Förra veckan besökte vi året 2006 tillsammans med Martin och nu är det tyvärr så att redaktionens tidsmaskin har gått sönder. Så vi håller oss kvar. Trist. Men! Tur för er har jag och Martin ganska olik musiksmak så jag tänkte bjuda på mitt årsbästa 2006! Både saker som gick varma då och saker jag upptäck i efterhand.
2006 var jag 17 år, bodde i Höganäs i nordvästra Skåne och
spelade gitarr i banden Harassed (punk) och En värld i ruiner (grind). Jag blev
vegetarian, åkte skateboard och pallrade mig dagligen iväg till
teknikprogrammet på kullagymnasiet där jag hade en kool lärare i dataämnena som
också gillade Danzig lite för mycket. Rock against Bush-plattorna som Fat Wreck
släppte gick fortfarande varma, jag prenumererade på Close-up och
förhandsbeställde Refused are fucking dead DVDn på birdnest.
Men skit i det nu, jag hittar ingen bild på mig själv från
den tiden men vill ni sno stilen kan ni testa baggy Carharttbyxor, Vans och en
oversize tisha med logga från valfri skateboardleverantör på. Nu kör vi!
Listan hittar ni HÄR.
Jag minns inte om vi hade börjat dela replokal med helsingborgsbandet ACAPULCO än eller om det kom lite senare. Däremot minns jag att vi var på efterfest hemma hos deras polare biffen efter en av alla spelningar vi gjorde ihop och där drog gitarristen och sångaren Peter på History Stranglers av THE BRONX. Sedan dess har låten varit med på diverse spellistor som pumpas när jag utövar diverse former av fysisk aktivitet. The Bronx har varit uppe på tidigare listor och är ett guldband av rang. Jag sprang på sångaren Matt på en Black Lips spelning på Plan B för några år sedan, Bronx spelade dagen efter i Malmö, och han var otroligt trevlig.
Jag har alltid varit intresserad av ljuddesign och produktion och det är en illa dold hemlighet att jag gillar skrammel. Det få vet är att jag också gillar maffiga, köttiga produktioner och en sådan som gjorde ett stort intryck på mig var No Heroes av CONVERGE. Jag hade hört dem tidigare men det känns som att de tog en ny riktning med denna platta. Den är fortfarande meckigt och kaotiskt men herregud vad bra det låter och de senaste 20 åren känns lite som olika varianter av den. Och jag klagar inte. Produktionen står bandets gitarrist Kurt Ballou för och nu när jag tänker efter kan det bli så att vi kommer djupdyka i hans produktionskatalog i en kommande lista.
På tal om produktion. Vi snabbspolar lite (vi glömmer det där med tidsmaskinen, de finns trots allt inte på riktigt) och flyttar oss till ett parkeringsgarage på Värnhem i Malmö. Oj, nu blir det mörkt tänker ni men nä, vi hade en jättefin replokal där med ett litet pentry och allt. Där hade vi en studiodator med referensskivor som vi lyssnade på när vi spelade in. En av dem var The suffer and the witness av RISE AGAINST från 2006. Det är en skitskiva så den struntar vi i. En annan var Our darkest days av IGNITE och det är en banger som håller än. Jag vet faktiskt inte varför vi hade den som referensskiva för produktionen är det inget märkvärdigt med. Sången är lite av en vattendelare men jag är ett fan. Musikaliskt drar det lite åt skatepunk fast tyngre.
En debutant som gick varm är CEREMONY som levererade snabb, skränig HC innan det blev mer experimentellt och intressant. Men en käftsmäll är aldrig fel låten Living Hell från plattan Violence Violence lämnar ett fint avtryck. 13 låtar på lika många minuter. En polare har vinylen och både A och B-sidan är identiska med plattan i sin helhet. Det tycker jag är kul.
RAISED FIST släppte Sound of the republic som gick varm
hemma i pojkrummet, SKITSYSTEM upptäcktes genom Stigmata och GOVERNMENT WARNING släppte världens bästa platta NO
MODERATION som går varm hela tiden men det är en annan klassiker som får
avsluta listan.
The things we carry av Bostons HAVE HEART är en upplevelse på 26 minuter, fördelad på 11 låtar som alla borde få ta del av minst en gång i livet. Producerad av Bill Stevenson (Descendents, Black Flag m.fl.) har den otroligt mycket punch. Kanske inte riktigt lika bra som uppföljaren Songs to scream at the sun (producerad av Kurt Ballou, känd från några stycken ovan) men jävlar vilken skiva. Om det faller i smaken kan jag rekommendera sångaren Pat Flynns nya band FIDDLEHEAD som drar mer åt post-punk hållet. Om krig och regn känns 90-tal skriker detta omslaget mitten av 00-talet.
På återseende och vi hoppas att näste skribent får ordning
på tidsmaskinen (för den finns visst igen nu).
/Oskar S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar