Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Gott folk!

Det blir ytterligare en fredagslista på temat nytt och noterbart - mest som ett uppenbart försök från min sida att ta mig upp i sadeln och lyssna på metal på allvar, och då av nyare snitt. Jag tror uppenbarligen fortfarande att det är 2018, och håller fortfarande på att gotta mig åt all bra musik som kom förra året.

Vi kör!

Jag börjar lite lätt med mäktighet från holländska WITHIN TEMPTATION. Ni kan ju själva gissa vad som hände när jag hade lyssnat på Supernova. Nä, jag kräktes inte. Snarare bejakade jag min dåliga självdisciplin och betade i rask takt av bandet liveföreställning "Black Symphony" på grund av att den är så satans snyggt gjord. Och mellansnacket är på holländska. I alla fall - Supernova är en, såklart, svinsnyggt proddad låt som stryker mycket medhårs. Inga överraskningar med andra ord, men ack så trevlig!

Finland! Tänk så mycket det landet har som vi kan vara avundsjuka på. Sjukt imponerande bibliotek med atmosfäriska utlåningssiffror, ett imponerande skolsystem med proffsiga lärare som tjänar bra, bastu på riktigt, och knäckande musik. Tekniska dödsarna i DE LIRIUM'S ORDER har vi haft i fredagslistan innan - och jag kan bara säga att de levererar godset (för att prata JUDAS PRIESTISKA) även denna gång. Hela Orion's Cry är ett smörgåsbord av delish för oss som älskar teknisk döds. Med den stora skillnaden att här står stämningen i centrum. Visst finns här finurligt och snirkligt gitarrspel, men också inslag av CYNIC och sakral sång. Plus ett gitarrsolo så bedövande snyggt och mångfacetterat att ni kommer att smälla av. Smälla av säger jag!

SOEN har ju växlat ut något massivt med åren - det är ytterst svårt att inte falla för det här bandets känslosvallande musik, för de gör det bättre än de flesta. Jag håller på att gotta mig något oerhört åt "Lotus" som känns som ytterligare ett album med verkligt stark musik från bandet. Joel Ekelöf på sång har hänfört på platta efter platta, och här släpps hans röst fram i all sin prakt. Det är oerhört vacker och stämningsfull musik som gjord för att ta sig igenom februari med.

10-års jubilerande DOWNFALL OF GAIA har inte bara lyckats sätta den grekiska modern till titanerna på metalkartan, de har också visat att tyskar faktiskt kan leverera black metal av verkligt hög kvalitet. Det är, såklart, alltid visst tuggmotstånd som i alla fall jag förväntar mig, men helt otillgänglig är denna musik inte. För oss som gillar atmosfärisk black metal med viss puls så är DOWNFALL OF GAIA helt ypperliga.

Ja, det blir mer MISERY INDEX, på grund av, tja, behövs det nåt skäl egentligen?

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Fredagslistan 2019, vecka 6: Musmahhü - Reign of the Odious

Sodom och gomorron, fredagskamrater!

Dagens fredagslista kommer att avhandla prick en skiva som är så bra att klockorna stannar. Från Nyköping kommer fenomenala MUSMAHHÜ (uttal oklart), bestående av tvenne musikanter - Swartadauþuz och Likpredikaren.

MUSMAHHÜ betyder såvitt jag förstår gigantiska djävla ormar plural i babylonsk mytologi och bara där har vi stilpoäng så det förslår. Skivomslaget är också lite av en fröjd med sin trött på livet-dödskalle och demonsigillsdoftande logga.

Fullängdaren vi lyssnar till heter "Reign of the Odious" och släpptes för en knapp månad sedan på Iron Bonehead Productions och det som bjuds är kraftfull black metal av det malande, röjiga slaget. Trots ren produktion känns det här som en veritabel kaossmocka rakt i mellangärdet.

Jag tänker inte orda mer om detta epos till skiva utan det som återstår är för er del att klicka på länken, skruva upp volymen till max och koppla på livsnjutet. Och så tar vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 6: Musmahhü - Reign of the Odious

Fredagslistan 2019, vecka 5: Som hand i handske

Gott folk!

En illasinnad migrän satte käppar i hjulet för Susanne förra veckan - därav blev det ingen fredagslista.

För egen del så kommer jag när klockan slår 17 idag lägga en 7-dagars arbetsvecka bakom mig, vilket känns ganska skönt måste jag säga. Men då veckan har varit väldigt rolig också så får ni denna veckan en fredagslista med låtar som sannerligen har hållit mitt humör svävande i den högre stratosfären.

Vi kör!

Jomenvisst - jag inleder med episk power metal. Högst rimligt om ni frågar mig att öppna med en vansinnigt peppande låt som Moonglow är. Refrängen är ju helt galet lysande. När jag upptäckte låten så gick den på repeat nästan ohälsosamt mycket. Beroendeframkallande? Jo, minst sagt! Som vanligt har Tobias Sammet slagit sig samman med en hel racka gästartister. I den här låten är det Candice Night som kanske en del av er känner igen från  BLACKMORE'S NIGHT.

Blev faktiskt lite uppfriskad av BRING ME THE HORIZONs senaste platta som är en minst sagt spretig historia. "amo" sorterar inte i striktaste mening in under metallen, men vem bryr sig när det svänger så brutalt underbart som det gör i MANTRA?

Kvalitetsdöds från DIABOLICAL gör ju att en drar lite extra på smilbanden. Med tanke på hur helvetiskt bra Betrayal gungar och svänger så blir jag oerhört nyfiken på hur resten av "Eclipse" låter. Melodierna är så hypnotiskt förföriska att jag baxnar.

Alldeles oavsett om ni gillar AUGUST BURNS RED och spelet Zelda så måste ni uppskatta graden av nördighet som bandet uppvisar när de gör en låt baserat på musiken i det verkligt dunderklassiska spelet som såg dagens ljus i mitten av 1980-talet. Jag och Susanne har fröjdats hela jävla veckan över amerikanarnas rent sanslöst medryckande låt. Det är exakt den här typen av upptåg som gör att jag uppskattar band som annars tycks ta sig själva på lite för stort allvar. För i ärlighetens namn - vi är alla mer eller mindre nördar.

Jag avslutar veckans lista med norska SPIDERGAWD som jag ju föll så brutalt hårt för med deras skiva "IV" som kom 2017. Min kärlek till bandet minskar inte när jag lyssnar på "V" då det här gänget alltid levererar ett sånt helvetiskt drivigt sväng att det är omöjligt att värja sig.

Och med detta, gott folk, önskar jag er en synnerligen trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 5: Som hand i handske

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt och noterbart

Gott folk!

Nytt år - ny musik! Känns riktigt gött att få inleda mitt fredagslistande med en packe ny och rejält förtjänstfull musik som -likt så många listor vi gjort - spretar åt alla möjliga håll och kanter.

Vi kör!

EVERGREY släpper nytt album nästa fredag, och det är inget dumt album alls kan jag berätta. Redan nu har bandet bjudit på en del smakprov som bör få er att se fram emot skivan. Det senaste i smakväg är låten Weightless som verkligen är en helt lysande låt, helt späckad med det som EVERGREY är riktigt bra på: känsla! Tro nu inte att detta är en såsig historia - långt ifrån det - för Weightless är med EVERGREY-mått en fartfylld låt med fint driv, och med en refräng som är helt ljuvlig. Att bandet dessutom har den goda smaken att ha ett mellanparti som drar åt det proggigt taggiga hållet gör att jag utan tvekan kan utnämna Weightless till en av de starkaste låtarna på "The Atlantic".

Här kommer den kanske mest aparta låten i denna lista. BRASS AGAINST är ett politiskt artistkollektiv som oftast uppträder i form av ett brassband. Jag vet med mig om att detta verkligen inte är för alla, men jag tycker att detta är så satans bra! Jag har valt en cover som bandet har gjort på RAGE AGAINST THE MACHINEs Wake Up, och det svänger som fan. Jag har alltid varit svag för blås, och här får jag verkligen mitt lystmäte fyllt till brädden.

Jag vet inte hur det är med er, men själv går jag alltid runt med en längtan efter mer musik från MISERY INDEX. I början av mars, faktiskt på internationella kvinnodagen, kommer bandet släppa "Rituals Of Power", och när jag lyssnar på titellåten så ökar bara min längtan än mer. Lite andra element än det sinnessjuka röj som är bandets signum - en hel del riktigt snygga harmonier och en lite annan känsla - än vad bandet har bjudit på innan. Det är fortfarande fokus på förkrossande tyngd och ilskeprojektion så att bandet skulle ha vikt ner sig, den tanken får en överge.

När jag lyssnar på NAILED TO OBSCURITY så dyker alltid orden "tysk melankolisk stadga" upp i skallen. Det här gänget vet, oftast, hur en slipsten som maler ut melodisk doom med dödsinslag, skall dras. Tears Of The Eyeless från nya "Black Frost" är verkligen ett fint exempel på det. Gosse, vilka slingor som bölas fram av Volker Dieken och Jan-Ole Lamberti! Hela låten invaggar mig i en känsla av ömt omhändertagande - lite som en kompis som alltid finns där på ett oerhört självklart och kravlöst sätt. På det hela taget så upplever jag NAILED TO OBSCURITY som ett band som jag allt oftare återvänder till, vilket ju får sägas är ett gott betyg.

Ni får ursäkta mig att jag tar med en slamkrypare i form av SULPHUR AEONs "The Scythe Of Cosmic Chaos" då den kom ut den 21:e december förra året, men den här skivan tar lite tid att sätta sig in i. Faktum är att vi hade en intern diskussion inom WeRocks redaktion om skivan skulle hinna få tillräckligt med speltid för att ta sig in på årsbästalistorna. Hur som helst är det här tyska gänget föremål för en hel massa hejarop och glada tillmälen on the interwebs. Och jag kan förstå det, för trots att det finns flera inslag som känns igen från andra band, så mejslar SULPHUR AEON ut musik som ändå känns speciell och som har en helvetisk närvaro. Jag vet att jag kommer att återvända till den här skivan ofta under 2019, och förmodligen förbanna att jag inte tog med den på min årsbästalista, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt & Noterbart 

Fredagslistan 2019, vecka 2: Favorit i repris

Goder afton!

Den här veckan propsade jag på att få leverera fredagslistan under föreställning att jag behövde "något annat att fokusera på än det här eviga slutandet". Jag har nämligen i dagarna tagit tjänstledigt från mitt gamla jobb till fördel för att testa på ett nytt. Fortfarande som bibliotekarie förstås men denna gång inom skolväsendet. Vill dock poängtera att bloggen fortskrider i vanlig ordning. Hur som haver, det har varit en emotionell berg och dal-bana efter så många år på samma ställe, så pass att jag tyckte mig behöva distraktion medelst listfixeri. Men se den gubben gick inte på grund av episk energibrist. Därför kör vi denna vecka en favorit i repris! Det gjordes ju trots allt rimlig musik även år 2017.

Trevlig lyssning och godmodig helg till er alla.

/Susanne

---

Ave Hej, fredagsvänner!

Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.

Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.

Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.

Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.

År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.

Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.


Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.

Låten Thresholds Beyond  bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!

Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held  är ett av dem.

AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!

UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.

"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.

UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.

Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna

Gott folk!

Jag tänkte att jag ville göra något sorts lista över några plattor som inte kom med i mina nomineringsrundor, men som ändå verkligen är sympatiska nog för att jag tycker att ni ska kolla in dem - och få ut nåt av dem också.

Vi kör!

"A Gift For The Obsessed" av THE ABSENCE

Från Tampa i Florida kommer detta band som verkligen älskar sin melodiska dödsmetall som den lät under 1990-talet i Sverige. Jag älskar det här bandets hängivenhet, och deras totala entusiasm. Det märks att det är hög trivsel som prioriteras. Men ska metal inte vara allvarlig? Oftast, ja, men dra på trissor om det inte behövs band som på det stora hela balanserar upp det gravallvar som allt som oftast grasserar inom vår älskade musik. Detta är verkligen THE ABSENCE mästare på, för det är för det mesta sjukligt underhållande att lyssna på deras musik.

"Vector" av HAKEN

Det här rent magiskt underskattade progressiva bandet från London har tassat runt i min periferi under ett antal år, och är det något som jag tycker ligger bandet i fatet så är det att de lyckas ofta ge ut skivor de år som är så pass starka att jag prioriterar annan musik än just HAKENs. Så egentligen handlar det ju mer om otur än oskicklighet - för det här bandet vet sannerligen vad de sysslar med. Det spretar och drar en hel massa, så något för genrepurister är bandets musik sällan någon fråga om. Men melodierna, spelskickligheten och hantverkskunnandet gör HAKEN till ett go to-band om man gillar progressiv musik.

"I Loved You At Your Darkest" av BEHEMOTH

Ett band som jag "tappat" på senare år är BEHEMOTH, ett band som jag totaldyrkade mellan 2004 och 2010 nånting. Jag gillade "The Satanist", men satte den inte på översta platsen när den kom 2014. Lite samma sak är det med "I Loved You At Your Darkest" som visserligen visar ett band som väljer sina egna vägar - precis som vanligt - men som inte riktigt förmår beröra på det där livsviktiga sättet som innan. Skivan är ändå klart lyssningsvärd, om inte annat för att BEHEMOTH verkligen visar på samma integritet och konstnärliga mod som har fört bandet till en väldigt respekterad plats på metallens parnass.

"Algorythm" av BEYOND CREATION

Musikscenen i och omkring Montreal i Kanada tillhör en av de mest intressanta i hela världen. Det sjuder av teknisk och progressiv metal, och i förfronten av denna finns BEYOND CREATION som jag har hyllat mycket genom åren. "Algorythm" visar återigen ett band som verkligen vet vad de sysslar med. Utvecklingsmässigt är "Algorythm" inte lika episkt storslagen som mellan "The Aura" och "Earthborn Evolution" där bandet mejade ner all opposition. Vilket i sig var imponerande då "The Aura" är en av de mest dräpande debuten alla kategorier. "Algorythm" är en fin skiva som jag misstänker att jag kommer återvända till en hel massa gånger under 2019.

"Book Of Bad Decisions" av CLUTCH

Jag älskar CLUTCH. Det här bandet visar gång på gång vad det verkligen innebär när ett band spelar tillsammans och vilken magi detta skapar. Det djupa svänget som CLUTCH levererar lika naturligt som vi andra häpnar över hur svårt det är att göra detta är ju vad som skiljer CLUTCH från de flesta andra band. Bandets musik kanske låter enkel, men det är ju just detta som är så vansinnigt imponerande - den är långt ifrån det. Jag tror att detta har gjort att bandet alltid har tilltalat andra musiker, för vi vet att det enkla oftast inte är det. "Book Of Bad Decisions" är inte CLUTCHs bästa skiva, men även de dagar då bandet inte presterar på topp så är de väldigt bra.

Kära läsare, detta blir den sista Fredagslistan för 2018 - jag och Susanne tänker ta lite julledighet och återkommer i början av 2019. Tack för att ni har varit med oss även under detta år!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna

Fredagslistan 2018, vecka 50 - Årsredovisning del 1

Goder afton!

Så blev det återigen fredag och därigenom ska vi ha fredagslista som seden påbjuder. Jag har ju varit smått frånvarande under en period på grund av mastodontförkylning utan dess like men Martin har likt en outtröttlig furie hållit årsbästa-fanan högt under tiden. Hurra för det! Idag ska vi plöja igenom mina tretton första favoriter (utan inbördes rangordning) och fler lär tillkomma innan året är till ända. Vi hugger in!

NECROPHOBIC får den äran att börja med sin utmärkta dödsmetallsmocka "Mark Of The Necrogram". Skönt 90-talssväng utlovas.

Härnäst 1914 som jag upptäckte då jag snöade in på musik med första världskriget som tema. Deras "The Blind Leading The Blind" har gått varm sedan dess.

HAMFERD är ett gäng depressiva isländare som med fullängdaren "Támsins likam" skrev in sig i undertecknads hjärta tidigare i år. Episk doom deluxe!

Sedermera HARAKIRI FOR THE SKY, som förutom att vara ett ypperligt liveband även släppte hjärtekrossande skivan "Arson".

Ett band jag håller högt på grund av mixen av spretighet, noiseinslag och kompromisslöshet är THE BODY. Deras "I Have Fought Against It, But I Can't Any Longer" är i mitt tycke svagare än exempelvis "No One Deserves Happiness" från 2016 men med tanke på hur hög lägstanivån är hamnar de på en solklar årsbästanominering likväl.

Har man inte hört SLEEPs "Holy Mountain" från 1992 har man inte hört doom brukar jag säga. "The Sciences" är ytterligare ett mästerverk från detta allstarband.

OUR PLACE OF WORSHIP IS SILENCE är ett bandnamn som jag gärna hade kapat med hälften i valfri riktning men det förtar verkligen inte storheten i "With Inexorable Suffering". Brutal black metal i sitt esse.

Dödsbandet TOMB MOLD släppte förra året finfina "Primordial Malignity" och följer i år upp med minst lika klockrena "Manor Of Infinite Forms".

Så till en ny bekantskap, portugisiska GAEREA som med "Unsettling Whispers" spelar dödsmetallbrallorna av vem som helst. Helt klart ett band att hålla ögonen på framgent.

PORTAL är djupt nere i de experimentella träskmarkerna där Chthulhu och andra härligheter dväljs. Deras "Ion" är verkligen en skiva att sätta tänderna i när man vill ha en episk resa rakt ner i underjorden. Det vill säga allt som oftast.

Mitt gamla favvoband ANAAL NATHRAKH släppte i år en skiva som jag först inte visste hur jag skulle ställa mig till. Det är inte deras bästa men "A New Kind Of Horror" växer med varje lyssning och kniper förstås en nomineringsplats.

ASEITAS är ett band som fortfarande är osignat men min gissning är att de inte kommer att vara det länge till. Fullängdaren har samma namn som bandet och bör kollas upp å det snaraste om man har en dragning åt hardcore.

Avslutningsvis för denna runda blir KRIEGSMASCHINE som med skivan "Apocalypticists" verkligen visar var det polska black metal-skåpet ska stå. På bästa plats i finrummet.

Med detta önskar jag en god helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 50 - Årsredovisning del 1

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång V

Gott folk!

Vi börjar närma oss slutet av de skivor som jag vill nominera till min årsbästalista - detta är faktiskt det sista nomineringsinlägget - men jag kan lova er att det finns en hel del rejält omskakande och nattligt ljuv musik bland de skivor som finns kvar.

Vi kör!

"Támsins Likam" av HAMFERĐ

Redan från första lyssningen så kände jag med varenda cell i kroppen att "Támsins Likam" är ett av 2018 års absolut starkaste och mest känslomässigt drabbande album.

I min recension av skivan på WeRock skrev jag att Det ligger något uråldrigt över det uttryck som finns på skivan. Att bandet väljer att sjunga på färöiska ha såklart en hel del med detta att göra, men här finns en djup känsla av att stå ute i den färöiska naturen och känna århundradenas historia. Det är både djupt skakande och tröstande på samma gång.

Jag har gång efter annan återkommit till skivan under året, och varenda gång har jag försänkts i ett till det närmaste sakralt tillstånd. Jag har tappat tidsuppfattningen, och flera gånger har kollegor på jobbet fått ropa på mig flera gånger för att jag skulle uppmärksamma att de ville mig något då jag gått bort mig i skivan. 

"The Wheel" av SLAEGT

Årets klart fulaste albumomslag speglar tack och lov inte musiken som återfinns på skivan. SLAEGT tillhör den nya vågen danska band som sannerligen har fått mig att omvärdera grannlandets metallscen fullständigt. 

Med en helvetiskt himlastormande vurm för gammeldags heavy metal fogar SLAEGT till en hel del riktigt sympatisk black metal för att skapa något verkligt intressant med sin musik. Det är underhållande från första till sista ton. 

"Mörkrets Tid" av SVAVELVINTER

Bakom namnet SVAVELVINTER står Christian Älvestam som de flesta känner igen som tidigare sångare i SCAR SYMMETRY med rent sjuklig  bredd i sitt vokala register. Och låt mig säga, han gör mig inte besviken med detta väldigt imponerande album som baseras på Erik Granströms romansvit "Krönikan om den femte Konfluxen". Granström har för övrigt skrivit texterna på plattan, vilket verkligen ger en extra dimension till musiken. 

Genremässigt är detta melodisk death metal - en genre som ju har en, ska vi säga, diger bandmängd. Men SVAVELVINTER levererar på så många plan att det hade varit tjänstefel att inte nominera plattan. 

/Martin

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

"The Shadow Theory" av KAMELOT

Jag ser att "The Shadow Theory" inte får speciellt högt betyg på Metal Archives, men det struntar jag blankt i som ni förstår. Jag har återvänt, oroväckande(?) ofta till den här väldigt episka, progressiva och på alla möjliga sätt fullmatade powerplattan under året. Jag uppskattar framför allt just det episka anslaget som är genomgående i så mycket av KAMELOTs musik. Plus att bandet strösslar givmilt med oerhört fina melodier. En i det närmaste perfekt höstplatta.

"Sometimes The World Ain't Enough" av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA

Om jag hade haft körkort och bil så hade den här plattan varit mer än självskriven som bilkörarmusik. Nu går den att uppskatta även om du väljer att ta dig fram på annat sätt, eller helt enkelt sitter still. "Sometimes The World Ain't Enough" är den mesta feelgoodplattan bland de skivor som jag har valt att nominera till årsbästalistan. Det spritter och skuttar om bandet som sannerligen verkar att ha haft minst lika kul under inspelningen av denna skiva som under föregångarna. Och ja, Björn Strid sjunger bättre än någonsin.

"The Burning Cold" av OMNIUM GATHERUM

Finländarna i OMNIUM GATHERUM hör till det antal band som alltid får mig att lyssna lite extra uppmärksamt, och som oftast får mig att stampa takten med minst en fot under lyssningarna. På "The Burning Cold" lyckas de med mer än så, då inspirationen sannerligen verkar ha flödat till mer än vanligt. Patenterade finska bölande slingor, episkhet och ett satans driv gör att "The Burning Cold" är en i stort sett oavbruten lyssnarfröjd.

"Ossuarium Silhouettes Unhallowed" av HOODED MENACE

Mer finskt bjuckar HOODED MENACE på i sin oerhört murket sympatiska dödsiga doom. "Ossuarium Silhouettes Unhallowed" släpptes i början av året och har varit en trygg och stadig följeslagare under hela året för mig. Jag älskar verkligen hur det här bandet med finess och engagemang håller intresset uppe för sin musik genom hela skivan.

"Mire" av CONJURER

Brittiska CONJURER som vi har skrivit en del om på bloggen lyckades svara upp mot alla mina förväntningar med sin debutskiva. Och jag hade nästan sjukligt uppskruvade förväntningar på "Mire" efter att jag lyssnat på "I" som kom 2016. Den rent ljuvliga spretigheten som CONJURERs musik präglas av kan kanske förvirra en del, men de har sina pålar djupt nerkörda i sludgemyllan vilket gör att de känns trygga ändå. Tro nu inte att de är genrekonformistiska för det - det här bandet går helt sina egna vägar.

/Martin

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

Fredagslistan 2018, vecka 49: Favorit i repris - sidoprojekt!

Gott folk!

Denna veckans fredagslista blir en favorit i repris, då familjen drabbats av en helvetisk förkylning och hela veckan har vigts åt att vada fram i floder av snor. Kom spontant att tänka på MORBID ANGELs Where The Slime Live - och visste ni inte det innan så vet ni nu: i mina barns näsor!

2013 körde vi en fredagslista på temat Sidoprojekt, och den var skruvad till max.

Vi kör!

Gott folk, denna vecka ska vi prata om en speciell företeelse, nämligen sidoprojekt. Det är ju ingen hemlighet att många av de som befolkar dagens metalvärld är sjukligt kreativa människor som trots att de har ett huvudband har ork/vilja/kvalitet nog att skriva musik och lira med andra. Ofta bryter sidoprojektets musik väldigt mycket mot huvudbandets, så det blir extra intressant att lyssna på.

Det är ju heller ingen hemlighet att vissa sidoprojekt blir anledningen till att någon medlem lämnar huvudbandet för att satsa på projektet (se Jason Newsted)  splittras, eller känner att det bästa låtmaterialet går till sidoprojektet om de råkar tillhöra samma subgenre (se Tobias Sammet's Avantasia) och det blir osämja i bandet. Det verkar dock inte ha hänt i EDGUY, men jag misstänker att övriga bandet inte är så roat alla gånger åt Sammets eskapader. Men det är ju bara spekulationer.

Spekulationer är dock inte listan som inleds av bandet I. Detta norska gäng befolkas av Tom Cato Visnes a.k.a King Ov Hell, Abbath från IMMORTAL, Armagedda från DEMONAZ, Ice Dale, mer känd som Arve Isdal (ENSLAVED) och som textförfattare Demonaz som lirade i IMMORTAL även han tills dess att hans armar inte pallade mer. Idel black metalfolk med andra ord. Då förvånar det kanske att musiken låter mer influerad av MOTÖRHEAD än något annat. The Storm I Ride är dock riktigt kul att lyssna till. Rejäl rock 'n' roll-attityd om jag säger så.

PHILM är ett av Dave Lombardos (SLAYER) projekt. Och det låter totalt  annorlunda än thrash kan jag säga. Harmonic heter låten, som är väldigt atmosfärisk.
Med i bandet är även Gerry Nestler från CIVIL DEFIANCE och Pancho Tomaselli från WAR. Återstår att se om Lombardo återvänder till SLAYER eller om vi hädanefter får nöja oss med att höra honom i experimentella PHILM. 

AXEWOUND består av Matt Tuck från BULLET FOR MY VALENTINE, Jason Bowld från PITCHSHIFTER, Liam Cormier från CANCER BATS, Mike Kingswood från GLAMOUR OF THE KILL och Joe Copcutt från RISE TO REMAIN. Snabbskrivande gäng som skrev materialet till hittills enda skivan "Vultures" på under en månad. Victim Of The System har ett svingött driv och jag gillar verkligen det jag hör. En kul upptäckt!

A PERFECT CIRCLE huserar en hel hög musiker. Maynard James Keenan bebor till vardags TOOL, och bandet har även räknat Tim Alexander (PRIMUS) och Twiggy Ramirez (MARILYN MANSON) som medlemmar. När "Mer De Noms" kom år 2000 var det många i min bekanskapskrets som gick bananas över det sköna gunget i Judith. Det gjorde även jag kan jag säga. Det var synnerligen trevligt att återhöra låten i samband med sammanställandet av denna lista.

KINGDOM OF SORROW är ett projekt mellan huvudpersonerna Jamey Jasta som återfinns i HATEBREED till vardags och Kirk Windstein från CROWBAR och DOWN. Kompsektionen består idag av bröderna Nick och Charlie Bellmore från PHANTOMS. With Unspoken Words är en tung och dyster dänga som jag verkligen uppskattar.



Eric Peterson lirar gitarr i magiska TESTAMENT till

vardags. Ni kanske inte visste det men han är ganska svårt nerknarkad på black metal vilket visar sig i DRAGONLORD som hittills har släppt två plattor - "Rapture" och "Black Wings Of Destiny". Att det inte är det absolut granithårdaste som har gjorts inom subgenren tar det inte lång tid att avslöja kan jag säga, haha! Dock är Sins Of Allegiance en trevlig (sic!) låt som är fullt ok. 

Sen låter vi Mike Portnoy gå loss i sitt LIQUID TENSION EXPERIMENT. Den förre DREAM THEATER-trummisen är ju inte direkt känd för att göra någonting alls med måtta. Well, han avviker inte från formulan om jag säger som så! Paradigm Shiftär en sedvanligt fullmatad proggressiv historia. Med i bandet fanns på tiden då den självbetitlade debuten kom (1998) även John Petrucci (DREAM THEATER) och Jordan Ruddess (DREAM THEATER). På bas hade man Tony Levin.

Scott Ian (ANTHRAX) och Joe Trohman (FALL OUT BOY) beslutade sig för att starta ett band 

tillsammans då de hade för mycket fritid tyckte de.THE DAMNED THINGS heter combon.  De rekryterade snabbt Rob Caggiano (ANTHRAX), Andy Hurley (FALL OUT BOY) och Josh Newton (ex-EVERY TIME I DIE). Har man lyssnat på ANTHRAX så kommer man att haja till, minst sagt!

Listan avslutas med stenhårda INSIDIOUS DISEASE som är ett veritabelt kornukopia av namnkunniga musiker. Shane Embury på bas. Han är med i så löjligt många band att jag nöjer mig med att nämna NAPALM DEATH och LOCK UP, Tony Laureano på trummor har bankat skinn i MALEVOLENT CREATION bland många andra band, Jardar på gitarr (ex-OLD MAN'S CHILD), Silenoz på gitarr (DIMMU BORGIR) och Groo från MORGOTH på sång. Hur tänkte han när han tog sig det aliaset egentligen? Well, det är ju en annan historia. Musiken är från 2010 och bandets hittills enda skiva "Shadowcast". Det är rens. Det är döds. Det är bra.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 17 - sidoprojekt.

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång III

"Down Below" av TRIBULATION

TRIBULATION har gått från klarhet till klarhet, och även om jag inte förbehållslöst har dyrkat bandet alla gånger, så har de alltid fascinerat med både sin musik och sin scenshow. Jag vet att "Down Below" kommer att dyka upp på väldigt många årsbästalistor, och det av en god anledning: låtskriveriet. Att "Down Below" verkligen inte är fylld av komplicerade låtar må vara hänt, men stämningen och känslan av avskalad mörkerdyrkan är så oerhört påtaglig på den här plattan. 

"Arson" av HARAKIRI FOR THE SKY

Den här såg ni kanske komma? Ett favoritband för inte bara mig, utan även Susanne levererar den här österrikiska duon verkligt känslosam post-black metal. Jag skrev i min recension av plattan att Det finns en hel massa helt underbar musik på ”Arson”. I snart sagt varje låt så finns det partier som skickar ilningar genom kroppen, och jag tänker fler gånger än en på att jag är så glad, ja tacksam, för ett band som verkligen vågar släppa fram känslor på detta sätt – och som dessutom har hantverksskickligheten att göra det. Jag har återvänt till plattan ganska mycket under året, och det har varit ett kärt återseende varje gång. 

"The Banished Heart" av OCEANS OF SLUMBER

Min kollega på WeRock, Fredrik Sandberg, skrev om "The Banished Heart" att här finns det onekligen väldigt mycket känslor, allt från nattsvart sorg, krypande desperation och gnagande ångest till bitterljuv längtan och skir romantik. Spännvidden på uttryck är precis som på föregångaren ”Winter”, en av 2016 års bästa plattor, monumental.

Och det är omöjligt att inte hålla med. För oss som älskar spretig musik där känslorna får fritt spelrum är OCEANS OF SLUMBER verkligen ett band att återbesöka ofta. 

/Martin

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång II

Gott folk!

Dags för att avslöja ytterligare en skiva som i allra högsta grad är aktuella för en plats på min årsbästalista över 2018! Är ni beredda?

Vi kör!

