Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 1

 Gott folk!

Äntligen, ja äntligen, är det dags att ta tag i det kanske mest ångestfyllda och trevlighetsframkallande av värv: vilka skivor är det som kan komma ifråga för årsbästalistan 2020? Detta år som kommer att gå till historien som det minst konsertstinna året någonsin har resulterat i att skivproduktionen har legat på en helt fantastisk nivå. Jag kan faktiskt inte minnas när jag hade så pass många skivor som kan komma ifråga för min årsbästalista - och då är vi inte i mål än. 

Kära läsare, vi kör!

"Endarkenment" av ANAAL NATHRAKH

Vi klarar av det förväntade direkt känner jag. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH är ju väl känd vid det här laget, och "Endarkenment" förstärkte denna känsla på ett magnifikt sätt. Jag tycker att detta är en skiva som placerar sig som en av de bästa, kanske den bästa, som bandet gjort. De uppfyller alla förväntningarna, plus en hel del till med ett låtmaterial som har fått mig att uppleva eufori på ett högst påtagligt sätt. Att ett band med så pass små förändringar fortfarande kan leverera musik med stigande nivå är helt fantastiskt. 

"The Sanguinery Impetus" av DEFEATED SANITY

Ytterligare en smocka till skiva från ett band som ständigt utmanar sina lyssnare. DEFEATED SANITY är ett band som fascinerar mig sedan många år tillbaka, och "The Sanguinery Impetus" är en skiva som sticker ut i bandets redan oerhört imponerande diskografi. Att kunna lira teknisk och brutal dödsmetall som gör mer än bara visar på ekvilibristik på instrument är det som särskiljer de verkligt bra banden inom genren - och DEFEATED SANITY framstår vid sidan av band som PORTAL och ULCERATE som de främsta banerförarna för denna typen av musik. 

"Palimpsest" av PROTEST THE HERO

Utan tvekan en av de mäktigaste skivorna från 2020. Att PROTEST THE HERO alltid har haft stora ambitioner med sin musik, och på "Palimpsest" infrias i stort sett alla önskemål jag haft på bandet. Dels är det texterna som driver skivan framåt - PTH har alltid varit ett politiskt intresserat band, och de gångna 3 åren med Donald Trump som den sämsta presidenten någonsin i USA:s historia har sannerligen givit bandet rejält med bensin att hälla på elden. Samtidigt har bandet skrivit musik som är lika himlastormande högtflygande som den väldigaste av örnar. 

"Rex" av VAMPIRE

I min recension av "Rex" skrev jag att bara faktumet att jag gillar introt på skivan - något jag ytterst sällan gör - säger något om hur sanslöst fantastisk den här skivan är. VAMPIRE är ett magiskt bra band som bara har vuxit för varje skiva, och "Rex" är deras bästa hittills. Bandets träffsäkra känsla både för hur thrash metal lät när den var som bäst, och likadant med dödsmetallen, men samtidigt känns så vitala som de gör är en kvalitetsstämpel av stora mått. Allt smälter här samman - produktionen, låtmaterialet och medlemmarnas insatser på sina instrument - till en av årets bästa skivor. 

Gomorron!

I dagens lista ska vi kika närmre på vad black metal-världen har haft att förtälja under november månad. Både det ena och det andra visar det sig. Vi kör!

Först ut är genibandet AZARATH från Polen som har släppt det helgjutna albumet "Saint Desecration". Från det har jag valt låten Sancta Dei Meretrix som är en veritabel smocka rätt i plytet av det slag som bara kan frambringas om man spelar metal som kikar ungefär lika mycket i backspegeln som den gör framåt. Det här är både nydanande och old school på samma gång men det som riktigt sätter sig fast är kväk och kräk-ljuden runt 1:20 in i låten. Smälter inte era hjärtan av det då vet inte jag vad ni är gjorda av. 

VARDE härnäst. VARDE spelar en något mer nedstämd och eländig black metal än föregående band och gör det med den äran. På nysläppta fullängdaren "Fedraminne" får vi oss en rejäl portion norsk folklore med texter och tematik tagna från diverse norska poeter verksamma under 1800-talets andra hälft. Jag har valt midtempo-eposet Halvdan Svarte som är lika delar monotont malande som atmosfäriskt luftig. Fem av fem lusekoftor!

Tredje bidraget i listan står finska YMIR för. YMIR har funnits som band sedan 1998 och sedan dess släppt enbart två demos och så drämmer de plötsligt till med en fullängdare denna månad. En självbetitlad sådan kan tilläggas. Medlemmar Lord Sargofagian och Vrasjarn har spelat i namnkunniga band så som BEHEXEN och HORNA och det hörs direkt att här har vi med gamla strävsamma rävar att göra. De vet nämligen precis hur man vill ha sin finska metal; liksminkad, häxvrålande och utan krusiduller samt spetsad med både en och annan snöbeklädd gran.

Lite mer brötigt och introvert med listans nummer fyra. ÔROS KAÙ släppte albumet "Imperii Templum Aries" redan i mitten av juni men vinylutgåva samt split med PRECARIA släpps under november och därav hänger de med i dagens lista. Ritualistiskt och mörkt är ledord för detta gäng från Bryssel som har haft den goda smaken att namnge (och eventuellt åkalla) sju olika demoner från helvetet (Shax, Zepar, Belial, osv.). Låt åtta är en Pink Floyd cover - Set the Controls for the Heart of the Sun men det må vara hänt. På omslaget återfinns demonernas sigill illustrerade och om man inte tycker sådant är fränt tror jag bestämt att man ljuger.

Sist ut denna fredag är MAVORIM som på det senaste gjort en split - "Iudicium Ultimatum" -med bandet AD MORTEM. Med låten Tod Und Teufel tycker jag att de får till den där perfekta balansen mellan black metal och filmmusik. Det är en hel del mangel men också smäktande nostalgiska ljudmattor av det slag jag själv är väldigt svag för. 

Med detta tycker jag att vi knäcker helgens första eller kanske andra kalla öl och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 48: November släcker ljuset

Fredagslistan 2020, vecka 47: Kan man räkna himlar?

 Gott folk!

Jag tycker att fler band borde ha den goda smaken att, som COUNTLESS SKIES, inleda skivor med vågskvalp. Det menar jag helt uppriktigt. Det är så sjukt lugnande att jag nickar uppskattande varje gång det händer. 

Dagens band, eller snarare veckans, för fy satan i min lilla låda vad jag har lyssnat på "Glow" som kom för ett antal veckor sedan under veckan som gått. Jag kände till bandet sedan innan, men hade liksom tappat intresset för vad de gjorde. Men så läste jag recensionen av bandets senaste på Angry Metal Guy, och vips var mitt intresse väckt igen. 

Och jag ångrar verkligen inte att jag lyssnade. Redan i första låten Tempest, så insåg jag att detta är så jävla bra. Bandets musik är absolut inte nydanande melodisk dödsmetall på något sätt, men hantverket, gott folk! Plus att när basisten Phil Romeo släpper på rensången en bit in i den låten, ja, då höll jag på att smälla av. Hans stämma går inte av för hackor. 

Att bandet älskar sitt OPETH och sin Devin Townsend klagar jag inte heller på. Jag tror ni kommer fatta när ni hör det, haha!

Ja, ni begriper att detta är en sådan fredagslista som består av en enda skiva. "Glow" är helt enkelt för bra för att inte uppmärksammas på detta sätt. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 47: Kan man räkna himlar?

Fredagslistan 2020, vecka 46: Fredagen den 13:e

 Goder afton!

Min plan för dagens fredagslista var från början att bara rakt upp och ned avhandla det trivsamma nysläppet från finska bandet DARK BUDDHA RISING men sedan slog det mig att det faktiskt är fredagen den 13:e idag och eftersom vi tyvärr försummat Halloween-temat i år i fredagslistan så är det hög tid att vi helgar åtminstone denna 13:e fredagsafton med någon form av skräck. Således blir dagens fredagslista en tudelad historia, dels en favorit i repris från förra året som är fullmatad med skräckfilmsmusik och dels ovan nämnda finska hjältar. 

Vi börjar med DARK BUDDHA RISING som är en skolboksuppvisning i hur ockult sludge låter när den är som bäst. Att fullängdaren Mathreyata innehåller fyra låtar och klockar in på totalt 43 minuter ger en fingervisning om tempot är. Som att skrida runt i tjära på ett ungefär. DARK BUDDHA RISING är en ny bekantskap för min del men känns redan vid första anslaget som ett ambitiöst band som inte skojar bort varken dedikation, sinnesstämning eller känsla för ritualism. Fem av fem solstolar från mig och en genomgripande känsla att jag snarast bör kolla upp den övriga diskografin med tanke på att de varit aktiva sedan 2007. Första delen av fredagslistan blir således:

Fredagslistan 2020, vecka 46: Dark Buddha Rising - Mathreyata

Och del två är som sagt en favorit i repris från förra året där ni med gott mod kan låta öronen vila till idel bra skräckfilmsmusik. Herrn på bilden här ovan ger en fingervisning om innehållet. 

Fredagslistan 2019, vecka 44: Every day is Halloween

Med detta önskar jag er en synnerligen bra helg. På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 45: Majestätisk musik!

 Gott folk!

Konstig vecka på jobbet över - vi har stängt ner Helsingborgs bibliotek något, och jag har inte jobbat lika många pass i yttre tjänst som jag brukar göra - och jag har alltmer gått över till att tänka på årsbästalistor och verkliga elitlåtar. Det kommer i vanlig ordning bli ett antal inägg om vilka skivor som kan komma i fråga för min årsbästalista som publiceras den 1/1 2021 på WeRock.nu. Men det ligger i framtiden. I veckans lista har jag gottat ner mig i majestätisk musik, för i ärlighetens namn kan jag inte få nog av svulstig musik. 

Vi kör!

Israeliska SCARDUST och deras "Strangers" svepte in under radarn och gjorde väl visst intryck om jag säger så. Milde tid, jag har kommit på mig själv att nynna på melodier från den plattan nästan varje dag. Det är alltid lika kul när sånt händer - den där sena överraskningen som har förmågan att möjligtvis skaka om på årsbästalistan. Att SCARDUST har den oerhört goda smaken att inleda plattan med en riktig ouvertyr tycker jag är värt en applåd. 

Kommer ni ihåg DIALITH? Senaste skivan "Exctinction Six" kom i slutet på förra året, och den var satans bra! Jag har återkommit en hel massa till den under året också, och den håller än, för den har så fint genomarbetade låtar och skickliga musiker som sannerligen kan spela. Quiver Of Deception har dessutom en av de bästa refrängerna jag har hört så det blir den låten ni får. Men snälla ni, gillar man symfonisk power metal, då är det här bandet mycket värt att kolla in. 

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag älskar IN MOURNING, och deras senaste platta "Garden Of Storms" tycker jag är en finfin platta. Första singeln från skivan var om jag inte minns fel Black Storm och satan om den låten inte håller än. Fullpackad med känslomässigt löd!

När BORKNAGAR är som bäst ger de mig alltid känslan av att sväva fram som en örn över snöklädda vidder. Och för att vara en fundamentalt urban människa är det att betrakta som en bedrift. Det finns en hel massa musikalisk mumma i bandets diskografi, och kreativiteten har inte mattats av med åren. Snarare tvärtom, då senaste plattan "True North" var svinbra. Fast det är inte från den skivan som listans låt är tagen ifrån. 

Jag avslutar listan med ett svulstigt nummer av FLESHGOD APOCALYPSE, svulstighetens främsta försvarare på den västra hemisfären. Det här bandet är sannerligen ett antingen eller band. Gillar man band som släpper i stort sett alla spärrar och bara saftar i, ja då är sannolikheten stor för att man gillar det här italienska bandet. Att jag har tagit en låt från en skiva som heter "King" är i sig en motivering till att den finns med i veckans lista. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 45: Majestätisk musik

Gomorrn! Idag har jag satt samman en lista som fullkomligt dryper av det bästa hösten har att ge; monotoni, frenesi, dödsdyrkan och den svala värdighet som följer efter sommarmånadernas genomgripande känsla av förruttnelse. Vi kör på en gång!

Första låten ut kommer från japanska BEGRÄBNIS som lirar funeral doom och gör det med den äran! Vi pratar veritabel högkvalitetsmisär här -  långsamma riff, sniglande melodier och en allmänt monoton uppsyn. Nya släppet "Izanaena" är bandets första fullängdare, tillika en limiterad sådan, som gavs ut alldeles härom dagen på bolaget Weird Truth Productions. Vi lyssnar till utmärkta spåret Inverted Cross som klockar in på hela 7:45 härligt dystra minuter. Bara att dra något gammalt över sig och dyrka denna höstmumma deluxe! 

Nu får vi öka takten ett par snäpp! OCCULT BURIAL från Ottawa spelar en skön blandning av  black, speed och thrash metal som jag har väldigt svårt att sluta lyssna på. Faktum är att det enda man vill när man lyssnar på Highway Through Borderland är att snöra på sig ett par snygga gympadojor och bara ge sig ut på gatorna och härska. Eller häva sig omkring i en mosh-pit eller åka bil djävligt snabbt. Kanske alla tre när jag tänker efter! Svinbra musik är det genomgående på "Burning Eerie Lore" i vilket fall, det ska gudarna veta.

Pampigt, punkigt och lite folkigt sedan i låt nummer tre, Last Of The Icons Alive med CYNABARE URNE. Det här gänget kommer från Helsingfors, spelar i grunden dödsmetall och har på Encyclopedia Metallum listat sina teman som Death rites, Dark folklore och Hermetic alchemy vad gäller lyriken. Det känns som en ytterst målande beskrivning av vad vi får oss till livs när det kommer till albumet "Obsidian Daggers And Cinnabar Skulls". Pluspoäng också för snyggt omslag.

Så färdas vi mot de allra murkigaste dödsskogarna med ryska WOMBRIPPER! Här i låten Obscurity Depths från skivan "Macabre Melodies" hittar vi dödsmetallens konceptuella magnum opus i form av adekvat råhet, rakt och avskalat riffarbete samt slutligen lika delar punkig uppkäftighet som svavelosande inälvsdyrkan. I could go on med superlativen här men vi skiter i det nu och konstaterar helt enkelt som så att om ens musikaliska hemvist till stor del bottnar i DISMEMBERs samlade diskografi så är WOMBRIPPER så bra att man vill grina! 

Sist ut denna fredag blir SUMMONING DEATH med låten The Mask som kommer från bandets andra fullängdare "One Step Beyond" som smakfullt nog fått skräcktema. Alla låtar är nämligen blinkningar till olika avsnitt ur tv-serien med samma namn som albumtiteln. 

One Step Beyond var en skräck/spänningsserie och kom i slutet av 1950-talet, det vill säga ungefär samtidigt som The Twilight Zone och bygger på samma sätt som den serien vidare från den klassiska föregångaren - radioskräcken - som ju lät själva episoden få en introduktion och avslutning av en programvärd. 

Den här typen av primitiv döds (tänk känslan från tidiga MORBID ANGEL) gör mig på mycket gott humör och nu återstår bara att kolla upp även det föregående albumet från det här gänget, "The House That Screamed", vars låtlista enbart består av strålande bra filmtitlar i skräckgenren (The Night Evelyn Came Out of the Grave, Carnival of Souls, Night of the Living Dead, etc). Jag vågar gissar att även det får fem av fem solstolar av undertecknad, men det får jag återkomma om.

Det var allt för idag! 

Nu återstår bara att tillönska en alldeles fenomenal helg och säga på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 44: Må hösten härska!

Fredagslistan 2020, vecka 43: Lyssnat denna vecka!

 Gott folk!

Vilken helt för djävla bra musikvecka det har varit. Den stora höjdpunkten för mig var såklart att Devin Townsend släppte en finfin DVD, "Order Of Magnitude" med en filmad konsert från London från förra året. Men vi ska inte springa händelserna i förväg, jag har hunnit med att lyssna på en del annat också. 

Vi kör!

Jag har svårt att stå emot musik av DARK TRANQUILLITY. De är ett av musikvärldens mest sympatiska band, och jag känner att de alltid lyckas med att snickra ihop flera låtar på varenda skiva de gör som sannerligen inte går av för hackor. Kommande plattan "Moment" verkar dock vara något i hästväg för de låtar som har släppts från skivan lovar mycket. 

Min kärlek till Devin Townsends musik är så väl bekräftad vid det här laget på bloggen att ni nog har vant er vid att han dyker upp titt som tätt i fredagslistor. "Order Of Magnitude" är filmad under en konsert på klassiska Roundhouse i London, och det jag tycker är det bästa med konserten är att Devin visar att låtar inte är något statiskt som är huggna i sten. Det händer saker när levande musiker är involverade, och frågar ni mig så lyfter så många låtar från redan förträffliga studioversioner till rent löjligt stratossfäriska nivåer på den här DVD:n. 

Inget land gör så bra melankolisk dooming döds som Finland, och RED MOON ARCHITECT har seglat upp till fantastiska nivåer på senaste plattan "Emptiness Weighs The Most". Det är alla rätt - tungt sväng, löjligt snygga gitarrharmonier, lysande sång och fruktansvärt bra låtar på den här skivan som har en rimlig chans att komma in på årsbästalistor. 

Jag är typ sist i hela världen med att fatta grejen med KATATONIA, och faktiskt är det en ren slump att bandet är med i veckans lista. Spotify fortsatte att spela efter jag hade lyssnat färdigt på en annan låt, och då tyckte jag att det var ju inte så tokigt detta. När jag växlade över till Spotify så hajade jag till när jag såg att det var KATATONIA jag lyssnade på. 

RADIANT KNIFE och deras två-EP-tvillingverk "The Body" och "The Ghost" har banne mig lyckats snirkla sig in i min hjärna något så in i helvete, och framför allt låten jag har i veckans lista True Believers som har ett sådant underbart sväng att jag är tvungen att varna er - detta är starkt beroendeframkallande om man som jag gillar svängig doom. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 43: Lyssnat denna vecka!

Fredagslistan 2020, vecka 42: Slaget om Köpenhamn anno 1807

God afton! Danmark år 1807, slaget om Köpenhamn, känns det bekant? Nej, jag tänkte väl det. Själv hade jag förträngt den delen av historielektionen fram tills igår då jag snubblade över ett danskt band som har desto mer koll. ILDSKÆR kommer från Nordjylland och har ägnat hela första fullängdaren "Den rædsomste nat" till minne av det bombardemang Danmark utsattes för av Storbritannien mellan 16 augusti till 6 september 1807 som en del i de så kallade Napoleonkrigen som rasade i Europa under 1803-1815. 

Britterna ville i korta drag roffa åt sig danskarnas flotta innan fransmännen hann före och tvingade helt sonika dansken på knä nattetid under vad som brukar kallas historiens första terrorbombning. Nu är jag inte någon krigsfantast men temaskivor om olika krig brukar ju ofta bli storslagna och hyfsat intressanta och så är fallet även här. 

ILDSKÆR är ett nytt band, enligt Encyclopaedia Metallum så nytt som från 2020, och består av herrar Garðarsson och Skóggangr (tidigare från akter som bland annat SHAMASH och GRAVKAMMER.) Musiken vi bjuds på är kylig, rå och eländig men samtidigt bombastiskoch episk tack vare den tajta produktionen. Och som tidigare nämts, tematiken. Black metal i sitt esse med andra ord. 

Det ska bli mycket intressant att följa det här bandets fortsatta utveckling när de sätter ribban så här högt med första släppet. Från början hade jag tänkt blanda upp fredagslistan med andra låtar om bomber och granater men nej, det här ska vi ha i sin helhet alldeles för sig självt och därför består dagens lista av hela albumet utan avbrott eller krusiduller.

Och med detta önskar jag en fenomenal helg!

/Susanne

 Fredagslistan 2020, vecka 42: Slaget om Köpenhamn anno 1807

Fredagslistan 2020, vecka 41: Eddie Van Halen

 

Med tanke på hur snabbt nyheter färdas numera, är detta något som de flesta av er har koll på - den 6/10 dog Eddie Van Halen av cancer. Han blev 65 år gammal. Jag hade tänkt göra en fredagslista med ett annat tema, men den får jag köra en annan gång, för det hade känts helt orimligt att göra en lista med annat tema än just Eddie Van Halen den här veckan. 

Om ni har följt bloggen de senaste 10 åren så har ni möjligtvis koll på att jag gjort två fredagslistor på bandet VAN HALEN tidigare - 2010 och 2015 - och det är ofrånkomligen mest för Eddie Van Halens medverkan i detta legendariska band jag minns honom för. Ja, han lirade med andra och gästade med solon på flera andra låtar. Men det var i VAN HALEN som han var drivande med sin bror Alex Van Halen på trummor, Michael Anthony på bas och Sammy Hagar på sång i den version av bandet jag håller som bäst. Såklart har jag lyssnat på bandets tidiga plattor med David Lee Roth också, och de har sina poänger inte minst för att Eddies spel redan här visar på den monumentala virtuositet han hade tillägnat sig på sitt instrument. Att andra gitarrister gick på bandets konserter för att studera Eddies teknik var självklart på samma sätt som hans retsamma sätt att vända ryggen mot publiken för att försvåra inlärningen. Och hur många har inte sett den legendariska scenen i "Tillbaka till framtiden" där Marty McFly väcker sin far med Eddies shred? 

Och Eddie kunde shredda, men var lika magisk som kompgitarrist och hade ett underbart sväng i sitt spel - därför blir det inte bara de där låtarna där han går loss som en demon på strängarna, utan en del annat också. 

Tack för musiken Eddie. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 41: Eddie Van Halen

Fredagslistan 2020, vecka 40: Anaal Nathrakh - Endarkenment

 Bästa fredagsvänner!

Den här dagen är på vissa sätt ganska obetydlig. Man går till jobbet och gör sitt jobbgrejs, vädret är varken soligt eller molnigt, man är bitvis stressad och bitvis glad, äter sin modest kryddade färdigmat i personalrummet, ordnar med ett par lånekort och flexar ut en smula tidigare eftersom det ju ändå är fredag. Högst ordinärt. Men på vissa sätt är detta en alldeles historisk dag, ety det vankas skivsläpp (det elfte i ordningen) från ett av vad jag vågar påstå är både mitt och Martins absoluta favoritband, ANAAL NATHRAKH. Således vigs hela listan åt fullängdaren "Endarkenment" som såg dagens ljus idag på Metal Blade Records. Vi kör igång direkt!

Inledningsvis titelspåret och tillika förstasingeln Endarkenment som är en veritabel käftsmäll. När singeln kom vill jag minnas att jag skrev att det hörs att ANAAL NATHRAKH är ett band som jobbar som bäst i motvind och jobbiga tider och jag tycker att man kan ana en desperation här som springer ur ett turbulent världspolitiskt läge, pandemi, växthuseffekt och den allmänna känslan av att allt håller på att skita sig för mänskligheten. Antingen kapitulerar man då och dukar under eller så gör man som det här bandet och hittar en kraft i motståndet. Så känns Endarkenment - olycksbådande men som en strävan mot något annat.

Thus, Always, To Tyrants är låten som följer upp och den har ett mekaniskt driv som rent strukturmässigt känns bekant från mellanplattan "Desideratum" men jag tycker det finns ett mer organiskt muller över Thus... som saknades på "Desideratum". Där den kändes kylig och distanserad når det nya alstret fram och igenom och greppar tag i lyssnaren.

Låt tre, The Age Of Starlight Ends, är andra singeln från fullängdaren och lutar mer åt det melodiska hållet än de båda föregående spåren. Det finns en innerlighet här och ett krävande driv och samtidigt något sakralt i anslaget. Blastbeatsen sitter dessutom som en smäck. 

Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes) är fjärde spåret och bidrar först med en del teatrala tongångar och sedan en bråkig melodislinga som sedermera brottas ned i den välkända kaoskvarn som utgör ANs ljudlandskap. Jag gillar att de tar ut svängarna här och löper linan ut med de olika riktningarna och låter falsettsången (som på riktigt får mig att associera till hur grisar låter) få fritt spelrum. 

Beyond Words börjar, förutom med kaos, även med ett spökigt tremolosvaj som känns lite nytt och roligt. Svajet ligger sedan som en skugga över det frustande slagskepp som musikmattan utgör, under tiden det kasar och far över ett stormigt slukande hav. 

Feeding The Death Machine härnäst och här bjuds vi på en känslomässigt gripande historia vars uppbyggnad är magiskt bra. Snygga rensångspartier i power metal-manér, ett välplacerat gitarrsolo, sedvanligt fullt ställ-mangel samt den där smäktande melodislingan som återkommer. Perfektion!

Spår sju heter Create Art, Though The World May Perish och innehåller förutom ett ganska rakt musikaliskt kaos som påminner om tongångarna från ett av mina favoritsläpp "Vanitas" också partier med mollstämd rensång. Vid det här laget står det klart att det här (än så länge, fingers crossed) är en skiva utan fillers och där man jobbat mycket med variation i ljudbilden. Det uppskattas.

Singularity börjar rått, brötigt och growligt och binds sedan samman med medryckande mellanpartier som varvas med en kontrollerad malström av hat och frenesi. Om det är något man kan säga om den här skivan som är genomgående för varje låt så är det att det finns ett fokus, oljudet får vara oljud och krumbukta sig åt olika håll men det finns en tydligt övergripande riktning vilket ger stadga och känslan av att man står stadigt på fast mark och vet vart man ska. Det glädjer mig mycket eftersom jag saknat det i de flesta släpp som kommit på den här sidan om "Vanitas". Och här vill jag flika in ett citat från ena halvan av bandet, Dave Hunt som berör ämnet:

"Personally, I feel more cynical, more bitter, with a greater sense that the world is fucked, and is continually re-fucked by people who have no idea what they are doing. Musically, I think we're more mature - not less frenetic, but better able to channel our energies where they'll be most effective. That's an ongoing process, you never finish growing into what you're doing and being better able to push at the edges of what you can do. But we aren't interested in evolving what we do, only how we do it. We remain unlike the vast majority of other bands in our sound, and we're proud of what we do."

Låt nio är Punish Them och nu går det ta mig fan undan men utan att tappa det melodiska som löper som en röd tråd genom hela skivan. Bra kräm i häxgrowlet här och riktigt sköna dödsmetall-riff. 

Avslutningsvis Requiem som låter som ett pampigt svavelosande järtecken och ett löfte om något hemskt som komma skall. Ungefär som att man befinner sig i en film och fryser i ögonblicket då den onda trollkarlen kastar sin förbannelse över världen. Sedan ett ledset gitarrsolo på det och en filmisk utzoomning. Ett fantastiskt bra avslut på en fantastiskt bra skiva. Ja, fy satan så bra det här är! Faktum är att detta är en av ANAAL NATHRAKHs allra bästa skivor, om inte DEN bästa. Jag får återkomma i den frågan när jag samlat mig en smula för i detta nu är jag helt golvad.

Tills dess lyfter jag på hatten för detta epos till pjäs som vi lyssnat på och önskar er alla en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 40: Anaal Nathrakh - Endarkenment

Fredagslistan 2020, vecka 39: Lyssnat denna vecka!

 Gott folk!

Det har varit en fin musikvecka, det kan jag helt uppriktigt säga. Mycket riktigt bra musik som jag har haft förmånen att få lyssna till, både i recensionssyfte och i övrigt. Därför blir det en lista baserad på senaste veckans musikaliska eskapader i lyssnarland. 

Vi kör!

Ingen blir överraskad när jag inleder med ANAAL NATHRAKH tror jag. Både jag och Susanne har en försvarlig vurm för detta tvåmannaband från Birmingham, och när nu "Endarkenment" bara är en vecka från att släppas har jag lyssnat en hel massa på den. De två "singlarna" som har släppts från plattan är bra, men jag är inte ensam om att tycka att skivan har betydligt fler låtar som håller sån helvetiskt hög klass att jag kippar efter andan. Så, som vanligt, ANAAL NATHRAKH är med i racet om platser på årsbästalistan för i år. 

Jag recenserade THE OCEANs "Phanerozoic II" igår på WeRock.nu, och som jag kämpat med den plattan! Den har loggat så mycket lyssnartid att det nog är den skivan jag lyssnat mest på av de skivor jag recenserat i år. Och den är bra. Bäst, ojämförligt, är låten Jurassic/Cretaceous som är ett väldigt katedralbygge till låt. 

DEMONICAL släpper nytt senare i år. Detta band förkroppsligar mos och köttbullar death metal för mig. Och det menar jag som en komplimang då jag verkligen gillar mos och köttbullar. Tvåtaktsdöds med ljudbild som från 1990-talet? Då spänner jag på mig haklappen, haha! 

Äntligen nytt material från DARK TRANQUILLITY. Det är 4 år sedan "Atoma" släpptes, och den skivan tycker jag, fortfarande, är svinbra. Phantom Days verkar fortsätta i samma fina anda, och gör att jag ser än mer fram emot "Moment" som släpps i slutet av november. 

Jag avslutar, föga förvånande, med LIK som var veckans andra recension. Deras "Misanthropic Breed" som släpps idag är en ren njutning om man gillar 90-tals döds med en slev IRON MAIDEN i. Och i ärlighetens namn, vem gör inte det innerst inne? 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 39: Lyssnat denna vecka!

Fredagslistan 2020, vecka 38: Eternal Bloodshed

 Gomorrn! Idag är det som vi alla vet fredag och efter den här mastodontkolossen till vecka är jag den första att välkomna slutet på densamma med öppna armar.

Dagens fredagslista består av en veritabel geniskiva, nämligen "A Heinous Portrait" av ETERNAL BLOODSHED. ETERNAL BLOODSHED kommer från Columbus, Ohio och består av trenne herrar: Mike Lare, Scott Pletcher samt Jake Grim. 

Mike Lare har tidigare spelat med bland andra RINGWORM och Scott Pletcher var tidigare med i DARKMOON och ett helt gäng andra band. Men detta är vatten under broarna, i ovan nämnda trio har de lirat sedan 2017 och släpper nu sin första fulländare. Eller nyss, kanske man ska säga - den kom trots allt i maj. 

Jag tycker att detta rakt av är skitbra musik; döds med blackinfluenser, lite thrash och en grabbnäve hårdrock och det är synd och skam att de inte blivit signade av något bolag än. Blandningen är genial och black metal-sång och tempoväxlingar väger upp det som för min del hade kunnat slå över och bli lite väl gitarrvurmigt. Nu håller de sig istället på precis rätt sida om den gränsen och det gör mig rasande glad, så pass att jag nästan kan känna lukten av svettiga festivalbesökare i ringlande köer till öltälten.  

Det finns inte jättemycket material på Youtube, noll på Spotify men desto mer på bandcamp. Därför föreslår jag i första hand att ni går in på den här länken och förkovrar er med albumets samtliga åtta spår:

Hurra för Bandcamp

I andra hand kan ni med fördel klicka in er på nedanstående:

Fredagslistan 2020, vecka 38: Eternal Bloodshed

Och med detta tar vi helg. Pax Vobiscum!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 37: Känslosamt!

 Gott folk!

Det har varit en dålig vecka. Hela familjen däckad i en kraftig förkylning, så pass täppta att jag ett tag funderade på att göra en fredagslista på temat snor. Men varför vältra sig mer än nödvändigt i eländet? Istället har jag gjort en lista som både innehåller en del nytt, en lista som passar lite extra fint till hösten, och som är av det känslosammare slaget. 

Vi kör!

Många av er kanske redan har koll på tyska THE OCEAN, men för egen del så började min resa med det här post-metalartade bandet för två veckor sedan då promon till kommande plattan "Phanerozoic II" damp ner i mejlkorgen. Jag tror att ingen blir förvånad över att jag tycker det här är svinbra. Melankoliskt, vemodigt och oerhört vackert är teman som genomsyrar bandets musik, och just Oligocene valde jag dels för att det är en instrumental låt och för att den blev en så bra ingång till veckans lista. 

Ingen torde heller bli överraskad över att OCEANS OF SLUMBER dyker upp, och kommer att dyka upp framdeles också, i listorna. Bandets självbetitlade album som släpptes den 4:e september är helt galet bra, och i stort sett en enda massiv känslostorm. Jag hade kunnat välja vilken låt som helst från plattan, men Pray For Fire är så helvetiskt vacker att det får bli den. Maken till tröstande låt får man leta efter under 2020, det kan jag helt uppriktigt säga. 

Jo, det blir mer John Petrucci. Det går inte att slita sig från faktumet att hans "Terminal Velocity" är en av årets mest sympatiska skivor. Den magi som uppstår mellan gitarristen och trummisen Mike Portnoy går inte att slå ifrån sig. Om ni trodde att det bara skulle bli vemod och melankoli i veckans lista, ja då kommer Happy Song att bevisa er om annat. Den är nämligen precis vad den heter. 

Nu blir det stänkare från GADGET. Ett av världens bästa grindcoreband som inte har skämt bort oss med mängder av musik, men som stringent håller sån löjligt hög nivå att jag är beredd att acceptera detta faktum. Svart Hål är en kort, koncis och oerhört effektiv låt som jag kärat ner mig totalt i. Vill ni ha ännu nyare musik från bandet så kolla in Spotify och lyssna på Funerary Rites som också är svinbra. 

HAMFERÐ har vi haft med i flera listor, på grund av genialitet, men här får ni en riktig present. Bandets konsert på Wacken 2019. Jag vågar inte svara på hur länge den kommer ligga uppe, så passa på medan ni kan, för satan vad bra det här är. Stramheten, leveransen, närvaron är så fruktansvärt påtaglig att jag tappade andan när jag kollade på konserten. Rysningen vid 2:18 då sångaren Jón Aldará växlar över till rensången, herrejävlar! När ett band lyckas tränga igenom datorskärmen då är det bra - hade jag sett giget irl så hade jag väl självantänt. 

Ta hand om er!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 37: Känslosamt!

Fredagslistan 2020, vecka 36: Nytt och blandat

God morgon!

Idag är det äntligen fredag igen och vi sätter med ens tänderna i en fredagslista signerad undertecknad med diverse nytt och blandat.

VOID ROT är först ut i dagens lista. De kommer från Minneapolis, spelar en skönt släpig doom/döds och släpper sin första fullängdare i och med "Descending Pillars" (11 september på Everlasting Spew Records). Premiärspåret lovar gott inför det släppet för maken till atmosfär och monolitisk kraft får man leta efter. Pluspoäng för rått bandnamn och tjusig målning på skivomslaget.

Från Falun kommer veckans andra bidrag i form av AGES. AGES - vars medlemmar har beröringspunkter med band så som VOLTURYON, SATYRICON och DISSECTION - spelar melodisk black utan krusiduller eller mankimang och det är ju exakt vad man vill ha ibland - okrånglig musik. Dock hade de vunnit mitt hjärta snäppet mer med "Uncrown" om de gett den en mer råbarkad produktion och slutbetyget landar på fyra av fem solstolar. 

Vi tvärvänder och styr kosan mot Japan och FROSTVORE som spelar en av de ädlaste formerna av metal, nämligen oldschool-döds. Jag får med handen på hjärtat säga att jag inte kan räkna upp jättemånga japanska akter som gör just det så FROSTVORE gör mig direkt på gott humör och ligger på plus redan från start. Att singeln Blackfield från fullängdaren "Drowned By Blood" sedan visar sig vara en total fullträff gör ju knappast saken sämre. Nej fy satan vad bra detta är, upp med volymen och fram med en fickljummen festival-öl för nu är det faktiskt fullt rimligt att leva.

SADISTIC DRIVE kommer från Finland och bjuder på en slängig punk-dödsgryta samt mycket gore med albumet "Anthropophagy". Här återfinner vi låttitlar som Run Over And Left To Die, Body Part Puzzle och Worm-Eaten Abomination och betänker man detta faktum samt slänger ett getöga på albumlayouten så har man en rätt god fingervisning om hur anrättningen kommer att låta. Mycket bra, helt enkelt. Slängigt och skränigt men utan att tumma på instrumentkompetensen. 

Ännu mer ös och fart när det är dags för sista låten för idag, nämligen Chaotic Threat med OBSECRATION. OBSECRATION är ju gamla i gemet och har hållit på sedan herrens år 1990 med sitt musicerande. Det är imponerande tycker jag och tyder på total dedikation. Bandet får ändå betraktas som något av doldisar då de endast har två recensioner totalt på Encyclopedia Metallum, av 38 listade släpp vilket känns en smula oförtjänt. Grekisk dödsmetall med klara thrashinfluenser står på menyn och jag är för min del odelat positiv. 

Med detta vill jag tillönska en alldeles underbar helg. Vi hörs!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 36: Nytt och blandat

Fredagslistan 2020, vecka 35: Belarus!

 Gott folk!

Jag tror att alla som är med i band någon gång har känt att det är lite kämpigt. Skriva material, repa och kanske, möjligtvis få skivkontrakt, mer arbete med turnerande och ja, ni fattar. Men i vissa länder är det nog än svårare. Hur krångligt måste det inte vara att lira metal i exempelvis Iran eller Turkiet? Eller landet, som i veckans tema, Belarus? Att följa vad som händer i Belarus är både fascinerande och skrämmande, och då jag följer ett av banden i veckans fredagslista och ser hur medlemmarna kanaliserar bidrag från fans direkt in i handfast demokratisk politisk handling, ja då föll sig temat för veckans lista väldigt självklar. 

Vi kör! 

Ett rejält sympatiskt band som lirar death metal med grindcoreinfluenser. Jag uppskattar det mesta med det här bandet som har hunnit med att släppa två stycken demos och en split med AWFUL NOISE från Australien och MENDACITY från Kanada. GRIMENTITYs musik är mycket köttig utan att sakna nyanser. Jag vill höra mer från det här gänget som gör så mycket rätt att det inte är svårt att ryckas med och headbanga ordentligt. 

NEMDIS lirar melodisk döds, och då denna subgenre har sin beskärda del av ska vi säga band som inte riktigt håller måttet, blir kanske ni avskräckta? Det blir inte jag. NEMDIS klarar sig med bravur för de har ett gitarrsolo i The Unconscious som är svinbra! Resten av låten är inte så tokig den heller. De klart förväntade elementen finns - skriksång i verserna, rensång i refrängen. Men jag är beredd att köpa det, för hantverket finns här för att jag ska bli nyfiken på att höra mer. 

Ni fattar på loggan att nu blir det jobbigt, eller hur? RELICS OF HUMANITY lirar brutal dödsmetall, och de gör det bra, så pass starkt att de har kontrakt med Willowtip. Det här är ju en typ av death metal som man antingen gillar som fan, eller inte alls. För egen del räcker det med att jag hör trummisen Vladislavs virveltrumljud för att jag ska gå igång rejält på den häxbrygd av brutalitet som det här bandet kokar upp i Legion Of The Unbowed. 

VIETAH lirar atmosfärisk black metal. Bandnamnet betyder gammal måne på belarusiska. Bandet, eller det är kanske att ta i då VIETAH består av en enda person, räknar regionen Gomel som hemvis, en region som drabbades mycket hårt när kärnkraftverket i Tjernobyl imploderade, och ligger i det sydöstra hörnet av Belarus. Jag gillar VIETAHs musik. Den är bräddfylld med känsla, och känns trots den obligatoriska kyliga produktionen, djupt innerlig. 

IRREVERSIBLE MECHANISM var det enda bandet som jag visste kom från Belarus innan jag började med veckans lista. Det här bandet tillhör eliten inte bara inom landet, utan håller fortet nog så väl utomlands också. Bandets progressiva death metal är smart, snygg, väl utförd och välskriven. Det är inte konstigt att jag föll som en fura för bandets första skiva som kom 2015 och heter "Infinite Fields". Den skivan går inte av för hackor gott folk. 

IRREVERSIBLE MECHANISM är bandet som, med tanke på att det är en del som gillar bandet utanför Belarus gränser, ber om bidrag till kampen för att störta president Lukasjenko. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 35: Belarus!