Mina listor på den här bloggen verkar svänga mellan två ytterligheter: obskyr black och doom metal å ena sidan, och mäktig gammal heavy metal å andra sidan. Idag blir det det senare, där MÄKTIG närmast är en underdrift. Fem superstora band, fem episka rökare som är så bra att man svimmar. Nu kör vi.
Börjar med QUEEN, vars kredibilitet som hårdrocksband inte bör ifrågasättas, åtminstone inte vid de lite för få tillfällena de kände för att lägga i den växeln. Och de blev nog aldrig mer storslagna än på The Prophet's Song från A Night at the Opera (1974) - en skiva som ju är lite mer känd för en viss rapsodi några spår senare på B-sidan. Nåväl, frågar ni mig peakade Queen prick här. Märkligt band, som lyckades skriva både världens bästa och världens sämsta låtar.
Till Tyskland nu då, som ju briljerat non stop vad gäller episk, mäktig, storslagen, etc, heavy metal sedan, jag vet inte, Wagner kanske. Men gammal är äldst, och SCORPIONS - som snart firar 60 år som band, vansinnigt nog - skapade med Fly To The Rainbow (titelspåret från deras andra fullängdare 1974) världens i särklass bästa låt. Bara lyssna på gitarrslingorna vid 2:45! Det här var Uli John Roths debut i bandet, och gud vad han visade vart skåpet skulle stå.
Nu har vi nått regnbågen, och hittar där en till av världens bästa låtar: Stargazer, från "Rainbow Rising" (1976). Dio, Cozy Powell och Ritchie Blackmore i toppform, en tung men atmosfärisk saga om en arrogant trollkarls fåfänga tornbygge sett ur en plågad slavs synvinkel - we built a tower of stone, with our flesh and bone... Och Martin Birchs produktion är perfekt. Lyssna på trummorna! Herregud!
På tal om band som inte behöver någon introduktion så är jag inget stort fan av LED ZEPPELIN. Inte alls faktiskt, jag lägger dem snarare i "mest överskattade bandet"-kategorin, i synnerhet då jag har väldigt svårt för vit blues. Men! Liksom Queen kunde de, om de ville, med alldeles för ojämna mellanrum. Case in point: Achilles' Last Stand, från 1976 års "Presence". Här framförd live 1979, precis på slutet av bandet - ser ni hur utmärglade de är efter ett årtiondes dekadens?
Ett band jag egentligen inte har någon större relation till, men det är en fet låt: WISHBONE ASHs The Pilgrim, från 1971 års "Pilgrimage". Att kalla Wishbone Ash "superstora" är väl att ta i, men om ni lyssnar så fattar ni. Det låter egentligen mer som tidiga YES, fast utan synthar - mer prog än hårdrock. Men gränser betydde ju inte så mycket på den tiden.
Vi sa fem rökare men jag ljög: japanska FLOWER TRAVELLING BAND måste med! Kamikaze, "Made in Japan" 1972! Oj oj oj vilka riff, vilken sång! Föregångaren "Satori" må vara det mer hypade albumet, men jag gillar Made in Japans mer hitbetonade stuk,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar