Fredagslistan 2015, vecka 44: De sju dödssynderna - Lust

Gott folk!

Jag fick lite feeling av Susannes grottande i kroppsvätskor och gick och funderade länge och väl på ett tema som gärna fick sträcka sig över flera listor. Som ni förstår av rubriken ovan så kom jag på det, haha!

De sju dödssynderna är något som förekommer inom katolicismen, och som varande ateist och ej medlem av någon kyrka har jag ju inte någon direkt koppling till dessa, annat än att jag - såklart - såg filmen "Seven"när den kom.

I vilket fall kändes dock ämnet tillräckligt kittlande för att jag i alla fall skulle undersöka om det gick att göra sju listor. Det gjorde det.

På Wikipedia kan vi läsa följande om lust:

Lust, or lechery (carnal "luxuria"), is an intense and uncontrolled desire. It is usually thought of as uncontrolled sexual wants. However, the word was originally a general term for desire. Therefore, lust could include the uncontrolled desire for money, food, fame, or power.

In Dante's Purgatorio, the penitent walks within flames to purge himself of lustful thoughts and feelings. In Dante's Inferno, unforgiven souls of the sin of lust are blown about in restless hurricane-like winds symbolic of their own lack of self-control to their lustful passions in earthly life.

Vill man grotta ner sig ytterligare (och det ville jag, haha!) så får vi också reda på att Asmodeus - en demonkung - anses vara ansvarig för just denna dödssynd. 

Asmodeus. Ja, ni ser ju hur jävla lustfylld den gynnaren är. 

Vi kör.

Tjolahopp! Det är ju lätt att tycka om GRAVE som, även om bandets musik har stagnerat något på senare år, har bjudit på en hel räcka finfina låtar. Till veckans lista har jag valt en låt från skivan som kom 2008 "Dominion VII". Det fina med GRAVE är att de vet vad de sysslar med. Även om bandet väljer att köra vidare på en formel som spikades för bra många år sedan har de en så pass hög lägstanivå att det finns minst en handfull riktigt bra låtar på varje skiva. Det glasklara valet till veckans lista: Sinners Lust. Lägg gärna märke till det synnerligen SLAYER-lika superwailandet på gitarren i introt!

Jag tänkte att jag måste ju ha med i alla fall en långsam låt i listan, och valet föll på ANATHEMAs ...And I Lust från "Pentecost III & The Crestfallen EP". Liverpoolbandet har varit igång ett försvarligt antal år - 26 för att vara exakt - men har inte seglat in på radarn för min del förrän nu. För att de i alla fall i början av sin karriär lirade doom, en genre jag bara har börjat sniffa på egentligen. Det är mycket sorg och pretentiösa anslag i denna låt. Att recitera hör ju definitivt till pretentionsarsenalen om ni frågar mig. Jag uppskattar verkligen den organiska produktionen som verkligen har sin charm.

Organisk ljudbild är inget som franska AGRESSOR sysslar med, även om fransmännens death metal inte hör till den fullständigt söndertriggade sorten, utom såklart trummisen Romain Goulons bastrummor. Detta är typ A death metal av europeiskt snitt efter den första vågen. Men helt utan förtjänster är det inte. Lust Of The Flesh har ett gött driv och fint gitarrarbete från Andramelech (jag tror inte det är hans dopnamn)  och Alex Colin-Tocquaine.

Jomenvisst - jag drämmer till med lite ASPHYX, ett band som jag uppskattar men inte har fallit helt och hållet för. Bandets fina blandning mellan death och doom har dock renderat i att bandet har byggt upp en solid fanbas om jag säger som så. Bandets medlemmar har CV:n som talar för sig själva, och också säger en hel del om genrens problem i att behålla fasta sättningar under längre tid, haha! The Incarnation Of Lust är tagen från bandets 90-tal och "The Last One On Earth" som kom 1992. Lägg gärna märke till Bob Bagchus trumspel som lämnar en del att önska men som ändå har sin charm.


Jag avslutar listan med verkligt klassiska SODOM som tillhör åldermännens skara. Bandet drog igång redan 1981. 1987 släppte bandet "Persecution Mania" med sättningen Tom Angelripper på bas/sång, Frank Blackfire på gitarr och Chris Witchhunter på trummor. På skivan finns det en finfin låt betitlad Sodomy And Lust som minst sagt är en trallvänlig dänga. Jag blir glad varenda gång jag lyssnar på låten och den har fått ett försvarligt antal lyssningar den senaste tiden. Jag älskar bandets goda anslag att breaka vid refrängen för att riktigt hamra in att låten verkligen heter Sodomy And Lust. Sticket är helt fantastiskt och bara lyssna på hur Witchhunters pukor låter!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 44: De sju dödssynderna - Lust

Scorpions nyutgåvor rockar!

I november släpps en hel hög med SCORPIONS-nyutgåvor, det är bandets samtliga klassiska skivor från "Taken By Force" till och med "Savage Amusement" som fått nya booklets, massor av skojiga extraspår och inte minst en hög med dvd's tillagda i förpackningarna. Vi får äntligen "World wide live" på dvd som bonus till skivan, vi får konserten från Tokyo 1979 som bonus till "Lovedrive", Dortmund 1983 inklusive två ovisade spår som bonus till "Blackout" och slutligen dokumentären "To russia with love and other Savage Amusements" som bonus på just "Savage Amusement". De andra skivorna får "bara" ljudbonusar i form av konserter och demos. De fyra med dvd's kommer till och med en infernalisk cd-motsträvare som jag att köpa, så kan jag slänga de hembrända versionerna.

Jag hoppas även att detta betyder att alla dessa skivor nu äntligen gör en long overdue premiär på spotify. Alltför länge har jag inte kunnat lyssna på "World Wide Live" precis när jag vill. Och så vill jag inte ha det.

Fan vad bra de var en gång i tiden. De låter väl förvisso ok idag också, på samma sätt som de andra gamlingarna, men när det var for real så var det fanimej FOR REAL.

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 43: Kroppsvätskor del 3 - Galla

Ärade bloggläsare! Fredagen är över oss återigen och detta ska såklart firas med fredagslista! Kroppsvätskeodyssén är inte slut än utan vi fortsätter oförtrutet på detta slingriga spår och tar oss idag an en av de mindre angenäma sådana - uppkastningarna. Vi har alla varit där och lockat fram gallan av olika orsaker; magsjuka, åksjuka, alkohol, graviditet, matförgiftning, unt so weiter. Listan kan göras lång. Banden vi ska säga hej till idag fokuserar på spyor från Jesus, ondska och getter. Jag säger då det. Genidrag!


SEVERE TORTURE sparkar igång listan med pärlan Vomiting Christ. Fredagslistan blandar och ger - härom veckan hade vi med Satans saliv att göra, här kommer som logisk påföljd Kristi kräks! Det är snabba trummor och gurgelsång som gäller genom denna brutaldödssvada. Fyra av fem golvmoppar!

Svängiga PEST tar vid som god tvåa (nu pratar vi om det svenska bandet - det finns fyra listade band med identiskt namn på Metal Archives, varav samtliga har den goda smaken att lira black metal. Bra där!) Att lyssna på Vomit Up the Blood of Jesus känns som att stiga ner i en kall källare eller kanske en krypta och insupa lukten av murken jord, fuktig sten och mögliga potatisar. Det passar med andra ord alldeles utmärkt att kasta upp till! Fina melodiösa krokar som sitter som en smäck piggar upp en annars mycket dyster (och fantastiskt kylig) ljudbild. Det här är riktigt bra svartmetall!

LOCK UP skojar till det i undersköna Vomiting Evil. Åh vad jag är fäst vid "Necropolis Transparent"-plattan och åh vad fin den där spelningen var på KB när det begav sig! Inga krusiduller utan rak galoppgrind serverad med varm hand av denna all-star-konstellation som inte torde behöva några närmre presentationer. Fram med hinken och avnjut!

IMPIETYs Vomit Jehovah Vomit (bästa låttiteln!) börjar med ett sällan skådat råmangel som är aningen snårigt men exakt en minut in i låten kommer ett luftigt parti med riff och vrål som får nackhåren att bokstavligen resa sig, så bra är det! Jag har svårt att sluta lyssna på den här låten. Avslutningsvis hör vi Singaporegänget hulka i stämmor!


AZARATH är namnet på en demon, en fiktiv dimension i DC comics serie "Teen Titans" samt ett polskt metalband. Sistnämnda får knyta ihop listan med den äran. Intoxicated By Goat Vomit vinner pris för listans fnissigaste låtnamn men musiken är ond och mörk på ett sätt som gör att man verkligen kan hålla sig för skratt. Bara att dra på sig ritualkåpan och vända korset upp och ner till detta epos.

Listan var från början löjligt lång och jag har fått frisera den på ett ganska styvmoderligt sätt innan den fick se bloggens ljus. Tänk att det gjorts så mycket bra låtar om spyor! Band som ANAL VOMIT och VOMITORY bör också nämnas, likväl som ANAAL NATHRAKHs I Wish I Could Vomit Blood On You...people (men jag kan ju inte ha med dem i varje lista, det blir för fånigt).


Med detta tillönskas en helg utan alltför mycket vomering men skulle det trots allt hända, håll någon vuxen hårt i handen och kom ihåg att man aldrig kommer en kamrat så nära som när man en gång torkat upp dens kräks!


/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 43: Kroppsvätskor del 3 - Galla

Fredagslistan 2015, vecka 42: Piano!

Gott folk!

På Wikipedia kan vi lära oss följande om instrumentet piano:

Pianot (eller pianoforte) är ett musikinstrument tillhörande kategorin tangentinstrument. Det är en vidareutveckling av hackbrädet och i viss mening också av cembalon. Den stora skillnaden mellan piano och cembalo är att pianots ton åstadkoms av att en hammare slår an strängen. På cembalon åstadkoms tonen genom en knäppning på strängen, vilket gör att tonstyrkan blir lika stor oberoende av hur hårt man slår an tangenterna. Pianots anslagsmekanism är mycket avancerad - när man trycker på en tangent på ett vanligt hemmapiano rör sig cirka 30 olika delar - och möjliggör kontroll av tonstyrkan via anslaget på tangenterna - därav namnetpianoforte, som antyder att man kan spela både svagt (piano) och starkt (forte). Klavikordet är en annan föregångare, med enklare mekanism. Ett piano har normalt 88 tangenter.

Idag lägger jag alltså fokus på låtar som innehåller instrumentet piano i större eller mindre utsträckning. Jag märkte under veckan som gått att min uppskattning av detta instrument behövde vattnas något - det blir oftast ett moras av musik som verkligen inte innehåller vänare tongångar i hörselgångarna, och då jag alltid har gillat piano som instrument tänkte jag att det kunde vara dags att göra en lista på detta tema. 

Vi kör!

WINDS är ett så kallat superband där medlemmarna i större eller mindre utsträckning har sin huvudsysselsättning i andra band. Bildat 1998 består bandet av bland andra Hellhammer på trummor som jag tror att många känner igen som stollen bakom trummorna i MAYHEM och en miljard andra band som jag inte räknar upp här. Även om flera av medlemmarna har en bakgrund i den betydligt råare scenen av norsk metal så handlar WINDS musik inte om bröt, utan snarare om mörk progressiv musik. Här finns tydliga "skandinaviska" anslag även om bandet braskar på rätt ordentlig när det gäller infall och krumsprång. Låten The Darkest Path från "Prominence And Demise" innehåller en hel del dubbelsmatter, men också spanskinfluerat gitarrspel och extremt snyggt bruk av pianot som tar sin början runt 1:20. 

BARREN EARTH  är ju ett namn som ni ofta ser på bloggen - Frozen Processions är en låt som jag har tagit med enbart för att jag tycker att introt är väldigt fint, i övrigt är det inte mycket pianospel i låten som trots detta är värd en genomlyssning för sin fina stämnings skull.

Har ni någon gång undrat hur det skulle låta om ett band inte använde sig av gitarrer alls? IN LEGEND ger i alla fall en fingervisning om hur det skulle kunna låta. Startat av trummisen i VAN CANTO som förutom trummorna är kunnig i just pianospel inkluderar bandet numera tre pianister vilket ger en del intressanta möjligheter minst sagt. Jag har valt en låt från bandets fullängdsdebut "Ballads 'n' Bullets" som heter Heya. En ganska trevlig liten låt, även om jag misstänker att många inte kommer falla för detta. IN LEGEND är ett band som i alla fall jag uppskattar i mindre doser när jag vill ha något rimligt lättlyssnat. 

Nu ska vi prata hype och ta oss an MYRKUR, ett band som jag vet att Susanne uppskattar, och banne mig om hon inte har lyckats få med mig på tåget också. Detta är ett enkvinneprojekt som drivs av Amalie Bruun med scennamn Myrkur som startades 2013. Det var mycket hysch-hysch och undrande om vem som stod bakom denna rent magnifika musik, och det var definitivt smart att hålla lite på hemligheten om ni frågar mig - inte minst ur ren hypesynpunkt men också för att black metalscenen oerhört nervöst har bevakat sin manliga hegemoni avundsjukt. Det blev visst rabalder när det kom fram att det var en kvinna med ett liv i popscenen som dolde sig bakom MYRKUR. Fullständigt onödigt då detta är så groteskt "trve" det bara går. Jag har svårt att tänka mig att Sir på bas och Öyvind Myrvoll på trummor (till vardags i NIDINGR) och Teloch på gitarr (MAYHEM, bland annat) skulle ställa upp på något som helst de inte trodde fullt ut på. Plus att musikaliskt står MYRKUR på "M" för en satans leverans av illtjut och smart låtskriveri att det bara finns en sak att göra: kapitulera. Jag ber er observera det gravt hemsökande partiet i Mordet - där pianot inte spelar en liten roll - som tar sin början vid 1:30. Helt fantastiskt!

Jag avslutar listan med härligt överlastade DREAM THEATER och en låt från "Awake" från 1994 - Space Dye Vest. 2014 fyllde den skivan, rätt räknat, 20 år och bandet spelade en hel del låtar från skivan på olika turnéer. De gav också ut ytterligare en live-skiva (jag har tappat räkningen på hur många bandet har släppt, haha!) som spelades in på Bostons operahus. Hur det låter? Precis som det brukar, haha!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 42: Piano!

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Ave God morgon!

Kroppsvätskedags igen, hurra hurra! I del två tänkte jag avhandla något som befinner sig i nedre delen av ansiktet, är tändernas bästa vän och produceras av tre glada körtlar: glandula sublingualis, glandula submandibularis samt glandula parotis.

Ja, ni har säkert redan räknat ut det, medicinskt orienterade som ni är - vi pratar om saliv, snålvatten, spott eller dregel. Kärt barn har många namn och hyfsat många låtar vid en snabb Spot(t)ifysökning. Ladda upp med en rejäl citron som tilltugg så åker vi!

Busungarna i BLACK BREATH är först ut och angriper munhålan på ett alldeles särdeles stenhårt sätt. De uppmanar oss att häda och förskjuta Kristus i Black Sin - Spit on the Cross och ja, okej då, med det drivet är jag inte den som inte kan offra mig. De tar igen sig lite i mitten av låten för att sedan komma med en riktig toksmäll som avslutning. "Heavy Breathing" är ett fint debutalbum för övrigt som luktar både DISMEMBER och GRAVE. Gammeldöds med andra ord. Mumma! Tio fluortanter av tio!



Alla som gillar SEPULTURA räcker upp en hand. Alla som gillar "Roots"-plattan räcker upp en fot. Själv håller jag "Beneath The Remains", "Arise" och "Chaos A.D." högre men även denna gamla paradhäst med doft av nu-metal har sina ljusglimtar. Max Cavalera vaknade tydligen upp en morgon och drog sig till minnes en dröm om regnskogen och inhemsk brasiliansk musik. Med detta tankefrö var saken biff och "Roots" blev till. Vi lyssnar kort och gott till Spit.



THRODL (jupp, det låter mycket riktigt som en karaktär i Game of Thrones eller något som ofrivilligt kommer upp ur en förkyld hals) har gjort en låt som behandlar det kanske mäktigaste munslemmet i hela världen, nämligen Satans! Går det att hitta fränare spott än så? I think not! Två och en halv Buttericks-hörntand av tre möjliga till detta pennsylvaniska gäng som blandar och ger friskt mellan metalgenres. (Och om ni undrar så är bandnamnet en akronym av "Tomorrow's Hope Rests on Dead Lies". Jag finner det rejält lökigt och ger dem rådet att kort och gott kalla sig THRODL hädanefter. Gör det.)

