Från sjukbädden skriver jag följande: Stahlhammer är inte jättebra.
Åtminstone inte den halvan av katalogen som finns enkelt tillgänglig. Bandet grundades 1992 någonstans i Österrike av Gary Wheeler (sång) och Michael Stocker (trummor). De fick snart tillskott från Thomas Schüller på gitarr och Peter Karolyi. Oklart om det är denna lineup vi ser på bilden ovan. Dessa 4 släppte 1995 Killer Instinkt och blev snabbt “kända” i Österrike och Tyskland för sin cover av Another Brick In The Wall, Pink Floyds gamla dänga. Alltid ett gott tecken när ett band blir känt för att spela andras musik, men den första skivan är faktiskt allmänt sett rätt cool. De får nog klassas som de mest tekniskt skickliga musikerna vi kommer se i den här serien av listor, speciellt Stocker är riktigt vass. Tight som fan och ett bra komplement till Schüller på gitarr. Lite som en annan väldigt tight duo, bröder till och med, som förevigade sig under samma tid. Fast nä, det är inte lite likt. Det låter fan precis som de saliga bröderna Abbott från Pantera.
Ja ja, ska man kopiera så kan man lika bra göra det från någon som är sjukt duktig. Produktionen är också en stor del i det hela, det är lite “we’ve got Pantera at home” vibbar där det inte låter speciellt rent men de fick fan till rätt frekvenser. Och jag älskar o-ironiskt deras bas-sound, det är fan vidrigt. Även det påminner rätt rejält om Rex Browns sound från Pantera, sörjigt och fint. Tycker dessutom mycket mer om Gary Wheeler än Phil Anselmo. Pantera har alltid känts som ett band som är bra trots Anselmo. På det stora hela, en positiv upplevelse från Killer Instinkt. Vettefan om jag skulle ens kalla det NDH? Vi har väldigt lite syntar i sikte, om ens några alls. Men Pantera inspirerade i princip alla NDH-band så låt gå för det. Vid den här punkten var jag riktigt taggad på att lyssna vidare.
Wiener Blut (1997) är…en intressant uppföljare, så kan man väl beskriva det. Vi har bytt sångare till…ett ögonblick…Georgij Alexandrowitsch Makazaria. Säg det 3 gånger snabbt. Det är svårt för mig som basist att bli riktigt arg på skivan för här finner vi de snyggaste och coolaste basslingorna vi lär höra i hela genren. Men de har av oklar anledning bestämt sig för att anamma ett typ…Korn-sound? Pantera var väl passé antar jag, de behövde innovera och kopiera någon annan. Det går ju sådär minst sagt, och ni får alla genomlida med mig när de gör en rap-metal cover av en Will Smith-dänga. Det är ungefär så pinsamt som det låter. Inte en speciellt övertygande uppföljare, vilket är synd för om man klippt Fresh Prince och ändrat om produktionen lite så att det var…säg mer som Faith No More fast på tyska så hade jag verkligen gillat vad de försökte sig på.
Feind Hört Mit (1999) är dock inte frälsningen man hade hoppats på. Schüller drog och in kommer Conrad Schrenk, och han…är inte lika bra, eller åtminstone inte lika bra på riff. Produktionen har blivit ännu kladdigare och det är nästan lite påfrestande att lyssna på vissa låtar. Det finns 2 covers på skivan, båda av den österrikiske artisten Falco. Conrad hade visst lirat med Falco fram till dennes död 1998. Liten värld, eller bara ett litet land. Enligt en någorlunda pålitlig (och självgod) text från Nuclear Blast så spelade Karolyi i Wiener Staatsopernballett, en av världens främsta balett-danstrupper och att Stahlhammer genom den kopplingen dessutom spelat på någon balett…gala, event jag vettefan vad man säger.. Det förtydligas aldrig om gossen då var dansare eller spelade, men det går ju att uttyda att de har gott om talang. Det kanske ska låta som det gör? Överlag ett “naeh” och “för helvete”. Kläm till med ett “skärp er för fan” också när vi ändå är igång.
Och med det så har vi faktiskt inte så mycket mer att utforska. Det verkar som att andra halvan av bandets katalog är fast i någon laglig limbo. Vi har dock 2 låtar från fjärde skivan, Eisenherz (2002) (vilket är vad bandet var tänkt att heta i början). Gary Wheeler är tillbaka och någon snubbe som heter Niko Stössl har plockat upp gitarren. Produktionen är fortfarande inte super, så det är väl ett stilval antar jag.
Jag är kluven till bandet i helhet, de tilltalar lite på samma vis som Faith No More gör. De kan liksom bryta en sjukt tråkig låt med en sitar eller något liknande. Jag tror inte att den burkiga produktionen tjänade dem speciellt väl då det är svårt att tyda vad som väldigt tydligt är en stor musikalisk skicklighet och vilja att prova saker. Var också vaksamma om ni själva skulle försöka söka upp bandet, då det även finns en Stahlhammer-grupp som specialiserar sig på klezmer-musik. Det tog lite för lång av en klezmerfylld musikvideo innan jag tänkte "det här är nog inte samma band."
Nu är jag snurrig av influensan och tysk rap-metal. Nästa gång kommer vi titta på Megaherz, förhoppningsvis utan rappande tyskar men vem fan vet längre.
Auf wiedersehen
//Der junge B
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar