Fredagslistan 2019, vecka 32: Häxor och Tyskland

Aloha!

Dagens lista tar sig an tematiken Tyskland och häxor och tyska häxor och black metal. Herregud vad bra! Innan vi kör igång ska jag förtälja att listan är lång och massiv eftersom låtarna inte lagts upp en och en på youtube utan som hela album. Därav har jag heller inte gått in i detalj och valt ut en låt per skiva utan ni får helt enkelt hela rasket med hull och hår. Håll en vuxen hårt i handen nu så börjar vi.

TREST är först ut med den föredömliga fullängdaren "Ordalium", släppt tredje juli detta år på Caligari Records. Det fina i kråksången är inte bara den råa black metal som spelas utan också tematiken i stort. TREST har nämligen totalt snöat in på häxor, häxprocesser samt Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som är instruktionsboken 1A när det kommer till att jaga häxor.

"Ordalium" är en kassett och eftersom sådana har prick två sidor har jag valt den ena - Ordeal Version. Den andra heter Pyre Version och är lika bra den. Guldstjärna för tjusig William S Burroughs-sampling i början.

Kanadensiska enmansbandet WITCHES HEX spelar något som i min mening är ovanligt att lyckas bra med - rå black metal och noise i rimlig förening. "Rituals Under The Red Moon" heter demon som såg dagens ljus i maj och här pratar vi kakburksljud grand deluxe. Rått och raspigt direkt från replokalen mot en bra fondvägg av statiskt brus. Det här är inte musik för alla men för några av oss sitter det som en smäck i hörselgången. Sedan ska medges att jag inte alltid är en vän av lo-fi när det kommer till produktion men här funkar det utmärkt.

Efter den här prövningen får vi tvätta öronen med lite grindcore/döds för att komma i fas. VOMIT SPELL från Tyskland spelar just detta och med den äran. Arvet från NIHILIST hörs tydligt på demon som släpptes i år och för oss bakåtsträvare som dyrkar tidigt nittiotal mer än något annat är det förstås mumma.

Väldigt snyggt omslag också med någon sorts nomader i ökenlandskap. Fem av fem solstolar till VOMIT SPELL.

NAXEN härnäst, tysk black metal som står som spön i backen och med bandmedlemmar som enbart lystrar till initialer; SP, FT, LN och FD. Om jag får gissa så kan de ett och annat om både corpse paint och luvtröjor. Kanske har de också hört en och annan MGLA-skiva men ändå inte låtit det påverka sitt musicerande till den grad att deras eget inte låter just eget.


Avslutningsvis en riktig häxsmocka från KRŸS. Totalt vräkigt, kväkigt och slängigt är det när dessa Baden-Württembergare kastar loss på demon "Hexen" från 2017. Det är svårt att sluta lyssna på den här välavvägda anrättningen som rakt igenom låter som en häxsabbat. Själv tänker jag låta den gå varm minst hela helgen.

Adios så länge och på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 32: Häxor och Tyskland

Fredagslistan 2019, vecka 31: It's the 1980s baby!

Gott folk!

Jag tänkte att vi skulle gotta ner oss i ett årtionde som jag vet att många håller kärt, 1980-talet. Detta årtionde med sitt extra allt vad gäller det mesta är ett årtionde som formade mitt eget musiklyssnande i väldigt stor utsträckning. De band jag upptäckte då är band som jag fortfarande lyssnar ofta på, och som jag ser som medskapare i min egna musikaliska identitet i väldigt hög utsträckning: IRON MAIDEN, METALLICA, SLAYER, MEGADETH, HELLOWEEN för att nämna några. Nu tänker ni kanske, blir det bara gammal skåpmat? Nä, det blir inget gammalt alls då samtliga band som figurerar i veckans fredagslista har skapat sin musik på 2010-talet. Det ni!

Vi kör - into the faaaaayah!

Detta helt magiska band från Stockholm har bara en platta under bältet, men vilken platta! "Legion Of The Night" kom 2016 och fullkomligen ångar 80-tal med tydliga hintar av både IRON MAIDEN och METALLICA i början av dessa bands karriärer. Med himlasvävande sång, tydlig fokus på gitarrarbetet, och en produktion som både känns fräsch och retro vinner det här bandet  över mig direkt.

Nu blir det pisk och flagellation! Från Louisville, Kentucky kommer SAVAGE MASTER och de älskar verkligen sitt 1980-tal. Bara introt av With Whips and Chains får mig att tänka IRON MAIDEN och METALLICA igen! Detta är helt oemotståndligt om ni frågar mig. Med Stacey Peak på sång lyfter detta band som gärna skriver texter om lust, döden och ondska till rent diaboliska höjder.

Nu blir det åka av med PORTRAIT från Kristianstad. Ni känner säkert igen bandet sedan innan, men jag kan bara inte låta bli att ta med dem då varenda skiva bandet gjort är bra. "Burn The World" visar upp ett band som verkligen dyrkar sitt JUDAS PRIEST, men också gillar sitt dubbeltramp, och då är det svårt att trampa i klaveret. Det är fullt ställ från början till slut i titellåten. Hail Satan, helt enkelt!

Hail Kanada! Vilka geniband det landet har frambringat. Nu kan ni lägga till GATEKEEPER till listan, om ni gillar episk heavy metal det vill säga. Och då menar jag inte MANOWAR. När jag lyssnar på Grey Maiden är det i det närmaste omöjligt att höra att låten är från i år. Men så är det, och jag bara varnar er - det är extremt lätt att hänfalla i upprepande lyssnande på den låten.

Från Finland, detta magiska och högt förträffliga land, kommer LORD FIST och de gillar att skriva om magi, svärd, heavy metal och sägner. Ta mina pengar säger jag då detta gäng verkligen levererar valuta för pengarna. Det är stört omöjligt att inte stampa takten och headbanga till detta band.

SEVEN SISTERS tar sitt namn från ett område i norra London, och här blir det svinsnygga harmonier, sväng, tyngd och hög kvalitet rakt igenom. Gitarrspelet andas, såklart, IRON MAIDEN men SEVEN SISTERS känns verkligen inte mossiga, utan lyckas sannerligen få sin tidstypiska heavy metal att kännas fräsch som satan. Jag blev helt beroende av deras skiva "The Cauldron and the Cross" i början av veckan då varenda beståndsdel känns genomarbetad.



/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 31: It's the 1980s baby!

Fredagslistan 2019, vecka 30: Favorit i repris - Island

Morsning! I och med att det är både semester och trettio grader varmt tänker jag denna fredag att vi behöver kyla ned oss med lite karg och sval musik från Islands ljuva breddgrader. Därav håller jag denna fredag favorit i repris med en av våra mer legendariska listor; Islands briljanta karghet från 2018. Enjoy!

---


Kära fredagskamrater!

Idag tänker jag botanisera i den karga flora som utgör Islands mer extrema musikområden, nämligen black metalscen. Här finns det mycket fina akter att upptäcka, själv har jag lallat runt som en flinande fåne på arbetsrummet hela veckan i pur lycka över att ha plöjt igenom så många hektar fantastisk metal. Spetsa öronen nu så kör vi.

ZHRINE släppte sin första fullängdare ”Unortheta” 2016 och det gjorde de alldeles rätt i för maken till kombination av dissonansdoom och snåriga melodislingor har sällan skådats. Det är fantastiskt kraftfullt och rasande.

Gillar man ULCERATE och DEATHSPELL OMEGA, och det gör man ju självfallet, så faller också ZHRINE en på läppen. Jag har valt Spewing Gloom till dagens första låt ut för att den är ett skolexempel på hur bra det kan bli när ett band till fullo bemästrar både tempoväxlingar och en allmänt motvalls livsinställning.

ALMYRKVI härnäst som även de härstammar från Reykjavík. Här blir det mer rymd och luft i musiken men rensången till trots bjuds även på ett murket elände, den här gången ur den mer uppgivna snarare än raseribetonade skolan. Det är stämningsfull och skör musik vi bjuds på i Vaporous Flame samt en stor portion av emotionellt growl som ledstjärna. ALMYRKVI är ett ledset band helt enkelt, det råder det inga tvivel om. 

MISÞYRMING är det isländska ordet för att bli kasst behandlad och man kan ju nästan gissa sig till att det finns ett visst mått av erfarenhet i ämnet när man lyssnar på Hof. Hof är nämligen förutom att vara namnet på en ganska rimlig öl en alldeles fantastisk låt som är bandets bidrag på spliten med landsmännen SINMARA. De är för övrigt också är väl värda en genomlyssning. Men åter till MISÞYRMING, det finns en magnifik kyla här och ett episkt melodiskt riffarbete. Lägg till det lite rituella trummor och ett och annat skärande skrik med SILENCER-vibbar för extra njutbarhet.

NAÐRA är ett sidoprojekt till MISÞYRMING men har en ljudbild som är snäppet varmare än föregående akt och en tydlighet i produktionen som verkligen lyfter fram varje instrument. Det är samtidigt rått och har en omistlig old school-känsla. Bara plus säger jag. Låt fyra blir således Sár från fullängdaren som släpptes 2016 -  ”Allir Vegir Til Glötunar” (alla vägar bär inte till Rom utan till Glötunar?)


Som sista band ut har jag valt WORMLUST. Att lyssna på WORMLUST för första gången är att bli överraskad, manglad, förvånad och glad. Det här är experimentellt och snårigt men samtidigt otroligt bra och framför allt nyskapande. I mixern har lagts en matta av atmosfärisk black, lite pigsqueels, ett par grabbnävar skumma tempoväxlingar och allmänt kaos och detta blir i slutänden till en alldeles fulländad puré av krossande undergrounds-black. Sex Augu, Tolf Stjornur är en prick tio minuter lång episk och grym resa i alldeles fantastiska jaktmarker. Bara att ge sig hän!

Med detta tager vi en välförtjänt helg. På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 15: Islands briljanta karghet

Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Gott folk!

Det blir en ganska spretig lista denna vecka. Jag har mest lyssnat planlöst på nyare musik, och från en hel massa olika subgenrer så att hävda att alla kommer att hitta minst en låt att spinna vidare på är ingen överdrift.

Vi kör!

Första smakprovet från OPETHs kommande "In Cauda Veneum" som bjuder på både engelska och svenska versioner av samma låt kom ju i förra veckan, tror jag. Heart In Hand/Handen vet vad hjärtat gör låter ju typiskt OPETH, och det är ju alltid trevligt även om jag hoppas att det kommer finnas lite mer utmanande musik än detta. Jag vill gärna att det ska ta lite möda att uppleva ett album från OPETH.

Mycket mer möda kan jag garanterat lova när DISENTOMB dukar upp till en meckig dödsfest som heter duga. Det är inte lika jobbigt att lyssna på som exempelvis ULCERATE, men inte långt därifrån. Jag har tillbringat försvarlig tid med "The Decaying Light" under veckan, och upptäcker ständigt nya detaljer i detta mästerliga rens.

Ni fattar att nu blir det 1980-tal så det bara stänker om det, eller hur? RIOT CITY älskar verkligen sitt IRON MAIDEN, ACCEPT, och JUDAS PRIEST och de gör det utan att be om ursäkt alls. Och varför skulle de? Detta är totalt underbart och gör att jag vill dricka öl, yla med och luftgitarrspela!

"Planetary Clairvoyance". Lägg den titeln på minnet. Detta kan vara den bästa dödsmetallplattan ni kommer höra i år. TOMB MOLD får mig att minnas varför jag verkligen älskar death metal. Detta är rakt igenom en murkenhetens fest för öronen. Med osviklig ackuratess ser det här kanadensiska bandet till att även den mest kräsne death metallyssnare kommer att vilja röja undan möblemanget och mosha.

Kolla in det omslaget! Efter all hetsig musik i veckans lista så tänkte jag avrunda med en fin, vemodig och sorgsen låt från DEAD TO A DYING WORLDs senaste platta "Elegy". En låt som Syzgy gör att jag vill ta och krypa upp i soffan, sluta ögonen och bara andas. Oerhört vacker.

/Martin


Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Goddagens!

Jag blev inspirerad av Martins ystra sommarlista förra veckan och tänkte fortsätta på det feelgoodaspirerande spåret även idag. Idel muntrationer ur kategorin hopp och studs-döds således. Vi kör!

Först ut är veteranerna TERRORIZER och virvelvinden till låt Turbulence från fullängdaren "Caustic Attack" som släpptes förra året. När sångaren Sam Molina tar i ända från tårna och vrålar just TÖÖR-BJU-LÄÄNS känner man att här gränsar det allt till modern nackhårsresar-klassiker. Fem av fem solstolar!

En ny bekantskap sedan med THE SPIRIT från tyska Saarbrücken. "Sounds From The Vortex" är deras första fullängdare och från den har jag valt The Clouds Of Damnation som har lika delar rens och melodislingor. Framför allt är det här döds som känns som att dyka rakt ner i 90-talsbassängens djupa ände, med andra ord mycket bra.

Bidrag numro tre står LIK för med sin Celebration Of The Twisted. Här kommer ett skepp lastat med mycket habil Stockholmsdöds och det är ju som vi vet den allra bästa sortens. Inga krusiduller, bara fulla muggar med rens.

Sedan ett band som jag alltid varit svag för, inte minst på grund av det gedigna riffarbetet, hastigheten och det obönhörliga manglet; THE CROWN. På nya fullängdaren "Cobra Speed Venom" (från förra året) går de fram som ett veritabelt djävla blitzkrieg och är så sinnessjukt bra på det de gör att jag redan har spelat sönder titelspåret. Och det tänker jag banne mig fortsätta göra hela resten av denna sommar. Tack Trollhättan för THE CROWN!

ORIGIN då avslutningsvis och följaktligen mer tekniskt meckiga tongångar med Mind Asylum. Förutom att bjussa på förstklassigt rens och karaktäristiskt väsgrowl har ORIGIN också haft den mycket goda smaken att ta med den mäktiga örnnebulosan på omslaget till sin "Abiogenesis". Bra där!

Med detta tager vi helg och jag återgår högaktningsfullt till semesterkaffet.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Fredagslistan 2019, vecka 27: Summer motherfuckers!

Gott folk!

Jag är inne på min andra semestervecka från lönearbete, och ni kan ju tänka er att vilopulsen är mer eller mindre jämn, förutom när jag ska stoja med barnen. Jag njuter helt enkelt av att bara vara ledig, och kunna göra i stort sett vad jag vill. Vilket i stort sett brukar innebära att jag gör vad barnen vill, haha! I vilket fall - veckans lista är en ihopsamling av låtar som har den där fina somriga känslan som en kan behöva ha stundtals, framför allt som idag då regnet vräker ner i Helsingborg. Är ni beredda?

Vi kör!

Norska SPIDERGAWD vet ni ju med er sedan innan att jag verkligen gillar. Det här bandet har ett sådant helvetiskt härligt sväng att jag blir glad bara vid själva tanken på bandet. Is This Love? är en gammal favorit från bandets fjärde platta, och faktiskt den första låten jag hörde med bandet någonsin. Jag föll ju såklart som en hyvlad ulk och har älskat bandet i stort sett förbehållslöst sedan dess. Refrängen, gott folk, jag säger bara refrängen!




Satellite fick ett förfärligt antal lyssningar första dagen den fanns tillgänglig, det vill jag lova! THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ju blivit ett band som det är omöjligt att inte älska, i alla fall för min egen del. Spelglädjen, svänget och den självklara pondus som finns här är ju helt oemotståndligt!



Mer norskt! CIRCUS MAXIMUS har i låten Flames skapat en låt som bara skriker "lyssna på medan du kör i valfritt fordon". Och vem gillar inte den känslan? När jag lyssnar på den här låten så får jag flashbacks till sommaren 2011 då det åktes en hel del i vårt avlånga land, bland annat en hel massa till och från Göteborg då både IRON MAIDEN och Big 4 lirade bara dagarna efter varandra. Så här i efterhand framstår den sommaren som den mest metal-artade i mitt liv någonsin.

Tiden går. Jag hajade till när jag upptäckte att det var 2017 som UNLEASH THE ARCHERS "Apex" kom ut. Satan vilken fin skiva! Här blir det energi till max i The Coward's Way där hela bandet levererar på ett helt ypperligt sätt.

Jag blev lite bedrövad av att se att SPELLCASTER hade splittrats. Ett väldigt undervärderat band om ni frågar mig, vars hybrid av heavy och speed metal förtjänade fler lyssnare. Aria från bandets sista skiva "Night Hides The World" är en finfin, tempofrisk dänga med gudaskön sång. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den här låten!

Bonuslåt! Ja, jag fick lite feeling och ni får helt enkelt en låt av RUSH också. The Spirit Of Radio från "Permanent Waves" från 1980 är en fantastisk låt även med RUSH-mått, inte minst för sin fina medryckande känsla.

Med det tar vi helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 29: Summer motherfuckers!

Fredagslistan 2019 v 26: Pissgrave - Posthumous Humiliation

Goder afton!

Förra veckan hade jag tänkt avhandla mina förväntningar inför Copenhell men eftersom en synnerligen oönskad migränattack grumlade planerna på att åka på festivalen fick det temat helt sonika falla bort. Istället för att gråta över spilld festivalmjölk siktar vi denna vecka in oss på en platta som utgör en alldeles ypperlig start på helgen, nämligen PISSGRAVEs andra fullängdare "Posthumous Humiliation" som såg dagens ljus den första mars innestående år.

Originalomslaget utgör en mycket väl iscensatt visualisering av begreppet "att må som en påse skridskor", här ovan ser ni den barnvänligare versionen. Personligen är jag vän av gore och slask och blir munter av dylika tilltag men jag tänker låta det vara upp till var och en av er om ni vill göra den omslagsgooglingen, vänlig som jag är.

Hur låter det då? Jo tack, bara bra. Dödsmetallkross skulle jag säga, andra hade nog benämnt det goregrind men allt det där är egentligen sekundärt. Det viktiga är att PISSGRAVE är otroligt bra på det de gör - det vill säga att leverera fullt ställ utan pardon och lyckas låta tajta samtidigt som musiken är fantastisk skitig och hal. Som ett välorganiserat blodbad ungefär. Med detta episka album säger jag god helg och smaklig musikalisk spis.

/Susanne

Fredagslistan 2019 v 26: Pissgrave - Posthumous Humiliation

Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Gott folk!

Nästa fredag är, om allt går väl, jag och Susanne på Copenhell. Copenhell firar i år sitt tioårsjubileum och har  dukat upp med ett helt okej startfält må jag säga. Högst smäller för väldigt många TOOL som spelar på torsdagen, men för mig finns det en drös andra brand som jag håller högre för mig personligen i alla fall. I veckans lista får ni ta del av 4 band som jag ser fram emot att få se på festivalen, och nästa vecka så får ni Susannes. Bra, eller hur? Tänkte väl det!

Vi kör!

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade TESSERACT. Det var vid tiden för bandets första släpp runt 2011, och jag var mer än lovligt lockad av den sortens rytmik som bandet ägnade sig åt. Kan nämnas att det var även under samma tid då jag hissade ANIMALS AS LEADERS till skyarna. Bara så ni får en referensram. TESSERACTs musik avnjutes kanske bäst i en extremt kontrollerad miljö - typ släckt rum med riktigt bra hörlurar - och just därför tror jag att krocken med den totalt annorlunda atmosfären på en festival kan bli intressant. Plus att bandet verkligen kan lira som bara den. Bandet lirar kl. kvart över 3. Bara en sådan sak.

Ni kanske anade att MANTICORA kunde dyka upp i veckans lista? Efter det att jag hade med bandet i listan med lovande danska band så har de fått mer speltid än innan - och när väl poletten trillade ner för mig när det gäller detta progressiva powerhus ja, då gjorde den det med besked. Bandet blir det första jag ser nästa fredag  - klockan 13.00 går de på.

Fortsätter med danskt och åldermännen i PRETTY MAIDS. Jag har alltid varit svag för melodier, och gosse om det här bandet har det i fucking drivor. Lite snällt till stora delar, men det stör mig inte nämnvärt när det här bandet ofta har underbart köttiga riff också.

Det band jag mest, ohotat med hästlängder, ser fram emot att se är CLUTCH. Det har hört av bandet på skiva har fått mig att studsa omkring i olika miljöer med ett tokleende på läpparna. Live ska de tydligen vara ännu bättre. Jag kommer att i vilket fall vara galet tacksam för att jag får se bandet trots att jag nog anar att bandet bäst kommer till sin fulla rätt i en svettig klubbmiljö.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Fredagslistan 2019, vecka 23: Nya landvinningar

Howdy!

Idag tänker jag sätta tänderna i diverse nya landvinningar som jag gjort den senaste tiden. Utan further ado så kör vi!

Låt nummer ett i ordningen är Cold Hope från nysläppta albumet "Nighttime Stories" av PELICAN. PELICAN är ett band från staterna som är hyfsat gamla i gemet när det kommer till så kallad post-metal, ety de bildades 2001 som ett sidoprojekt till TUSK.

För min del ska det rätt mycket till för att instrumentala band ska göra något djupare intryck i medvetandet men här får jag säga att man lyckas. Musiken kan väl närmst beskrivas som tunggung, tänk luftig sludge med sväng och melodislingor. Fem av fem plommon från mig.

Nästa bandkonstellation har det småtramsiga namnet BELZEBUBS och härstammar från en webserie med samma namn, skapad av illustratören Jussi-Pekka Ahonen. Och nu blir det lättsmält gimmick-metal för fulla muggar. Det här är musik som är mer rolig än bra men som ändå håller en relativt hög standard. Storvulna pianoplinksdängan Cathedrals Of Mourning kunde ha varit bra mycket sämre än den är i all sin dramatiska skrud - istället rycker det lite smått i galopptaktsfoten vid genomlyssning.

Mot det mer karga och seriösa sedan med egyptisk-franska GRAVEFIELDS och deras Psychoactive Rites från "Embrace The Void". Bra uppbyggnad i början av låten i sann gammal svenskdöds-anda som avlöses av en riffparad utan dess like, kombinerad med rivig distanserad sång, kan det vara något? Jajjemen, det sitter som en smäck!

Tänk NILE fast med ett ljudlandskap som är ett par snäpp kyligare. Awesome sauce.

Bidrag fyra i listan är signerat VENOM PRISON, ett band med såväl dödsmetall- som hardcoreinfluenser hemmahörande i södra Wales. Jag får tillstå att jag oftast tar på mig den smått skeptiska uppsynen när det talas om att blanda just hardcore med döds eftersom jag upplever att få akter gör det med den äran men det här är sannerligen ett undantag. Matriphagy från fullängdaren "Samsara" är en välriktad smocka som växer vid upprepade genomlyssningar.

Så avslutningsvis en ny favorit! VANUM seglar upp med en själfull och atmosfärisk black metal som sopar banan med det mesta i samma liga. Jag är så barnsligt förtjust att jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är exakt som gör "Ageless Fire" till en så otroligt bra skiva men jag tror att det är helheten som sådan och (om ni tillåter ordvitsen) - känslan av tidlöshet.

Jaws Of Rapture andas av DISSECTIONS gamla goda "Storm Of The Lights Bane" men har en miltals mer eländig sång, vilket piggar upp. Det här är ungefär så bra det blir när det kommer till sorgsen black metal, mina vänner. Top notch och hatten av.

Och med detta, tillönskningar om en strålande helg!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 23: Nya landvinningar

Fredagslistan 2019, vecka 22: Covers mark III

Gott folk!

Det har gått 3 år sedan jag gjorde en fredagslista på temat covers, med andra ord dags att gotta ner sig i detta vällustiga träsk av ivrigt utforskande och uttolkande av andras låtar som de flesta band ägnar sig någon gång under sin levnads bana.

Vi kör!

Finska ENSIFERUM lirar episk folk metall, och det kära vänner, är inte min go to-genre. Men nu märks detta inte så mycket när de tar sig an GIPSY KINGS otroligt uttjatade Bamboleo med den äran. Här blir det blasts, tvåtakt, growl och latin så det bara stänker om det. Det är faktiskt helt oemotståndligt!

Från västra Australien kommer CHAOS DIVINE som, och nu får ni tolka detta välvilligt, har den goda smaken att tolka Africa av TOTO. Jag tror att jag har nämnt detta innan att som yngling så blev det en hel massa lyssnat på just TOTO, och då i synnerhet deras fjärde platta med de ohemula hitsen Africa och Rosanna, bland annat. Det är svårt att hitta ett annat exempel på ett band som är lika respekterat av musiker i studiomiljö som det är hatat av musikjournalister som TOTO. Jag gillar CHAOS DIVINEs version som är betydligt mer undanröjt i understämmorna än originalet. Plus att dubbeltrampet är något som Jeff Porcaro som spelade på förlagan aldrig skulle ha lagt in.

1970-talets JUDAS PRIEST var ju något helt annat än vad bandet är nu, och det menar jag inte som något klander. "Sin After Sin" är, i alla fall om vi ska tro skribenter på Metal Archives, en förbisedd skiva i bandets diskografi. Jag vet inte, ni andra som kan PRIEST bättre får gärna yttra er i frågan. I alla fall, JUDAS PRIEST valde att göra en cover på Diamonds And Rust av JOAN BAEZ, en förgrundsfigur inom folkmusiken och den scen som skapades under sent 1960-tal då revolutionsromantiken flödade ymnigt. Rob Halford visar sannerligen vilken gudabenådad sångare han är i bandets version. Harmonierna sitter ju som en klamp på en felparkerad bil. Resten av bandet gör också en bra insats, men sången sticker ut som den verkliga kvalitetshöjaren här.

Nu blir det shred och teatralisk musik då NEVERMORE tolkar Simon & Garfunkels The Sound Of Silence. Ja, du glade detta är en låt som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Å ena sidan gillar jag den rent instrumentella delen av låten, men sången? Avgör själva, haha!

Nu blir det depp! Eller, åtminstone rejäl svärta då A PERFECT CIRCLE tolkar John Lennons Imagine, och gör det riktigt fint faktiskt! Nu har ju Maynard James Keenan en betydligt råare röst än Lennon, och det ger APCs version en helt annan atmosfär än originalet som ju är en ganska fin, vacker och optimistisk låt. Den känslan får jag inte alls när jag lyssnar på covern. Gott så!

Vilka låtar ett band väljer att göra covers av är ganska talande på det bandets utblick på sitt hantverk. Det gäller såklart att ha kul också! Och det ser AUGUST BURNS RED till att ha när de tar en break från sin ganska allvarstyngda metalcore och levererar en krossarkul version av Britney Spears ...Baby One More Time. Jag tycker att detta är ett ypperligt sätt att avsluta veckans fredagslista på, gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 22: Covers mark III

Fredagslistan 2019, vecka 21: Mgla

God afton.

Idag hade jag planerat ett Copenhell-tema modell yster ringdans till fredagslistan men så kom livets små krumbuktningar emellan och hela dagen liksom föll ihop som ett korthus. Vid sådana tillfällen är det fint att kunna dra sig tillbaka och ta till sina säkra kort. Feelgoodmusik till feelbad-stunder helt enkelt. Därav ger jag eder MGLA, min boj i bukten. Luta er tillbaka och låt "With Hearts Towards None" och "Exercises In Futility" smeka era öron rakt in i den nattsvarta tryggheten.

Ha också en fantastisk helg!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 21: Mgla