Fredagslistan 2016, vecka 12: Favorit i repris

Gott folk!

Idag är det ju långfredag, och av diverse anledningar kör vi idag en favoritlista i repris: Jesus, Död och Korsfästelse.

Vi har kört tre sådana listor innan. Ni får ta del av listan från 2012. Så här skrev vi då:

Om ni har följt bloggen under en längre tid kommer ni kanske ihåg att jag och Alex körde en lista med namnet Död, Korsfästelse och Jesus på långfredagen 2011? Vill ni fräscha upp minnet så hittar ni den listan här. 

Men nu är det ju nytt år - och därmed får ni en ny, synnerligen blasfemisk lista signerad mig och Susanne. 

Det faller ju sig naturligt att det blir en hel massa death metal när vi pratar veckans tema. Därför är det inte så dumt att börja med ett band vars musik (och kanske även blotta uppenbarelse) retar gallfeber på många, nämligen BRING ME THE HORIZON. Jag har plockat i mina öron finfina Crucify Me från skivan med det där ohemult långa namnet. Jag pallar faktiskt inte skriva ut det. 

Men sen blir det åka av i mer traditionell mening. Från skivan "Crucify The Priest" av BLUDGEON hämtar vi Last Rites. Det är en hel del dubbeltramp kan jag säga, och en liten fin uppvarvning inför klassiskt sarkastiska Jesus Saves från favoriterna SLAYER. Sen kände jag för lite punk. Steget är ju inte alltför långt från SLAYER, även om thrashtitanerna ledigt spelar brallorna av efterföljande RÖVSVETT och Jesus Var En Tomte från "Boll-Mats Bjuder På Bullkalas Och Kaffe". 

Något punkiga är TOXIC HOLOCAUST. I vilket fall trakteras öronen i härlig anda både tvåtakt och matiga chugga-chugga gitarrer under de 2:48 Nuke The Cross från "An Overdose Of Death" varar. Mumma säger jag bara. DEICIDE är, well, inte mina favoriter live. På skiva däremot lyssnar jag gärna. Har man en komposition betitlad Death To Jesusså vet man vad man får. Det är rens och ett galet tempo. 

Något lugnare, men inte mindre blasfemiskt blir det med ENTOMBEDs Out Of Hand från "Wolverine Blues". Den är minsann fin den låten. 

En sådan här lista hade ju inte varit komplett utan WATAIN. Med tanke på att bandets katalog håller en imponerande mängd högkvalitativ musik var problemet snarare att välja låt än något annat. Death's Cold Dark från magiska "Lawless Darkness" är dock ett bra val enligt mig. 

THE CROWN. Jävla bra band, vilket man hör med tydlighet på Forever Heaven Gone. Inga krusiduller - bara rakt på - exakt som avslutande låt på min del av listan Mock The Crossav BLOODBATH. 

Susanne fortsätter, som om det var uttänkt, på korstemat.Once Upon The Cross.Återigen galningarna i DEICIDE som larmar på. Sen blir det elitkvalitet i låtarna två: TRIBULATION och ANAAL NATHRAKH. Ja, jävlar vad bra - Curse Of Resurrection och Oil Upon The Sores Of Lepers lyste upp dagen avsevärt kan jag säga. 

DARK FUNERAL, IMPALED NAZARENE och ROTTING CHRIST är tre band som inte fallit mig på läppen lika totalt som vissa andra band. Att de är självskrivna i sig själva på en sådan här lista torde dock vara uppenbart. Stigmata, One Dead Nation Under Dead God samt Santa Muerte slinker dock ner lätt och ledigt. 

LAMB OF GOD dundrar in med en virveltrumma tajtare än det mästa i låten Fake Messiah. Att bandet i forntiden hette BURN THE PRIEST gör ju deras medverkan än solidare. Lite gosigt satanistiskt sväng följer, KULT OV AZAZEL har jag faktiskt aldrig hört innan. Det lär bli mer lyssnande eftersom Trampling The Cross är en bra låt. PESTILENCE med Resurrection Macabre står för en tyngd som listan inte innehåller mycket av denna gång. Ett sanslöst riffande som får mig att studsa upp och ner i stolen, haha!

Vi avslutar listan med en låt som nog har hörts i många stereos därute. Christgrinding Avenue av och med BEHEMOTH. Ack så lämpligt. 

Ha en blasfemisk helg!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 12: Favorit i repris - Jesus, Död och Korsfästelse 2012

W.A.S.P. och de finska folkdansarna

Jaja, jag vet att jag sålde in detta med en rolig rubrik och den kommer inte att motsvaras helt i texten nedan. Så bli inte besviken, eller kom åtminstone inte och säg att jag inte varnade.

1984 kom helvetet till byn när skräckrockgruppen W.A.S.P. besökte Sverige. Vi har skrattat och ironiserat över detta besök sedan dess, mest p.g.a. de närmast absurda proportioner det pyttelilla bandet W.A.S.P. gavs i just vårt lilla Hem Och Skola-land. Dessutom finns det ju ingen direkt uppsjö av filmer från bandets tidiga år så de få minuterna vi fick genom Barnjournalen från Stockholmskonserten får vi fortfarande leva på. Nu finns det förvisso en bootlegfilm från Göteborgskonserten, men den hålls så nedrans hårt i att den aldrig lär se dagens ljus tyvärr. Ah well.

Dagarna efter Sverige åkte W.A.S.P. till Finland. Egentligen finns det inte hur mycket som helst att säga om de tre spelningarna de gjorde, förutom att de spelade i så små byar. Visst, de började turnén i Helsingfors, såklart, men sedan åkte de lite norr- och väster ut till lilla Huittinen och sedan styrde de kosan österut och lite mer norrut till den väldigt lilla byn Kaavi. I Kaavi bor det strax över 3000 personer så man måste beundra modet hos promotorn som kände att "fan, borde vi inte få hit den där gruppen ändå".

Jag tänkte i denna stund emellertid uppehålla mig en stund vid konsert #2 - Huittinen (eller Vittis, som staden heter på Svenska). Huittinen är en stad på drygt 10000 invånare och centralorten heter Lauttakylä med strax över 6000 invånare. Vad är det då som gör att mitt fokus hamnar på just denna spelning av dessa tre, jo - någon gång på eftermiddagen så laddade någon i byn videokameran för att på aftonen bege sig in till sporthallen Huhkolinna. Därför har vi faktiskt lite film från just denna annars så anonyma ort, 22 minuter närmare bestämt. I många år har filmens ursprung famlat i blindo, i listor kallats för bara Finland, eller Helsinki Kulttuuritaalo (de spelade som sagt i Helsinki men inte på Kulttuuritaalo) eller, på senare år, Lauttakylä. Och det var just Lauttakylä som knäckte hästens gris som det heter, när jag nu bestämde mig för att forska lite i det hela eftersom Lauttakylä alltså är en del av Huittinen,.

Jag kikade dessutom runt lite på de olika arenorna och en snabb bildgoodling på Helsinkis Leppako (som var stället de spelade på) vittnar om att filmen inte är inspelad där. Scenen är betydligt högre än publiken och det finns ingen avsats på högersidan som skulle ha kunnat orsaka att filmen ser ut som den gör. Se bild på Discharge live at Leppako 1983 HÄR.

Men Kaavi då? Nu blir det kanske lite mer troligt. Det står faktiskt 13/10 i själva filmen i början vilket förvisso är Kaavi-spelningens datum men vilket också absolut inte behöver betyda någonting. Bootleggers är välkända för sina felaktiga datum och just detta är dessutom tillagt i efterhand, ungefär som Kiss Stockholm 1980 som är filmad i Göteborg...suck. Men själva idrottshallen Iloharju har till viss del rätt förutsättningar (klicka HÄR), men saknar även denna någon form av avsats på sidorna.

Och, om jag får ha fördomar, exakt hur många personer fanns det egentligen i Kaavi 1984 som faktiskt hade intresse av att se W.A.S.P. och utöver detta inte bara intresse utan även möjlighet att filma dem. Ja vem vill veta. Så kommer vi till Huittinen och deras lilla sporthall Huhkolinna (INGÅNG). Nu faller det på plats. Dels är det en söt liten idrottshall som uppenbarligen ar dansande tanter i sig emellanåt (KLICKA PÅ EGEN RISK), dels ser vi klart på den HÄR suddiga bilden att det finns en tydlig avsats till vänster i bild. Om vi föreställer oss att filmaren stått där och att scenen varit längst till vänster (alltså utanför bilden) så säger vi Simsalabim och filmens utseende stämmer bra överens med arenans layout.


Nu säger jag inte att detta är en exakt vetenskap, men av allt jag hittat att döma så är filmen inspelad i Huittinen, Finland den 12/10 1984. Kom gärna med mothugg i form av solida bevis, speciellt om du har en masterkopia på filmen som just nu inte verkar finnas i bättre kvalitet än nedan. Synd, eftersom det finns så lite film från detta fina år, men vi får som sagt glädjas åt det som finns.

Enjoy!

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 11: Gästlistare - Siri Pettersen

Gott folk!

För ett antal år sedan så bjöd vi in medlemmar från ett antal band att göra gästlistor på bloggen. Vill ni spana in dessa? Då hittar ni dem via länken. 

Idag inleder vi en serie nya gästlistor, men istället för att det är band som står i centrum är det författare. Vi är ju ändå en biblioteksrelaterad blogg, och jag kan helt ärligt inte begripa varför vi inte kommit på denna idén tidigare.

Jag vill påstå att vi börjar med en riktig slägga till både lista och författare. Siri Pettersen är författare till serien Ravneringene - eller Korpringarna som den heter på svenska - och det är inte vilken serie som helst. Jag hade kunnat fylla inlägget med alla priser som de tre böckerna har vunnit, alla synnerligen hyllande recensioner som de fått, för att inte tala om alla omdömen som böckerna har fått av alla de hundratusentals läsare som har följt Hirka och Rimes öden. För ett tag sedan blev det klart att alla tre böckerna ska filmatiseras. Ja, ni fattar - detta är en big deal. Och ändå skulle jag skjuta över målet om jag inte berättade att Siri, trots allt detta, verkligen är en författare som bryr sig om sina läsare. Annars hade inte detta inlägg kommit till, det kan jag garantera er.

Men nog från mig, nu lämnar jag över ordet till Siri.

Vi kör!

Siri her, jeg skriver fantasy, så selvfølgelig hører jeg på metal. Jo, jeg er altetende på sjangre, og musikkbiblioteket bærer preg av heftig schizofreni, men det ER noe med metal og fantasy. En dragning som ikke lar seg overse. Noe tungt og episk. Villskap og blodsmak. Metal er musikk for de tunge dagene, de store slagene, og dragene. Bare se på covrene! Er det en LP, eller en fantasyroman? Faen ikke lett å si, hadde ikke formatene vært ulike.

Og når vi snakker om covre (Smooth, hva?) så var det der alt begynte for min del. Heldige meg hadde foreldre som var opptatt av musikk. Jeg vokste opp med klassisk rock og progrock: Queen, Bowie, Genesis, Marillion ... Det tyngste i platehylla var Iron Maiden, og det coveret skremte vettet av meg. Hver gang jeg bladde i platene hoppet jeg over det. Den glisende, skjelettaktige skapningen jaget meg når jeg lukket øynene. Men jeg ble eldre, og før jeg visste ordet av det ble mørket tiltrekkende. Det fanget meg. Først og fremst med det visuelle og fantastiske: Illustrasjon, tegneserier, film, bøker, rollespill ... Da metal først traff meg (via min bedre halvdel) var grunnen forlengst lagt. Røde tråder gikk gjennom livet, fra kjærligheten til illustrasjon som sendte meg til tegneserien Sandman som hadde covre av Dave McKean som også lagde covre til Paradise Lost osv ...

Musikk ble visuelt for meg. Umulig å skille fra bildene den skapte og historiene den fortalte. Jeg hører alltid på musikk mens jeg skriver. Den former både meg og bøkene, så da jeg ble spurt om å skrive dette innlegget var det umulig å si nei. Jeg begynte å tenke tilbake på alle låtene jeg har elsket, fant fram ting jeg ikke har hørt på altfor lenge og ble litt på gråten, sant?

Så her er de, et knippe veldig gamle og helt nye favoritter. Jeg vvurderte kronologisk rekkefølge, men endte med å sortere etter humør. Fra happy, energisk, tysk speedmetal til det mer mer alvorstunge. Og ja, jeg vet at NIN ikke faller inn i metalsjangeren, men det driter jeg i, jeg elsker det. Enjoy!

Fredagslistan 2016, vecka 11: Gästlistare Siri Pettersen

Recension: Ace Frehley Origins Vol. 1

Coverlåtar och, ännu värre, hela coverskivor är inte min tekopp. Ytterst sällan bryr jag mig om slika och det får erbjudas något alldeles särskilt för att jag ska lyssna mer än en gång. När det därför avslöjades att ACE FREHLEY skulle släppa en sådan så fick jag tråkslag och hamnade i tristesskoma i ungefär en kvart. Jag gillar både "Anomaly" och "Space invader" och hade fan så mycket hellre hört en skiva med ny musik av gamle rymd-Åke.

Sedan hände två saker som förändrade mycket. Låtlistan släpptes och där i slutet kunde vi läsa att han spelat in en cover på Rock and roll hell, alltså samma låt som KISS gjorde en cover på på skivan "Creatures of the night" 1982 där Ace förvisso är med på omslaget men inte på skivan. Lite nyfiken blev jag allt. Varför den låten? Vet han själv att Kiss spelade in den då, under den otroligt turbulenta tiden? Vad kan han rimligen göra med den ödesmättade låten?

Nästa bomb var ännu större: Paul Stanley medverkar på skivan. På leadsång. Ingen bortglömd gitarrslinga från någon gammal demo utan helt nyinspelad sång på en cover av en FREE-låt. Vafalls? Hatar inte Paul och Ace varandra? Vill de inte skicka bajs i jiffypåsar till varandras postboxar till jul? Så står det ju i Hänt Extra varje vecka?

Självklart är verkligheten en annan. Man behöver inte vara bästisar eller värsta ovänner alltid, i alla väder. Världen är inte så svart och vit. Frågar du mig så gissar jag att de hyser en innerlig respekt för vad de åstadkommit tillsammans, det stora, det unika. Det som få andra lyckats med. Att de sedan kan ha åsikter om varandra rent personligt är bara mänskligt. Men bara grejen att Ace ringer Paul som säger "visst, skicka tapen, kul!" vittnar om att Hänt Extra inte alltid har rätt.

Så fick jag en promoskiva från bolaget igår natt och efter omedelbar lyssning hände följande i tämligen rask takt:

1. Jag konstaterade att jag förvisso fortfarande tycker det är meningslöst med covers, och speciellt coverskivor.

2. Jag konstaterade att Paul borde konsultera Ace vad gäller sång. Sist jag njöt av Pauls sång på något sätt var 2006 när "Live to win" kom, efter det har det bara gått åt fanders för min del. Men imorse njöt jag. En gång. En gång till. Det lilla som är kvar av Pauls fornstora röst presenteras på ett för honom otroligt fördelaktigt sätt. Det enda som kunde lyft denna låt ytterligare voro att det varit en helt egen Paul/Ace-komposition, istället för någon annans låt. Men det lämnar jag därhän. Jag kommer nog aldrig att lyssna igenom skivan igen eftersom jag aldrig, på något sätt, vill höra hans nyinspelningar av Kisslåtarna fler gånger. De lät precis lika uselt som när Kiss spelade in den fruktansvärda "Jigoku Retsuden" för några år sedan. Men jag kommer att lyssna på denna låt igen. Speciellt eftersom Ace lyckas få ur sig ett förhållandevis bra solo också. FAN vad glad jag blev av denna låt.

3. Rock and roll hell var förvånansvärt bra. Den hade passat perfekt på "Trouble walkin'" ljudmässigt och stämningsmässigt, och jag måste säga att jag älskar Ace sång. Den passar honom skitbra. Nu älskar jag såklart Genes mörka version, komplett med yxbas och blod (som jag såg framför mig som liten påg) men denna version gör mig också glad. Solot är lite sådär, det blir mest meningslöst Ace:ande till skillnad från hur han spelar på Freelåten, men jag står ut med det.

Två riktigt roliga överraskningar på en skiva som jag dömt ut på förhand, det hade jag inte trott. Idag är jag en happy hippo som gläds åt att jag trots min cyniska och ibland lite bittra "det var bättre förr"-svada faktiskt kan övertygas tillstå att nuet också kan vara rätt kul.

/Alex

P.S. Omslaget kan vara det fulaste jag sett i mitt liv. D.S.
P.S. 2 näste man som gör en cover på Spanish castle magic eller Wild thing borde få brännässlor uppstoppade i näsan. Pis og papir, som de säger i Rödovre. D.S.2

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Gott folk!

Efter förra veckans djupdykning i "The Dead Eye" (det kommer att bli flera återblickar på jubilerande skivor i fredagslistan, var så säkra!) så ska vi idag gotta ner oss i stämningsfulla låtar - och då pratar vi sannerligen inte om trubadurtjafs vid tänd lägereld på strand - utan verkligt kvalitativa låtar.
Stämning kan ju vara så mycket, men jag tror att när ni kollar in listan så är det låtar som verkligen är episka som samsas om utrymmet.

Vi kör!

Är WATAIN världens bästa black metalband? Jo, skulle nog en hel del svara. Jag uppskattar bandet storligen, och kring släppet av "Lawless Darkness" 2010 tokhyllade jag bandet. Sist på den skivan ligger en låt som kan vara den mäktigaste bandet gjort -  Waters Of Ain - som är så monumental i sitt majestät att jag baxnar varje gång jag lyssnar på låten. Gitarrerna verkligen bölar fram slingor så oerhört vackra att det är svårt att hålla tårarna borta.



Susanne drog nu ner mig i ett svårartat beroende av DEAFHEAVENs musik - det kan jag inte säga att jag är ledsen över - och jag har lyssnat oerhört mycket på bandets senaste album "New Bermuda" där jag i synnerhet uppskattar låten Luna som på ett fint sätt kombinerar furiöst trummande med extremt vackra stämmor.

Säfflebandet DRACONIAN är ett band att kolla in när det gäller verkligt vemodig musik, och de har en väldigt trevlig nivå på sin utgivning. Att bandet inte ändrar sin vinnande formel och ändå lyckas fängsla för varje ny skiva ska ni se som en kvalitetsstämpel av stora mått. Det är sorgset och och extremt vackert.

Jag tar fram storsläggan och väljer, såklart, Faith Divides Us - Death Unites Us från skivan med samma namn. För satan vad fin den låten är, och det var den som gjorde att jag på allvar började kolla in bandet från Halifax. Trots väldigt många lyssningar på låten tycker jag att den fortfarande är väldigt vacker.


METALLICA kanske inte är mest kända för stämningsfull musik, men vissa låtar är ju extremt episka. Koppla på en symfoniorkester som bandet gjorde på skivan "S&M" (en skiva som bara sådär har sålt 8 miljoner exemplar) och låtar som inte var så bra i originalversion växer ut till riktigt fina stunder. Nu har jag inte valt en av dessa utan väljer, kanske en smula traditionellt, The Call Of Ktulu från "Ride The Lightning". Det är ju en låt som är mäktig i originalutförandet - här växer den ut till ett monstrum av gigantiska mått.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Fredagslistan 2016, vecka 9: The Dead Eye

Gott folk!

Jag tänkte att jag skulle prata lite grand om skivan vars omslag ni ser till vänster - "The Dead Eye" av och med THE HAUNTED. Den kom ut 2006, bland 2,584 andra CD-fullängdare om vi ska tro Metal Archives, och medan den kanske inte är den mest originella titeln på en skiva så kan jag garantera (i det närmaste) att den drog till sig betydligt större uppmärksamhet än GNAW THEIR TONGUES skiva "Spit On Me And Wreak Havoc On My Flesh".

När "The Dead Eye" såg dagens ljus den siste oktober 2006 markerade den bandets femte skiva. I intervjuer har främst Anders Björler - inför släppet och långt senare - lyft fram "The Dead Eye" som den skiva han är mest stolt över i bandets diskografi.

Lite bakgrundshistoria vad gäller min relation till THE HAUNTEDs musik. Jag upptäckte bandet vid utgivningen för "Made Me Do It", men första gången jag alls hörde bandet var på TV då THE HAUNTED låg ute på turné och bandets konsert på KB filmades. För övrigt första gången jag hörde NASUM också, men det är en annan historia.

THE HAUNTED hade då växlat sångare till Marco Aro (jo, samme Aro som nu är tillbaka i bandet) och detta påverkade väldigt mycket hur jag drogs till bandet. Aros synnerligt brötiga sång passade fruktansvärt bra på både "Made Me Do It" och efterföljande - extremt mörka - "One Kill Wonder" och jag lyssnar fortfarande på de skivorna med stor behållning.

Peter Dolving kom tillbaka inför "rEVOLVEr", en skiva som jag tror att rätt många håller som en av topp 3 i bandets diskografi. Produktionen var väsentligt mycket bättre - Per Möller Jensens trummor lät ursinnigt bra - och jag älskar fortfarande skivan som byggde upp stora förväntningar inför "The Dead Eye".

Jag hade inte lyssnat på skivan - hela skivan det vill säga - på bra många år innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg om den. Jag var ambivalent kring skivan när den släpptes. Den skavde och smekte ömsom trumhinnorna på sätt som verkligen utmanade. Hur skulle det bli denna gång?

Och, jo - den skaver fortfarande. Kanske inte lika mycket som för 10 år sedan, men nog frestar den på rätt friskt. Är det för att Dolving kanske hade tröttnat på den musik som bandet hade skrivit tidigare som gör det? Det finns betydligt mycket mer dynamik - och jag har verkligen inget emot detta - men då får denna vara betydligt mycket bättre än exempelvis bongopartiet i The Flood som jag verkligen har avskytt från första genomlyssningen. Eller är det bandets experimenterande med ljudbild? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att "The Dead Eye" fortfarande intresserar mig mer än någon annan skiva i bandets diskografi just för att den utmanar betydligt mer än råraka "The Haunted", "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" och för att den är flera resor bättre än "Unseen" och "Versus".

Om jag kommer att lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 9: "The Dead Eye"

Fredagslistan 2016, vecka 8: De sju dödssynderna - Högmod

Gott folk!

Vi har kommit till den sista av dödssynderna - högmod. Det är säkert fler som drar sig till minnes det fina ordspråket högmod går före fall. Och ibland gör det ju det.

På Wikipedia kan vi lära oss följande om högmod

Pride (Latin, superbia), or hubris (Greek), is considered, on almost every list, the original and most serious of the seven deadly sins: the source of the others. It is identified as believing that one is essentially better than others, failing to acknowledge the accomplishments of others, and excessive admiration of the personal self (especially holding self out of proper position toward God); it also includes vainglory (Latin, vanagloria) which is unjustified boasting. Dante's definition of pride was "love of self perverted to hatred and contempt for one's neighbour". In Jacob Bidermann's medieval miracle play, Cenodoxus, pride is the deadliest of all the sins and leads directly to the damnation of the titulary famed Parisian doctor. In perhaps the best-known example, the story of Lucifer, pride (his desire to compete with God) was what caused his fall from Heaven, and his resultant transformation intoSatan. In Dante's Divine Comedy, the penitents are burdened with stone slabs on their necks which force them to keep their heads bowed.

Vi kör!

Jag tror att det finns en hel massa som har någon sorts relation till det magiskt klassiska och högeligen gigrestriktiva death metal bandet från Coventry som enbart skriver om krig - BOLT THROWER. Nyligen gick bandets mest långvariga trummis Martin Kearns bort och frågan är om bandet trots detta väljer att fortsätta. I vilket fall har BOLT THROWER producerat en fantastisk mängd väldigt fin och stämningsfylld death metal. Jag har plockat en låt från bandets mer sentida produktion - Pride från "Honour Valour Pride" som kom 2001. Jag älskar verkligen gunget i låten.

Vi tar lite OVERKILL på det och den mer än lovligt fina Hellish Pride från "Immortalis". Av någon anledning får jag ACCEPT-vibbar av den här låten, mest tror jag, för hur Bobby Ellsworth sjunger just orden "hellish pride", haha!

Ni kanske känner till att jag tycker att STRAPPING YOUNG LAD var ett genialiskt band? Jag brukar begagna mig av varje tillfälle att ha med låtar av bandet i fredagslistor, och när jag kom på att bandet ju har en fin tvåtaktsmatarkäftsmäll till låt i form av Dirt Pride från sin självbetitlade skiva så blev det ju lite av en no-brainer att ha med den. Kort, intensiv och fullständigt vanvettigt ljuvlig.

Jag kan verkligen inte säga att jag har lyssnat mycket på AYREON, ett band som drivs av Arjen Anthony Lucassen med ett helt koppel gästmusiker. Tar vi en titt på "The Human Equation" så fladdrar en sån oerhörd mängd gästsångare förbi att jag tappar andan - Mikael Åkerfeldt, Devin Townsend och James LaBrie för att nämna några. Detta är verkligen pretentiös musik som funkar alldeles utmärkt. Låten Day Fourteen: Pride gav definitivt mersmak!

En låt från ett verkligt favoritband - DECAPITATED och en av bandets bästa skivor "Nihility" i form av Babylon's Pride som handlar om staden som satte sig upp mot gud och blev fullständigt tillintetgjord. Uppenbarligen gillade gud att fullständigt förinta då han gjorde det med stor regelmässighet och furious anger. Sämre ämnen för en teknisk dödsmetallåt finns det verkligen.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 8: De sju dödssynderna - Högmod

Supporta scenen: Udo's farväl till Accept

På torsdag spelar Udo Dirkschneider i Malmö, denna gången inte som bandet UDO utan som bandet DIRKSCHNEIDER eftersom han under detta år tar farväl av sitt gamla band ACCEPT. Han är trött på att behöva köra  en massa gamla hits från ett annat band när han har hundra skivor med sitt soloband, och jag förstår honom.

Även om jag missade 80talet så hade jag ynnesten att få vara med under hela Accept's återförening 1993-96, jag såg dem tre gånger och älskade att de var tillbaka. Så försvann de igen, men Udo bestod och på Sweden Rock fick jag se honom 1999 och 2004. Framförallt fick jag dock se en väldigt intim konsert för kanske 40 personer på Folkets Hus i Växjö 2006. Han körde hela setet och vi som var där fick vara med om något väldigt speciellt.

Det känns såklart lite sorgligt att veta att detta är sista gången han kör Acceptlåtar, men vilken avslutning! Jag spoilar inte, den intresserade kan gå in på setlist.fm och kolla. 23-25 låtar (han ändrar), alla klassiker och en del deep cuts. Det blir sannerligen en värdig avslutning, och eftersom Accept fortsätter med sitt och Udo med sitt så tar det ändå inte riktigt slut.

Tur är ju det.

Biljetter till Malmö finns HÄR (bara ett fåtal kvar).

/Alex

Neon Rose, återkomsten

Så har dammet lagt sig och jag tittar lite nyktert på NEON ROSE CHAPTER III's spelning i Stockholm. Vi tar de två tråkiga grejerna först: trumsolo är inte min grej, ensamsolo funkar aldrig för min del. Sedan, ljudet - tyvärr ett av de sämsta utljud jag någonsin hört. Vilket dessutom är oerhört konstigt eftersom 220 VOLT en timme innan hade hur bra ljud som helst. Neon Rose slet med ljudet och det blev en smula bättre under kvällens gång, men en smula är också allt.

