Efter drygt 4 timmar relativt töntig Clawfinger-möter-Faith-No-More-på-tyska så kände jag att allt det här var ett fatalt misstag. Tidig Megaherz testar tålamodet, jag hatar inte Clawfinger men de har svart bälte i att vara mediokra och töntiga. Inte något jag tycker man bör emulera, men det höll inte grabbarna grus från Eichenau med om. Men skam den som ger sig…
Bandet startades av Alexx Wesselsky (hukandes på bilden ovan), en profil inom NDH som vi kommer stöta på igen, och en grupp vänner som släppte demon Herzwerk (1995). Enligt gitarristen Christian Bystron ska de ha sugit rätt jävla hårt innan han gick med, kaotisk “fun punk” som han kallar det spelades där ingen riktigt verkade ha koll på vilka ackord som skulle spelas var.
Bystron och basisten Wenz Weninger gick med och styrde upp allt någon gång innan bandet släppte sin första riktiga skiva, Wer Bist Du? (1997). Det är rätt mycket rap-metal och Wesselsky kör på den tried and tested djupa mansrösten som är ett måste för NDH och…ja, inte mycket annat. Han är rätt odynamisk och enformig. Rap-metal åsido så finns det en stora vilja att prova saker musikaliskt i sann Faith No More anda som är intressant. Inte precis bra, men intressant.
Noel Pix hjälpte till med att programmera och spela synth/keys på skivan och blev sedan en fullvärdig medlem på gitarr och synth inför Kopfschuss (1998), Himmelfahrt (2000) och Herzwerk II (2002). Vid den här punkten var jag inte speciellt övertygad. Inte mordiskt äcklad av vad jag hörde, men oerhört oinspirerad och uttråkad. Det maler liksom på utan någon direkta intressanta ändringar förutom en viss…ska vi kalla det tjocknad i sound som för tankarna till NU-metal runt samma tid.
Tur i oturen så lämnade Wesselsky och Pix 2003, anledningen sades vara meningsskiljaktigheter om vilken riktning bandet borde ta stilmässigt i framtiden. Deras nya projekt, Eisbrecher, kommer vi titta på ingående i en framtida lista. Vad jag kan se så är bandens relation god, de verkar marknadsföra varandra på sociala medier etc. Alles gut in der Haube.
Megaherz står då alltså utan några grundmedlemmar kvar, Theseus tyska industrimetalband. Bystron och Weninger kör på och rekryterar en ny sångare vid namn Mathias Elsholz som bidrog med bakgrundssång på Himmelfahrt. De spelar tillsammans med en av bandets många trummisar (5 under de första 12 åren, 9 totalt) vid namn Jürgen Zink in 5 (2004). Det är som att solen gått upp och molnen klarnat, allting bara klickar. Ljudbilden blir bättre, låtarna catchigare med stora refränger och Elsholz är en mycket mer dynamisk sångare; han kan sjunga väldigt fint rent, göra djupa NDH-rösten och även väsa på ett väldigt roligt sätt. Dynamik, gott folk, något jag personligen uppskattar djupt även om det är lite svårdefinierat. Det är inte Mr Bungle, total schizofreni med Mike Patton på Gott weiß es nur. Men det händer något åtminstone, lite små variationer som suger in mig.
Jävligt synd då att Elsholz bara spontant lämnade bandet 2005. Enligt Bystron i en intervju med ett ryskt fanzine från 2005 var det helt oväntat och satte rejäla käppar i hjulet för bandets utveckling. En turné fick ställas in och det tog hela 4 år innan man släppte uppföljaren Heuchler (2008) med nya sångaren Lex Wohnhaas och trummisen Jürgen Wiehler (bandet har haft 3 trummisar som heter Jürgen, vad är oddsen). Här går bandet in i en sort av renässans som de, enligt mig, befinner sig i än idag. Skivorna Götterdämmerung (2011), Zombieland (2014), Komet (2018) och In teufels Namen (2023) är alla perfekta NDH-skivor. Jag KUNDE inte sluta lyssna på dem. Ingen underdrift att förarbetet till den här listan består av två väldigt distinkta delar: Wesselskys era vilket tog 3 veckor att ens lyssna igenom och sen 2 dagar spenderade på att utan avbrott lyssna på bandets material post-2004, och jag är ännu inte trött på dem.
Vi snackar inte finkonst här men det är något med deras approach som får mig att känna att jag önskar att alla band ansträngde sig så mycket som de gör. De har en väldigt rik ljudbild, dynamiska låtar där det testas lite olika saker utan att tappa sin egna stil. Exempelvis mellanspelet på Kaltes Grab som kändes lite som något från en In Flames eller dylik Göteborgs melodisk dödsgrupp med gitarrstämmorna följt av ett litet breakdown med dubbelkaggar. Kontrastera det med en väldigt synthig Himmelstürmer eller Heldengrab som är ren elektronisk dansmusik och sen Heuchler som är ren NDH-tunggung. Wohnhaas är en alldeles ypperlig sångare för ändamålet, han har den djupa men med en viss hes karaktär emellanåt som är unik inom genren (av det jag hört åtminstone) och han klarar att skrika lika bra som han kan dra en bra powerballad.
Jag förstår att det inte är för alla, smaken är såklart som baken. För den oinvesterade låter det säkert som olika nivåer i helvetet, tysk industrimetal som tysk industrimetal. For my money så är Megaherz det näst bästa NDH-bandet jag hört. De är ett relativt litet band i ren popularitet, med en bråkdel av de andra bandens lyssnare (bortsett från Stahlhammer som ingen bryr sig om). De har en mindre än en procent av Rammsteins lyssnare på streamingtjänster (inte världens barometer för popularitet nödvändigtvis, men men) vilket är oerhört synd.
De har till och med hälften av den töntiga Rammstein-spinoffen Emigrate där Richard Zven Kruspe får släppa lös sina allra mest lökiga idéer. Förjävligt tycker jag, men att bandet lyckas låta så stort och dyrt verkar komma av att Bystron själv producerat och spelat in skivorna från och med Heuchler. Det är en bedrift, sannerligen, och jag hoppas att även framtida släpp kommer hålla samma nivå.
Den här listan blev lång som utav bara fan, som med Oomph. Vad ska man göra när man får smak för något, det var nog den svåraste listan att klippa ned.
I nästa lista kommer jag att titta närmare på den näst mest populära gruppen som genren avlat fram: Unheilig. Det lär bli…intressant, då Unheilig verkar ha ett spann från industrimetal till total pop rock redan från början blandat med goth och electronica. Det lär bli mycket mer synth än vi redan sett, och det säger en del.
Auf wiedersehen
//Herr B
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar