Nya plattor

Hösten sveper in över oss med en inte speciellt efterlängtad kyla. Desto bättre att jag äntligen fått ändan ur vagnen och handlat loss lite tung lyssning till biblioteket.

En ganska märklig platta är NEVERMOREs "The Politics Of Ecstasy" som är en blandning av fruktansvärt tung och brutalt köttig metal och vansinnigt proffsig ren skönsång. Det blir en krock som inte är helt bekväm att utstå de första genomlyssningarna, men sedan har det i alla fall gått bättre för mig. Kan mycket väl tänka mig att detta är en platta man antingen verkligen gillar eller hatar.

CYNIC är snäppet svårare lyssning - men gosse så belönande! Bandets förstlingsverk "Focus" kom 1993 - uppföljaren ska komma i år! En ohelig allians som är lika genial som stötande mellan tung döds och fusionjazz har gett denna nyligen återförenade grupp kultstatus med rätta. Jag stiftade bekantskap med bandet under deras magiska konsert på Wacken i somras och "Focus" hamnade omedelbart på min inköpslista till bibblan.

Omslaget säger egentligen ganska mycket - symfonisk metal när den är som bäst. Recenserade EDENBRIDGEs "My Earthdream" för Werock och ta mig fan om jag inte återkommer till den med förfärande täthet. Svulstig, välkomponerad, välexekverad symfonisk metal som i alla fall på denna plattan lätt ger NIGHTWISH a run for the money.

Tvärt hopp till legendariska EMPEROR och deras klassiska platta "In The Nightside Eclipse". Vansinnigt bra och nyskapande enligt ganska många kännare av genren gör att det vore en skjutning i foten att inte ha denna platta i bibliotekets bestånd.

Episk black metal bjuds på KEEP OF KALESSINs "Kolossus". En recension finns för övrigt här. Svårgreppbar platta med en mängd olika referenspunkter - blastbeats i mängd men bitvis väldigt luftig metal med halvakustiska gitarrer. En platta för många olika sinnestämningar.

Ibland blir man glad, som när man får presenter från kollegor uppåt landet, och i synnerhet när det rör sig om galen black metal från, var annars, Norge. TREMOR lassar rejält med ondska på denna femlåtars-EP som bär tydliga tecken från den norska scenen.

Jag har en smula självsvådligt utnämnt OPETH till Sveriges bästa band. Lyssna på "Blackwater Park" så förstår ni att jag har grund för påståendet. Herrejävlar vilka låtar! Mikael Åkerfeldt har fått till allt på denna skiva som är i det närmaste episk i sin perfektion - svindlande vacker, hård, banbrytande - allt det som OPETH har gjort till sitt signum finns med i drivor på denna fantastiska platta.

Plattorna kommer att finnas tillgängliga för lån på Helsingborg Stadsbibliotek från nästa tisdag.

Death Magnetic - The Verdict

Har tillbringat helgen i sällskap med METALLICAS nionde studioalbum "Death Magnetic" dånandes i högtalarna.

Som jag skrev i förra inlägget om denna platta har jag ett långt förhållande med METALLICA vilket har gjort att jag har sett fram emot detta släpp med viss bävan. Efter ca 10 genomlyssningar känns det som om jag kan slappna av - "Death Magnetic" är bandets bästa släpp post-"The Black Album".

Många vill att bandet ska visa upp samma storhet som på exempelvis klassiska "Master Of Puppets" - men helt ärligt hur befängt är inte det? Ett band har tur om de lyckas pricka in en sådan platta överhuvudtaget. För egen del tycker jag att man vinner på att inte ställa upp sådana måttstockar överhuvudtaget, för annars kommer man alltid att bli besviken på varje platta bandet släpper, vilket vissa verkar ha bestämt sig för i vilket fall - redan utan att ha hört en låt.

I samtliga recensioner och intervjuer jag läst med bandet inför släppet av "Death Magnetic" har förra plattan "St. Anger" tagits upp, mycket beroende på dess katastrofala produktion, Hetfields kassa sånginsats, och den totala bristen på solon från Hammett. Alla dessa "fel" är åtgärdade: Proddningen är bättre men inte lika fet som på vissa andra plattor bandet har släppt, Hammett solar på så att banden ryker - och Hetfield: han sjunger bra som fan! Det är en ren njutning att höra hans stämma i varje låt. Låtarna håller också mycket högre klass än på länge. Vissa partier låter som tagna från bandets så hyllade 80-tal - det matas tvåtakt uppblandat med betongtunga partier. Den enda låt jag egentligen har något emot är "Unforgiven III" - där det enda som sätter sig är faktumet att bandet använder sig av piano i introt.

Många kommer nog fortsättningsvis att dömma ut METALLICA som ett band som har passerat sitt bäst före datum med cirka 20 år - för egen del tänker jag "Death Magnetic" stanna kvar ett bra tag i stereon.

Nytt på Werock

Ny månad innebär alltid nytt på "det andra stället" jag skriver på - Werock.

Denna månad bidrar jag endast med en recension (och därtill en fruktansvärt negativt sådan) av MISERY SIGNALS "Controller", men man kan även läsa en lång saftig artikel om händelser och skeenden runt mig på Wacken Open Air.

Det finns naturligtvis en hel massa annat på Werocks sida nerplitat av mina synnerligen kompetenta kollegor som man kan gotta sig åt - bland annat en lång intervju med SONIC SYNDICATE om man nu gillar det.

Ångestfylld förväntan

På fredag släpps METALLICAs "Death Magnetic" - en skiva som i vanlig ordning redan har sablats ner på Blabbermouth.

Att METALLICA är ett band som engagerar rätt många, antingen om det är för att spy ut långa tirader om att thrashtitanerna minsann var bättre förr, eller för att förbehållslöst hylla den storsäljande kvartetten - torde inte komma som en överraskning.

Jag har en lång historia med bandet från San Fransisco, som tog sin början med en genomlyssning av klassiska "Kill 'em All" hemma hos en kompis. Att man kunde spela så fort och hårt blev nästan för mycket för oss - ett tag trodde vi att skivan skulle spelas på 33 rpm, speeden var i våra öron alltför halsbrytande för att kunna exekveras av människor på 45 rpm *skratt*

Vattendelaren "Metallica" a.k.a "The Black Album" a.k.a "The Snake Album" en platta så mainstream att till och med klasskompisar som bara hade stirrat frågande när man nämnde låtar som "The Four Horsemen" kände nu till bandet - låt vara genom låtar som "The Unforgiven" och "Nothing Else Matters".

Det nästan helt dominerande intrycket av att surr som omger kommande plattan "Death Magnetic" är att det kan ju inte bli sämre än "St. Anger" en skiva som få verkar ha gillat. Och man vill ju, man hoppas så förtvivlat att bandet som betyder så mycket för så många kan resa sig på 9 och golva allt och alla. Vilket förmodligen inte kommer att hända, eftersom det inte går att tillfredsställa alla och förväntningarna är uppstaplade till gargantuanska proportioner.

På fredag får vi oavsett svaret...

At the Gates - Kross på KB

Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.

AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.

Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.

Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.

At the Gates

Ta chansen att se klassiska At the Gates ikväll på KB i Malmö om du har chansen. Förbluffande nog finns det biljetter kvar, vilket jag skyller på den lata befolkningen i Malmö som tydligen gillar att stå extra länge i kö. Hur som helst - AtGs spelning på Wacken i somras gav så mycket mersmak att jag beslutade mig för att gå och se dem igen - för sedan kommer ju inte nån mer chans.

Succumbed in the park

Här i Helsingborg hamrar regnet mot rutan - tristess minst sagt.

I lurarna är det desto roligare - har återupptäckt OPETHs rent magiska platta Blackwater Park. Häpnar hur en människa som Mikael Åkerfeldt kan ha såna oerhört vackra låtar inom sig - varenda låt på denna platta är så bra att man blir knäsvag. Gitarrerna bitvis lipar fram slingor så bräckliga, bara för att i nästa sekund låta som ett gäng borrmaskiner. Och varenda ton har relevans! Plus att omslaget är fantastiskt vackert.

Konsert?

Ser ut som om höstens konsertutbud blir om inte lika bra som förra höstens, men nästan.

Läsare av bloggen vet med sig att jag gillar att gå på konsert på Malmös Kulturbolaget - och i höst har de saftat på rejält med tunga band. Kolla bara på det här:

31/8 Meshuggah
3/9 At the gates
1/10 The Haunted
2/10 Sabaton
4/10 Nile (med Grave och Belphegor i släptåg)
21/11 Close-Up Made Us Do It (Dark Tranquillity, Engel, Dead by April)
22/11 Trivium
4/12 Biohazard
9/12 Volbeat
12/12 Soilwork

Niles gig har jag sett fram emot länge, men efter At the gates formidabla uppvisning på Wacken ska det bli enormt kul att se dem igen - och i synnerhet på ett mindre ställe då det lär bli ett jävla tryck.

Sen ska man (om man har möjlighet) ta tåget över till Köpenhamn den 30/10 för att se Vader på The Rock.

Och glöm för katten inte Opeth imorgon 23.45 på Mölleplatsen.

Death Magnetic

Vet inte vad jag ska tycka om omslaget till Metallicas kommande släpp Death Magnetic. Titeln är hur grym som helst - och jag hoppas att folket i Metallica nu verkligen tar chansen att revanschera sig från St. Anger - en platta som innehåller ansatser till bra låtar (vilket jag är den ende i bekantskapskretsen som tycker *skratt*) men som led som en skadeskjuten kalv av den usla produktionen. Metallica är det band som vid sidan av Iron Maiden och Slayer alltid har följt med på ett hörn i min metaldjungel. Att bandet kan nå upp till samma nivå som på de första 4 plattorna, den illusionen har jag släppt - men jag är inte redo att avfärda bandet som passé trots plattor som Load och Re-Load. Lite oroande är det dock att på kommande plattan finns en låt betitlad "The Unforgiven III". Återstå att se om detta är en fingervisning för hur resten av materialet låter. Förra året skrev jag att för att Lars Ulrich skulle vara nöjd med sitt trumlir skulle han ligga på samma nivå som Infernos furiösa lir på Behemoths The Apostasy. Nu tror jag ingen kan nå upp till den nivån, men det har blivit allt tydligare att dansken har halkat efter teknikmässigt och inte sätter de grejer han fixade innan - OM han nu kan höja sig ett snäpp (eller två) samt att Hammett lägger upp brännande gitarrsolon, kan jag hoppas på att Death Magnetic blir en fet och tung (och snabb) platta.

Åter på arbetet

Tillbaka vid mitt skrivbord efter 3 veckors semester - och det känns faktiskt helt ok *skratt*.

Det finns som jag tidigare nämnt en liten text om Tumstockfestivalen på Werock.se som man kan läsa i väntan på det väsentligt längre reportaget om Wacken Open Air. Sitter och skriver för fullt på kvällar och lediga stunder - men det är en hel massa intryck som ska ner förutom de konsertrecensioner som kommer att utgöra en väsentlig del av texten. Så här i efterhand framstår vissa spelningar på festivalen som rent fantastiskt bra, rent av bättre än när man befann sig på plats. Den svenska flaggan vajades med bravur av exempelvis rent lysande Opeth, At the Gates, Carcass och Soilwork och det var bara en handfull av de band som jag gick och såg under den 3 dagar långa festivalen.

Tystnad

Nä - bloggen är inte död, jag råkar bara ha semester - ett faktum jag helt glömde bort att nämna jag jag gick från jobbet för lite drygt en vecka sedan. Dock kan man inom en snar framtid läsa lite om Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock metaldag i fredags - en dag då Soilwork golvade publiken totalt. På onsdag drar jag Wacken Open Air vilket nog kommer att resultera i ett fett reportage. Att säga att jag ser fram emot festivalen är ett understatement - Maiden spelar första kvällen och även om jag snöat in på lite tyngre grejer har Maiden en speciell plats hos mig - Number of the Beast var den första hårda plattan jag köpte när jag var 12. Reportagen kommer att finnas på Werock

Lite nytt

Lite stiltje på bloggen - men semestern närmar sig och därmed lite mer rännande på konserter.

Under tiden kan man surfa in på Werock.se och läsa en intervju jag gjorde med Anders Jakobsson, trummis i grindande death metal-bandet Coldworker.

Nästa vecka brakar den i övrigt värdelösa Helsingborgsfestivalen igång - om man undantar subfestivalen Tumstockfestivalens fredagslineup: Soilwork, Darkane, Volbeat och Faithful Darkness bland andra - vilket nog kommer att borga för en redigt kul upplevelse på Gröningen. Att det dessutom är helt gratis gör ju inte saken sämre.

Akademisk kartläggning av den svenske hårdrockaren

7.2 Stereotypisk profil

Jag väljer att runda av denna avhandling med en resultatsammanställning i form av en profil
över den stereotypiska svenska hårdrockaren.
Denne är en vit 29-årig man som vuxit upp och fortfarande bor i ett arbetarhem, en lägenhet i någon av landets större tätorter. Han har gymnasieutbildning, kanske med industriteknisk inriktning, och uppehåller sig jobbande. Nämnde ateist har ett samboförhållande som varat i över ett år men förmodligen ännu inga barn. Familjen och
vännerna är det viktigaste i hans liv, vilka han försöker umgås med flera gånger i veckan, medan karriär och utbildning inte betyder lika mycket. Han röstar förslagsvis på Socialdemokraterna eller ett mittenparti och är något intresserad av politik. På fritiden spelar han gitarr och motionerar en till två gånger i veckan men är inte speciellt intresserad av friluftsliv. Den relativt unge mannen är svag för öl, särskilt av den ljusa sorten, och dricker sig berusad minst en gång per månad, men går oftare ut och äter än han besöker krogen. Möjligtvis snusar han, och det i så fall på vardaglig basis, men röker sannolikt inte och är ej heller speciellt intresserad av andra typer av droger.
Han har lyssnat på metal i mer än tio år och uppskattar flera olika typer, främst de
musikaliskt mer lättillgängliga genrerna. Musikkonsumtionen är relativt hög och han köper
hårdrocksskivor för upp till 250 kr i månaden, samt laddar ned upp till fem album via Internet.
Utöver metal gillar han rock och kanske också klassisk musik, blues och jazz, men skyr
kommersiell musik. Annan masskultur faller honom heller inte i smaken, istället föredrar han
ungdomliga, maskulina och nischade genrer – exempelvis fantasy och skräck – och en del
kulturprodukter av det mer legitima slaget.
Med förmodan hyser han uppfattningen att omvärlden ser ned på honom på grund av hans
musiksmak – samtidigt som han själv anser sig stå över densamma – samt att han genom
smaken är lätt att känna igen till det yttre. Trots detta har han inte nödvändigtvis långt hår eller enbart svarta kläder. Chansen är desto större att han tatuerat eller piercat sig, och han tycker sannolikt om att bära plagg i läder eller denim.

Andreas Rana har skrivit en uppsats om oss hårdrockare betitlad Dom kallar oss hårdrockare - en kultursociologisk kartläggning av den svenska hårdrockspubliken. Om jag personligen hade passat in på ovanstående stereotyp borde jag egentligen inte ens hittat uppsatsen, än mindre läst den, och med stor sannolikhet inte tyckt uppsatsen som varande särskilt intressant. Naturligtvis finns det som tur är avvikelser från stereotypbilden av hårdrockaren som en socialt missanpassad individ som full på öl, svartklädd med nitar skränande drar fram till borgerlighetens stora fasa över denna anomali till mainstreamkulturen.

Hur som tycker jag att det var kul att läsa uppsatsen, även om den akademiska skrivformen av hävd och genom paradigm är ganska torr.

Avdelning puckade rektorer

Aftonbladet har en mycket läsvärd artikel som handlar om Emil Koverot, black metalmusiker och lärare som fick sparken innan han ens hann börja på sitt jobb på Hammargymnasiet i Gamleby. Den enda motiveringen han fick var att han just var hårdrockare.

Tänker inte skriva så mycket mer om detta, artikeln är ganska förklarande. Det pågår även en liten diskussion på Shadows of the North.

DIO återvänder till huset

DIOs "Holy Diver" återkom på något mystiskt sätt till biblioteket idag - så nu har personen som förmodligen inte hade tänkt lämna tillbaka skivan fått en fet slant i övertidsavgift - förutom inkassokravet som kvarstår på alla andra medier han lånat. För egen del är jag bara glad att plattan har kommit tillbaka.

"Holy Diver" är i det närmaste att betrakta som en platta som varje bibliotek med självrespekt bör ha till utlåning - för trots att den har en hel massa år på nacken - den kom ut 1983 - håller skivan en jävla hög standard. Värt att betänka att det måste ha varit en headtrip för Ronnie James Dio att dels ha varit med på BLACK SABBATHs "Heaven and Hell" för att sedan bara fortsätta med ett grymt flyt med "Holy Diver".

Samtliga låtar håller en väldigt hög standard - personliga favoriter är Gypsy och Don't talk to strangers - och normalt sett brukar det räcka med ett starkt låtmaterial, fast man tackar ju inte nej när det levereras av ett grymt tajt band som på denna skiva.

This is fucking Opeth!

Efter mästerverket Ghost Reveries hade jag lite dubbeltydiga känslor inför närmandet av Opeths senaste släpp Watershed. 3 genomlyssningar senare inser jag att den oro jag hade över att bandet stagnerat var totalt obefogad.

För mig har Opeth alltid varit bandet vars skivor markerat utveckling mer än någonting annat, samtidigt som man från första tonen hört att det är Opeth. Hur lätt hade det inte varit för bandet att fortsätta i samma spår som Ghost Reveries hade plogat upp? Istället känns det som bandet med Mikael Åkerfeldt i spetsen inte ens ställt sig den frågan. Detta är första plattan med Martin Axenrot bakom trummorna - att bandet inte behöver ångra den rekyteringen blir uppenbar från första slaget. Snacka om mångsidighet - svängigt när det behövs, blästrande blastbeats när det behövs (lyssna bara på "Lotus eater") golvar denne hårdslående batterist mig totalt.

Likadant är det med gitarristen Fredrik Åkesson (ex-Arch Enemy) vars lir inte lämnar mycket övrigt att önska.

Att Opeth är en kanal för Åkerfeldt att ovanpå en heavy metalgrund kunna projicera en hel massa andra influenser är ingen hemlighet - bandets proggighet blir extremt uppenbar i alla låtar förutom inledande "Coil" som är en lugn ballad med kvinnlig sång på (skött av Axenrots flickvän). Det är genomgående låtar på närmre 10 minuter, men tro inte att det blir tråkigt för det - det är så totalt originellt och så fantastiskt bra att jag inte tvekar att säga att när man inte trodde det var möjligt så kommer Opeth och levererar en av sina bästa plattor någonsin. Och det bästa av allt är att jag känner att plattan bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.

Nytt på Werock

Nya grejer på Werock.se - bland annat en intervju jag gjorde med Höganäs stolthet Faithful Darkness. Som vanligt i månadsskiftet en hel massa nya skivrecensioner.

Gött!

Igår väntade en trevlig överraskning när jag loggade in på Helgon. Jakob, basisten från Blackshift, numera Auto da Fé hade lämnat ett gästboksinlägg med en myspacelänk. När jag väl hade surfat in på myspace tog det inte lång tid förrän jag upptäckte att där låg det minsann låtar som jag spelar på *skratt* För att läsa om inspelningen kan man surfa in här och Auto da Fés myspacesida hittas här.

Metal i Helsingborg

Det är visserligen över 2 månader tills dess att Helsingborgsfestivalen drabbar sundets pärla, med alla sina krämare, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att årets metalkväll på festivalen, den 25 juli, kommer att kunna skryta med en fet line up. Vad sägs om Höganäs stoltheter Faithful Darkness, Chaeostribe, Sins in Vain + Darkane, Cloudscape, Soilwork och Volbeat? Frågar du mig vete fan om festivalen haft en lika stark line up någonsin.

Defleshed

Som av en slump hamnade ultrabrutala Royal Straight Flesh av Defleshed i mp3-spelaren. Och nu kan jag inte sluta lyssna.

Att det här bandet bildades med ett syfte - att mata 2-takt - tar det inte särskilt lång tid innan man fattar. Det är sällan bandet spelar i annan hastighet än halsbrytande! Med trummisen Matte Modin har man också en straffare av kaggar som gör att man i stort sett kan spela hur fort som helst.

Jag köpte denna skivan av en ren slump när Folk å Rock, den lokala skivhandeln, hade en rent sanslös rabatt för att få tömd affären i syfte att få plats för nya skivor och skivan har inte snurrat så frekvent som den borde *skratt* Ska försöka att ta igen det nu.

Royal Straight Flesh är inte en skiva som är gjord för folk som vill ha en nyanserad och mångfaceterad skiva. Vill man däremot ha en platta som bjuder på köttiga riff och ett jävla rens bör man skaffa den.

Textmässigt bjuder den inte på särskilt storslagen lyrik - men det är heller inte meningen (tror jag), men sångaren behöver ju ha nånting att growla fram.

Här är ett exempel (refrängen ur "Friction"):

Friction, friction - sweet friction

Friction, friction - my addiction

Friction, friction - bring me fire

Friction, friction - burning higher

Defleshed lade ner 2005 eftersom bandet började ta för mycket tid från bandmedlemmarnas huvudband. Synd. Dock ligger det en hemsida uppe fortfarande samt en myspacesida.

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.

The Formation of Damnation

Årets mest emotsedda släpp? Enligt vissa i alla fall. Hela 9 år efter fantastiska The Gathering landar Testaments The Formation of Damnation och det är inte fråga om någon kraschlandning.

Redan när omslaget offentliggjordes kom jag på mig själv att tänka att detta nog kan vara det snyggaste omslaget jag sett på länge - så mycket bättre att även innehållet matchade ytan.

Det är ofrånkomligt att inte jämföra denna plattan med 9 år gamla The Gathering - en platta som i stort sett golvade allt som kom ut det året, men ändå konstigt nog inte gav mycket efterklang förutom inom den närmaste scenen som ju redan dyrkade bandet.

Testament har skämt bort världen med sitt underbara precisionslir på alla instrument, då främst när Alex Skolnick trakterade gitarren. Att denne nu har återvänt till lägret med en spelglädje som är tydligt hörbar gör att The Formation of Damnation blir till en orgie i härliga solon - något som jag tyckte var det enda som saknades på The Gathering.

Chuck Billys don't-fuck-with-this growl som nyttjades så flitigt på förra släppet har fått stå tillbaka, inte helt, men används inte i lika stor utsträckning av den anledningen att Billy numera sjunger rent på en nivå han inte gjort på länge - i stor grad säkerligen påverkat av att mannen inte nyttjar marijuana lika friskt som tidigare.

Att man sedan bytt ut en Slayertrummis i Dave Lombardo mot före detta Forbidden ( och även ex-Slayer) Paul Bostaph gör inte den delen av plattan sämre än den förra. Bostaph straffar sitt set med en jäkla gusto som inte ligger Lombardos lir långt efter.

Låtarna håller genomgående hög klass, från inledande "For the glory of..." till avslutande "Leave me forever", men personligen håller jag titellåten ett monstrum till låt med alla medlemmarna presterandes på allra högsta nivå, "The evil has landed" och "Henchmen ride" högst.

Den av Andy Sneap signerade produktionen håller högsta klass, det låter fett och samtidigt tydligt.

Det är lätt att kalla The Formation of Damnation för en comeback framför allt med tanke på den tidsrymd som passerat sedan förra släppet. Jag väljer hellre att kalla skivan för vad den är - en mästerlig uppvisning av ett legendariskt band.

In Shadows lies Utopia

Nordvästra Skåne. Ett område som av någon anledning har ynglat av sig särskilt många riktigt bra band. Darkane och Soilwork tillhör de internationellt kända tätt följda av akter som Chaeostribe, Sins in Vein och Hearts Alive för att nämna några. Och nu, äntligen efter en alltför lång väntan briserar Faithful Darkness från Höganäs med debutplattan In Shadows lies Utopia.

Ända sedan jag hade förmånen att betitta gruppen på Helsingborgsfestivalen förra året har jag gått och längtat efter bandets platta, för det jag såg på scen då imponerade riktigt mycket, så mycket att Faithful Darkness knep 10:e platsen på listan över de bästa konserterna jag såg det året.

Det som framförallt imponerade då var dels låtmaterialet, men också den synnerliga kompetensen i exekverandet av låtarna - på ren svenska: bandet kickade helt enkelt röv.

Att skivan har dröjt kan man ursäkta (även om bandet säkert varit frustrerat över väntan) när man hör resultatet. Gosse vad bra det är! Låtar som "Stay awake" och "Pure Silence" låter lika bra som den eftermiddagen på Gröningen. Det är tajt, aggressivt men bitvis också väldigt melodiöst i synnerhet när gitarristen Jimmy Persson sköter sången. Dennes sköna lir på gitarren får mig att rysa av välbehag - vilket för övrigt gäller hela bandets insats. Spelskickligheten lyser igenom hela produktionen från Andrea Greens synnerligen effektiva stämmor på keyboarden - framför allt i låten "Afterlife" som bjuder på sköna Dimmu Borgir-vibbar- över det bitvis rent briljanta gitarrspelet av sagda Jimmy och Johan Aldgård till den förödande tyngden i kompet levererat av basisten Johan Renström Svensson och überbatteristen Martin Langen - lyssna bara på kulsprutesmattret på kaggarna i "Fast I Fall" så kommer ni fatta vad jag snackar om. Men precis som den dagen på Gröningen är det Erik Nilssons mäktiga growl som fastnar i hjärnbarken - den mannen har en pipa som heter duga och just nu kan jag inte få nog av den.

Kort sagt - gillar man ösig melodiös death metal gör man sig en stor otjänst om man inte kollar in Faithful Darkness.

Och ja, plattan finns att låna på biblioteket, men det här bandet förtjänar varenda spänn, så ränn iväg och köp!

Nya plattor på biblioteket

Nya fläskiga metalplattor att ytterligare förstärka vårvälmåendet - bor du i Helsingborg med omnejd kan ett besök på biblioteket fixa det.

Draconian är inget band jag kände till förrän kollega Michael Holmström på Werock.se recenserade Turning Seasons Within. Tillräckligt dödsig för att hålla mitt intresse uppe, exellerar Draconian i stämningsfull musik som sällan går över 200 bpm - men märkligt nog funkar det. Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.

Stort hopp till rejäl tysk ångestladdad black/death metal. Brutalt mangel är ett genomgående tema hos Endstille - och de försätter inget ögonblick att släppa lös sin furiösa energi på lyssnaren. Utmattande är vad Endstilles Reich är.

Himsas Summon in Thunder bjuder på köttig metalcore med visst inslag av thrash.

One Cold Winter's Night är en liveplatta. Kamelot är ett band vars namn jag sett fladdra förbi i olika sammanhang. Det här är fläskig episk symfonisk metal exekverad av skickliga musiker.

Ruggigt bra platta med genomgående starka låtar - och Dio på sång. Rainbow lirar med ett självförtroende på Rising och levererar ett jävligt skönt sväng. Det här är en riktig partyplatta som gjord att förfesta till.

Nej, Ozzy är inte bara en halvkomisk tomte på MTV - han har gjort en jäkla hög skitbra musik också. På sitt debutalbum Blizzard of Ozz visar han detta tydligare än någonsin - "I don't know", "Crazy Train", "Suicide solution" och "Mr Crowley" är bara ett axplock av låtar från en skiva som dessutom har en Randy Rhoads i absolut kanonform.

Viking Metal tillhör inte det jag brukar sätta på hemmavid - men ska man göra det föreslår jag Turisas. Ostigt - javisst men ändå riktigt skickligt exekverat och väldigt välproducerat gör The Varangian Way till en stunds trevlig förströelse.

Nasumintervju

Min bekantskap med legendariska grindcore-bandet Nasum började med öronrensskivan Shift. Låtar som "Engine of death" och "Ett inflammerat sår" satte med sin ferocitet alla andra band i skuggan i fråga om aggressivitet och rent rens.

Lika stor glädje som upptäckten av bandet skänkte, lika stor var sorgen när gruppen valde att lägga ner efter sångaren Mieszko Talarczyks förtidiga bortgång i tsunamin. Bandet, genom trummisen Anders Jakobsson, har dock fortsatt hållt hemsidan öppen för fansens skull.

Anders, numera aktiv i blastande dödsmetallbandet Coldworker, ringde upp Tomzcek för en i mina ögon mycket emotsedd intervju som finns att läsa på Werock.

Shadows of the north

För undertecknad vars smak inom svartmetallen i bästa fall kan betecknas som mainstream är det skönt att ha tillgång till utmärkta bloggen Shadows of the north.

Vissa bloggar känns inte så där värst relevanta för mig personligen - kommer förmodligen aldrig att gå in på Blondin-Bellas om jag säger som så - och varför ska man göra det när man mycket hellre kan tillbringa tid på den helt till Black Metal dedikerade bloggen Shadows of the north?

Inte bara får man de senaste nyheterna från svartmetallens mörka värld - det ges länkar till höger och vänster, allt serverat av en skribent som verkligen brinner för genren.

Kanon helt enkelt.

The Formation Of Damnation

Efter 9 (!) år sedan senaste skivsläppet "The Gathering", ett monstrum till platta kommer Bay Area Thrashens stolthet TESTAMENT tillbaka med "The Formation Of Damnation".

För egen del ser jag mer fram emot detta skivsläpp än vad jag gjorde med IN FLAMES senaste giv, för är det något TESTAMENT gjort sig kända för på gott och ont är att på platta efter platta hålla sig till sin formel - jäkligt habil thrash metal.

Gårkvällens lyssning på bandets myspacesida av några av de kommande låtarna har inte direkt sänkt förväntningarna. Att bandet har tillgängliggjort hela skivan på detta sätt tycker jag, föga förvånande, är alldeles ypperligt. Dels visar det på att bandet uppenbarligen är stolta över materialet, dels att de verkar tycka, med rätta, att det verkligen var på tiden att släppa nytt material.

Och det låter verkligen som TESTAMENT - Chuck Billys mäktiga stämma, denna gång inte fullt så growlbetonad som på "The Gathering" pryder verkligen låtarna. Sen kan man ju inte komma ifrån att Alex Skolnick och Eric Peterson tryfferar musiken med sin rent bländande teknik. Plus att Paul Bostaph har återvänt till lägret istället för Nick Barker som säkerligen hade gjort ett förträffligt jobb, men drabbades av visumproblem.

Det är för tidigt att säga om "The Formation Of Damnation" är i klass med plattor som "The New Order", "The Gathering" och "The Legacy" men rent spontant känns plattan riktigt stark. Återkommer med ytterligare intryck i nästa vecka.

Frånvaro

Nä, bloggen ligger inte nere - tro inte det! Just denna veckan är jag inte särskilt mycket framför datorn, men desto mer bakom trummorna - därav den internetella tystnaden.

Lyssnartips

Svårt att hitta något bra att lyssna på? Surfa då in på Werock.se - där ligger det en hel hög nya recensioner.

A sense of purpose

Läsare av bloggen vet säkert med sig att göteborgsönerna i In Flames musik ligger skribenten varmt om hjärtat - nya skivan A sense of purpose har länge varit emotsedd. Frågan är - är den bra eller inte?

Att In Flames med nya given har i det närmaste totalt fjärmat sig från skivor som Lunar Strain och Whoracle med nya given tar inte många sekunder att konstatera. För mig som upptäckte bandet med i mina öron ypperliga Clayman kanske inte bandets utveckling behöver besjungas med så bittra ordalag som många har gjort med det mesta gruppen har släppt. Bandet struntar i vilket, och vi som lyssnare kan bara välja att följa med eller inte.

Att många recencenter har hyllat nya plattan har blivit uppenbart. Metalcentral skriver i sin 7/10 recension att,

Det råder ingen tvekan om att IN FLAMES har skapat ytterligare en listklättrare där deras förmåga att kombinera hårdhet med kommersiell gångbarhet lyser tydligare än någonsin, även om bandet åter igen i stora drag återupprepar den formula som utvecklades kring 2000-talets intåg.

Samma linje är Mattias Kling inne på i sin fyra plus recension i Aftonbladet där han iakttar att

Syftet är inte revolution, att störta eller att skaka om.
In Flames nionde studioalbum är snarare ett konstaterande. Ett kvitto på gruppens ställning huvuden över tänkta konkurrenter.

Martin Carlsson i Expressen (fyra getingar av fem) konstaterar här att

Albumets livsnerv, den allt i slutändan kretsar kring, vecklar på sant postrockmanér långsamt ut sig för att slutligen nå ett crescendo där In Flames blir ett metalliskt Radiohead. Det låter kanske också märkligt, men upplevelsen är väldigt äkta.

För mig blir det blandade omdömet att, visst plattan är långt ifrån dålig, men den är inte lika omedelbar som exempelvis Clayman eller Come Clarity. Det tog mig runt 15 genomlyssningar att nå fram till att det på A sense of purpose finns låtar som är riktigt riktigt bra, "Sober and Irrelevant" exempelvis. Men skivan behöver tid på sig. Låtarna kommer att växa än mer, men i skrivande stund konstaterar jag att gruppen trots allt har gjort skivor som jag personligen håller högre.

In Flames

Tillbringade en god stund av gårdagens kväll till att lyssna igenom In Flames kommande platta A sense of purpose via bandets myspacesida, och det enda jag kunde komma fram till var - vad lätt de gjort det för sig. Visst det låter bra, patenterad In Flames melodisk dödsmetall, men inget sticker ut och dessvärre låter det som om bandet går lite på tomgång. Detta var de första omedelbara intrycken, och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att tycka likadant om ett antal genomlyssningar.

Studioblogg plus lite annat

Gillar du falkenbergsgänget Sonic Syndicate som har varit uppvärmare åt i mina öron betydligt intressantare Dark Tranquillity rekommenderas ett besök på Werock där man kan följa bandets ansträngningar för att spela in ett nytt album.

Förutom detta kan man även gotta sig åt ett helt gäng konsertrecensioner, bland annat Opeth och HIM.

Ordvrängeri

Som skribent faller det sig naturligt att man gillar att läsa - i alla fall enligt mitt sätt att se det - och Nima Daryamadjs krönikor i Close-Up Magazine hör oftast till det jag ser fram emot i varje nytt nummer. Senaste krönikan blev inget undantag - det var längesen jag skrattade så gott åt en text.

Och annat är ju svårt när mannen med det bisarrt välansade skägget får ihop fraser som

"Tonhöjd: KORN har redan stämt ned strängarna så att de fladdrar som gubbtestiklar i styv kuling. Herman LI från Nintendometalbandet [*asgarv* ja jävlar i min låda!] DRAGONFORCE har i sin tur redan (med hjälp av Digitech Whammy-pedalens tonhöjningseffekter) förpestat världen med pipiga solon som låter som skapta av Onanismurfen, smurfvärldens svar på Yngwie Malmsteen."

Och, angående gutturalsång:

"Hur som haver slår inget det tidiga CARCASS, där gutturalsången lät som någon i färd med att spy upp köttfärs gjord på ett ruttet griskadavers röv som paketerats om på ett Icabutiksgolv."

Vad säger man; Världsklass!

Lite nya plattor

Ny månad - nya skivor på avdelning Hårdrock på Helsingborgs Stadsbibliotek.

- "My name is Ken Owen and I'm the definition of Heavy Metal". Yttrandet har satt sina spår och sitter kvar i huvudet sedan TV-programmet Diezel hade ett inslag om legendariska death-metal bandet Carcass. Konstigt nog har det dröjt tills nu som jag har börjat lyssna på bandet! Fast å andra sidan inser jag mer och mer att bandets återföreningsturné (dock med Daniel Erlandsson på trumpallen istället för Owen som drabbades av alvarlig sjukdom och är oförmögen att spela dessvärre) kommer att bli riktigt bra om man ska gå på låtmaterial. Heartwork delar fansen i två läger - i alla fall om man ska tro allmusic.com - men för egen del tycker jag att plattan är mumma. Feta riff över hela linjen är det som gäller från gitarrist Michael Amott (numera i Arch Enemy), och plattan är tung och brutal. Dessutom kopplar bandet på svänget lite då och då.

Om man tycker att man faktiskt kan vara med i fler än ett band kan man göra som Edguy's sångare Tobias Sammet - skriva en rockopera i 2 delar. Normalt sett är inte detta min kopp av te, men ta mig fan om inte The metal opera pt 1 och pt 2 är svåra att stå emot. Musiken är bitvis väldigt traditionell powermetal, men det som gör plattorna bra i mina öron är den svallvåg av gästartister som svallar över plattorna - Mikael Kiske kanske är den i sammanhanget mest kända. Varje sångare har en roll i operan och det finns en grundhistoria - men plattorna funkar lika bra rent musikaliskt om man vill strunta i denna. För en fullständig genomgång av gästartister se denna artikel från Wikipedia.

Candlemass behöver väl inte nån närmre introduktion - detta är klassisk doom-metal av ett av de bästa banden inom scenen. Candlemass tillhör inte banden jag brukar slänga på hemmavid, men det är ju närmast att betrakta som kardinalsbrott att inte ha minst en skiva av Edlings pojkar i beståndet.

Likadant är det med mannen till höger - oavsett om man gillar gitarronani på den nivå som Malmsteen ligger på eller inte; han är en jävulsk lirare på att bända strängar och Fire and Ice är inget undantag från denna regel - lååååånga solon a la en hårdrockens Paganini.

Mer ved på brasan

Gillar man som jag In Flames gör man sig en stor otjänst om man inte surfar in på Werock och läser Tomzceks feta intervju med stängbändaren Björn Gelotte.

Slänga ved på brasan

Om man vill kittla den där känslan av längtan tills dess att man får beskåda Iron Maiden i sommar rekommenderas det att man går in och läser Tomczeks recension av järnjungfruns konsert på Acer Arena i Sydney på Werock. Och när man ändå befinner sig inne på Werocks domäner kan man läsa om göteborgsmetallens spridande till Stockholm i BiblioteKarins intervju med Degradead.

Mäktigt

Omslaget till Testaments kommande platta The formation of damnation tillhör kategorin bland det snyggaste jag sett. Hoppas bara att musiken håller samma klass - bandet har ju en helvetes platta att följa upp The Gathering från -99. Detta faktum är ju också ganska otroligt - ska det verkligen behöva ta 9 år att göra en platta?

Tristess?

Hur förgylla en tröstlös februari?

Februari - denna bottenlösa träskmånad om du frågar mig. Tror aldrig jag har upplevt denna månad som så oerhört seg och tröstlös som jag gör i år. I sken av detta behövs det mycket för att lyfta livsandarna - som exempelvis att gå förbi den lokala Folk å Rock i Helsingborg och upptäcka att de kör 25% rabatt på hela sortimentet! I en mycket märklig känsloblandning av extrem oro över att affären kanske skulle stänga och en stor glädje över att man faktiskt nog skulle köpa några feta plattor gick jag in i affären. Och nä, affären ska inte stänga bara rensa bland hyllorna.

Vad som sedan tog vid var en ren lyssnarnjutning av metal i varierande extremitetsgrad. Nog för att jag måste ha sett kul ut där jag fånleende stod och bara njöt av tongångarna. Coheed and Cambria kan nog vara det mest pretentiösa bandet på jorden - hur får man annars idéen till en 5 skivor lång svit för att berätta en historia? Good Apollo, I'm Burning Star

gör mig i alla fall inte besviken - vemodet är så påtagligt i de två första låtarna att det förstärker mitt eget och ibland kan ju det vara skönt. Coheed and Cambria är inte vad jag normalt brukar lägga i skivspelaren därhemma, men Good Apollo...drabbar mig hårt med sin angelägna ton och bitvis förödande tyngd.

Att Vomitory inte spelar i samma genre som Coheed and Cambria blir ganska uppenbart om man jämför skivomslag eller hur? Vad som slår mig direkt är att Erik Rundqvist nog kan ha en av de bästa growlrösterna i landet. Precis så nattsvart aggression som man förväntar sig av omslaget till Terrorize Brutalize Sodomize strömmar ur hörlurarna - bandet öser på som fan! Tobias Gustafsson levererar en matta så kompakt från sitt trumset att man häpnar. För en utförlig intervju om inspelningen rekommenderas man att gå in på Nasums hemsida och läsa intervjun Anders gjorde med Tobias. Hur kul som helst!

Jesper Strömblads (In Flames) sidoprojekt Dimension Zero är rent rens - i alla fall det jag hittills har hunnit lyssna igenom på skivan This is Hell. Skivan inleds med ett visserligen långsamt spår med en virveltrumma från helvetet och talad text innan vansinnet släpps löst i en vansinnig 2-taktsmatning. Storgrinet kom fram i affären, för 2-takt det är rent socker i min bok. Det här kommer vara bra musik att sätta på när man behöver avreagera sig på något - till exempel en upptäckt att någon infam fan har stulit Reign in Blood av Slayer som jag blev uppmärksammad på idag.

För fler skivtipps rekommenderas att man går in på Werock där jag har recenserat Dillinger Escape Plans nya mästerverk Ire Works och Primordials To the nameless dead - plus en hel massa annat smått och gott.

Massiv invasion

Efter en insats som lämnade min hjärna en smula mosig kunde jag sätta ner en försvarbar mängd metal på avdelningen igår eftermiddag.

Efter en grundlig genomgång av Marc21 formatet kunde jag äntligen ta mig an den hög skivor som jag med stigande frustration inte har kunnat lägga in förrän i går. Det var längesedan jag kände mig så nöjd med en arbetsdag som jag gjorde igår *skratt*.

Decapitateds avtryck på den globala deathmetalscenen torde vara ganska oomtvistat. Efter den tragiska olycka som krävde trummisen Viteks liv får vi se om det kan komma något mer från detta fantastiska band. Nihility blev gruppens andra släpp och den supertekniska metal som bandet gjorde till sitt signum får fullt utrymme på denna platta. Viteks lir ger mig som vanligt gåshus och det är så orättvist att en sådan makalös musiker och människa slits bort från livet vid 23 års ålder.

Tvärt hopp till danska sönerna Volbeats Metal 'n' roll. Det här är riktigt kul musik att lyssna på! En given partyplatta, med glimten i ögat utan att för den skull bli oseriös. Michael Poulsen har en grym röst dessutom!

Vi håller oss kvar i Danmark och röjer loss till Hatesphere. 2-taktsmatarthrash hör till mina favoritgenrer och det är Hatesphere riktigt bra på. Serpent Smiles and killer eyes är sista plattan med Jacob Bredahl på sång, vilket är synd eftersom han verkligen visar var skåpet ska stå.

Man må tycka vad man vill om Phil Anselmo som person - som sångare visar han att gnistan finns kvar på Downs senaste släpp Over the under. Tung, skitig, svängig metal som alltsom oftast befinner sig i spelaren därhemma.

Detta var endast ett par exempel på nya plattor på Helsingborgs Stadsbibliotek.

Lite nytt

Så - äntligen fick jag ner lite skivor till avdelningen.

Ibland kan det vara vanskligt att skaffa skivor till bibliotek, framför allt om man är tvungen att skriva katalogposterna själv. Eftersom vi bytte system här i Helsingborg för ett tag sedan gäller inte de gamla reglerna, utan man måste lära sig att skriva posterna i det sk marc-21 formatet vilket jag äntligen skall få lära mig imorgon - och då kommer det att rassla till på metalavdelningen: 10 nya plattor kommer då att finnas till utlån och det känns ju bra. Fast några plattor fick jag ner redan idag, tack vare att de fanns på andra bibliotek - däribland High on Fires domedagskross till skiva Death is this communion.

Metal - the definitive guide

Vi har alla stött på dem - feta uppslagsverk fyllda med metalband, med en genomsnittslig längd av 7 cm per band. Garry Sharpe-Youngs Metal - the definitive guide hör tack och lov inte till denna kategori. Istället får läsaren en distosande tegelsten på närmre 500 sidor, där författaren istället för att försöka klämma in så många band som möjligt har valt ut ca 300 band och skrivit längre stycken om dessa.

Är det den definitiva guiden då? Utan att förhäva mig vågar jag nog påstå att den kommer bra nära. Bara en snabbtitt i innehållsförteckningen ger vid handen att Sharpe-Young nog kan sin metal - ett helt kapitel bara åt norsk blackmetal, likadant vad gäller thrashmetallen i England, och svensk metall får även den ett rätt hyfsat långt stycke i verket.

Att detta inte är en bok bara för insnöade metalheads, märks i att genrens upphovsband som Sabbath, Maiden, Motörhead m. fl. får rejält med inläggsutrymme. Som kaka till kaffet får man även en vid tillfället för publiceringen diskografi över samtliga band i boken. Verkligen inte illa alls.

Här, här och här kan man läsa vad andra recensenter har tyckt om boken.

Wackenuppdatering

Mörkersönerna i Watain kommer till Wacken! Se där ett band som det har kliat i mig att se sedan jag hörde utmärkta Sworn to the Dark. Nu kan man ju nästan ursäkta Wackenbokarna att de tar dit schlagerposörerna i Lordi.

Metallbibliotekarien tillbaks

Metallbibliotekarien är tillbaks vid sitt relativt välstädade skrivbord - efter en jul fylld av Guitar Hero III och en myckenhet av käk kan det vara skönt att se fram emot 2008, året som kompisen Henke har utnämnt till The year of Wacken.

Visserligen har jag svårt att tänka mig att något kommer att knycka förstaplatsen för den fetaste festivalen i Europa på upplevelselistan över 2008 - men det är ju ett tag tills dess - och innan jag beger mig till Tyskland ska det ju bloggas, och bedrivas verksamhet i den tyngre skolan på Helsingborgs stadsbibliotek där hårdrockssektionen på skivavdelningen kommer att få en ganska ordentlig injektion.

Här är ett litet smakprov på vad som kommer att finnas på hyllan:

Raintime från Italien var ett band som jag aldrig hade hört talas om innan jag läste Lennart Selanders recension av plattan Flies and lies på Werock . Visserligen gav Lennart denna platta högsta betyg vilket den inte får i min bok, men fans av meliodiös metal med sköna gitarrsolon kommer att gilla denna plattan.

Tvära kast till legendariska High on Fire och dess juggernaut till metalkross till skiva - Death is this communion, en skiva som hamnade högt upp på många årsbästalistor. Där Raintime ibland bjuder på hastigt spel ligger High on Fires lir mer i den långsamma fetetunga skolan. Skivan maler långsamt ner det mesta i sin väg och diggare av mollspel kommer att ha en given favorit här.

Hardcore Superstar - kanonkul live - hyfsade på platta. För lite 2-takt för att helt passa mig, men för uppskattare av bredbent hårdrock är Dreamin' in a casket ett guldkorn. Det svänger som fan.

Vilket det inte gör om Gorgoroth om det nu var någon som trodde det - och ärligt talat så förväntar man ju sig inte hejsanmetal från ett band som har tagit sitt namn från ett ställe i Mordor och vars främsta inspirationskälla är satan själv. En idiotmörk blackmetalplatta helt enkelt.

Metallbibliotekarien tar nu semester även under mellandagarna - se där en sak man inte har upplevt sedan man slutade plugga. Samtidigt vill jag tacka alla som har varit inne och läst och kommenterat - som skribent uppskattar man alltid feedback från sina läsare. 2007 var ett bra år - förhoppningsvis kommer 2008 att bli minst lika fyllt av blytung metal - på Helsingborgs bibliotek kommer jag fortsättningsvis att hålla koll på skivorna i den mer extrema avdelningen, som kommer att få en rejäl injektion i form av en hel drös svinigt bra musik - eller vad sägs om Gorgoroth, Down och Primordial plus en hel del annat?

Gott slut!