SNAKEDRIVER är ett band som jag skulle beskriva spelar Helt Hyfsad Hardcore. The Salivant gränsar till sludge på sina ställen, det är sympatiskt. Övning ger färdighet, den här ruffiga pärlan vill jag se live när den rullat ut ur replokalen och fått skivbolagsbackning och sedvanlig polityr.

Heja grabbar, friskt humör!

Sista låten kommer med enbart på grund av att bandet kommer från Singapore, lirar grind samt heter CARDIAC NECROPSY. Jag antar att det betyder nekros i hjärtat (ondskan vet inga gränser där alltså) och blod var ju temat förra gången som vän av ordning uppmärksammat men lyckligtvis har dessa filurer klämt ur sig en låt med titeln Blood, Sex & Saliva. Jo, jag tackar jag - där slank både det ena och det andra med!

Hur låter det då? Tja, sådär. Man spelar hellre än bra, brötigt, snabbt och lite slirigt. Det är inte så att man börjar dregla av upphetsning men plus i kanten för gott mod. Det förekommer också ljud som för tankarna till helt andra kroppsvätskor som kanske och kanske inte dyker upp här i listan vad det lider. Men för tillfället är sagan all, fredagen inledd och jag säger som Folktandvården - varsågod och skölj!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Fredagslistan 2015, vecka 40: Träningsmusik

Gott folk!

Säga vad ni vill om bloggen - när det gäller att skapa fredagslistor på begärda teman så kan ni inte på några villkors vis hävda att vi är snabba. Veckans lista handlar om träning, och har sitt upphov i ett mejl som en av våra trognaste läsare skickade till mig i Spotify för över 2 år sedan. Så nu kan det väl vara dags att ta tag i detta, eller hur Matilda?

Det fanns en tid då även jag hade tid att ägna mig åt träning. Motvilligt, det medges men jag släpade mig ändå till gymmet någon gång i veckan. Idag är den enda träning jag får den dagliga cykelturen till biblioteket och hem. Plus bärande av barn.

Veckans fredagslista är upplagd på följande vis - den går att använda till i stort sett vilken träning som helst: löpning, cykling, parkour, gymträning och bowling. Dock inte konstsim.

Vi kör.



Uppvärmning. Ett ack så viktigt moment som många slarvar med, med benbrott och annat obehagligt som följd. Jag ville ha en låt med stadigt och inte alltför högt tempo. Hemskt gärna med en episk och gravt peppande refräng. Så då blev det såklart en låt av RAUBTIER och deras oerhört fina Låt Napalmen Regna Ner. Jag föll illa för bandet när jag äntligen fick chansen att se Hulkoff med mannar på ett Getaway för en massa år sedan. Sedan dess är jag beredd att lyssna på bandet även i skivform.




Nu har vi fått upp flåset och är beredda att öka tempot/ansträngningen. DISMEMBERs "Death Metal" var en skiva jag ofta brukade spela när jag styrketränade. En bra blandning av tvåtakt och melodier som satte adrenalinet i flödande var optimalt när det skulle övas i maskiner. Det är skönt att konstatera att en låt som Of Fire fortfarande funkar bra.






Mellanlandning i DARK TRANQUILLITY och deras Lost To Apathy. Jag valde låten enbart för dess helt underbara driv och oerhört motiverande refräng som jag, fortfarande, tycker hör till göteborgarnas starkaste genom hela karriären. Jag blir glad och tänker mig att denna låten kan inspirera till att cykla/springa fortare. Eller varför inte lägga på ytterligare vikt på valfri maskin?






Upplopp och då gäller det att bita ihop och bara köra. Få band förkroppsligade bita ihop-begreppet  mer än PANTERA. Given låt är Walk som har ett bra tempo och förkrossande tyngd. Plus att refrängen är så vansinnigt bra att den kan uppväcka döda.








Vi har kommit till slutet och om ni har tränat rätt så är det dags för kollaps och blodsmak i munnen. Självklart låtval: Dance Of The Dead av CORROSION OF CONFORMITY. Det är väl värt att kolla in videon till denna låt. Jag såg den för första gången på fina Headbangers Ball som gick på MTV på den tiden då kanalen fortfarande sysslade med musik, och föll direkt. Hade jag räknat upp alla band jag föll för genom det programmet så hade det blivit en lång lista - kanske ett tema för en fredagslista?




Gott folk - ha en genihelg!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 40 - Träningsmusik

Ny fantastisk bok om AC/DC 1976!

Jag är inget stort AC/DC-fan, långt därifrån. Däremot kan jag uppskatta ett gott hantverk, och ett sådant har sannerligen Premium lyckats med i sin nya bok "AC/DC - Love at first feel". Boken handlar om den mytomspunna turnén bandet gjorde i Sverige 1976, deras allra första Sverigespelningar någonsin. Länge var turnén just bara en myt, det tvistades om huruvida den ens ägt rum och många personer sade sig veta utan att egentligen ha en susning.

Det är en annan tid idag, och det som gömts i Gällivare dyker ofta upp i tö som det heter. Författarna Anders Hedman och Mats Larsson har gjort ett gediget jobb när de letat fram så mycket (eller lite) information om konserterna som bara är möjligt. Tyvärr finns det inga konsertfoton, upptagningar eller annat att tillgå men vi får ändå en klar och tydlig bild av vad som hände den där sommaren för nästan 40 år sedan.

Man behöver som sagt inte vara intresserad av bandet för att uppskatta denna bok, förstaupplagan har dessutom en bonus: 12 foton på Angus Young tagna av Hans Hatwig runtom i Stockholm 1976, de enda bilderna som finns från Sverige 1976. Jag köpte min bok på bokmässan i Göteborg, och ett av fotona var signerat av fotografen själv. Bonus, sa Bull!

Detta är sann kulturhistoria, på min ära. Bra jobbat Anders & Mats!

Läs mer om boken på förlagets hemsida, HÄR!

För några år sedan gjorde jag dessutom en egen fotografisk expedition på Cortina i Vinberg utanför Falkenberg, skådeplatsen för den första konserten! Kolla bilderna på min facebooksida HÄR.

/Alex

Aniara i ny skrud

Gott folk!

Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet till ett projekt som är som hand i handske för oss att skriva om här på bloggen.

1956 gavs "Aniara" ut för första gången. Skriven av Harry Martinson anses detta verk på bunden vers vara ett av de viktigare verken både inom poesi och science fiction. Den har med rätta hyllats som ett verk som har bestående värden för eftervärlden. Har ni inte läst den så kan jag verkligen rekommendera boken som trots sitt väldigt pretentiösa anslag alls inte bör avskräcka er. Boken handlar om rymdskeppet Aniara som är på väg från jorden till Mars. Jorden är inte längre beboelig på grund av stor miljöförstöring och mänskligheten måste omlokaliseras till bland annat Mars. Men skeppet kommer ur kurs och färdas mot sin undergång.

Harry Martinson skaffade sig en gedigen bildning, och trots att han var helt självlärd så valdes han 1949 in i Svenska Akademin och fick tillsammans med Eyvind Johnson, ytterligare en av de viktigaste arbetarförfattarna, 1974 Nobelpriset i litteratur - ett beslut som fick utstå skarp kritik då bägge författarna satt i Svenska Akademin som delar ut priset. Martinson blev så deprimerad av detta att han beslutade sig för att aldrig mer publicera något.

Varför nu denna långa utläggning? Jo - Jonas Martinsson en mångsysslare av stora mått vad gäller inspelningar och annat musikrelaterat har tonsatt eposet i svärtad dödsmetallform. Detta är bra mycket mer intressant än den opera som kom 1959 och som Martinson ryktesvis inte uppskattade rent musikaliskt. Det hade varit mycket intressant att få veta vad han hade tyckt om denna betydligt råare version. Projektet som går under namnet NECROSAVANT behöver dock lite hjälp. 20.000 kronor behöver samlas in för att finansiera framställningen och distribution av skivor och streaming

Ni hittar mycket mer information via länken I skrivande stund är ca 5000 kronor insamlade, och det lilla musikaliska vi får höra gör att i alla fall jag är beredd att slanta upp några slantar för att få höra resten. Räcker inte detta så imponeras av de gästsångare som är med i projektet: Alexander Högbom (October Tide, Centinex, Volturyon, Spasmodic), Tobias Netzell (In Mourning, Majalis, Ex-October Tide) och Daniel Jansson (IKHON, Majalis). Reciterar gör Gabriella Åström (ME THE TIGER).

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 39: Kroppsvätskor del 1 - Blod

Tjolahopp! Idag ska vi rota runt i kroppen igen, fränt va? Som den första i en följetång som jag ännu inte bestämt när den tar slut inleds idag listtema kroppsvätskor! Det finns ju ett gäng sådana så detta kan bli en långkörare likt Dallas eller Sagan om Isfolket, det återstår att se. Vi börjar som det anstår en metallblogg med det röda gojset som varje dag pumpas fram och tillbaka i köttsäckens autobahn. Blodet!

(Konstpaus för plockandet av osynliga äpplen och liksminksuppfräschning.) Alla låtar i listan har ordet blood i titeln, nu kör vi!

Inleder gör DECAPITATED. Blir man av med huvudet lär en del rött sippra ut, det kan vi skriva under på. Blood Mantra är en låt med bra driv och kommer från plattan med samma namn som såg dagens ljus år 2014. Vissa gnäller på att de nya skivorna låter nymetal och vill ha tillbaka det gamla tekniska soundet. Jag tycker att de har fel, det här är bra skit! Gillar man utvecklingen mot det svängiga som inleddes med "Carnival Is Forever" (bra skiva, lökigt namn) så gillar man garanterat detta. Tyst minut för bandets trummis Vitek som avled i en trafikolycka 2007.


KRISIUN härnäst! Blood of Lions är fem minuters smakligt mangel från Brasiliens stoltheter. Bitvis riktigt snabbt, här och var med temposänkningar och solon. Upp och ner som en EKG-kurva ungefär. Må hända inte lika kraftfullt som på "Southern Storm" men likväl bra. SEPULTURA-vibbarna står som spön i backen. Fyra av fem blodplättar. Heja!


Vi lugnar ner pulsen ett par hekto med HIGH ON FIRE och Bloody Knuckles. Jag håller det här gänget nära mitt hjärta - det är doom/stoner som vet var skåpet ska stå helt enkelt. Jag är svårartat förtjust i den raspiga sången Matt Pike får till här. Rakryggat sväng på det, tjusiga trummor likaså. Visste ni förresten att skivan "De Vermis Mysteriis" handlar om Jesus Kristus bortglömda bror? Nej, det visste inte jag heller förrän idag. Då har vi lärt oss något nytt.

High On Fire. Det vet vi.

Jesus. Här kanske han letar efter sin bror men det vet vi inte.

Vidare från stigmata mot tidvattenvågorna i The Blood-dimmed Tide signerad ANAAL NATHRAKH. Oj vad bra det är! Oj, oj, oj. Jag älskar det här bandets musik mer än mycket annat i den här världen och eftersom de skriver om blod lite då och då (och andra kroppsvätskor icke att förglömma) är de självskrivna här. Bara att sätta sig på tuff-tuff-tåget och åka rakt ner i Hades med dessa skojfriska britter. Tio av tio vita blodkroppar!

Tuut tuut!

Så till ett gammalt örhänge! ENTOMBED (när de fortfarande hette så och inte var två band) släppte legendariska "Wolverine Blues" 1993 när jag var en liten palt som knappt var torr bakom öronen och hjälpte således till att forma min ungdoms glans(?)dagar. Att lyssna på Blood Song från den skivan är som att sätta sig ner med en kopp te i soffan och dra en noppig gammal myskofta över sig. Hemtrevligt och invant! I suck your bloooooood, så säger L-G Petrov och så säger jag.

Med önskningar om en fin kardiovaskulär helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 39: Kroppsvätskor del 1 - Blod

48 timmars kalkylerat vansinne på Heavy MetAle!

Gott folk!


Jag vill gärna rikta era ögonglober till det fullständiga vansinne som Robert Gustafsson - medskribent på WeRock och allmänt skön kille - kommer att dra igång klockan 18:00 ikväll på Heavy MetAle!

48 timmar av tävlingar, recensioner, inlägg som på ett fullständigt ljuvligt sätt visar på den dedikation som folk inom den så kallade scenen alltid har haft. Jag kommer definitivt att kolla in sidan under helgen - jag har en aning om att det kommer att vara värt det, haha!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Gott folk!

Denna veckans lista är tillkommen på direkt förfrågan från Kitty Rossander, fotograf och tidigare medarbetare på Werock när vi höll till på den gamla domänen. Hon berättade att hennes kompisgäng brukade ägna sina träffar åt specifika år - denna gång är det tydligen 1990 som gäller - och på frågan om vi inte kunde göra en fredagslista över vilka album som var de bästa detta år svarade vi såklart ja.

Dylika listor får alltid lite av dagsländekaraktär och kan variera något oerhört med tiden. 1990 lyssnade jag på 3 av skivorna som klarade cutten till veckans lista. Med tiden har jag börjat lyssna på 5 band som gav ut skivor detta år av sådan kaliber att de mycket väl skulle kunna slinka in på en längre lista än topp 5, eller på själva topp 5. Jag vågar påstå att ni kommer känna igen samtliga band i listan - detta är så kallade household names rakt av.

5. "Spiritual Healing" - DEATH
Detta är tredje skivan från DEATH, ett band som var ansvarigt för ett gäng verkligt nydanande och högkvalitativa skivor under hela sin karriär. Chuck Schuldiner, den ständiga mittpunkten i bandet, besatt en begåvning av stora mått i att komponera death metal som på varje skiva fann nya stigar att vandra på utan att för den sakens skull alienera den publik som bandet drog till sig. DEATHs katalog är av den digniteten att ni kan i stort sett ta vilken skiva som helst och få en stunds vanvettigt bra musik till livs. Om ni tycker att ni känner igen ljudbilden så kan det bero på att skivan är inspelad i klassiska Morrisound Recordings av legenden Scott Burns.



4: "Left Hand Path" - ENTOMBED
Om Tampa i Florida (och då i synnerhet Morrisound) var den odiskutabla mittpunkten för den amerikanska death metalscenen så var Stockholm och Sunlight den svenska ekvivalenten. ENTOMBED levererar på "Left Hand Path" en debutskiva som slog världen med häpnad. Direkt stilbildande både för sina ypperliga låtar som för hur en death metalskiva som kom från Sverige "skulle" låta drämde L-G Petrov, Nicke Andersson, Alex Hellid och Uffe Cederlund släggan i bordet på ett sådant sätt att de som lyssnade på skivan fick bestående men för livet. Omslaget är gjort av Dan Seagrave - en legend inom omslagskonsten. Bland skivomslagen den mannen står bakom kan jag nämna MORBID ANGELs "Altars Of Madness", DISMEMBERs "Like An Everflowing Stream" och RIVERS OF NIHILs "Monarchy".

3.  "Cowboys From Hell" - PANTERA
Om texasbandet fick några pris för omslaget till "Cowboys From Hell"? Det hoppas jag verkligen inte då det är ett av de lökigaste omslag som någonsin gjorts. Tack och lov insåg bandet detta själva, för resten av karriären så styrde de upp även denna del av sin verksamhet. "Cowboys From Hell" är skivan som på allvar tog bandet i en tyngre och aggressivare riktning. Skivan är späckad med högkvalitativa låtar som iklädd en ljudbild av det stramare slaget fullständigt golvade mig när jag hör de skivan för första gången. Skivan har agerat ljudkuliss åt jag vet inte hur många fester långt efter det att skivan kom ut. Även långt fram i karriären körde PANTERA många låtar från albumet som i alla fall i mina öron har behållit sin charm.


2. "Seasons In The Abyss" - SLAYER
Femte albumet från SLAYER är mitt favoritalbum med bandet. Det vet ni sedan tidigare. Att ens göra jämförelsen med det album bandet gav ut förra veckan är skrattretande. Jämför bara strofen

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

från Hallowed Point  med

A little violence is the ultimate drug
Let's get high

från Vices så fattar ni att det är klasskillnad.

På "Seasons In The Abyss" lyckas bandet kombinera den tyngd de så oerhört medvetet sökte sig till på "South Of Heaven" med den hastighet de tidigare hade excellerat i. Resultatet blev en skiva som på ett fullständigt ljuvligt sätt bjöd på verkligt fullvuxna låtar som både bjöd på individuella bedrifter och kollektiv storhet.



1. "Rust In Peace" - MEGADETH

Jag började lyssna på MEGADETH när jag gick på Vämöskolan i Karlskrona i slutet på 1980-talet. Jag kommer tydligt ihåg att jag längtade svårt efter "Rust In Peace" och blev själaglad när jag hittade skivan på Expert av alla ställen, bara för att komma hem med skivan och upptäcka att det var fel skiva i omslaget. Så då fick jag vänta ett tag till. Men när väl skivan kom gjorde den sannerligen mig inte besviken. Jag tycker fortfarande att detta är MEGADETHs bästa skiva. Allt funkar - låtarna, solona, Mustaines sång. Och bandet känns hungrigt på riktigt. MEGADETH valde på "Rust In Peace" att förfina den formel som bandet (läs Mustaine) alltid hade verkat inom. MEGADETH är på skivan fortfarande tydligt kvar i thrashen, utan att ta det till de extremer som SLAYER valde att göra. Och definitivt långt ifrån den väg som METALLICA valde att beträda året efter då det svarta albumet kom. Att MEGADETH valde att spela hela albumet när det fyllde 20 år 2010 är ett talande tecken för att även bandet ser på skivan som något särdeles speciell. Jag skulle kunna välja vilken låt som helst, men har valt Tornado Of Souls då den låten har ett av de snyggaste sticken jag någonsin har hört.

Jag har slängt med tre bubblare på listan om ni undrade vilka skivor som inte tog sig in på listan den här gången. Tre band som skiljer sig väldigt mycket åt och som 1990 var ansvariga för skivor som är väl värda att kolla in.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

Kära fredagsvänner! Idag ska vi gräva i kroppens skrymslen och vrår likt nitiska doktorer och bindgalna kirurger. Leta bacillusker, odla halsmandlar, ha ont och bara gå helt apeshit över konstiga symtom. Sjukdomar står alltså på agendan och dagen till ära har jag en liten höstförkylning på gång, det vill jag understryka. Fram med stetoskop och latexhandskar, nu kör vi!

En av de hårdare sjukdomsbilder jag känner till är ätstörningar, många är vi som någon gång i livet haft mattrubbel. Kampen är hård när viljan är stark och den desperationen tonsätter ANOREXIA NERVOSA på ett riktigt bra sätt.

Först tyckte jag det lät för symfoniskt, men vid alla peanger - som den växer vid ett par genomlyssningar! Det är dessutom något i de vackra, lugna partierna som gör det röjiga så mycket elakare. Jag ser framför mig hur ANAAL NATHRAKH (som, om man inte visste bättre, också kunde vara namnet på någon härlig diagnos i de nedre regionerna!) kliver in till en symfoniorkester och jammar lite. Så låter detta!
 

Om vi sedan letar oss vidare i mag- och tarmkanalen finns, som Martin så påpassligt kom på - Crohns sjukdom! Den hette tidigare Morbus Crohn och ett band med just den stavningen existerade mellan -97 och -00 (i Gummersbach, Tyskland) enligt Metallencyklopedin. De släppte en demo -99 och sedan har det varit tyst. Därför struntar vi högaktningsfullt i detta gäng och riktar istället blicken mot svenska MORBUS CHRON!

Fred Estby från DISMEMBER har producerat pärlan "Sweven". Hur var det här då? Jotack, alldeles utmärkt! Melodiskt, ösigt, bluesigt, growligt om vartannat. Vi lyssnar till Chains och hurrar för ont i magen!

En annan jobbig sjukdom är cancer. Ja men fy fan för cancer, rent ut sagt. CANCEROUS WOMB har släppt exakt en fullängdare (förra året) och den pendlar mellan grind och döds på det mest oblyga sätt. Bitvis blir det lite släpigt och som att man vill mycket men inte kommer till skott. Med detta sagt finns där stundom också mycket fräschör. Killarna i denna livmoder har fångat mitt intresse såpass att jag tar er med ner i deras österrikiska källare. Skalpell, syster!

I nådens år 2012 leddes franska black metalbandet NOCTURNAL DEPRESSION av Herr Suizid (briljant artistnamn nummer ett!).

Men då han i vredesmod kunde konstatera att scenen börjat sälja ut sig och kika för mycket på sina egna skor lämnade han över febertermometern till Lord Lokhraed som fortsatte resan mot skymningen.

Namnet till trots vågar jag sätta en benprotes på att dessa mörkrets musikanter är ledsna både på dagen och natten. Det liksom hörs på den bräkande growlsången som för tankarna till en get som fått något olämpligt i halsen (och då menar jag på ett bra sätt). Att få mungiporna att peka uppåt till Remords Posthume är en bedrift! Lite skört melodiplinkande till anrättningen är grädden på moset och guldkornet i katetern.

Slutligen har vår rond kommit till en gammal favorit - pesten! Och som Grand Finale drämmer jag till med ett helt smörgåsbord av pester på vårt obducentbord. ALTAR OF PLAGUES finstämda öppningsspår från albumet "White Tomb" är så atmosfäriskt och vackert att man bara baxnar vid första anblicken och börjar drömma om natursköna landskap, fluffiga moln och välbryggd ale. Sen brakar det lös! In med trummor och kaos och svärtad ångestväsig sång och allmänt svårmod. Doktorn ordinerar en huvudvärkstablett och en skön säng att avnjuta detta epos i. Till detta gärna en stärkande kopp varm choklad och kunnig vårdpersonal som kan bistå med service vid behov.

