Det var faktiskt inte så här det skulle bli. Jag lyssnade på flera olika band och låtar: Lamb of God, System of a Down, 90-tals In Flames, Protest the Hero. Så kom jag till Mastodon och la till en låt…sen två låtar…sen fyra och så vidare. Det var inte lönt, ingen annan kunde leva upp till deras nivå. Bill Kelliher och Brent Hinds är magiska nissar, små trollemän som välsignar oss med sjuka riff när de känner för det.
När jag tänker på Mastodon och hur jag skulle beskriva dem så tänker jag alltid på termen gubbmetal om gubben var en shaman som levt i tusen år. Trots att bandet är 20 år yngre än Metallica och dylikt så känns de som äldre, visare och mer mogna. De har i 25 år släppt bara fantastisk musik, proggigt men ändå medryckande och sjukt tungt. Det har blivit mer lättlyssnat i senare tid men aldrig utan att tappa sina rötter. Om någon frågade mig vilket band är bäst, som gör mest imponerande musik enligt mina öron, så är svaret lätt Mastodon.
Vi kör kronologisk ordning och börjar med Mother Puncher från Remission (2002). Som med alla deras låtar kan vi hoppa till godtycklig punkt i låten och hitta ett riktigt fett riff, men vi håller oss till första riffet här, så sludgy att man bara måste gunga med. Och kanske ge morsan en snyting.
Leviathan (2004) är näst upp, och vi kör Iron Tusk och riffet som börjar vid 1:58, och som med Motherpuncher är det gammal hederlig sörjig chug som gäller. Underbart.
Från Blood Mountain (2006) har vi 2 låtar, Circle of Cysquatch och Crystal Skull. Från Cysquatch är det outrot som börjar runt 2:15. Dissonant, knepigt takt och råtungt. En undermedveten grimas hänger med varje gång jag anländer till den delen. Från Crystal Skull är det mellanspelet som börjar vid 2:00, där Scott Kelly gästvrålar över en massa chuggande. De har några liknande riff i olika låtar och de är lika kul varje gång.
Från Crack the Skye (2009) kommer vi ta två riff från eposet The Last Baron. Det första är en proggig liten snutt vid 6:45, ren gitarrmässig tungvrickare som de är så bra på. Troligtvis är det Brent i sin redneck drogpsykos som kommer på dem givet hans country och bluegrassbakgrund. Nästa riff kommer vid 8:18, ännu ett knepigt prog-riff som jag vet är lite ökänt för de som försöker lära sig spela Mastodon, definitivt jävligt udda.
Vi hoppar fram till Once More Round The Sun (2014) och börjar med Chimes at Midnight, där det är riffet vid 1:08 som gäller. Tillbaka till grimaserande drop A sörja, funkar perfekt med Troys skrikande. Riff 2 är från Ember City där det är intro-riffet som gäller, väldigt catchy och kul att spela. Speciellt snyggt när stämmorna börjar halvvägs.
Från deras senaste alster, Hushed & Grim (2021) är det första låten Pain with an Anchor och dess outro som börjar vid 3:47. Det är sjukligt tungt, speciellt med Branns trummor och de atmosfäriska överdubbningarna. En av deras absolut bästa sekvenser tillsammans med sista låten på listan, More Than I Could Chew, där det åter är outroriffet som gäller. Här är det inte så mycket om att det låter svintungt eller att det är kul att spela, utan kompositionen är bara så oerhört vacker. Både med Branns sång över eller sen Brents vilda känslofyllda gitarrsolo så har det en speciell stämning som ger mig gåshud varje gång jag hör det.
Jag har länge drömt om att kunna spela och komma på grejer lika coola som gossarna i Mastodon, och hoppet är ju det sista som överger en. //Herr B
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar