Gomorron! Idag stannar vi återigen kvar i 2006, det var trots allt ett mycket bra år för skivsläpp. För egen del år 2006 var jag 29 år, befann mig i Malmö, levde samboliv, konstnärsliv och caféer och barer runt Möllan-liv. Jag var också djupt förankrad i serietecknarscenen (dvs åkte på mässor, var redaktör för tidskrift, hade ateljé i gamla Mazettihuset, gjorde zines osv.) samt var ett ofta förekommande element i de feministiska kretsarna. Jag umgicks mycket med Adidasvänstern men förstod inte varför alla skulle envisas med att ha sportjackor när det fanns så mycket fint i hundra olika nyanser av svart. Numera äger jag själv två adidasjackor (den ena svart) så åldern har tagit ut sin rätt får man väl säga.
Det borde ha varit i samma veva som jag också pluggade genusvetenskap i Lund, antingen på B- eller C-nivå. Jag såg stora mängder zombiefilm, en fortlöpande tradition i livet. Med andra ord, en del har förändrats sedan dess och vissa saker gör det aldrig (tack och lov). Det var svårt att välja fem skivor i den här floran men here goes - all killers no fillers. Listan finns HÄR och längst ner.
Vi får börja med ANAAL NATHRAKH, en av livets stora kärlekar. 2006 släppte de plattan "Eschaton" och den är lite underskattad tycker jag. När vi pratar om AN så rör vi oss i ett landskap av idel bröt och stök även om skivorna sinsemellan har lite olika klangfärg. Men frågan är om inte "Eschaton" är en av de allra ilsknaste, punkigaste och brötigaste skivorna den här brittiska duon har klämt ur sig. Det är fullt ställ från början till slut och det går fort utav bara helvete. Ja, hjärtat smälter helt enkelt till klassikern Between shit and piss we are born.
Som nummer två river vi av en riktig vattendelare, DISSECTIONs "Reinkaos". Året är 2006 och Jon Nödtveidt har varit ute ur finkan i cirka två år och totalt gått ner sig i det satanistiska samfundet MLO (som senare blev Temple of the black light). Han har suttit på sin kammare och skrivit låttexter med antikosmisk numerologi och ockultism som tema och till detta finslipat ett sound som ska göra vissa fans svinförbannade och andra lite smått lyriska - det låter nämligen inte direkt som på de tidigare plattorna utan bra mycket mer bredbent rockigt. För mig var det här en klockren platta när den kom och den står sig fortfarande.
Något som också står sig mycket väl sedan nådens år 2006 är TOTALT JÄVLA MÖRKERs självbetitlade album med episka låtar som Samma jävla skit, Kall värld och Smärtgränsen. Den här skivan och den som kom innan - "Människans ringa värde" - är de skivor jag med råge lyssnat mest på av TJM. Älskar att de är så politiska, så kängpunksarga och att det genom hela alltet löper en sort black metal-vibe.
Sedan ska vi doppa tårna i en annan favoritgenre, nämligen den ständigt närvarande Stockholmsdödsen. Nicke Andersson fick en total geni-idé år 2005 och bildade bandet DEATH BREATH som 2006 släppte skivan "Stinking up the night". Gillar man dödsmetall, sväng och skräckfilm (vilket man ju obviously gör) så är det här ett helt givet band. Referenser till zombiefilm, Lovecraft och allehanda monster står på menyn och det jag också tycker är så skönt här är att det låter som att alla inblandade har oerhört roligt när de spelar. Det finns någon glädje i det som är svårslagen.
Sist ut är norska black metal-bandet LJÅ vars platta "Til avsky for livet" jag faktiskt höll på att glömma men som är så sinnessjukt bra att den till och med sparkar ut DISMEMBERs "The god that never was" som kom samma år som jag absolut hade tänkt ta med men efter lite kamp och huvudbry fick det bli norrmännen. LJÅ är ett annat ord för lie och musikmässigt är det traditionsenligt tryckande och ondskefullt med texter om döden, krig, Satan och sånt. Det ska dock sägas att jag inte grävt jättedjupt i var LJÅ står politiskt men jag hoppas det är på en bra sida.
Med detta sagt tar vi härmed helg som om det vore 2006!
/Susanne
