det en hemsida uppe fortfarande samt en myspacesida.

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.

The Formation of Damnation

Årets mest emotsedda släpp? Enligt vissa i alla fall. Hela 9 år efter fantastiska The Gathering landar Testaments The Formation of Damnation och det är inte fråga om någon kraschlandning.

Redan när omslaget offentliggjordes kom jag på mig själv att tänka att detta nog kan vara det snyggaste omslaget jag sett på länge - så mycket bättre att även innehållet matchade ytan.

Det är ofrånkomligt att inte jämföra denna plattan med 9 år gamla The Gathering - en platta som i stort sett golvade allt som kom ut det året, men ändå konstigt nog inte gav mycket efterklang förutom inom den närmaste scenen som ju redan dyrkade bandet.

Testament har skämt bort världen med sitt underbara precisionslir på alla instrument, då främst när Alex Skolnick trakterade gitarren. Att denne nu har återvänt till lägret med en spelglädje som är tydligt hörbar gör att The Formation of Damnation blir till en orgie i härliga solon - något som jag tyckte var det enda som saknades på The Gathering.

Chuck Billys don't-fuck-with-this growl som nyttjades så flitigt på förra släppet har fått stå tillbaka, inte helt, men används inte i lika stor utsträckning av den anledningen att Billy numera sjunger rent på en nivå han inte gjort på länge - i stor grad säkerligen påverkat av att mannen inte nyttjar marijuana lika friskt som tidigare.

Att man sedan bytt ut en Slayertrummis i Dave Lombardo mot före detta Forbidden ( och även ex-Slayer) Paul Bostaph gör inte den delen av plattan sämre än den förra. Bostaph straffar sitt set med en jäkla gusto som inte ligger Lombardos lir långt efter.

Låtarna håller genomgående hög klass, från inledande "For the glory of..." till avslutande "Leave me forever", men personligen håller jag titellåten ett monstrum till låt med alla medlemmarna presterandes på allra högsta nivå, "The evil has landed" och "Henchmen ride" högst.

Den av Andy Sneap signerade produktionen håller högsta klass, det låter fett och samtidigt tydligt.

Det är lätt att kalla The Formation of Damnation för en comeback framför allt med tanke på den tidsrymd som passerat sedan förra släppet. Jag väljer hellre att kalla skivan för vad den är - en mästerlig uppvisning av ett legendariskt band.

In Shadows lies Utopia

Nordvästra Skåne. Ett område som av någon anledning har ynglat av sig särskilt många riktigt bra band. Darkane och Soilwork tillhör de internationellt kända tätt följda av akter som Chaeostribe, Sins in Vein och Hearts Alive för att nämna några. Och nu, äntligen efter en alltför lång väntan briserar Faithful Darkness från Höganäs med debutplattan In Shadows lies Utopia.

Ända sedan jag hade förmånen att betitta gruppen på Helsingborgsfestivalen förra året har jag gått och längtat efter bandets platta, för det jag såg på scen då imponerade riktigt mycket, så mycket att Faithful Darkness knep 10:e platsen på listan över de bästa konserterna jag såg det året.

Det som framförallt imponerade då var dels låtmaterialet, men också den synnerliga kompetensen i exekverandet av låtarna - på ren svenska: bandet kickade helt enkelt röv.

Att skivan har dröjt kan man ursäkta (även om bandet säkert varit frustrerat över väntan) när man hör resultatet. Gosse vad bra det är! Låtar som "Stay awake" och "Pure Silence" låter lika bra som den eftermiddagen på Gröningen. Det är tajt, aggressivt men bitvis också väldigt melodiöst i synnerhet när gitarristen Jimmy Persson sköter sången. Dennes sköna lir på gitarren får mig att rysa av välbehag - vilket för övrigt gäller hela bandets insats. Spelskickligheten lyser igenom hela produktionen från Andrea Greens synnerligen effektiva stämmor på keyboarden - framför allt i låten "Afterlife" som bjuder på sköna Dimmu Borgir-vibbar- över det bitvis rent briljanta gitarrspelet av sagda Jimmy och Johan Aldgård till den förödande tyngden i kompet levererat av basisten Johan Renström Svensson och überbatteristen Martin Langen - lyssna bara på kulsprutesmattret på kaggarna i "Fast I Fall" så kommer ni fatta vad jag snackar om. Men precis som den dagen på Gröningen är det Erik Nilssons mäktiga growl som fastnar i hjärnbarken - den mannen har en pipa som heter duga och just nu kan jag inte få nog av den.

Kort sagt - gillar man ösig melodiös death metal gör man sig en stor otjänst om man inte kollar in Faithful Darkness.

Och ja, plattan finns att låna på biblioteket, men det här bandet förtjänar varenda spänn, så ränn iväg och köp!

Nya plattor på biblioteket

Nya fläskiga metalplattor att ytterligare förstärka vårvälmåendet - bor du i Helsingborg med omnejd kan ett besök på biblioteket fixa det.

Draconian är inget band jag kände till förrän kollega Michael Holmström på Werock.se recenserade Turning Seasons Within. Tillräckligt dödsig för att hålla mitt intresse uppe, exellerar Draconian i stämningsfull musik som sällan går över 200 bpm - men märkligt nog funkar det. Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.

Stort hopp till rejäl tysk ångestladdad black/death metal. Brutalt mangel är ett genomgående tema hos Endstille - och de försätter inget ögonblick att släppa lös sin furiösa energi på lyssnaren. Utmattande är vad Endstilles Reich är.

Himsas Summon in Thunder bjuder på köttig metalcore med visst inslag av thrash.

One Cold Winter's Night är en liveplatta. Kamelot är ett band vars namn jag sett fladdra förbi i olika sammanhang. Det här är fläskig episk symfonisk metal exekverad av skickliga musiker.

Ruggigt bra platta med genomgående starka låtar - och Dio på sång. Rainbow lirar med ett självförtroende på Rising och levererar ett jävligt skönt sväng. Det här är en riktig partyplatta som gjord att förfesta till.

Nej, Ozzy är inte bara en halvkomisk tomte på MTV - han har gjort en jäkla hög skitbra musik också. På sitt debutalbum Blizzard of Ozz visar han detta tydligare än någonsin - "I don't know", "Crazy Train", "Suicide solution" och "Mr Crowley" är bara ett axplock av låtar från en skiva som dessutom har en Randy Rhoads i absolut kanonform.

Viking Metal tillhör inte det jag brukar sätta på hemmavid - men ska man göra det föreslår jag Turisas. Ostigt - javisst men ändå riktigt skickligt exekverat och väldigt välproducerat gör The Varangian Way till en stunds trevlig förströelse.

Nasumintervju

Min bekantskap med legendariska grindcore-bandet Nasum började med öronrensskivan Shift. Låtar som "Engine of death" och "Ett inflammerat sår" satte med sin ferocitet alla andra band i skuggan i fråga om aggressivitet och rent rens.

Lika stor glädje som upptäckten av bandet skänkte, lika stor var sorgen när gruppen valde att lägga ner efter sångaren Mieszko Talarczyks förtidiga bortgång i tsunamin. Bandet, genom trummisen Anders Jakobsson, har dock fortsatt hållt hemsidan öppen för fansens skull.

Anders, numera aktiv i blastande dödsmetallbandet Coldworker, ringde upp Tomzcek för en i mina ögon mycket emotsedd intervju som finns att läsa på Werock.

Shadows of the north

För undertecknad vars smak inom svartmetallen i bästa fall kan betecknas som mainstream är det skönt att ha tillgång till utmärkta bloggen Shadows of the north.

Vissa bloggar känns inte så där värst relevanta för mig personligen - kommer förmodligen aldrig att gå in på Blondin-Bellas om jag säger som så - och varför ska man göra det när man mycket hellre kan tillbringa tid på den helt till Black Metal dedikerade bloggen Shadows of the north?

Inte bara får man de senaste nyheterna från svartmetallens mörka värld - det ges länkar till höger och vänster, allt serverat av en skribent som verkligen brinner för genren.

Kanon helt enkelt.

The Formation Of Damnation

Efter 9 (!) år sedan senaste skivsläppet "The Gathering", ett monstrum till platta kommer Bay Area Thrashens stolthet TESTAMENT tillbaka med "The Formation Of Damnation".

För egen del ser jag mer fram emot detta skivsläpp än vad jag gjorde med IN FLAMES senaste giv, för är det något TESTAMENT gjort sig kända för på gott och ont är att på platta efter platta hålla sig till sin formel - jäkligt habil thrash metal.

Gårkvällens lyssning på bandets myspacesida av några av de kommande låtarna har inte direkt sänkt förväntningarna. Att bandet har tillgängliggjort hela skivan på detta sätt tycker jag, föga förvånande, är alldeles ypperligt. Dels visar det på att bandet uppenbarligen är stolta över materialet, dels att de verkar tycka, med rätta, att det verkligen var på tiden att släppa nytt material.

Och det låter verkligen som TESTAMENT - Chuck Billys mäktiga stämma, denna gång inte fullt så growlbetonad som på "The Gathering" pryder verkligen låtarna. Sen kan man ju inte komma ifrån att Alex Skolnick och Eric Peterson tryfferar musiken med sin rent bländande teknik. Plus att Paul Bostaph har återvänt till lägret istället för Nick Barker som säkerligen hade gjort ett förträffligt jobb, men drabbades av visumproblem.

Det är för tidigt att säga om "The Formation Of Damnation" är i klass med plattor som "The New Order", "The Gathering" och "The Legacy" men rent spontant känns plattan riktigt stark. Återkommer med ytterligare intryck i nästa vecka.

Frånvaro

Nä, bloggen ligger inte nere - tro inte det! Just denna veckan är jag inte särskilt mycket framför datorn, men desto mer bakom trummorna - därav den internetella tystnaden.

Lyssnartips

Svårt att hitta något bra att lyssna på? Surfa då in på Werock.se - där ligger det en hel hög nya recensioner.

A sense of purpose

Läsare av bloggen vet säkert med sig att göteborgsönerna i In Flames musik ligger skribenten varmt om hjärtat - nya skivan A sense of purpose har länge varit emotsedd. Frågan är - är den bra eller inte?

Att In Flames med nya given har i det närmaste totalt fjärmat sig från skivor som Lunar Strain och Whoracle med nya given tar inte många sekunder att konstatera. För mig som upptäckte bandet med i mina öron ypperliga Clayman kanske inte bandets utveckling behöver besjungas med så bittra ordalag som många har gjort med det mesta gruppen har släppt. Bandet struntar i vilket, och vi som lyssnare kan bara välja att följa med eller inte.

Att många recencenter har hyllat nya plattan har blivit uppenbart. Metalcentral skriver i sin 7/10 recension att,

Det råder ingen tvekan om att IN FLAMES har skapat ytterligare en listklättrare där deras förmåga att kombinera hårdhet med kommersiell gångbarhet lyser tydligare än någonsin, även om bandet åter igen i stora drag återupprepar den formula som utvecklades kring 2000-talets intåg.

Samma linje är Mattias Kling inne på i sin fyra plus recension i Aftonbladet där han iakttar att

Syftet är inte revolution, att störta eller att skaka om.
In Flames nionde studioalbum är snarare ett konstaterande. Ett kvitto på gruppens ställning huvuden över tänkta konkurrenter.

Martin Carlsson i Expressen (fyra getingar av fem) konstaterar här att

Albumets livsnerv, den allt i slutändan kretsar kring, vecklar på sant postrockmanér långsamt ut sig för att slutligen nå ett crescendo där In Flames blir ett metalliskt Radiohead. Det låter kanske också märkligt, men upplevelsen är väldigt äkta.

För mig blir det blandade omdömet att, visst plattan är långt ifrån dålig, men den är inte lika omedelbar som exempelvis Clayman eller Come Clarity. Det tog mig runt 15 genomlyssningar att nå fram till att det på A sense of purpose finns låtar som är riktigt riktigt bra, "Sober and Irrelevant" exempelvis. Men skivan behöver tid på sig. Låtarna kommer att växa än mer, men i skrivande stund konstaterar jag att gruppen trots allt har gjort skivor som jag personligen håller högre.

In Flames

Tillbringade en god stund av gårdagens kväll till att lyssna igenom In Flames kommande platta A sense of purpose via bandets myspacesida, och det enda jag kunde komma fram till var - vad lätt de gjort det för sig. Visst det låter bra, patenterad In Flames melodisk dödsmetall, men inget sticker ut och dessvärre låter det som om bandet går lite på tomgång. Detta var de första omedelbara intrycken, och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att tycka likadant om ett antal genomlyssningar.

Studioblogg plus lite annat

Gillar du falkenbergsgänget Sonic Syndicate som har varit uppvärmare åt i mina öron betydligt intressantare Dark Tranquillity rekommenderas ett besök på Werock där man kan följa bandets ansträngningar för att spela in ett nytt album.

Förutom detta kan man även gotta sig åt ett helt gäng konsertrecensioner, bland annat Opeth och HIM.