I övrigt - gud vilken kväll. Lite nervöst/orepat på något ställe, men inte så att det störde mig det minsta. Ett låtval som var bra, absolut, men som kanske lade lite för mycket tyngd på tredje skivan "Reload" medan bara en stackars låt från "Two" avverkades. Vi fick tre låtar från debutskivan inklusive det fina titelspåret, hiten Love rock och den fullständigt enastående Julia's dream. Dessutom bjöds det på två sprillans nya låtar där We work all day inte föll mig i smaken medan Don't mess with me var en riktig rökare som jag ser fram emot att höra igen.

Igen, ja. Jag släpper inte taget om detta. Att Piero bestämt sig för att spela denna fantastiska musik på en scen igen låter jag inte trilla under eller mellan någon stol. Jag har sett till att kunna finnas på plats både på Muskelrock i Blädinge i början av juni och, såklart, på Sweden Rock Festival veckan därpå. Jag ser med stor glädje fram emot detta, och liverapporterar från båda ställena. Både på min facebooksida och Twitter (@tolvis).

Så vad hoppas jag på till sommaren nu är helt enkelt bara en underbar fortsättning av en bra början. Piero, Peter, Fille och Micke - ni förgyller 2016 så det står härliga till. Tack ska ni ha, vi ses i vimlet!

För övrigt var även 220 Volt så bra att näshåren stod rakt ut, men det tar vi nästa gång.

/Alex

Fredagslistan vecka 7: A Matter Of Life And Death

Gott folk!

Jag tänkte att vi skulle unna oss att vara lite retrospektiva. I år är det 10 år sedan den här ringa bloggen startade och detta faktum sätter lite perspektiv på tillvaron. Likaledes är det 10 år sedan en hel räcka album gavs ut. 

Ett av dessa album är "A Matter Of Life And Death" av IRON MAIDEN. Skivans utgivande sammanfaller med faktumet att detta var året som jag fick jobb på Helsingborgs Stadsbibliotek. En slump gjorde att en av mina kollegor hade en kompis som lönearbetade på EMA Telstar och riggade press inför i stort sett alla större grejer i Stockholm och andra städer för den delen. När denna kompis kom för att prata om sitt dokumentärfilmande på biblioteket började vi prata musik och gled in på just MAIDEN. Hon frågade om jag skulle se bandet när de kom till Sverige. Nä, svarade jag - jag hann inte köpa biljett. Dagen efter får jag ett mejl där jag får frågan om jag kan tänka mig att köpa en biljett till bandets spelning i Globen - och som i en bisats nämns att platsen är på pressläktaren, haha! Ja, ni förstår - jag höll på att smälla av!

Mina intryck från själva spelningen kan ni läsa här om ni känner för det. 

Till saken hör att bandet under denna turné körde hela "A Matter Of Life And Death". Jag har faktiskt inte lyssnat på skivan så jättemycket sedan dess - men nu tog jag chansen. Och den är fin. Framför allt de sista tre låtarna For The Greater Good Of God (som är riktigt knäckande!), Lord Of Light och The Legacy är svinbra och har fått rejält med speltid denna veckan.

Det roliga är att jag tycker att skivan har blivit bättre med åren, och helt andra låtar har kommit att växa fram som bättre än vilka jag tyckte var bäst för 10 år sedan. Då tyckte jag att Brighter Than A Thousand Suns var ojämförligt bäst.

Ser jag till IRON MAIDENs diskografin efter det att Dickinson och Smith kom tillbaka 1999 så är det faktiskt "A Matter Of Life And Death" som jag vid sidan om "Brave New World" tycker är bäst.

/Martin

Fredagslistan 2016 - vecka 7: A Matter Of Life And Death

Fredagslistan 2016, vecka 6: De sju dödssynderna - Avund

Gott folk!

Vi börjar närma oss slutet på vår syndavandring, och idag tar vi oss an avund.

På Wikipedia kan vi lära oss följande

Envy (Latin, invidia), like greed and lust, is characterized by an insatiable desire. Envy is similar to jealousy in that they both feel discontent towards someone's traits, status, abilities, or rewards. The difference is the envious also desire the entity and covet it.

Envy can be directly related to the Ten Commandments, specifically, "Neither shall you desire... anything that belongs to your neighbour." Dante defined this as "a desire to deprive other men of theirs". In Dante's Purgatory, the punishment for the envious is to have their eyes sewn shut with wire because they have gained sinful pleasure from seeing others brought low. Aquinas described envy as "sorrow for another's good".^[22]

Vi kör!

Det är verkligen inte ofta som ARMORED SAINT omnämns här på bloggen - detta är faktiskt andra gången. John Bush - bandets sångare i perioder stiftade jag först bekantskap med när han var med i ANTHRAX (gosse som han lyfte det bandet rent vokalt!) Detta är verkligen inte det tuffaste ni kommer höra i veckans lista, men ge låten Envy från bandets debutskiva "March Of The Saint" en chans - den växer faktiskt till sig ganska så rejält. Och snälla, bortse från det mer än lovligt lökiga omslaget.


BROKEN HOPE från Chicago. Jag har faktiskt sett bandet en gång. De spelade som ett av väldigt många förband till OBITUARY på Gramercy Theater i New York den 10 september 2012. Jag var mest där för att se DECREPIT BIRTH, och BROKEN HOPE gav inga större intryck, men övrig publik samt alla de andra banden var sjukt till sig i trasorna. Bandets blodindränkta death metal appellerar till många, och sedan bandet återaktiverades just 2012 har de turnerat skoningslöst. Varför finns de då med på listan om de inte är helgjutna? De har en låt på "Repulsive Conception" som heter Penis Envy. Nog sagt.
Metalcore av den ilskna sorten från Hull, Massachusetts och ON BROKEN WINGS. Känner ni till bandet sedan innan? Jag gjorde inte det, men så har också syndatemat bjudit på en hel räcka band som jag inte kände till sedan innan, haha!
Det är argt utav bara helvete i låten A Lazarus Envy från bandets debutskiva "Some Of Us May Never See The World". Ett råd: avbryt lyssningen vid 2:48. Där tar bandet ett beslut om att ha ett långt stycke tystnad innan de rundar av låten på ett icke övertygande sätt. Jävla fånigt grepp för övrigt.

Enmansprojekt! THRONE OF DECAY har släppt en enda skiva, "The Blessing Of Disease" som kom 2011. Travis Letcavis sköter alla instrument och sång. Det är inte helt tokigt detta - det får jag erkänna - trots att den melodiska death/black metalblandning "bandet" bjuder på inte är speciellt originell. Men utförandet är det verkligen inget fel på. Jag tror att jag lyssnat mest på låten Of Woe And Envy av låtarna i listan. Det säger en del i alla fall.



