Beroendeframkallande

är vad jag härmed utnämner MASTODONs "Crack The Skye" till. Har i stort sett inte lyssnat på något annat sedan den släpptes, och när jag inte lyssnar dröjer sig den episkt mäktiga musiken kvar i huvudet. Bra mycket roligare att ha Oblivion på hjärnan än Gullefjun som jag drabbades av i måndags!

Sedan ett litet ja! för att SRF har bokat OVER THE RAINBOW. Hoppas lite försiktigt på att Ronnie James Dio kommer upp och sjunger Since You've Been Gone som gästsångare.

Nya plattor på väg

Det var ett tag sedan det köptes in plattor till bibblans hårdrocksavdelning - men nu är det dags! Följande blytunga skivor kommer inom kort (läs måndag) att kunna lånas på Helsingborgs Stadsbibliotek.

Är inget jättefan av tyska thrasharna KREATOR, men den konsert jag och polaren Jörgen betittade på SRF 2007 var riktigt bra. Frontade av helförbannade, fräsande och strängbändande Mille vrålar bandet ut sin ilska över, ja rätt mycket faktiskt, till härlig 2-takt.

Klassisk death metal levererad med förödande tyngd och cred - CANNIBAL CORPSE har inget mer att bevisa vad gäller metal av den mer brutala sorten. Personligen gillar jag "Kill" bättre - men "Evisceration Plague" är en ruggigt bra death metal platta.

Klassisk melodisk metal med kvalitetsstämpel från ytterligare ett band från Helsingborg. Är riktigt svag för Mike Anderssons sköna, kraftfulla röst - "Global Drama" har genomgående starka låtar där hans pipa verkligen kommer till sin rätt.


Har ingen relation med skönt kaxiga CRUCIFIED BARBARA, men "Til Death Do Us Party" svänger bitvis riktigt skönt.


Bleed är låten med stort L för mig på MESHUGGAHs "Obzen". Haakes fullständiga dominans över sina baskaggepedaler ihopföst med ett av de tyngsta, matigaste, grymmaste gitarriff jag har hört får mig lamslagen. Och det är bara en låt på denna orgie i meckig metal.

Whoa! NAPALM DEATH visar återigen var skåpet ska stå när det gäller grindcore. Känslan av att bli överkörd har aldrig varit skönare denna sida NASUM.

Innan ni nu börjar undra - jo MASTODONs "Crack the Skye" kommer att köpas in (allt annat hade varit att betrakta som tjänstefel), samma sak gäller DEATHSPELL OMEGAs senaste platta "Veritas Diaboli Manet in Aeternum: Chaining the Katechon".

Ny länk

Har lagt upp en färdig sökning (s.k. dynamisk länk på bibliotekarieslang) under länkarna på vilka skivor och DVD:er som finns för utlån på Helsingborgs Bibliotek vad gäller den tunga och extrema musiken. Visserligen mest nyttig för personer som bor i nordvästra Skåne, eftersom biblioteken sedan gammalt inte gör fjärrlån på CDs och DVD:er.

Crack the Skye

Ett av 2009 års mest emotsedda skivsläpp närmar sig för varje dag. 24 mars är dagen då MASTODON kommer att slunga oss in i svarta hål, astralresande, Rasputin och förvirra och hänföra stora delar av metalsfären. Kan man inte vänta på att plattan släpps bör man ge sig över till bandets myspacesida där hela "Crack The Skye" ligger ute för streaming.

Remedy

Sitter och lyssnar för fullt på ONE HOUR HELL och deras "Product of Massmurder" och kan bara konstatera att de är det botemedel jag behövde efter att ha utsatts för ad nauseamdåliga EKTOMORF.

Köttigt brutala riff synnerligen inspirerade av THE HAUNTED utan att för den skull inte ha något eget att bjuda på - plattan i mattan thrash med ett jävla driv - kan man egentligen få för mycket av detta? Inte just nu, och inte i min bok i alla fall. Njuter i fulla drag när trummisen Matte Ågren lägger 2-takt över 6/8 dels takt a la "In Vein" i "Pigfarm" lika mycket som jag njuter av att jag slipper lyssna på EKTOMORF nu när recensionen är skriven. Kommer att finnas att läsa på Werock.se nästa månad.

Färskt blod på Werock

Nya recensioner ligger ute på Werock - för egen del hyllar jag CATTLE DECAPITATION och sågar LUNATICA och CRIMFALL. Nykomlingarna Mats och Jonte Royal svarar för flera mycket välskrivna recensioner, bland annat av LAMB OF GODs "Wrath" och fortsätter de i samma stil har vi fått två synnerligen kompetenta medarbetare till sidan.

Behemoth uppar anten

Gosse vad man längtar efter BEHEMOTHs kommande platta när man ser och hör Inferno gå loss på kaggarna i detta klipp!

Allsång

Fick tipset av Jolle att leta upp denna video på AT THE GATES konsert i N.Y - lyssna bara på den fruktansvärt starka allsången - Tompa hörs inte alls!

Bra som vanligt

Botade min groteska trötthet med en rejäl dos OPETH igår.

Det var som vanligt när OPETH bjuder upp till konsert - fantastisk musik, samt vansinnigt roligt mellansnack av Mikael Åkerfeldt:

-Detta är femte giget vi för på denna turné. Ikväll är första gången vi är svettiga.

Applåder.

-Det har inget med er att göra.

-Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.

Paus

-Och nu gör vi det här.

Inte lika kul i skrift som i verkliga livet, men ändå sjukt annorlunda mellansnack eller hur?

Längre recension kommer snart på Werock.se

Avdelningen givmildhet

Avdelningen givmildhet utökas genom blogg/bibliotekariekollega Kims generositet att skänka plattor till Helsingborgs bibliotek.

Denna gång är det en riktigt känslomättad historia till skiva av norska ENSLAVEMENT OF BEAUTY (smaka på det bandnamnet, riktigt bra tycker jag) betitlad "The Perdition EP". EoB är ytterligare en av alla dessa förtäffliga två-manna combos som Norge tycks ha en stor förkärlek för - och varför inte när det låter så bra som det gör på "The Perdition EP". Inte på något sätt renlärlig black metal (inte ett blastbeatslag på hela plattan) utan snarare melankolisk, majestätisk metal utan att vara lika symfoniskt överlastad som exempelvis DIMMU BORGIR. Och märkligt nog påminns jag om ett band som heter CARPARK NORTH, ett band som inte är i närheten av metal, när jag lyssnar på en låt som Mirror Souls.

Dessutom ett sjukt snyggt omslag! Kim har bloggat en hel del om detta band och man gör klokt att surfa över till hennes blogg.

Tack Kim!

I övrigt tänkte jag försöka bota min fullkomligt groteska trötthet med en rejäl dos OPETH ikväll på KB - vad jag har kunnat se ska det inte bjudas på något förband, vilket jag tycker endast är bra - det mesta förbleknar när Mikael Åkerfeldt med mannar ställer sig på scen, och ett förband innebär bara att man får mindre OPETH.

Ni vet väl att...

jag gärna tar emot inköpsförslag på vad jag ska köpa in till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrock/metalavdelning?

Biblioteket har sedan många år en musikgrupp som ansvarar för inköpen till skivavdelningen där yours truly ansvarar för den riktigt tunga och extrema musiken. På onsdag är det dags för ytterligare ett inköpsmöte då jag ska övertyga mina inte så metalfrälsta men på flera andra sätt förträffliga kollegor om att vi minsann måste ha dessa plattor:

NAPALM DEATH - "Time waits for no slave"

KREATOR - "Hordes of Chaos"

CRUCIFIED BARBARA - "'Til Death do us party"

DEATHSPELL OMEGA - "Veritus diaboli manet in aeternum"

CANNIBAL CORPSE - "Evisceration Plague"

CATTLE DECAPITATION - "The harvest floor"

Om ni vill att jag köper in andra plattor går det hur bra som helst att mejla till martin.bensch@helsingborg.se eller lämna en kommentar här på bloggen.

För att se vilka plattor som redan finns rekommenderas denna länken.

Förväntan

Efter en 11-timmars arbetsdag och en cykeltur genom snöstorm som gör en stelfrusen, sur och allmänt avogt inställd till tillvaron behöver man en rejäl dos MASTODON.

Det var längesedan jag skrattade lika gott åt en intervju som när Troy Sanders, en av världens coolaste killar i fantastiska MASTODON berättar att han samlar på miniatyrslagverk.

-Jag har dem uppställda på rad: bjällror, pukor, små cymbaler och gonggongar. De är skitkul att leka med därhemma. "Maten är klar! Bång!"Så fort jag fått i mig mitt morgonkaffe brukar jag jamma lite. Mina hundar är till och med tränade att komma in i huset när de hör gonggongen. (Close-Up Magazine #108)
Ja jävlar! Är det bara jag som inte blir förvånad? Är det något band man förväntar sig skruvade grejer från så nog är det MASTODON. Och min förväntan inför bandets nästa släpp "Crack the Skye" har genom denna intervju skruvats upp till i det närmaste absurda nivåer - även om den fenomenale trummisen Brann Dailor i samma intervju säger att "ju mer vi försöker beskriva hur det låter, desto skevare kommer folks uppfattning om albumet att bli". För egen del tycker jag att det är skönt att band som MASTODON finns, band som gör att man för en gång skull vet att man kommer att bli överraskad och sannolikt förvirrad närhelst ett nytt album dimper ner. Jag menar, kolla bara in omslaget!

Vill man hellre läsa om Edguy tycker jag att man ska ge sig över till Werock där polaren Mats äntligen begår debut med sitt skrivande på siten - att han gör det med en härligt lång konsertrecension av Edguys spelning på KB förra veckan visar också på ett bra sätt vad Mats kommer skriva om.

Metallbibliotekarien mesar ner sig

De senaste 5 åren har mitt musiklyssnande bara dragit åt det hårdare och extrema hållen - men ibland är det gott att "mesa" ner sig lite och faktiskt erkänna att EUROPE har skrivit några riktigt bra låtar.

Ska erkänna att jag i stort sett har struntat i att följa grabbarna från Upplands-Väsbys musik sedan efter "Prisoners In Paradise" från vilken jag bara har hört titellåten. Det gamla materialet känns i mina öron betydligt mer intressant. För tillfället är jag i det närmaste helt insnöad på 1988 års platta "Out Of This World" som öppnar med Superstitious som har en lika ostig som fantastisk liten fejkad trumpetfanfar i refrängen tillsammans med riktigt sköna stämmor.

Det är såklart inte "Out Of This World" som folk kommer ihåg EUROPE för utan "The Final Countdown" om vilken Allmusic skriver "You could live without The Final Countdown, but why?" men för egen del tycker jag att denna platta är så totalt uttjatad att bandets andra alster är mycket intressantare. Det är också väldigt skönt att höra musik där man verkligen kan höra vilket årtionde den kommer ifrån - vad man än må tycka om 1980-talet i övrigt, nog fan hör man om en platta är inspelad under detta nu-tar-vi-i-så-vi-kräks årtionde eller inte.

Det är ju en smula intressant att samma år som EUROPE släppte sitt storsäljande alster kom plattor som "Master Of Puppets", "Reign in Blood", "Peace Sells...But Whose Buying?" - och ändå kan man få höra att all hårdrock låter likadant *skratt*

Metalvideo.se läggs ner

"På grund av oklarheter vad gäller de upphovsrättsliga reglerna med streamad musik och video från Youtube har vi tagit beslutet att stoppa siten på obestämd tid. Vi är ledsna för detta och tycker givetvis själva det känns väldigt tråkigt."


Där har ni motiveringen till att Metalvideo.se läggs ner, vilket jag tycker är dubbelt tråkigt eftersom siten var riktigt grym, och för att jag skrev krönikor för siten. De av er som hann surfa in på siten vet att den drevs av två hängivna headbangers utan vinstintresse och med en genuin önskan att promota de band som figurerade på sidan. Vi kan bara hoppas på att sidan kommer upp igen, även om det just nu känns som att den där odefinierade "branschen" återigen har kvävt en röst som skiljer sig från deras egen.

Faithful Darkness söker keyboardist

Höganäs stoltheter FAITHFUL DARKNESS som man har kunnat läsa om flertalet tillfällen här på bloggen har via sin hemsida meddelat att Andrea Green inte längre spelar med bandet - och att grabbarna letar efter en ersättare. Om man lirar keys och gillar metal tycker jag att man nog ska överväga att skicka in en ansökan.

Behemoth - knäcker igen

Deathtitanerna i BEHEMOTH släpper nytt i år.

Blev alldeles till mig i trasorna när jag surfade in på bloggkollegas Shadow of the Norths förträffliga blogg och med glädje lyssnade och tittade på Behemoths video från preproduktionen av nya, ännu obetitlade släppet.



Bandets förra släpp - "The Apostasy" tillhör något av det absolut bästa som har släppts inom den extrema metallen, och det riktigt vattnas i munnen när Nergal skriver att han redan känner sig mycket nöjdare med materialet till den nya plattan än med låtarna på "The Apostasy". Påfallande i videon är hur avslappnat bandet verkar vara, och hur kul de uppenbarligen har i skapandet av det nya materialet, som trots att man bara får korta snuttar av det, i alla fall väcker förhoppningar på ett nytt kanonsläpp från grabbarna.

Nytt på Werock

Det finns en hel massa intressant läsning på Werock - däribland ännu fler årstopplistor från skribenterna samt en hel hög nya skivrecensioner.

Grammis

När jag startade den här bloggen för 3 år sedan trodde jag inte att jag skulle skriva ett inlägg med titeln "Grammis".

IN FLAMES har återigen vunnit Grammisen för Årets Hårdrock vilket är 3:e gången om jag inte minns fel - och det känns så förutsägbart och fucking tråkigt! IN FLAMES storhet kan ingen förneka - men Bleed från MESHUGGAHs senaste släpp "ObZen" känns 1000 gånger mer originell än hela "A Sense Of Purpose". Trist men så känns det faktiskt.

Bloggtips

Metallbibliotekarien är tillbaka vid skrivbordet - laddad till max inför det nya året!

Om man inte kan få nog av att läsa Best of 2008 tycker jag att man ska surfa in på bloggkollegorna Kims och Shadow of the Norths förträffliga bloggar - de har synnerligen välskrivna inlägg om totalt andra plattor än de som var med på min årsbästalista.

Om inte heller detta räcker bör man besöka blytunga Global Domination (driven av TORTURE DIVISIONs Lord K) och kolla in deras lista.

Tack och God Jul samt Gott Nytt år!

År 2008 närmar sig sitt slut - och det har varit ett ganska bra år för metal får man ju säga; 10 i Topp listan talar sitt tydliga språk tycker jag.

Även bloggandet har nått nya höjder för min del - i den mån man tror på kvantitet kan man märka att inläggen ökar för varje år.

Stort tack till alla som har varit inne och läst och kommenterat detta år - det är alltid lika roligt när det klämtar till i inboxen av ett kommentarsmejl.

Vi syns 2009!

Metallbibliotekarien

Julbonanza på hårdrocksavdelningen

Som vanligt när nyåret närmar sig har jag gjort en ny inköpsrunda till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning.

Behöver väl egentligen inte skriva nåt speciellt om denna platta. AC/DC är tillbaka och låter precis som de alltid har gjort - Angus lirar samma ackord, spelar solon som vanligt, basisten spelar 8-delar nästan genomgående, trummisen Phil Rudd kompar tryggt, precis som Malcolm, och Brian låter som Brian. AC/DC är bandet som får många att känna trygghet i en föränderlig värld genom att låta som de alltid har gjort - bra, stabil gitarrock.

Här har vi ett band som dyrkar Riffet. En massiv gitarrvägg dominerar doom/sludge outfiten BISON B.C. och tyngden är det som prioriteras framför hastighet. En knäckande platta som hämtar inspiration från 1970-talet i stor utsträckning. "The Quiet Earth" är en perfekt platta att slänga i stereon om man känner för riktigt tung gitarrdominerande musik.

En av årets absolut bästa plattor. "Traced In Air" är lika originell som CYNICs debut från 1993, "Focus" och bräddfylld med genreutmanande musik som ställer krav på lyssnaren. En antingen-eller platta.

Helsingborgs stolhet DARKANE levererar här sin hittills bästa platta - oberäkneligt, högkvalitativt mangel. Bländande gitarrspel, trumspel, basspel och en sånginsats från nye Jens Broman gör att det rycker i headbangningsmuskulaturen från första till sista tonen.

Sugen på riktigt mörk och brutal death metal? Då bör du, om du inte redan gjort det, kolla in MISERY INDEX från Baltimore som krossar det mesta. Inte särskilt variationsrikt men riktigt bra extrem death metal med vissa grindcore-inslag räcker rätt långt när man är på det humöret.

Norsk black metal har aldrig tillhört min favoritgenre, och gör det inte efter ett antal genomlyssningar av ENSLAVEDs "Vertebrae". Dock tycker jag att det ska finnas minst en platta av ENSLAVED på varje självrespekterande biblioteks hårdrocksavdelning.

Wow! Här är en riktigt bra, annorlunda platta som bitvis är så knäckande tung att det känns som om man träffats av ett ton tegelsten i nackpartiet. Fransk metal är man ju inte bortskämd med, men GORIJA har med "The Way Of All Flesh" lagt ribban rätt högt. Ett tänkande band, vars medlemmar regelbundet går till psykologer för att lära känna sig själva bättre trotsar även det bilden av ett stenhårt manglande metalband - men när det resulterar i sån musik som på denna platta struntar jag blankt i det.

Fjorton år och med en inspelningsbudget som motsvarar flera länders BNP kom GUNS 'N' ROSES (eller Axl Rose med kompband om man så vill) "Chinese Democracy". Lika bra som "Appetite For Destruction" och "Use Your Illusion" 1 och 2? Inte på långa vägar - men här finns ett antal ganska hyfsade låtar och en del njutbara gitarrsolon - samt att Axl låter som han alltid gjort; gastande med sin påträngande röst vet jag att han gör många människor lyckliga över att skivan nu finns utgiven.

Om SATYRICONs "The Age Of Nero" skriver Jonn Jeppsson i Sydsvenskan att

"Fullängdare nummer sju – festligt nog inspelad i samma studio som Metallica använde till ”Death Magnetic” – består av åtta spår på sammanlagt fyrtiotre minuter. Soundet är så eget att black metal inte är en vidare användbar varudeklaration och musiken så avklädd att den kunde åtalas för förargelseväckande beteende. Satyr och evige batteristen Frost har rationaliserat bort varenda fras, ton och trumslag som går utan att arrangemangen kollapsar. Kvar är ett sorts genialiskt AC/DC-via-Celtic Frost-sväng, lika enkelt och lättgillat som det är slitstarkt och nyanserat. Möjligen finns här ingen stadionvältare i stil med ”K.I.N.G.” från föregångaren ”Now, Diabolical”, men i gengäld är allt ännu mer tydligt och konsekvent än sist."

Jag tycker det räcker med det.

Plattorna finns tillgängliga för utlån från den 22/12 på Helsingborgs Stadsbibliotek

10 i Topp 2008 Plats 1

OPETH – ”Watershed”

Mikael Åkerfeldt är ett musikaliskt geni, låt oss slå fast detta redan nu. ”Watershed” är en triumfatorisk ”comeback” för ett band som med sin originalitet når ut, mycket välförtjänt, till stora lyssnarskaror, och som verkar förföra oavsett om man gillar death metal eller progg.
Hade jag gjort en platta så fantastisk som ”Ghost Reveries” hade jag nog känt en fruktansvärd ångest över uppföljaren. Om Åkerfeldt med mannar har känt så, märks det inte ett spår av denna ångest på plattan. Min ursprungliga recension av skivan hade rubriken ”This is fucking Opeth!” för är det något band som så tydligt särskiljer sig från andra är det OPETH. Man hör från första tonen i bräckligt vackra Coil att det är OPETH man lyssnar på. Och bara en sådan sak att öppna med en lugn ballad med kvinnlig sång gör att man höjer lite extra på ögonbrynen.

Det är förstås extremt hög standard på låtarna – men min absoluta favorit sedan första genomlyssningen är brillianta Heir Apparent som är som ett tvärsnitt av allt det OPETH står för – låtlängd, brutala partier blandande med lugnare, Åkerfeldts fantastiska sång, och ett fullkomligt sanslöst sväng. Martin Lopez tvingades sluta, men jävlar i min låda vilken ersättare bandet har i Martin ”Axe” Axenrot som mosar med sitt fantastiska trumspel genom hela plattan; sväng, brutala blastbeats, kreativt och aldrig tråkigt att lyssna på. Men framför allt är OPETH ett vansinnigt samspelat gäng, som definierar tajthet på en nivå som få andra band kan nå upp till.

"Watershed" är en platta som kommer att stå sig mycket långt in i framtiden, på grund av sin originalitetsgrad, sina fantastiska låtar, men framför allt som ett mäktigt vittnesbörd över att OPETH fortfarande är ett av Sveriges allra bästa band, som fortfarande efter 9 plattor fortsätter att bryta ny mark på ett sätt som närmast framstår som självklart.

Heir Apparent

10 i Topp 2008 Plats 2

CYNIC – ”Traced In Air”

1993 års legendariska debutplatta ”Focus” av CYNIC har nu fått en uppföljare – och låt mig säga redan nu, ”Traced In Air” är ett mästerverk väl i paritet med bandets extremhypade debutalster.

CYNIC har aldrig varit och kommer aldrig bli ett band som är älskat av alla – det spretar som fan om denna bångstyriga fyrmanna-combo som helt verkar följa sina egna regler, i den mån den har några, i skapandet av musik som utmanar örat till bristningsgränsen. ”Traced In Air” är en förhållandevis kort platta, 8 spår som klockar in på cirka 38 minuter. Ingen torde bli förvånad när jag säger att plattan definitivt känns längre i en bättre mening än dessa 38 minuter.

Sångaren/Gitarristens Paul Masvidals sköra, bräckliga, eteriska röst svävar som en dröm ovanpå det bitvis hetsiga, bitvis lugna, ofta vackra, alltid pockade på uppmärksamhet soniska ljudlandskap som CYNIC skapar. Glöm sådana saker som vers, refräng, stick – plattan känns mer som en enda lång, vindlande, komplex orgie i originalitet. Bandet, som förutom Masvidal, består av trummisen Sean Reinert, growlande gitarristen Tymon och basisten Sean Malone är en ruggigt samspelt grupp musiker som verkar ha en fullkomligt fantastisk kommunikation med varandra.

”Focus” hade ett gäng fantastiska låtar, men produktionen anno tidigt 90-tal lämnade i alla fall för mig en del övrigt att önska. Detta är inte fallet med ”Traced In Air” där produktionen signerad av Masvidal och Reinert är fullkomligt, i likhet med det mesta på denna platta, lysande. CYNICs återkomst med ”Traced In Air” är utan tvekan ett av de bästa släppen år 2008, och är en platta som kommer, och bör, hyllas lika mycket som deras debutplatta för 15 år sedan.

Evolutionary Sleeper

10 i Topp 2008 Plats 3

DARKANE – ”Demonic Art”

Helsingborgs söner i DARKANE tillhör inte den skara band som pressar ur sig en platta vartannat år – ”Demonic Art” är gruppens femte alster sedan debuten med ”Rusted Angel” från 1998. Man har hunnit med att byta sångare två gånger sedan starten – Lawrence Mackrory gastade endast på debutplattan, sedan tog Andreas von Sydow över men slutade ett par år efter plattan ”Layers Of Lies”. Med nye vrålaren Jens Broman (även i The Defaced) har bandet gjort ett riktigt storkap – aggressivt på gränsen till nervpåfrestande ligger Bromans sång som en kil rakt in i trumhinnan.

En jämförelse med SOILWORK ger vid handen att DARKANE är mycket, mycket meckigare än sina kollegor, något som kom fram mer tydligt på föregångaren till ”Demonic Art” – den här gången verkar bandet ha satsat mer på raka rör och på plattan- i- mattan- thrash när den är som bäst. För detta är vansinnigt bra – frågan är om detta inte är gruppens bästa platta överhuvudtaget. Det finns en rak linje genom hela plattan, och varje låt ligger på en mycket hög nivå – vid skrivande tillfälle håller jag dock Leaving Existence en riktigt thrashstänkare, mäktiga Impetious Constant Chaos, Execution 44 och The Killing Of I med en illvrålande Jens Broman i högform som favoriter.

Genomgående är det brilliant spel från samtliga musiker – Peter Wildoer har jag länge hållit som en av Sveriges absolut bästa trummisar; hans spel är tajt, snabbt och naturligtvis kryddat med de där vansinnes-fillen som har blivit lite av hans signum. Gitarristerna Christofer Malmström och Klas Ideberg levererar här något av det bästa spelet jag har hört – det fullkomligt glöder om strängarna i de matiga, brutala riffen som kryddar hela plattan. Basisten Jörgen Löfberg har fått till ett basljud från helvetet och fullkomligt krossar med sitt innovativa spel.

”Demonic Art” är en fantastisk platta från en av Sveriges bästa grupper och att inte ha med den på topp 10 år 2008 hade närmast varit att betrakta som tjänstefel.

Leaving Existence

10 i Topp 2008 Plats 4

BLOODBATH – ”The Fathomless Mastery”

Det finns death metal band – och så finns det BLOODBATH. En sökning på Google på söktermen ”bloodbath fathomless mastery” renderade i ungefär 112000 träffar, vilket helt ovetenskapligt får anses vara ett ganska ok resultat för den typen av musik vi pratar om här. BLOODBATH har kallats supergrupp, och låt mig säga så här, alla grupper som har Mikael Åkerfeldt som medlem bör kallas supergrupp. Dennes ursinniga growlande på ”The Fathomless Mastery” håller absolut världsklass. När han dessutom spottar ur sig rader som

The advent of Christ shall matter not to us

Abortus bastards, our nemesis be gone

Yearning to entice the cowardice in our enemy

So hasten the plague when all the rats shall come

i låten At the behest of their death då förstår ni att det är det högsta betyget man får plocka fram. En jämförelse med Åkerfeldts andra band, OPETH, ger att BLOODBATH är väldigt annorlunda musik – det är plattan i mattan, no nonsense fucking death metal som levereras på ”The Fathomless Mastery”. Två-takten (oh yeah!) dominerar kraftigt, strängarna är så nedstämda att de får gomseglet att vibrera och bänds med en fruktansvärd precision av Anders ”Blakkheim” Nyström gitarr, Jonas Renkse, bas och Per ”Sodomizer” Eriksson, gitarr. Att BLOODBATH dessutom är så lyckligt lottade att ha trummisen Martin ”Axe” Axenrot (även han i OPETH) som medlem gör att trumspelet larmar som en blästringspistol. ”The Fathomless Mastery” är årets death metal platta vad mig anbelangar, och det vill inte säga lite.

At The Behest Of Their Death

´

10 i Topp 2008 Plats 5

TESTAMENT –”The Formation Of Damnation”

Årets snyggaste omslag? Helt klart i min bok! En himmelshär av änglar över en brinnande stad i det utförandet som finns på omslaget till ”The Formation Of Damnation” uppföljaren till kanske en av de bästa metalplattorna överhuvudtaget; ”The Gathering” lämnar inte mycket övrigt att önska. Att dessutom innehållet reflekterar ytan i fråga om kvalitet gör att man i det närmaste börjar böla av lycka från första tonen i thrastitanernas återkomst.

All killer no filler är ett ganska uttjatat begrepp, men TESTAMENT kommer bra nära på denna platta. Klassisk thrash metal har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat, och Chuck Billy med mannar i det närmaste förkroppsligar denna genre.

For The Glory Of… inleder denna orgie i tvåtakt, långa briljanta solon och Chuck Billy som här sjunger bättre än på mången god dag. Jag älskade visserligen mannens growlande på 1999 års släpp ”The Gathering”, men hans sånginsats på ”Formation…” är helt enkelt suverän. Gitarrspelet, vilket som förväntat ligger på en extrem nivå, visar att Alex Skolnicks utflykter till jazzen nog var bra, eftersom han visar prov på att nu tycker han det är kul att lira metal igen. Eric Petersons lir är också synnerligen njutbart att lyssna på. Paul Bostaph, inhalkad återigen efter Nick Barkers visumproblem gör som vanligt ett väldigt habilt jobb. Den mannen slår på sin utrustning om jag säger så!

Att TESTAMENT med åren har blivit tyngre gör mig absolut ingenting – som få andra band kan de spela klassisk thrash metal och att de kan komma igen med en så pass stark platta som ”The Formation Of Damnation” efter alla de bekymmer bandet har drabbats av är synnerligen glädjande.

The Formation Of Damnation

10 i Topp 2008 Plats 6

THE HAUNTED – ”Versus”

Jensen är tillbaka som låtskrivare – och det betyder så fantastiskt mycket för denna platta från THE HAUNTED. ”The Dead Eye” är en platta som jag har svängt (och fortfarande svänger) i uppfattning om – många har hyllat plattan som en nytändning för göteborgsgänget med landets kanske argaste frontman, Peter Dolving, men jag kan inte säga att jag sörjer när bandet snarare tar ett litet steg tillbaka med ”Versus”. Många influenser samsas på plattan, som bitvis spretar, men dock inte lika mycket som sin föregångare. Låtarna håller en jämn hög standard, men personligen håller jag Jensens Moronic Colossus och Crusher högst, eftersom dessa låtar visar att Jensen verkligen har spetskompetens i att skriva ösiga tvåtaktslåtar, som han hävdade i Close-Up Magazine #102.

Bandet verkar ha fått en nytändning, och då i synnerhet tvillingarna Björler vars avslutningsturné med AT THE GATES i somras verkar ha gjort underverk för spelglädjen. Det är ett fruktansvärt ös genom hela plattan – tajt kontrollerad metal. Det enda som inte går att kontrollera är Dolving som faktiskt verkar vara ännu ilsknare på världen, och vars vredessång bänder, hugger och pressar sig för att i det närmaste spräcka ramarna.

THE HAUNTED har i mitt tycke gjort bättre plattor än ”Versus” men plattan är ändå en välkommen gäst i stereon, och den tillhör definitivt ett av 2008 års bästa släpp.

Crusher

10 i Topp 2008 Plats 7

FAITHFUL DARKNESS –”In Shadows Lies Utopia”

Japp, gänget från Höganäs har faktiskt gjort en platta som jag gillar mer än METALLICAs ”Death Magnetic”. Ett av mina favorituttryck när det gäller superlativ i recensioner är ”gosse vad bra det är!” vilket jag självklart använde mig av i min ursprungliga recension av bandets debutalster. För inte är det en oplogad genre bandet verkar i – melodiösa death metal band poppar ju upp ur marken som bakterier – och band som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och SOILWORK har gjort genren vida känd utanför Sveriges gränser.

