Tro det eller ej men idag blir det NYHETER med Rockkorrespondent Horton Botelius, som kanske eller kanske inte syns nedan på rockmusikens livsfarliga frontlinjer, redo för kontrovers (skriva om samma jävla band varje gång, med andra ord).
Fredagen 28/8 släppte Mastodon sin första skiva utan den framlidne Brent Hinds, Marrows Deep. Bandet har rekryterat den evigt pisstråkige fusionshreddaren Nick Johnston på gitarr och João Nogueira på keyboard och synth. Jag har lyssnat igenom hela skivan 3 gånger sedan dess, det är ungefär vad jag orkar. Det är syrefattigt, okryddat, tradigt i ordets sannaste bemärkelse. Med enbart några få undantag finner jag mig mest uttråkad av vad jag hör. Den enda låten som känns någorlunda fräsch och nytt för bandet är Moth And Bone, Golden Spires är helt ok och tung som fan och The Vanishing med ett rådistat intro av ingen mindre än Geezer Butler är lite kul pseudo-Sabbath tribut med Brann som kör “Planet Caravan” sång genom en Leslie-högtalare.
Om man ser dokumentären bandet släppte för någon månad sedan så blir det väldigt uppenbart att ingen var lycklig på väldigt, väldigt länge i bandet. Brent var svår, som de mest kreativa oftast är, och att låta en person sänka stämningen i gruppen är ingenting som är hållbart. Detaljerna kring det hela får ni se själva i dokumentären, det är lite för mycket för att skriva om här, men Brent lämnade gruppen på fläcken under ett bandmöte, snudd på en intervention där de andra ville ge ett sista försök till att fixa dynamiken i gruppen. Brent var en så kallad free spirit, en vildpojke som levde livet precis som han ville fullt ut. Jag har inte fått intrycket av att det handlade om riktigt missbruk, mer att de andra 3 “växte upp”, skaffade familjer och ville ta bandet på större allvar och Brent lämnade aldrig de där tidiga åren med fester hela natten och att bara göra vafan man vill. Det är ett rent under att det höll så länge som det gjorde.
Med allt det sagt så klandrar jag inte grabbarna för att de gör vad de tycker känns rätt just nu, stämningen i bandet verkar väldigt god. Jag finner bara musiken oerhört oinspirerande och snudd på generisk. Jag lägger de Brent-tunga låtarna Aqua Dementia, Divinations och The Beast som kontrast så får ni själva bilda en uppfattning.
Onsdagen 26/8 hade Ghost: 2 Big to Rig premiär på bio. Inspelningen är från 2 kvällar i Mexico City förra året på samma turné som jag såg i Malmö. Tobias Forges senaste vansinnesprojekt till film, Rite Here Rite Now, var en sån fruktansvärd upplevelse med ett försök till att ha ett riktigt manus och sketcher, den allra värsta mitt när de återupplivar en zombie-påve som spelar ett saxofonsolo. OFÖRLÅTLIGT, fruktansvärd smörja. Och det verkar Forge själv ha insett, för det här var en alldeles utomordentligt normal konsertfilm. Välinspelad, det enda att påpeka var ljudet som var lite ojämnt. Men vilket spektakel det är.
Min relation till bandet har varit komplicerad i snart 10 år, från att vara ett superfan till vagt optimistisk till renodlad bittert medlem av det äldre gardet som bara fnyser åt allt nytt. 2014 stod jag på Liseberg och såg dem första gången och drömde om vad dessa mysteriska myssatanister skulle hitta på om 10 år. Svaret blev besvikelse, en långsam nedgång till något mer likt en folkfest än satanistisk ritual.
Men hur bitter jag än blir så är jag en sucker för en bra show, och folkfesten värmer mig inombords ändå. Jag ser dem alla chanser jag får, oavsett om jag hatar alla de nya låtarna så har jag alltid roligt och filmen erbjuder mig en mindre dos dopamin så jag står mig till nästa gång. Tobias Forge har utlovat ett sabbatsår eller två så att han kan spendera tid med sina barn och skaka fram lite ny kreativitet. Inte oväntat, karlen har slitit hårt i 15 år för att ta Ghost till den nivå de är på nu. Hoppet lever om att denna paus kanske kan skaka loss lite av det som gjorde de tidiga skivorna så speciella.
Slutrapporterat,
Horton Botelius