"A Complex Of Cages" av BARREN EARTH

Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att finska BARREN EARTH hör till en skara band som jag skrivit om flertalet gånger. När bandet släppte senaste skivan i slutet av mars så var jag inte ensam om att ta fram superlativen, då "A Complex Of Cages" minst sagt är imponerande. Med färöiske Jón Aldarás inträde i bandet har BE växlat ut till ett rent episkt förträffligt band som i låt efter låt får mig att kippa efter andan.

Fortfarande så upptäcker jag små detaljer vid varje lyssning av skivan, och det brukar vara ett tecken på att skivan håller hög kvalitet.

Jag skrev i min recension av skivan att som helhet betraktat är ”A Complex Of Cages” en fruktansvärt stark lyssnarupplevelse. Variationsrikedomen gör ju sitt till, och jag upplever att BARREN EARTH oftast har jobbat igenom varenda låt så att den känns färdig. Deras kärlek till dynamik uppskattar jag också. De är inte rädda för att ta tid på sig och bygga upp, som i till exempel Zeal som i slutet är ett frustande monster till låt.

/Martin

Barren Earth - A Complex Of Cages

Fredagslistan 2018, vecka 47: Årsbästalistan 2018 - de nominerade!

Gott folk!


Det är dags att ta bladet från munnen och berätta vilka makalösa skivor som kan komma ifråga för min personliga årsbästalista 2018. Det kommer att bli en hel del inlägg om detta den närmsta tiden, så det kan löna sig att besöka bloggen på andra dagar än fredagarna framöver!


Vi kör!

"The Offering" av BOREALIS

Lite av en no-brainer att den här skivan dyker upp, då jag har dyrkat kanadensiska BOREALIS ända sedan Susanne tipsade mig om bandets existens. "The Offering" är en ljuv, mustig och inte så lite 80-talsnickande skiva som jag har återvänt till oroväckande mycket under året. I min recension av skivan så var jag något njugg i betygsättandet - den fick 7/10 - men jag inser att jag borde ha satt en betygsåtta. Det finns vissa låtar som inte hade fått sin hemvist in corpore när jag recenserade - nu är läget ett annat. I min recension skrev jag att låtar som Second Son, The Devil’s Hand, Scarlet Angel, Forever Lost och The Ghosts Of Innocence som samtliga bjuder på fullständigt magisk musik. Avslutande Ghosts Of Innocence är en hisnande uppvisning i känsla och mäktighet, The Devil’s Hand har en oerhört fin uppbyggnad och Scarlet Angel ett tungt sväng som jag älskar.

"Currents" av IN VAIN

Det som IN VAIN excellerar i är dels låtskriveriet, men också hur påtagligt skickliga de är på att försätta lyssnaren i olika känslostämningar. Varenda låt känns helt ärligt menad och  fyller sin plats på skivan på ett självklart vis. Musiken känns både välbekant och samtidigt utmanande – ett signum på den kvalitetsmusik som exempelvis BORKNAGAR och LEPROUS har skämt bort oss med under de senaste åren. IN VAIN har verkligen lyckats med att ta element från olika genrer och göra något eget av det. Som lyssnare känner jag mig under lyssningen både väl omhändertagen, men också svårt ansatt. Graden av angelägenhet i IN VAINs kommer verkligen fram på ”Currents”.

Så skrev jag i min rent lyriska recension av "Currents" på WeRock, och jag höll sannerligen inte igen på betyget utan drämde till med en betygsnia. Detta kan vara en av de mest episka skivorna jag hört på hela året, och det borde inte förvåna någon att jag har med den som nominerad då jag är svårt anfäktad av episk metal, haha!

"Heirs Of Sisyphus" av GUTTER INSTINCT

Låtskriveriet har verkligen växlat ut. Varenda låt är fint sammansatt, och ”Heirs Of Sisyphus” vinner på att bara ha 8 låtar, för nu känns skivan som en rungande, effektiv smocka där du som lyssnare inte tillåts hämta andan. Redan från första låten, Satan Within sätts tonen. Förresten är just inledningen på den låten så helvetiskt episkt mäktig att ni kommer ramla av stolen.

Det här kan vara en av de bästa death metalplattorna som släppts under året. Jag har alltid gillat GUTTER INSTINCT för att de känns som ett alltigenom ärligt och genomarbetat band som verkligen har ambitioner med vad de vill göra med sin musik. "Heirs Of Sisyphus" har sannerligen inte gett mig skäl att ändra den uppfattningen.

Där har ni det - 2 timmar och 43 minuters bängbra metal att förgylla helgen med.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 47: Årsbästalistan 2018 - de nominerade