Men det går inte att förneka att FAITHFUL DARKNESS befolkas av en vansinnigt spelskicklig grupp människor som dessutom kan skriva riktigt bra låtar – Stay Awake, Pure Silence och Fast I Fall är bara tre av höjdpunkterna på plattan. Som trummis imponeras jag av Martin Langens knäckande lir; precision, hastighet och coola fills är utmärkande för hans stil och hans spel med basisten John Svensson Renström bildar en stabil grund att stå på. Att bandet dessutom har våldsamt duktiga gitarrister i Johan Aldgard och Jimmy Svensson vars händer flyger fram över greppbrädorna gör ju inte saken sämre. Andrea Greens lir på keyboards gör verkligen sitt i exempelvis Afterlife där hon skapar riktigt sköna DIMMU BORGIR-vibbar. Lägg ovanpå detta en sångare som Erik Nilsson som trots sin ålder har en pondus i leveransen av sången som är betydligt bättre än många andra (äldre) sångares och man får ett band som övertygar i alla fall mig.

”In Shadows Lies Utopia” är en stark, övertygande debutplatta från ett band som det ska bli verkligt kul att följa i framtiden.

Pure Silence

10 i Topp 2008 Plats 8

METALLICA - ”Death Magnetic”

Okej, jag säger det igen – ”Death Magnetic” är det bästa METALLICA har släppt sedan ”Black Album” plattan som är en vattendelare i gruppens utgivning. Hur bra är det då? Många tycker att plattan är skit, andra fantastisk – men den är inte i närheten av de plattor som bandet gav ut i början av sin karriär, i synnerhet inte ”Master Of Puppets” en referens som många har gett till ”Death Magnetic”. Och hur skulle den kunna vara det egentligen? Är SLAYERs ”Christ Illusion” lika bra som ”Reign In Blood” – nä såklart inte. Jämförelsen blir orimlig och ointressant.

Vad som inte är ointressant är att METALLICA verkar ha återfunnit en del av sin gamla kraft – My Apocalypse är en tvåtaktsmatning från början till slut, bara en sådan sak. Lägg till att Hammett spelar solon igen, och att Hetfield sjunger bättre än på mången dag gör att jag verkligen gillar ”Death Magnetic” betydligt mer än i stort sett bandets hela 1990-tal.

Ulrichs trumspel lämnar som vanligt en hel del övrigt att önska, men han verkar ändå ha hittat en viss stabilitet, som jag tror beror mycket på att nykomlingen Trujillo på bas ger en sådan betongbastant grund att stå på att inte ens Ulrich kan sabba det helt och hållet.

Låtmässigt håller plattan en hög nivå – Judas’s Kiss, The Day That Never Comes och My Apocalypse har blivit personliga favoriter.

Man skulle kunna ifrågasätta om ”Death Magnetic” ens platsar på en 10 i topp lista över 2008, för mig betyder dock METALLICA fortfarande så pass mycket att jag inte kan exkludera ”Death Magnetic” från listan.

My Apocalypse

10 i Topp 2008 Plats 9

DRACONIAN – ”Turning Season Within”

Här är en skiva som växer med varje lyssning; ”Turning Season Within” är en relativt långsam platta med oerhört vackra, djupt poetiska låtar i en skön doomatmosfär kryddad med growlsång. I min första recension av plattan skrev jag att ”Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.”

Storslagna gester har alltid tilltalat mig – och Draconian är ett band som verkligen inte sparar på det känslomässiga krutet. Den genomgående känslan är nattsvart melankoli, brustna hjärtan och sorg; kolla bara in dessa rader från låten Seasons Apart så får ni en mycket bra vink om vilket känslosamt band vi har att göra med

It's the end for me and you

Somehow we always knew,'Cause the guilt we had to hide

Was right here at our side

Heal my heart before it breaks,

Shade these austere lights...

Heal that wound that came to me...

Take me away from here

Jag föreställer mig att DRACONIAN måste älska hösten med dess känsla av död och förmultnelse. Bandet har verkligen lyckats med att skapa en röd tråd genom skivan, musiken går oftast i moll, det är nedstämt som fan och så konsekvent genomfört att det ibland blir lite mycket av det goda, men de stunderna är inte många.

Låten Seasons Apart

10 i Topp 2008 Plats 10

EDENBRIDGE – ”My Earthdream”

Det här kan jag lugnt utnämna till listans högoddsare – symfonisk gothmetal tillhör inte vad som normalt brukar ha sin hemvist i stereon hemma hos mig. Jag tog på mig, halvt på skoj halvt på allvar, att recensera denna platta åt werock.se. Föga kunde jag ana att EDENBRIDGEs ”My Earthdream” om och om igen skulle hamna i stereon och mp3-spelaren. Men detta är för bra för att ignoreras. Den genomgående känslan på denna platta är majestätisk, och jag behöver väl inte påpeka att det är en vägg av stråkar och snygga harmonier som vräks över en som lyssnare. Det kommer ut 13 plattor på dussinet av band som försöker efterhärma NIGHTWISH, få når fram, men EDENBRIDGE kan i sina bästa stunder (och de är många på denna platta) utmana de finsk/skånska titanerna.

Genomgående synnerligen bra spel från de tre musikerna Frank Bindig på bas (som har lämnat bandet ganska nyligen), Max Pointner på trummor och den kreativa motorn Lanvall som bitvis briljerar med sitt spel – och naturligtvis har bandet en sångerska vars stämma klockrent funkar i bandets låtar; Sabine Edelsbacher.

Gillar man snygg, välproducerad symfonisk metal rekommenderar jag starkt att man kollar in EDENBRIDGEs ”My Earthdream".

Här är introt+låten Shadowplay

10 i topp 2008

Sitter som bäst och knåpar ihop årets 10 i topp-lista, och det är en märklig blandning av ångest och extrem njutning som dominerar känsloregistret.

Visserligen gör många stora tidningar, som Close-Up, MetalHammer, Global Domination, årsbästalistor, och i jämförelse med dessa giganter kommer nog min inte att dra upp lika stora svallvågor i mediebruset. Ändå tycker jag att det är fruktansvärt kul att göra denna lista, i år är det av någon anledning extra kul, plus att det är synnerligen trevligt att på detta sätt summera året som gått.

Det har fötts en tanke att man kanske, i stället för att publicera hela listan på en gång, skulle publicera en plats per dag under 10 dagar - och att kanske lämna detta avgörande till er läsare av bloggen. Lämna gärna en kommentar och skriv vad ni tycker om denna idé. Deadlinen är fredag, den 12/12 kl. 17.00

Dark Tranquillity på KB

Det är inte många band som kan skryta med att ha gjort så många gig som göteborgssönerna i DARK TRANQUILLITY de facto har gjort. Som headlinare på Close-up made us do it-turnén gör de i alla fall inte mig besviken.

En av de saker man ska kunna avkräva ett metalband är spelskicklighet – DT äger skopvis av denna, och låtarna exekveras med en precision tightare än trummisens Anders Jivarps virveltrumma – plus att man har en av de bästa och mest sympatiska frontmännen i branschen Mikael Stanne som dompterar, besvärjer, och briljerar med sin fantastiska sånginsats denna kväll.
Merparten av låtarna hämtas från ”Fiction” och ”Character” vilket passar mig alldeles förträffligt. Att bandet dessutom kör min absoluta DT-låt Lost To Apathy gör ju inte saken sämre.
På det hela taget en mycket trevlig kväll som jag och kompisarna Mats och Rebecka lämnar rejält ömma i halsen efter allt medsjungande och skrikande.

22 band för SRF klara

Läser på Sweden Rock Festivals hemsida att de första 22 banden för festivalen är klara. Som vanligt en del band man vill se - en större del som man struntar blankt i - och några man aldrig ens har hört talas om.

Största namnet är helt klart IN FLAMES som tydligen ska ta med sig en scenshow som mycket väl har potential att bränna ner större delen av Norje Boke. Maffigt lär det bli! En hel hög band som jag lugnt hade kunnat tänka mig att se: HEAVEN AND HELL - Black Sabbath mark II med den i mina öron bäste sångaren Sabbath har haft, Ronnie James Dio - såg jag på SRF 2007 där de krossade både trötta AEROSMITH och SCORPIONS som headlinade de övriga två kvällarna, och Geezer Butler med mannar tillhör lätt ett band jag gärna ser igen. DREAM THEATER var mitt favoritband under tiden för utmärkta släppen "Images and Words" och "Awake", men enbart låtarna från dessa skivor får mig att överväga att köpa en svindyr biljett till den vädermässigt alltid utmärkta festivalen i Blekinge. AMON AMARTH, SOILWORK och FORBIDDEN får avsluta de band som omedelbart fångade min blick på SRFs affisch.

Bandstall 2 för band som hade varit ganska kul att se för min del stavas: EUROPE vars spelning nog kan bli en höjdpunkt vad gäller nostalginivå beträffar, vilket gör bandet helt optimalt för festivalen, HAMMERFALL har aldrig tillhört, och kommer inte att tillhöra mina favoriter, och bokningen av MOTÖRHEAD känns lika upphetsande som att lyssna på P1 en hel dag.

FOREIGNER, LITA FORD, URIAH HEEP och RIOT då? Ärligt talat bryr jag mig inte ett skvatt om dessa akter.

Som vanligt lär den synnerligen trevliga festivalen i Blekinge sälja slut och förhoppningsvis mosa Hultsfred igen som Sveriges största festival - för att festivalen alltid verkar ha något för de flesta vittnar de första 22 banden om. Återstå att se om man åker - men om jag måste prioritera vinner Wacken i år igen - mycket beroende på att man där slipper band som URIAH HEEP.

Lite fredagsmangel

Om man bor i södra Skåne kan man besöka KB i Malmö ikväll och spana in Dead before April, Engel och Dark Tranquillity under gemensam Close-Up made us do it-flagg. Det tänker i alla fall jag göra.

Lite nytt

Det ligger uppe en fet recension på werock.se av VADERs samtliga 3 konserter de gjorde i Sverige för inte så länge sedan, samt en brutal recension av mig av HARMONYs senaste släpp. Betrakta er som varnade :)

Blodbadsorgie

Nu är jag inne på 4:e raka genomlyssningen av BLOODBATHs fantastiska platta "The Fathomless Mastery".

Slöseri med tid? Icke på några villkors vis! Här är plattan som borde få alla diggare av old-school death metal att gå upp i brygga och headbanga huvudet ur led. För mig ligger behållningen i att höra Martin "Axe" Axenrot och Mikael Åkerfeldt från OPETH trumma och growla sig ner i helvetets nedre regioner och skrämma slag på djävulen själv, men hela plattan frustar av en aggressivitet och precision i leveransen som gör att man, bevisligen, trycker på play-knappen så fort sista låten har tonat ut.

Trippelrecension av Vader

Var och kollade på Vader på KB igår - och det var lika imponerande som man hade föreställt sig.

Jag och blogg- och skribentkollegorna Shadows of the North och Kim tänker testa ett annorlunda upplägg när det gäller recenserandet av Vader. Vi har nämligen haft möjlighet att se Vader på tre olika ställen i Sverige - inte tillsammans men ändå - och tänker skriva en enda stor recension på werock.se där vi avhandlar alla 3 gigen.

Rent allmänt var det en trevlig kväll då jag stötte på Erik, John, Johan och Martin från Faithful Darkness och svepte några kalla med dem.

Kaggeslakt

Gillar man, och vem gör inte det, köttig death metal bör man bege sig till KB imorgon då Vader bjuder upp till en tornado på baskaggarna, bland annat tillsammans med klassiska Grave.

Guns?

Läser Martin Söderströms artikel på Aftonbladet.se om nya Guns 'n' Roses-singeln, "Chinese Democracy" från skivan med samma namn med en känsla av vi tycker likadant.

14 år och 74 miljoner (enligt Billboard) nerplöjt i en platta som har dröjt så länge med sin release att man slutat bry sig om den kommer eller inte. Personligen tror jag inget band, utom då möjligtvis CYNIC, kan vänta så länge som Axl Rose med kompband med att släppa en skiva och fortfarande kännas relevant. Låt vara att det GUNS 'N' ROSES vars namn kommer att stå på skivkonvolutet i allra högsta grad inte är det banditgäng med kriminell begåvning som släppte Appetite For Destruction och Use Your Illusion-plattorna, men 14 fucking år ska det inte behöva ta att göra färdigt en platta, med undantag för om man hamnar i koma.

Att singeln dessutom verkar suga rätt ordentligt gör att man känner stark sympati för de fanatiska fans som har väntat på plattan (om nu bandet har några kvar det vill säga).

Wacken 2009

20-årsjubilaren Wacken Open Air som lär ta i från helvetets nedersta regioner för att åstadkomma den fetaste festivalline-upen någonsin har gått ut med festivalens första namn för 2009.

Machine Head som headlinare får i alla fall mig att dra rejält på smilbanden. Bandets förödande metal som jag har bevittnat alltför få gånger känns det som kommer att se till att hela festivalområdet förvandlas till en enda stor circle-pit.

Svenska Amon Amarth är ju bara så bra live, och de lär ju fläska på mer än vanligt under sin konsert.

Cathedrals tunggung gillar jag på skiva, men live? Vem vet det kanske blir hur bra som helst :)

Einherjer och In Extremo har jag aldrig hört.

Ännu mer nya plattor

Fler plattor att smäcka på i höstrusket.

METALLICA har blivit en monolit - en koloss för stor att ignorera. Oavsett vad man anser om bandet och dess senaste giv, "Death Magnetic" är det svårt att inte skaffa plattan till biblioteket. En triumfatorisk återkomst för solofantomen Kirk Hammett, samt en bättre sjungande James Hetfield gör att denna plattan är det bästa gruppen har släppt sedan 1991 års "The Black Album".

Helsingborgs DARKANE släpper nytt med "Demonic Art" i slutet på oktober - detta är gruppens förstlingsverk "Rusted Angel" som bjuder på sedvanligt fetröj. Det är mycket tvåtakt, men en hel del skruvade element så typiskt för bandet, gör att man riktigt imponeras i vanlig ordning.

CLUTCH är ett sjukt samspelt, råsvängande hårdrocksband. De flesta band skulle nog mörda för att ha det svänget detta band har, men så har CLUTCH turnerat, turnerat, turnerat och således gjort sig helt förtjänta av att ha uppnått denna totala samspelthet som de visar upp på "From Beale Street To Oblivion".

Jensen är tillbaka som låtskrivare. Ni vet vad det innebär. Mer tvåtakt, mindre såsande än på "The Dead Eye". Dolving i högform.

COHEED & CAMBRIA är ett fruktansvärt pretentiöst band som skriver fruktansvärt prentantiösa konceptplattor kan man hävda om man vill. Man kan också säga att bandet är bra nog, och tillräckligt geniala som låtskrivare för att komma undan med detta faktum. För egen del får jag rysningar av låtar som Welcome Home, Apollo I: The writing writer och vansinneslånga The Willing Well.

Skivorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med måndag kl. 17.00

Nytt på KB

KulturBolaget fortsätter att ta in bra tunga band - fucking Vader brassar loss sin obändigt obarmhärtiga dödsmetall den 29/10.

Nya plattor

Hösten sveper in över oss med en inte speciellt efterlängtad kyla. Desto bättre att jag äntligen fått ändan ur vagnen och handlat loss lite tung lyssning till biblioteket.

En ganska märklig platta är NEVERMOREs "The Politics Of Ecstasy" som är en blandning av fruktansvärt tung och brutalt köttig metal och vansinnigt proffsig ren skönsång. Det blir en krock som inte är helt bekväm att utstå de första genomlyssningarna, men sedan har det i alla fall gått bättre för mig. Kan mycket väl tänka mig att detta är en platta man antingen verkligen gillar eller hatar.

CYNIC är snäppet svårare lyssning - men gosse så belönande! Bandets förstlingsverk "Focus" kom 1993 - uppföljaren ska komma i år! En ohelig allians som är lika genial som stötande mellan tung döds och fusionjazz har gett denna nyligen återförenade grupp kultstatus med rätta. Jag stiftade bekantskap med bandet under deras magiska konsert på Wacken i somras och "Focus" hamnade omedelbart på min inköpslista till bibblan.

Omslaget säger egentligen ganska mycket - symfonisk metal när den är som bäst. Recenserade EDENBRIDGEs "My Earthdream" för Werock och ta mig fan om jag inte återkommer till den med förfärande täthet. Svulstig, välkomponerad, välexekverad symfonisk metal som i alla fall på denna plattan lätt ger NIGHTWISH a run for the money.

Tvärt hopp till legendariska EMPEROR och deras klassiska platta "In The Nightside Eclipse". Vansinnigt bra och nyskapande enligt ganska många kännare av genren gör att det vore en skjutning i foten att inte ha denna platta i bibliotekets bestånd.

Episk black metal bjuds på KEEP OF KALESSINs "Kolossus". En recension finns för övrigt här. Svårgreppbar platta med en mängd olika referenspunkter - blastbeats i mängd men bitvis väldigt luftig metal med halvakustiska gitarrer. En platta för många olika sinnestämningar.

Ibland blir man glad, som när man får presenter från kollegor uppåt landet, och i synnerhet när det rör sig om galen black metal från, var annars, Norge. TREMOR lassar rejält med ondska på denna femlåtars-EP som bär tydliga tecken från den norska scenen.

Jag har en smula självsvådligt utnämnt OPETH till Sveriges bästa band. Lyssna på "Blackwater Park" så förstår ni att jag har grund för påståendet. Herrejävlar vilka låtar! Mikael Åkerfeldt har fått till allt på denna skiva som är i det närmaste episk i sin perfektion - svindlande vacker, hård, banbrytande - allt det som OPETH har gjort till sitt signum finns med i drivor på denna fantastiska platta.

Plattorna kommer att finnas tillgängliga för lån på Helsingborg Stadsbibliotek från nästa tisdag.

Death Magnetic - The Verdict

Har tillbringat helgen i sällskap med METALLICAS nionde studioalbum "Death Magnetic" dånandes i högtalarna.

Som jag skrev i förra inlägget om denna platta har jag ett långt förhållande med METALLICA vilket har gjort att jag har sett fram emot detta släpp med viss bävan. Efter ca 10 genomlyssningar känns det som om jag kan slappna av - "Death Magnetic" är bandets bästa släpp post-"The Black Album".

Många vill att bandet ska visa upp samma storhet som på exempelvis klassiska "Master Of Puppets" - men helt ärligt hur befängt är inte det? Ett band har tur om de lyckas pricka in en sådan platta överhuvudtaget. För egen del tycker jag att man vinner på att inte ställa upp sådana måttstockar överhuvudtaget, för annars kommer man alltid att bli besviken på varje platta bandet släpper, vilket vissa verkar ha bestämt sig för i vilket fall - redan utan att ha hört en låt.

I samtliga recensioner och intervjuer jag läst med bandet inför släppet av "Death Magnetic" har förra plattan "St. Anger" tagits upp, mycket beroende på dess katastrofala produktion, Hetfields kassa sånginsats, och den totala bristen på solon från Hammett. Alla dessa "fel" är åtgärdade: Proddningen är bättre men inte lika fet som på vissa andra plattor bandet har släppt, Hammett solar på så att banden ryker - och Hetfield: han sjunger bra som fan! Det är en ren njutning att höra hans stämma i varje låt. Låtarna håller också mycket högre klass än på länge. Vissa partier låter som tagna från bandets så hyllade 80-tal - det matas tvåtakt uppblandat med betongtunga partier. Den enda låt jag egentligen har något emot är "Unforgiven III" - där det enda som sätter sig är faktumet att bandet använder sig av piano i introt.

Många kommer nog fortsättningsvis att dömma ut METALLICA som ett band som har passerat sitt bäst före datum med cirka 20 år - för egen del tänker jag "Death Magnetic" stanna kvar ett bra tag i stereon.

Nytt på Werock

Ny månad innebär alltid nytt på "det andra stället" jag skriver på - Werock.

Denna månad bidrar jag endast med en recension (och därtill en fruktansvärt negativt sådan) av MISERY SIGNALS "Controller", men man kan även läsa en lång saftig artikel om händelser och skeenden runt mig på Wacken Open Air.

Det finns naturligtvis en hel massa annat på Werocks sida nerplitat av mina synnerligen kompetenta kollegor som man kan gotta sig åt - bland annat en lång intervju med SONIC SYNDICATE om man nu gillar det.

Ångestfylld förväntan

På fredag släpps METALLICAs "Death Magnetic" - en skiva som i vanlig ordning redan har sablats ner på Blabbermouth.

Att METALLICA är ett band som engagerar rätt många, antingen om det är för att spy ut långa tirader om att thrashtitanerna minsann var bättre förr, eller för att förbehållslöst hylla den storsäljande kvartetten - torde inte komma som en överraskning.

Jag har en lång historia med bandet från San Fransisco, som tog sin början med en genomlyssning av klassiska "Kill 'em All" hemma hos en kompis. Att man kunde spela så fort och hårt blev nästan för mycket för oss - ett tag trodde vi att skivan skulle spelas på 33 rpm, speeden var i våra öron alltför halsbrytande för att kunna exekveras av människor på 45 rpm *skratt*

Vattendelaren "Metallica" a.k.a "The Black Album" a.k.a "The Snake Album" en platta så mainstream att till och med klasskompisar som bara hade stirrat frågande när man nämnde låtar som "The Four Horsemen" kände nu till bandet - låt vara genom låtar som "The Unforgiven" och "Nothing Else Matters".

Det nästan helt dominerande intrycket av att surr som omger kommande plattan "Death Magnetic" är att det kan ju inte bli sämre än "St. Anger" en skiva som få verkar ha gillat. Och man vill ju, man hoppas så förtvivlat att bandet som betyder så mycket för så många kan resa sig på 9 och golva allt och alla. Vilket förmodligen inte kommer att hända, eftersom det inte går att tillfredsställa alla och förväntningarna är uppstaplade till gargantuanska proportioner.

På fredag får vi oavsett svaret...

At the Gates - Kross på KB

Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.

AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.

Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.

Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.

At the Gates

Ta chansen att se klassiska At the Gates ikväll på KB i Malmö om du har chansen. Förbluffande nog finns det biljetter kvar, vilket jag skyller på den lata befolkningen i Malmö som tydligen gillar att stå extra länge i kö. Hur som helst - AtGs spelning på Wacken i somras gav så mycket mersmak att jag beslutade mig för att gå och se dem igen - för sedan kommer ju inte nån mer chans.

Succumbed in the park

Här i Helsingborg hamrar regnet mot rutan - tristess minst sagt.

I lurarna är det desto roligare - har återupptäckt OPETHs rent magiska platta Blackwater Park. Häpnar hur en människa som Mikael Åkerfeldt kan ha såna oerhört vackra låtar inom sig - varenda låt på denna platta är så bra att man blir knäsvag. Gitarrerna bitvis lipar fram slingor så bräckliga, bara för att i nästa sekund låta som ett gäng borrmaskiner. Och varenda ton har relevans! Plus att omslaget är fantastiskt vackert.

Konsert?

Ser ut som om höstens konsertutbud blir om inte lika bra som förra höstens, men nästan.

Läsare av bloggen vet med sig att jag gillar att gå på konsert på Malmös Kulturbolaget - och i höst har de saftat på rejält med tunga band. Kolla bara på det här:

31/8 Meshuggah
3/9 At the gates
1/10 The Haunted
2/10 Sabaton
4/10 Nile (med Grave och Belphegor i släptåg)
21/11 Close-Up Made Us Do It (Dark Tranquillity, Engel, Dead by April)
22/11 Trivium
4/12 Biohazard
9/12 Volbeat
12/12 Soilwork

Niles gig har jag sett fram emot länge, men efter At the gates formidabla uppvisning på Wacken ska det bli enormt kul att se dem igen - och i synnerhet på ett mindre ställe då det lär bli ett jävla tryck.

Sen ska man (om man har möjlighet) ta tåget över till Köpenhamn den 30/10 för att se Vader på The Rock.

Och glöm för katten inte Opeth imorgon 23.45 på Mölleplatsen.

Death Magnetic

Vet inte vad jag ska tycka om omslaget till Metallicas kommande släpp Death Magnetic. Titeln är hur grym som helst - och jag hoppas att folket i Metallica nu verkligen tar chansen att revanschera sig från St. Anger - en platta som innehåller ansatser till bra låtar (vilket jag är den ende i bekantskapskretsen som tycker *skratt*) men som led som en skadeskjuten kalv av den usla produktionen. Metallica är det band som vid sidan av Iron Maiden och Slayer alltid har följt med på ett hörn i min metaldjungel. Att bandet kan nå upp till samma nivå som på de första 4 plattorna, den illusionen har jag släppt - men jag är inte redo att avfärda bandet som passé trots plattor som Load och Re-Load. Lite oroande är det dock att på kommande plattan finns en låt betitlad "The Unforgiven III". Återstå att se om detta är en fingervisning för hur resten av materialet låter. Förra året skrev jag att för att Lars Ulrich skulle vara nöjd med sitt trumlir skulle han ligga på samma nivå som Infernos furiösa lir på Behemoths The Apostasy. Nu tror jag ingen kan nå upp till den nivån, men det har blivit allt tydligare att dansken har halkat efter teknikmässigt och inte sätter de grejer han fixade innan - OM han nu kan höja sig ett snäpp (eller två) samt att Hammett lägger upp brännande gitarrsolon, kan jag hoppas på att Death Magnetic blir en fet och tung (och snabb) platta.

Åter på arbetet

Tillbaka vid mitt skrivbord efter 3 veckors semester - och det känns faktiskt helt ok *skratt*.

Det finns som jag tidigare nämnt en liten text om Tumstockfestivalen på Werock.se som man kan läsa i väntan på det väsentligt längre reportaget om Wacken Open Air. Sitter och skriver för fullt på kvällar och lediga stunder - men det är en hel massa intryck som ska ner förutom de konsertrecensioner som kommer att utgöra en väsentlig del av texten. Så här i efterhand framstår vissa spelningar på festivalen som rent fantastiskt bra, rent av bättre än när man befann sig på plats. Den svenska flaggan vajades med bravur av exempelvis rent lysande Opeth, At the Gates, Carcass och Soilwork och det var bara en handfull av de band som jag gick och såg under den 3 dagar långa festivalen.

Tystnad

Nä - bloggen är inte död, jag råkar bara ha semester - ett faktum jag helt glömde bort att nämna jag jag gick från jobbet för lite drygt en vecka sedan. Dock kan man inom en snar framtid läsa lite om Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock metaldag i fredags - en dag då Soilwork golvade publiken totalt. På onsdag drar jag Wacken Open Air vilket nog kommer att resultera i ett fett reportage. Att säga att jag ser fram emot festivalen är ett understatement - Maiden spelar första kvällen och även om jag snöat in på lite tyngre grejer har Maiden en speciell plats hos mig - Number of the Beast var den första hårda plattan jag köpte när jag var 12. Reportagen kommer att finnas på Werock

Lite nytt

Lite stiltje på bloggen - men semestern närmar sig och därmed lite mer rännande på konserter.

Under tiden kan man surfa in på Werock.se och läsa en intervju jag gjorde med Anders Jakobsson, trummis i grindande death metal-bandet Coldworker.

Nästa vecka brakar den i övrigt värdelösa Helsingborgsfestivalen igång - om man undantar subfestivalen Tumstockfestivalens fredagslineup: Soilwork, Darkane, Volbeat och Faithful Darkness bland andra - vilket nog kommer att borga för en redigt kul upplevelse på Gröningen. Att det dessutom är helt gratis gör ju inte saken sämre.

Akademisk kartläggning av den svenske hårdrockaren

7.2 Stereotypisk profil

Jag väljer att runda av denna avhandling med en resultatsammanställning i form av en profil
över den stereotypiska svenska hårdrockaren.
Denne är en vit 29-årig man som vuxit upp och fortfarande bor i ett arbetarhem, en lägenhet i någon av landets större tätorter. Han har gymnasieutbildning, kanske med industriteknisk inriktning, och uppehåller sig jobbande. Nämnde ateist har ett samboförhållande som varat i över ett år men förmodligen ännu inga barn. Familjen och
vännerna är det viktigaste i hans liv, vilka han försöker umgås med flera gånger i veckan, medan karriär och utbildning inte betyder lika mycket. Han röstar förslagsvis på Socialdemokraterna eller ett mittenparti och är något intresserad av politik. På fritiden spelar han gitarr och motionerar en till två gånger i veckan men är inte speciellt intresserad av friluftsliv. Den relativt unge mannen är svag för öl, särskilt av den ljusa sorten, och dricker sig berusad minst en gång per månad, men går oftare ut och äter än han besöker krogen. Möjligtvis snusar han, och det i så fall på vardaglig basis, men röker sannolikt inte och är ej heller speciellt intresserad av andra typer av droger.
Han har lyssnat på metal i mer än tio år och uppskattar flera olika typer, främst de
musikaliskt mer lättillgängliga genrerna. Musikkonsumtionen är relativt hög och han köper
hårdrocksskivor för upp till 250 kr i månaden, samt laddar ned upp till fem album via Internet.
Utöver metal gillar han rock och kanske också klassisk musik, blues och jazz, men skyr
kommersiell musik. Annan masskultur faller honom heller inte i smaken, istället föredrar han
ungdomliga, maskulina och nischade genrer – exempelvis fantasy och skräck – och en del
kulturprodukter av det mer legitima slaget.
Med förmodan hyser han uppfattningen att omvärlden ser ned på honom på grund av hans
musiksmak – samtidigt som han själv anser sig stå över densamma – samt att han genom
smaken är lätt att känna igen till det yttre. Trots detta har han inte nödvändigtvis långt hår eller enbart svarta kläder. Chansen är desto större att han tatuerat eller piercat sig, och han tycker sannolikt om att bära plagg i läder eller denim.

Andreas Rana har skrivit en uppsats om oss hårdrockare betitlad Dom kallar oss hårdrockare - en kultursociologisk kartläggning av den svenska hårdrockspubliken. Om jag personligen hade passat in på ovanstående stereotyp borde jag egentligen inte ens hittat uppsatsen, än mindre läst den, och med stor sannolikhet inte tyckt uppsatsen som varande särskilt intressant. Naturligtvis finns det som tur är avvikelser från stereotypbilden av hårdrockaren som en socialt missanpassad individ som full på öl, svartklädd med nitar skränande drar fram till borgerlighetens stora fasa över denna anomali till mainstreamkulturen.

Hur som tycker jag att det var kul att läsa uppsatsen, även om den akademiska skrivformen av hävd och genom paradigm är ganska torr.