Jag lyssnade inte alls på WOODS OF YPRES när bandet var aktivt, men vet att det var ett band som många hade ett väldigt hängivet förhållande till. Bandets fullängdsdebut "Pursuit Of The Sun & Allure Of The Earth" kom 2004 och bjuder på fint svärtad musik med en hel del rensång. Summer's Envy är en väldigt vacker låt som drar åt rätt många håll. Jag har återkommit med stigande frekvens till låten som fascinerar mig en hel del.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 6: De sju dödssynderna - Avund 

Black Sabbaths sista suck 1992

Ja vad fan var det som hände där i november 1992? BLACK SABBATH hade precis återförenats med Ronnie James Dio och Vinny Appice, och med denna sättning släppt skivan "Dehumanizer". En världsturné genomfördes vilken skulle avslutas i Kalifornien i november, samtidigt som Ozzy spelade i samma region.

Jag kan inte alla turerna kring detta, det kan nog ingen, men vad som hände var att Ozzy var ute på sin avskedsturné (faktiskt, men det gick ju som det gick) och ville spela med Black Sabbath en sista gång varför han bjöd in det nyåterförenade Dio-Sabbath att öppna för honom på de två sista spelningarna i Costa Mesa. Därmed kunde han bjuda in Tony och Geezer för en återförening på det andra och sista giget, och även Bill Ward flögs in för att göra originalsättningen komplett. Dio får tokspel och vill absolut inte vara förband till Ozzy, och vill inte att de återförenas i sin originalsättning eftersom de precis återförenats med Dio. Dio meddelar att hans sista spelning blir Oakland den 13:e november, dagen innan den första av de två Costa Mesa-spelningarna skulle äga rum. Vad fan gör Black Sabbath då? Utan sångare?

Enter: Rob Halford.

Som både god vän till bandet OCH Sabbathfan ut i fingerspetsarna bjuds The Metal God in att köra dessa två sista spelningar på turnén som förband till Ozzy. Halford tackar ja, och vi får två helt unika spelningar där det blandas hej vilt bland låtarna och ett par riktigt bortglömda pärlor såsom Symptom of the universe och Supernaut luftas. Bara sådär.

Och dessutom sker såklart återföreningen med Ozzy. Idag kan det kännas "vadådå?" men 1992 var det helt enkelt ofattbart. Jag minns MTV-rapporten med liveklippet, jag minns nyheterna kring detta och alltsammans verkade så...overkligt. Idag är det fortfarande kul att de gjorde återföreningsgiget med Ozzy (fyra låtar) men det som står ut är de två unika spelningarna med Halford. Han skulle dessutom få göra ett gästspel till 2004, när Ozzy var sjuk, men det tar vi en annan gång. Idag klickar vi nedan och tittar på den kompletta privatfilmningen av den andra konserten och även på den fräsiga photopitfilmen från samma kväll, det är en oklippt MTV-kamera som sett dagens ljus och som av en slump hamnade på youtube just idag.

Håll till godo!

/Alex

Jaja, vi tar bootlegfilmen från Ozzyåterföreningsgiget också då:

Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Gott folk!

Idag ska vi prata vrede, ilska, raseri - ett tema som det verkligen inte var svårt att hitta låtar på om jag säger som så!

På Wikipedia kan vi lära oss följande:

Wrath (Latin, ira), also known as "rage", may be described as inordinate and uncontrolled feelings of hatred and anger. Wrath, in its purest form, presents with self-destructiveness, violence, and hate that may provoke feudsthat can go on for centuries. Wrath may persist long after the person who did another a grievous wrong is dead. Feelings of anger can manifest in different ways, including impatience, revenge, and self-destructive behavior, such as drug abuse or suicide.

Wrath is the only sin not necessarily associated with selfishness or self-interest, although one can of course be wrathful for selfish reasons, such as jealousy (closely related to the sin of envy). Dante described vengeance as "love ofjustice perverted to revenge and spite". In its original form, the sin of wrath also encompassed anger pointed internally as well as externally. Thus suicide was deemed the ultimate, albeit tragic, expression of hatred directed inwardly, a final rejection of God's gifts.^{[citation needed]}

Vi kör!

Jag lyfter gärna fram lokala band när jag kan - vid sidan om SOILWORK så tillhör DARKANE ett av de banden från Helsingborg som har nått framgång i något större doser än andra akter. DARKANE har alltid varit ett band som är brötigare och tekniskt meckiga än många andra band från staden. Trummisen Peter Wildoer kanske några av er känner till som en av de tre trummisarna som var med i slutfasen av giget som trummis i DREAM THEATER, för att ge er någon referensram vilken nivå bandets musik ligger på. Låten Wrath Connection ligger på skivan "Demonic Art" som kom 2008 och blev den enda skivan för dåvarande sångaren Jens Bogren. Trist, då jag alltid har gillat den killens pipa. 

Jomenvisst - lite grymma och stökiga tongångar från nederländska SINISTER. Bandet startade 1988 och körde på till 2003 då man lade ner, bara för att återuppstå 2005. SINISTER höll en rasande utgivningstakt - fullängdssläpp 1992, 1993, 1995, 1998 innan bandet saktade ner något. Numera ger bandet ut skivor vartannat år. Detta är skitig old-school death metal med vissa finesser. Jag gillar det extremt mycket. Magnified Wrath är en ömsom tung, ömsom snabb historia som lyckas åstadkomma en hel massa förödelse på sina 4 minuter.

Vi håller oss kvar i dödsmetallträsket med askreddiga SUFFOCATION som har visat hur skåpet byggs och var det ställs sedan 1988. Min favoritskiva med bandet är - och kommer, misstänker jag, alltid vara - "Pierced From Within" från 1995. Nu ska jag inte grotta ner mig i denna, utan istället lyfta fram bandets senare material som har väldigt stora förtjänster. "Pinnacle Of Bedlam" visar bandet i storform om ni frågar mig och står sig väl mot bandets utgivning på 2000-talet även om jag misstänker att många hellre lyfter fram den självbetitlade skivan från 2006 som starkare.  I vilket fall - SUFFOCATION ägnar sig inte åt vilken vrede som helst: den får helst vara eminent som i Eminent Wrath, som verkligen dönar på likt den ångvält som bandets musik brukar vara. 

SUPREME PAIN startades 2006 av bland annat sångaren i SINISTER Erwin Harreman. Jag valde att ta med Vengeful Wrath mycket för att den har ett sådant satans gott intro. Resten av låten är också bra, men har svårt att stå sig mot just introt, haha! Detta är death metal av snittet fullt ös medvetslös, vilket ju alltid är trevligt. Tydliga Hanneman-vibbar i solot om ni frågar mig. 

Vi lugnar ner tempot lite med AMON AMARTH och deras Wrath Of The Norsemen från "Sutur Rising". En gång i tiden älskade jag bandet - deras gig på SRF 2007 golvade mig storligen. Mitt intresse i bandet idag är väl betydligt svalare även om jag finner bandets musik sympatisk så går jag inte kockobananas. Dock har bandet en fint utvecklad känsla för melodi vilket jag tycker är att applådera. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Kiss i Detroit 1976 - ett jubileum

Idag är det måndagen den 25/1 och vi firar således i dagarna tre att det är 40 år sedan KISS spelade sina utsålda konserter i Detroits anrika Cobo Arena.

I januari 1976 står Kiss och balanserar på en knivsegg. Med den ena foten i framtiden har vi "Destroyer" som är färdiginspelad, nya dräkter som håller på att finputsas och en helt ny scenshow under tillverkning som ska visas upp till sommaren. Den andra foten är dock kvar i det "gamla" Kiss, bandet som vi hör på "Kiss Alive!" och som står för det råare, det skitiga. I januari har de ännu inte polerat bort detta lite hemkokta, och filmerna från Detroit visar bandet på en absolut topp efter de givna förutsättningarna. Låtvalet är magiskt, vi bjuds på den sannolikt allra sista liveversionen av Ladies in waiting under kväll nummer ett, vi bjuds på Peters allra bästa spelande någonsin i låtar som She och 100,000 years och där Let me go, rock'n roll idag har förvandlats till en underlig klassiker som de flesta ändå inte känner igen så står den här ut som det perfekta extranumret som lämnar publiken överkörd.

Den första kvällen är bäst i mitt tycke. Nervositeten är påtaglig, filmandet ganska dåligt men väldigt charmigt och nybörjaraktigt, och det känns som att de går ut på 100% direkt. Denna kraft konserveras en smula under kväll två och tre för att bygga upp en mer förlösande stämning under kvällens gång, men på kväll nummer ett exploderar det direkt.

Detroit 1976 var bland de första 70talarna som läckte ut på videoband för hundra år sedan, och det var just den första kvällen som var först ut att nå fansen. Några år efter köpfilmen Kiss Exposed började dessa gamla konsertupptagningar så småningom se dagens ljus och jag minns fortfarande videobandet jag fick som innehöll dels Kiss Detroit 1976, dels In Concert 1974-framträdandet. You can't make this shit up. Fullständig magi. Jag vet inte hur många hundra eller tusen gånger jag tittat på detta band. Enastående.

Nedan har ni alla tre kvällarna, det som finns ute är en timme från första kvällen (den saknar extranumren), hela andra giget och några få låtar från den tredje kvällen. Den tredje finns förvisso i samma längd som den första, dvs den saknar extranumren, men det är tyvärr inget som har läckt ut till gemene man än så länge utan vi får hålla tillgodo med låtarna de släppt lite här och där som någon varit snäll och lagt ihop på youtube.

Så ta nu fram favoritkaffet och favoritkakan och följ med mig 40 år tillbaka i tiden. Det blir många jubileer i år och man kunde ta mig fan inte börjat med något bättre än detta.

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 3: Ave Abbath!

Goddagens! Hela den här fredagen ska vi ägna åt en skiva undertecknad sett fram emot likt ett barn ser fram emot att träffa tomten. Den legendariska liksminkning som förknippas med denna artist har fått äran att pryda en ytterst ondskefullsgullig My Little Pony som sitter förevigad på min överarm. Han är dessutom en av två musiker som inramad förgyller min köksvägg (den som gissar rätt på vem den andra är vinner en kanelbulle).

Vi talar naturligtvis om ABBATH! Mannen, myten, legenden som efter brytningen med IMMORTAL pyntat ihop lite göttigt i eget namn. Förra året kom en singel, nu denna dag fredagen den 22/1 är det en fullängdare (självbetitlad sådan) som skådar dagens dis.

Den fryntlige norrmannen bjuder på sluggerblack utan dess like på detta släpp. Inte fullt så melodiskt som "All Shall Fall", inte lika klassiskt kyligt som "Sons of Northern Darkness", men det är riktigt fint ändå! Jag hälsar god helg från min sjuksäng (ja, jag har fått en släng av digerdöden pga är true) och säger det enda rätta denna gudsförgätna, black metal-välsignade fredag: Mot Blashyrkh!

I skrivande stund (torsdag) finns inte plattan på Spotify men exempelvis Close-Up har den goda smaken att lägga ut den på nätet enligt följande:

Fredagslistan 2016, vecka 3: Ave Abbath!

Då länken verkar krångla bitvis kan man också med fördel köra en copy-paste på denna rad: 

http://www.closeupmagazine.net/abbath_full.php 

Arga leken börjar...NU!

/Susanne

Black Sabbath 1970, lite trevlig kuriosa

2016 blir alltså året som vi tar farväl av BLACK SABBATH. Avskedsturnén börjar imorgon och den inrepade låtlistan ser finfin ut med speciellt en låt jag inte vågat hoppas på men som nu åtminstone repats. Jag håller tummarna för att den är kvar i juni när jag ser bandet på Copenhell om inte Sweden Rock lyckas fånga dem.

Jag tänkte under året se tillbaka på ett Black Sabbath som genom åren skänkt mig fruktansvärt mycket glädje men även en hel del huvudbry vad gäller gamla datum och inspelningar. Till att börja med kan jag glädja samtiden med att det i dagarna läckte ut en tidigare alldeles okänd inspelning från bandets besök i Lausanne, Schweiz i april 1970. De spelade två kvällar och inspelningen verkar faktiskt komma från båda, det rör sig om sex låtar i bra kvalitet men Ozzy presenterar två av dem med orden "we'd like to start off with..." vilket verkar betyda att de började den ena kvällen med Fairies wear boots och den andra med Behind the wall of sleep. Detta kan också vara helt fel, det finns i princip ingen som helst uppgift om vad som var en "vanlig" setlist på våren 1970 eftersom den annars tidigaste kända längre inspelningen kommer från juni. Jag återkommer till den strax. I vilket fall, det är en underbar inspelning vi nu fått ta del av. Låtarna finns på youtubekanalen du når HÄR och den innehåller massor av annat gott också så ta en stund och botanisera loss.

Juni 1970 då. Den 26:e närmare bestämt. Berlin. Den fram tills nu tidigaste kända kompletta konsertupptagningen med Black Sabbath (om man bortser från den förhistoriska inspelningen gjord i Dumfries 1969). Det finns två olika källor dessutom, en är komplett och har ganska dåligt ljud för det otränade örat, den andra saknar de två sista låtarna och är mer känd som vinylbootlegen som är inspelad i Plumpton, England vilket alltså inte stämmer. Oavsett vilken version man har så har man ett Sabbath i högform emedan namnet på arenan alltid förundrat mig. Förr, alltså på den tiden vi bytte kassettband, kallades den kort och gott för Audimax. Jag trodde ett tag att det var någon som bara skrivit av ett kassettband och fått märkesnamnet till ett arenanamn eftersom det fanns en (ganska dålig) kassettsort med just namnet Audimax. Sen gick tiden och livet framåt och numera är det hyggligt vedertaget att arenan heter Audimax der Freie Universität. Fortfarande det där Audimax men nu med ett tillägg. Skam den som rakar grisen utan hyvel tänkte jag idag och började söka på internet. Det tog ungefär en sekund innan jag fattade hur allt hänger ihop.

Audimax är rätt, det är en slags förkortning av Max Kade Auditorium, en lokal som huserar i - helt riktigt - der Freie Universität. Och det absolut bästa är att ni nu kan starta youtubelänken nedan och lyssna på giget samtidigt som ni klickar på DENNA LÄNK där ni får en panoramabild av lokalen som Black Sabbath spelade i 1970. Där stod de, på den ganska breda och stora scenen och visade den tyska publiken vad musik var. Det måste ha varit en fantastisk dag.

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 2: De Profundis!

 Ärade fredagsvänner!

Idag är det jag som står för listan och då jag råkat på en viruskompott grande deluxe och legat däckad senaste veckan kommer här istället för blandad kompott en skiva singularis. Tur då att den är så bra att den når upp till samma grandiositet som fem olika band tillsammans hade gjort! 

DE PROFUNDIS. Ringer det några klockor? Jag plockade med låten Delirium i en fredagslista anno 2012 och sedan dess har dessa britter klivit upp ett par pinnhål på den stege som går under namnet "bra metal var det här". 

Progressiv black, melodiska dödspartier och över detta en tekniskt snygg glasyr. "Kingdom of the Blind" är en skiva som räcker hela helgen och en bra bit in på nästa vecka, då den likt en synnerligen välbakad Glace au Four bjuder på den ena överraskningen efter den andra!

Nu ska jag gå och snyta mig. Pax Vobiscum och trevlig helg!

/Susanne 

Fredagslistan 2016, vecka 2: De Profundis!

Fredagslistan 2016, vecka 1: De sju dödssynderna - Lättja

Gott folk!

Välkomna över till 2016. Vi hoppas att ni har haft sköna helger med mycket vila och att ni nu känner er lagom sugna på lite tung musik. Lämpligt nog - med tanke på den gångna perioden - så är temat för veckans fredagslista lättja.

Om lättja som dödssynd kan vi på Wikipedia lära oss följande:

Sloth (Latin, acedia) can entail different vices. While sloth is sometimes defined as physical laziness, spiritual laziness is emphasized. Failing to develop spiritually will lead to becoming guilty of sloth. In the Christian faith, sloth rejects grace and God.

Sloth has also been defined as a failure to do things that one should do. By this definition, evil exists when good men fail to act.

Edmund Burke (1729-1797) wrote in Present Discontents (II. 78) "No man, who is not inflamed by vain-glory into enthusiasm, can flatter himself that his single, unsupported, desultory, unsystematic endeavours are of power to defeat the subtle designs and united Cabals of ambitious citizens. When bad men combine, the good must associate; else they will fall, one by one, an unpitied sacrifice in a contemptible struggle."

Over time, the "acedia" in Pope Gregory's order has come to be closer in meaning to sloth. The focus came to be on the consequences of acedia rather than the cause, and so, by the 17th century, the exact deadly sin referred to was believed to be the failure to utilize one's talents and gifts.^{[citation needed]} Even in Dante's time there were signs of this change; in his Purgatorio he had portrayed the penance for acedia as running continuously at top speed.

Vi kör!

SAINT VITUS tillhör gammelgänget inom doomen. Bandet startade redan 1978 under namnet TYRANT, men gick 1980 över till sitt nuvarande namn. Bandet hade en lång karriär till 1996 då man lade ner, bara för att återuppstå 2003 och sedan lägga ner igen. 2008 återupptog bandet verksamheten och har harvat på sedan dess. Doomen och dess systergenre sludgen har ju haft lite av en renässans de senaste åren och mängder av skivor har kommit ut. Jag har valt en låt från skivan "Die Healing" från 1995. Jag kan verkligen inte yttra mig om hur denna står sig gentemot bandets övriga diskografi, då detta är det första jag hör av bandet. Doom har inte varit min genre, men jag märker att jag har sänkt försvarsvapnen rätt så mycket de senaste två åren och har betydligt mer tålamod med musik som går långsamt. 

DEFIANCE var ett thrash metal-band från Oakland som hade en tredelad karriär: 1985-1992, 1993-1995 och 2005-12. Bandet representerade en riktigt traditionell thrash metal. Stundtals är det riktigt kul att lyssna på bandet, men till de övre nivåerna i näringskedjan nådde de aldrig. 

RAW är ett death/thrash metal/crossover-band från Baden-Württemberg i Tyskland. Dessa gossar gillar sitt dubbelstampade om jag säger som så. Det drar och sliter åt alla håll och kanter, utan att slira av banan. Det är ju ändå ett tyskt band vi pratar om. Bandets fullängdsdebut kom 2009 och döptes, ack så lämpligt, till "Moshpit". Förvänta er sålunda inga intellektuella övningar av RAW - detta handlar om att förenas i yster ringdans. Och sämre saker finns ju, eller hur?

Vilket fantastiskt bandnamn tänkte jag när jag såg FIST FIGHT IN THE PARKING LOT. Skulle musiken visa sig vara lika bra? Tja, helt oäven är den inte. Bandets sludge/stoner/rock kombo har ett fint och tungt sväng som jag gillar ju mer jag lyssnar på den. Sångerskan/gitarristen Aby Kat har en väldigt fin pipa och såvitt jag kan bedöma så låter detta precis som det ska göra inom genren. 

Jag avslutar listan med en verkligt depressiv och långsam låt från funeral doom-bandet PANTHEIST. Detta är högstämt utav bara helvete! Sången är rejält mässande och keyboardmattorna ligger som täcken av mögel över hela bygget. Trummisen Andy Semmens har ett tålamod av astronomiska mått för här trampas det inte alls på gaspedalen. Jag är, faktiskt, genuint imponerad av trummisar som klarar av att hålla ett sådant långsamt tempo och varken sacka eller öka. Oerhört svårt - testa får ni se, haha!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 1: De sju dödssynderna - Lättja

220 Volt och Neon Rose i Stockholm!

God fortsättning gott folk!


Året börjar mer eller mindre genialiskt med en dunderspelning i den Kungliga Hufvudstaden. Jag talar naturligtvis om 220 VOLT och NEON ROSE som spelar på Debaser Strand den 23/1. 220 Volt och jag firar 30 år ihop detta året och även om jag naturligtvis hoppas på att min första favoritlåt It's nice to be a king luftas på spelningen såp har jag oerhört svårt att tro att så blir fallet. Kom igen nu - surprise me. Sångaren Anders Engberg hoppade av för några månader sedan så höstens konserter fylldes av Robin Ericsson från fina DEGREED, och Mats Karlsson har berättat att det blir Robin även i Stockholm. Det ser jag fram emot.


Neon Rose då, det är en ny sättning, typ mark III, av detta underbara band som ska spela där originalgitarristen Piero Mengarelli står i framkanten som bandledare. Jag hade aldrig någonsin vågat vare sig tro eller hoppas att jag skulle få höra musiken från bandets tre klassiska skivor live så märk min förvåning när de blev presenterade till Sweden Rock Festival. En gris är som bekant ingen lada dock, varför jag måste se det första giget, Stockholm, först och de andra senare. Jag vågar egentligen inte ha förhoppningar på setlist eller annat, risken är att jag bara står som en fågelholk utan byxor när de äntrar scenen. Återigen - det fanns verkligen inte på kartan, och nu är det 18 dagar tills de händer.


2016 - du är välkommen och ännu mer så om du fortsätter med sådana här överraskningar! Rapport följer.

/Alex