Ordvrängeri

Som skribent faller det sig naturligt att man gillar att läsa - i alla fall enligt mitt sätt att se det - och Nima Daryamadjs krönikor i Close-Up Magazine hör oftast till det jag ser fram emot i varje nytt nummer. Senaste krönikan blev inget undantag - det var längesen jag skrattade så gott åt en text.

Och annat är ju svårt när mannen med det bisarrt välansade skägget får ihop fraser som

"Tonhöjd: KORN har redan stämt ned strängarna så att de fladdrar som gubbtestiklar i styv kuling. Herman LI från Nintendometalbandet [*asgarv* ja jävlar i min låda!] DRAGONFORCE har i sin tur redan (med hjälp av Digitech Whammy-pedalens tonhöjningseffekter) förpestat världen med pipiga solon som låter som skapta av Onanismurfen, smurfvärldens svar på Yngwie Malmsteen."

Och, angående gutturalsång:

"Hur som haver slår inget det tidiga CARCASS, där gutturalsången lät som någon i färd med att spy upp köttfärs gjord på ett ruttet griskadavers röv som paketerats om på ett Icabutiksgolv."

Vad säger man; Världsklass!

Lite nya plattor

Ny månad - nya skivor på avdelning Hårdrock på Helsingborgs Stadsbibliotek.

- "My name is Ken Owen and I'm the definition of Heavy Metal". Yttrandet har satt sina spår och sitter kvar i huvudet sedan TV-programmet Diezel hade ett inslag om legendariska death-metal bandet Carcass. Konstigt nog har det dröjt tills nu som jag har börjat lyssna på bandet! Fast å andra sidan inser jag mer och mer att bandets återföreningsturné (dock med Daniel Erlandsson på trumpallen istället för Owen som drabbades av alvarlig sjukdom och är oförmögen att spela dessvärre) kommer att bli riktigt bra om man ska gå på låtmaterial. Heartwork delar fansen i två läger - i alla fall om man ska tro allmusic.com - men för egen del tycker jag att plattan är mumma. Feta riff över hela linjen är det som gäller från gitarrist Michael Amott (numera i Arch Enemy), och plattan är tung och brutal. Dessutom kopplar bandet på svänget lite då och då.

Om man tycker att man faktiskt kan vara med i fler än ett band kan man göra som Edguy's sångare Tobias Sammet - skriva en rockopera i 2 delar. Normalt sett är inte detta min kopp av te, men ta mig fan om inte The metal opera pt 1 och pt 2 är svåra att stå emot. Musiken är bitvis väldigt traditionell powermetal, men det som gör plattorna bra i mina öron är den svallvåg av gästartister som svallar över plattorna - Mikael Kiske kanske är den i sammanhanget mest kända. Varje sångare har en roll i operan och det finns en grundhistoria - men plattorna funkar lika bra rent musikaliskt om man vill strunta i denna. För en fullständig genomgång av gästartister se denna artikel från Wikipedia.

Candlemass behöver väl inte nån närmre introduktion - detta är klassisk doom-metal av ett av de bästa banden inom scenen. Candlemass tillhör inte banden jag brukar slänga på hemmavid, men det är ju närmast att betrakta som kardinalsbrott att inte ha minst en skiva av Edlings pojkar i beståndet.

Likadant är det med mannen till höger - oavsett om man gillar gitarronani på den nivå som Malmsteen ligger på eller inte; han är en jävulsk lirare på att bända strängar och Fire and Ice är inget undantag från denna regel - lååååånga solon a la en hårdrockens Paganini.

Mer ved på brasan

Gillar man som jag In Flames gör man sig en stor otjänst om man inte surfar in på Werock och läser Tomzceks feta intervju med stängbändaren Björn Gelotte.

Slänga ved på brasan

Om man vill kittla den där känslan av längtan tills dess att man får beskåda Iron Maiden i sommar rekommenderas det att man går in och läser Tomczeks recension av järnjungfruns konsert på Acer Arena i Sydney på Werock. Och när man ändå befinner sig inne på Werocks domäner kan man läsa om göteborgsmetallens spridande till Stockholm i BiblioteKarins intervju med Degradead.

Mäktigt

Omslaget till Testaments kommande platta The formation of damnation tillhör kategorin bland det snyggaste jag sett. Hoppas bara att musiken håller samma klass - bandet har ju en helvetes platta att följa upp The Gathering från -99. Detta faktum är ju också ganska otroligt - ska det verkligen behöva ta 9 år att göra en platta?