Bubblare/differentialdiagnoser: PESTILENCE, PHOBIA, NEUROSIS, MALIGNANT TUMOR, POSSESSED (fast att vara besatt är väl i ärlighetens namn mer fränt än sjukligt), SCHIZOFRENIC, PESTE NOIRE och DIAGNOSE LEBENSGEFAHR.

Kry helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

Blekinge calling! (men mest Ranestrane)

Leute! I'm back, eller som de hade sagt i nordvästra Bremen "Ich bin ein Berliner".

I Blekinge har det börjar fatta sig, jag jobbar för närvarande på ett bibliotek men från imorgon jobbar jag på två. Sådan är livets gång.

I vilket fall, jag måste göra min medborgerliga plikt och informera samtliga läsare om att man i början av december kan få se fantastiska Ranestrane från Italien framföra hela sin nya skiva "H.A.L." i Köpenhamn, detta till det facila priset av typ 150 kronor. De kör dessutom mer material, typ hela förra skivan också, så man får massor av prog för pengarna.

Vi ses väl där? 4/12, Koncertkirken, Köpenhamn kl. 21.00

Biljetter och mer info finns på: BILLETTO

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Gott folk!

Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.

Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!

Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!

Vi kör!

NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.

I vilket fall - "Black Seeds Of Vengeance" är skiva nummer 2 från South Carlolinabandet och den gavs ut på Relapse. Omslaget är, well, inte det finaste i bandets diskografi, men om någon någonstans skulle tvivla på att skivan gör ont så rätas det frågetecknet raskt ut med det omslaget. Jag har valt låten Masturbating The War God, först och främst för att den heter Masturbating The War God. Det är svårt att inte garva och inse att man är en tramsepelle, men också för att den är en låt med så vanvettigt mullrande sång att gomseglen krackelerar. Jag ber er särskilt notera den episka anslagets intrände vid 3:30. Satan så snyggt det är! Jag gillar också, väldigt mycket, bandets lekande med temposkiftningar. Fler band borde ägna sig åt det.



BORKNAGAR, och i synnerhet låten Colossus, är ytterligare ett band som Henrik gjorde mig uppmärksam på. Jag har haft med låten i flera fredagslistor, men låten är av den digniteten att jag inte tvekade en sekund när jag insåg att "Quintessence" gavs ut år 2000. Jag kan lyssna på låten hur mycket som helst utan att tröttna. Övergången vid 2:04 är så magiskt bra att jag ryser varje gång jag hör den. Bandet bildades 1995 av Öystein Garnes Brun som en andningsventil för att skapa mer melodisk musik i konstrast till den norska black metalscenens brutala musikaliska övningar. Och det lyckas bandet bra med.





Skiva 2 från SOILWORK - "The Chainheart Machine" har jag tjatat om mycket. Jag älskar den skivan för dess råhet och rättframma driv. Henry Rantas i stort sett kompromisslösa piskande är en starkt bidragande orsak till min dyrkan, men även Björn Strids galtgastande uppskattas svårligen. Det finns gott om fin låtmumma på denna skiva. Jag valde Possessing The Angels av flera anledningar. Den har ett fint driv, ett väldigt simpelt men effektivt huvudriff, och en fin mellansektion som avbryts föredömligt vid 3:14 med ett vrålsnyggt, ja vrål, av Strid. Föredömligt!






Jag vet inte vad ni anser om inräkningar på virveltrumman, men själv är jag oerhört svag för detta grepp. THE CROWN är ett band som hade en fin utgivningstakt. Kolla in detta: 1999 kom första skivan "Hell Is Here", 2000 "Deathrace King". Sen tog bandet lite paus till 2002 då de släppte 3 skivor, men två av dem var inspelade tidigare under namnet CROWN OF THORNS som bandet tvingades ändra till THE CROWN på grund av att ett annat band ägde rättigheterna till namnet, samt "Crowned In Terror". 2003 kom "Possessed 13", 2004 "Crowned Unholy" som är en nyinspelning av "Crowned In Terror" med så många ändringar att jag fan inte ids lista alla här. Sen iddes inte bandet mer utan lade ner, bara för att återuppstå 2009. Sedan dess har bandet gett ut 2 skivor "Doomsday King" 2010 - den är bra - och "Death Is Not Dead" 2015 - den är inte bra.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!

Ni vet ju att jag har ett stort och blödande hjärta för NASUM, ett band som genom sin sinnessjukt starka utgivning inte hade så lite med att göra att grindcoren som genre fick en uppfräschning den sannerligen behövde. Vid sidan av NAPALM DEATH är NASUM bandet som man bara inte får smita runt när det kommer till denna subgenre. "Human 2.0" kom ut den 23/5 2000 och är sprängfylld med så kallade "hits", även om det kanske är svårt att använda sig av sådana termer när det gäller grindcore. På skivan återfinns låtar som A Welcome Breeze Of Stinking Air, Corrosion, The Idiot Parade, Den Svarta Fanan  och låten som jag med (självklarhet?) har valt till listan - Shadows. Under sin avslutningsturné 2012 dedikerade bandet just den låten till den i tsunamin 2004 omkomne sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk. Jag har ett innerligare förhållande till bandets "Shift", men "Human 2.0" är en skiva som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000