Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!
Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen.
Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer.
Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med...
BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.
Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...
DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.
Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?
Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.
Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.
Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!
Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar