Idag består fredagslistan av exakt EN skiva, nämligen briljanta "In Darkness At Last" av ARES KINGDOM. Och den titeln för ju tankarna till dagsläget då hösten slutligen tagit ett litet nätt struptag om sensommaren och tryckt till; till förmån för regn, rusk och mörker. 

ARES KINGDOM består av ett gäng fryntliga grabbar från Kansas City som strävat på sedan 1996 och släppt en hel radda skivor genom åren. Albumet vi lyssnar till idag är femte fullängdaren och den såg dagens ljus för ungefär en halv månad sedan på Nuclear War Now! Productions. Om musik kan tänkas vara pampig men samtidigt hetsig så skulle jag nog säga att ARES KINGDOM kör fullt ut på den stilen. Thrash möter döds möter krig möter esoterika och bildar tillsammans fullt ställ med sågande gitarrer.

 Det finns en nerv i riffen och kanske framför allt i sången som tilltalar mig mycket. Det här är passionerad musik gjord av passionerade människor och därför ligger energi och engagemang på topp genom hela skivan. Bitvis känns det 80-tal och bitvis 90-tal i anslaget och det ger ju alltid pluspoäng i min bok. Ja fy satan så bra det här är. Jag går inte in låt för låt och recenserar idag utan ni får själva bilda er en uppfattning om den här 39-minuterssläggan till platta. Efter genomgångna tio spår tar vi en välförtjänt helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 39: Ares Kingdom - In Darkness At Last!

Fredagslistan 2022, vecka 38: Wormrot!

Gott folk!

Förra helgen umgicks jag musikaliskt enbart med en enda skiva - BEHEMOTHs "Opvus Contra Natvram". Det var inte en tillfredsställande upplevelse. Maken till alibiskiva. Det stämmer att jag har högre krav på BEHEMOTH, och just av den anledningen var det så djupt oroande att se hur mycket det bandet har stagnerat. Skivan lämnade mig med en känsla av att ni måste jag ha tag i något bättre att utsätta ören för. 

Därför är hela fredagslistan idag vigt åt det väldigt vanligt förekommande singaporeiska grindcorebandet WORMROT. 

Min i det närmaste dyrkan av detta powergäng känner ni till sedan innan. Vartenda ett av bandets skivor ligger på en verkshöjd värdigt NASUM, ROTTEN SOUND eller NAPALM DEATH. Ja, ren jävla ljungeld med en total inlevelse och atmosfär av livsnödvändighet. 

Detta gäller även deras senaste skiva "Hiss" som kom i sommar. Det är den bästa grindcoreskivan ni kommer höra i år, och det kan vara så att den pryder en plats i årsbästalistan. 

Röj undan möblemanget - nu blir det mosh :)

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 37: Episkt och amerikanskt 1979-1984

Efter en minst sagt tungrodd valperiod och krigssommar, och med höstens parlamentariska huvudvärk och elräkningskaos på stadig inmarsch, behövs det något energigivande och uppiggande i allt dunkel. Och vad ger mer energi än episk åttiotalshårdrock? Här kommer helt enkelt sju ordentliga hits från Förenta Staterna, inspelade och utgivna mellan åren 1979 och 1984. Full fart! BROCAS HELM leder er till listan!

1. LEGEND - The Destroyer ("Fröm the Fjörds", 1979)

2. FATES WARNING - Orphan Gypsy ("The Spectre Within", 1984)

3. OMEN - The Axeman ("Battle Cry", 1984)

4. HIRAX - Believe in the King (demo, 1984)

5. BROCAS HELM - Into the Ithilstone ("Into Battle", 1984)

6. WARLORD - Child of the Damned ("Deliver Us", 1983)

7. MANILLA ROAD - Cage of Mirrors ("Crystal Logic", 1983)

God helg! /Andreas

Önationen Singapore är Asiens näst minsta land, ligger 137 kilometer norr om ekvatorn och gränsar havsvägen till Malaysia i norr och till Indonesien i syd och sydväst. Namnet Singapore är malajiska för Lejonstaden och enligt legenden var det just ett lejon som var den första levande varelse prins Sang Nila Utama skådade på ön. Klimatmässigt är det varmt och blött, som lägst 18,4 plusgrader och som högst 37,8. Lägg till en luftfuktighet som är mellan 60 och 90%, riklig nederbörd och inga direkta årstidsväxlingar så har du en aning om läget - mastigt och pustigt.

Det första jag tänker på när jag ser namnet Singapore är WORMROT men eftersom de dyker upp lite titt som tätt här i bloggen lämnar jag dem åt sidan och inleder istället med DOLDREY. DOLDREY är veckans klart starkaste kort i den här listan och debutalbumet "Celestial Deconstruction" som blandar dödsmetall med crustpunk har gått varmt här hemma i ett par veckor. Har man läst manga på 90-talet, närmare bestämt Berserk: The Golden Age, finns en viss risk att man känner igen Doldrey som namnet på en oerhört stor och svårintagen borg men för mig personligen var det ett helt nytt epitet. Jag har valt låten Blood Of The Serpent till listan och den pustar och frustar och ångar på med fullt ställ och snirkliga riff och en vilja till marsch. Prisa gud, här kommer d-takten!

Nästa gäng heter OPPOSITION PARTY och har varit aktiva sedan 1986. De har sina rötter i punk-, thrash-, och hardcorescenen och släppte 2019 en EP vid namn "Tales To Horrify" som har ett göttigt skräckserietecknat omslag i retrostil signerat Ed Repka. (Ja precis, samma Repka som har gjort omslag åt bland andra MEGADETH, DEATH, NUCLEAR ASSAULT och VENOM.) Det här är perfekt fredagssväng och om du gillar band som MUNICIPAL WASTE kommer du garanterat att stampa takten även till OPPOSITION PARTY.

Habila musikerna i RUDRA härnäst. De spelar så kallad vedisk metal och vill med den etiketten uppmärksamma sina förfäders religiösa och kulturella arv. Albumet jag valt, "Brahmavidya: Transcendental I", släpptes redan 2009 och innehåller idel goa gitarriff och snabba trummor. Fullt blås med andra ord. Som trivia kan nämnas att den Rudra som åsyftas här är en stormgud inom indisk mytologi, skapad av Brahmas vrede och som är mycket mångtydig och lössläppt till sin natur. Det finns en familj av hoppspindlar som heter samma sak men detta faktum lämnar vi därhän.

Kathir som är sångare i RUDRA har ett sidoprojekt sedan 2011 vid namn THE WANDERING ASCETIC och de får segla in på listans fjärde plats. Det här bandet kör en enklare och mer slängigt punkig framtoning än förstnämnda och jag har valt The Will To Live från första abumet "Crimson". Det här är en svängig historia som på vissa sätt för tankarna till en sorts garage-version av ROTTING CHRIST. Inte alls dumt faktiskt om än lite enahanda, 4 av 6 äpplen i betyg.

IMPIETY är ett band som sannerligen inte går av för hackor med sin blästrande blandning av döds, black och thrash. Jag var rätt förtjust redan 2012 då de släppte "Ravage & Conquer" och den efterföljande "Versus All Gods" är faktiskt ett par snäpp bättre. Omslaget illustrerar väldigt väl vad det handlar om - krigiska gudar, tut och bröt och blixtar! Ett koncept som sällan slår fel. Eftersom "Versus All Gods" ligger i sin helhet på youtube och inte låtvis så tuggar vi i oss hela skivan innan det är dags för en välförtjänt helg.

På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 36: Färden går till Singapore!

Fredagslistan 2022, vecka 35: För 10 år sedan.

 Gott folk! 

Det kommer några listor från mig framöver som kommer att ta oss till en del udda regioner och länder, men jag är inte riktigt färdig med urvalet till dessa, så istället blir det en retrospektiv lista idag. Med tanke på hur skivor står som spön i backen har jag - det tillstår jag villigt - oerhört svårt att minnas när verkligt bra skivor, eller låtar för den delen, gavs ut. Därför ville jag friska upp minnet. Vilka låtar från 2012 tyckte jag var riktigt bra? Jag kom inte hela vägen i mål - veckans lista har bara låtar från 2012 års första hälft. Kanske blir det en fortsättningslista, kanske inte, vi får se. 

Vi kör!

Rise, Vulcan Spectre! Fler som går igång på de orden? Tänkte väl det. Den oerhörda kraften i norrmännens thrash som den manifesteras på deras andra skiva är helt galet bra. För min del så gick jag igång utav bara helvete bara på titellåten, men resten av skivan är magiskt förträfflig. När den här skivan kom så insåg jag att jag hade kommit  bort från hur riktigt förträfflig den här sortens thrash är och istället snöat in på mer avrundad dito. Det kändes bra att bli korrigerad, haha!

Sonisk pugilism från Kalmar! Jag är fortfarande djupt bedrövad att SPAWN OF POSSESSION inte finns mer. 2012 släppte bandet "Incurso", en skiva som - om ni inte gillar teknisk death metal - det kostar på att lyssna på. För oss andra är det bara att sätta på sig haklappen. The Evangelist är en gitarrmässig uppvisning. Det gnisslas och bänds nåt så in i bänken. Det meckas med taktarter. Det är helt fantastiskt. 

"The Weight Of Oceans" kom 2012. Det är lite av en no-brainer att jag tar med Colossus här. Ni får ursäkta, för den här låten och detta band har dykt upp en förfärlig massa gånger på bloggen, och min kärlek till bandet är nästan grundlagsstabil. Men det är helt orimligt att inte gilla det här bandet, för de lirar så bra, och skriver så fantastiska låtar att jag baxnar. 

CATTLE DECAPITATION - ett band som jag har pendlat fram och tillbaka till under åren. Med "The Harvest Floor" föll jag i djup förälskelse med bandet, när "Monolith Of Humanity" kom ut 2012 var jag inte lika imponerad även om jag tyckte att skivan bjöd på stunder av genialitet. Ändå återkom jag till den. Och den har levlat upp för mig, det förstår ni när Kingdom Of Tyrants är med i veckans lista. 

Thrash på svenska? ZOMBIEKRIG regerar denna subgenre till max. Som jag tokdyrkar "Undantagstillstånd", bandets debut från 2010. Två år senare dök "Den vänstra stigens ljus" upp. Svårt att toppa debuten, men bandet kommer bra nära tycker jag. Träl är en tung låt, med viss finess. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 35: För 10 år sedan. 

Fredagslistan 2022, vecka 34: Europa Endlos - Medelhavet

 

 

Den antropocena sensommarhettan hänger kvar som en kvävande filt över de södra delarna av riket, så det är väl rimligt att få lite medelhavsfeeling innan hösten förhoppningsvis knackar på? Eftersom vissa av länderna inte riktigt dignar av band jag har koll på får det bli en båtluff istället längs den europeiska sidan av havet, rätt ut i Atlanten.

Vi börjar längst österut och djupast i underjorden: är ni nere med EBONSIGHT? Enligt uppgift det första helt kvinnliga black metal-bandet, som drog igång som en trio redan 1991. (Av någon outgrundlig anledning finns det ingen samlingsutgåva av de två demos de släppte på nittiotalet. Tjänstefel från exakt alla skivbolag någonsin. Men visst, vi kan ta en ny Mayhem-kassettbox, det behövs.) Låten vi hör här är Dying Breath of Ephesians, från demon "As the River Runs through Pain" (den finns även på samlingsplattan "Awakening: Females in Extreme Music", från 1997).

Cypern är inte ett land med speciellt många metalband, så desto gladare blev jag när jag bläddrade fram NECROSADIST i en Malmöbutik tidigare i år - cyprioter, femtio spänn, och dessutom bra! Nån slags maxad blackdeathbröt. Här får ni titelspåret till enda albumet "Abstract Satan". Något för alla mangelfantaster.

Grekland sedan har en lång historia med black metal i en lite egen stil - Necromantia, Varathron, Rotting Christ, Zemial, med flera. Ofta slött tempo, mycket synthar, gärna extremt högt mixad bas, väsande sång, det var något i det grekiska vattnet i nittiotalets begynnelse. Här får ni NERGAL, The Wizard of Nerath, från skivan med samma namn.

Italien har jag redan avhandlat till leda på den här bloggen, så svartkonstnärerna i MORTUARY DRAPE känner ni redan till. Deras nästan längsta låt, och helt klart en av de bästa: Laylah, från "Tolling 13 Knell"! Det låter precis som omslaget ser ut. Stark rökelse.


(Vän av ordning noterar att både Balkan och Frankrike får stå åt sidan idag - vad gäller Albanien och Kroatien känner jag verkligen inte till några band därifrån, och Frankrike behöver minst en separat lista, antagligen två. Jag känner bara till ett korsikanskt band.)

 

Spanien nu! Inte ett framstående hårdrocksland direkt, men det finns ändå band. Efter en radda svartmetallockultister behöver vi lite motorsågar, och det bjuder KÖRGULL THE EXTERMINATOR på! Metal Fist Destroyer! Spaniens argaste kvinna på sång, och Spaniens otajtaste trummis på trummor. Rått så det förslår, otyglad thrash metal så långt ifrån Bay Area du kan komma. (Bandnamnet är från Voivod, om ni inte visste.)

Vi passerar Gibraltar, och når ännu öppnare hav; seglatsen når sin slutpunkt i Lissabon där vi hittar DAEMONARCH. Vilka tusan är det undrar ni? Det enkla svaret är ett kortlivat sidoprojekt till MOONSPELL, som gjorde ett enda album, "Hermeticum". Lustigt nog ett av de första black metal-band jag hörde, eftersom de låg högst på listan på mp3.com-sidan typ 1999. Incubus hette låten, och den är fortfarande en demonisk-symfonisk jädra banger. Lyssna och njut.

Och därmed: helg! Listan hittar ni här!
/Andreas

Fredagslistan 2022, vecka 33: Hetta och lidande!

 Gott folk!

Den gångna veckan har värmen legat som en ångestfylld filt från helvetet över Helsingborg. Jag gillar när det är fint väder, men detta har varit rent löjligt jobbigt. Det enda goda som hettan har bidragit med är att veckans lista är på det temat. 

Vi kör!

Vi rivstartar med FRANTIC AMBER från Stockholm. Detta härliga band vet hur en slipsten laddad med rens skall dras. Scorched Earth heter låten som bjuder upp till tvåtakts- blast och rifftung dans. 

Växlar raskt över till banerföraren för traditionell metal - Udo Dirkschneider och hans U. D. O. Djupt sympatiskt och inte helt utan poänger när bandet brassar loss i Burning Heat från "Timebomb". 

Riktigt nice att lyssna på PRONG igen. Jag gillar verkligen bandets blandning mellan New Yorksk HC och svänget som detta band verkligen behärskar. Eternal Heat från bandets "Carved Into Stone" från 2012 bjuder upp till sväng, tvåtakt och bra drivet riffande. Räcker rätt långt, haha!

Älskade ORIGIN! Detta tekniska och brutala dödsmetallband kör sitt race med en oerhörd stringens - det är oerhört imponerande att höra hur bandet på skiva efter skiva lyckas hitta ytterligare djup och lager i sin ganska utmanande metal. Senaste fullängdaren kom i år och heter "Chaosmos". ORIGIN är ett band som fascineras av rymden, och jag ser ofta att bandet har likeat bilder på  NASAs Instagramkonto. Bara en sådan sak! Heat Death heter i alla fall låten jag valt. Den är tung, fartfylld och till brädden fylld med John Longstreths fantastiska trummande. 

Vi avslutar med lite svängig doom/sludge från Osnabrück, som inte bara kan sägas vara känt för att det var här, tillsammans med Münster, som den Västfaliska freden förhandlades fram efter det 30-åriga kriget, utan också att för IRON WALRUS. Oerhört sympatisk musik detta!
 Sväng, attityd och en fantastisk produktion gör att detta blir en slamdunk för mig. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 33: Hetta och lidande!

Då den första arbetsveckan efter semestern för undertecknads del snart förflutit (hyfsat planenligt dessutom) kommer här en fredagslista med lite allehanda nysläpp. Vi kör igång direkt, kamrater.

För tio år sedan (herregud så fort tiden går) anno 2012 befann sig jag och Martin på Stengade 30 i Köpenhamn där vi inmundigade en afton med PSYCROPTIC, LENG TCH'E och ORIGIN. Jag har knappt lyssnat på PSYCROPTIC sedan dess men nu är det hög tid. Det nya albumet som heter "Divine Counsil" släpptes i början av augusti på EVP Recordings är en veritabel käftsmäll av teknisk döds och från den har jag valt öppningsspåret Rend Asunder som pekar med hela handen. Jag tycker att techdöds ibland blir lite för meckig för sitt eget bästa men antingen har PSYCROPTIC blivit mer svängiga och lättlyssnade sedan jag hörde dem senast eller så har mina öron helt enkelt blivit mer tekniskt luttrade.

Om vi fortsätter i backspegeln men går lite längre tillbaka än tio år så gick jag under forntiden en kurs på Malmö universitet (dåvarande Malmö högskola) där vi hade en övning som handlade om liminala rum. Kursen var helt okej i övrigt men den övningen... nja. Har sedan dess känt en stor skepsis inför liminalbegreppet men black metal-bandet LIMINAL SHROUD visar sig vara riktigt okej. De slog sina påsar ihop 2018 i Kanada och har sedan dess tre släpp i bagaget, varav "All Virtues Ablaze" (Willowtip Records) är deras andra fullängdare. Låten Hypoxic börjar med fullt ställ och allmän frenesi men svävar sedan ut i mer atmosfäriska landskap för att slutligen knyta ihop med mer röj. Jag tycker att det funkar riktigt bra, hade jag fått välja skulle det atmosfäriska kortats en aning så slutbetyget landar på 4 solstolar av 5 för LIMINAL SHROUD.

Listans tredje bidrag står TRIUMVIR FOUL från Portland för. Det här är ett riktigt trevligt band tycker jag, de har en förmåga att låta genuint brutala och engagerade på sina skivor och nysläppet "Onslaught To Seraphim" är inget undantag från den regeln. De låter som ett lite roligare DEATHSPELL OMEGA bitvis men också som något eget där framför allt riff och vokala insatser lyser upp. Dessutom har de en riktigt bra och smått olycksbådande logga som liksom både tornar upp sig och tippar åt ena hållet samtidigt som den är totalt oläslig. 5 av 5 plommon!

BARBARIAN kommer från Italien och spelar rejält bredbent härskar-metal (det vill säga en blandning av speed, thrash och black). Jag skulle ljuga om jag sa att jag har hört dem förut och jag skulle ljuga om jag sa att jag självmant letat upp dem. När jag däremot fick tips om skivan och började lyssna infann sig dock ett visst gillande och även om jag inte kommer att lyssna på det här varje dag vill jag påstå att albumet "Viperface" förtjänar ett par genomlyssningar. I min bok kommer man hyfsat långt med rivig sång och ett omslag med en barbar som slåss mot en orm med dubbelyxa. 

ANTIGAMA från Polen är sist ut med sitt nysläpp Whiteout och tillika låten Unclear Conversions. Nu djävlar går det undan! Dessa glada gossar har tydligen hållit fanan högt för grindcore ända sedan millennieskiftet. Detta faktum kände jag inte till och får väl bli en påminnelse till mig själv att jag ska hålla lite mer koll på grindscenen och inte enbart lyssna på NASUMs samlade diskografi om och om igen in absurdum. Enda kritiken är att det kunde låtit lite mindre nytt och tempovarierat men så är jag ju också en bakåtsträvare av rang när det kommer till musik. 

Med detta blickar vi framåt mot helgen!

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 32: Sensommarsläpp

Fredagslistan 2022, vecka 31: Europa Endlos: Sverige!

Få kan ha missat sensommarens största tv-händelse, SVTs Hård Rock på Export, vars fyra timmars djupdyk i de mest framgångsrika svenska metalbandens musik och historia verkar ha vunnit samtliga tittares hjärta, hårdrockare eller ej. Själv avslutade jag semestern med att sträckglo hela serien långt in på söndag natt, och det var det värt. Även band jag till vardags skyr som pesten framstod som sympatiska snubbar!

Hur som helst, det var inte svårt att välja listtema efter en sån dos patriotisk nostalgi. Så utan omsvep får ni här en lista på fem gamla nittiotalsfavoriter som jag haft på stereon i snart tjugo års tid. Kanske inte bandens bästa stunder, men de som varit med mig längst.

 

Vi börjar i Göteborg, en stad jag har djupgående personliga band till (mvh nordhallänning). Jag är dock inget vidare fan av "the Gothenburg sound", men AT THE GATES debut "The Red In The Sky Is Ours" från 1991 är något helt annat. Tunn, rivig produktion, progressiva influenser från originalgitarristen Alf Svensson ("känd" från OXIPLEGATZ och BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTER), och kärv folkmusiksfiol. Tveklöst bästa metalskivan från västkusten någonsin, tycker ni annorlunda kan vi ta det på gräsmattan. Här hör ni Through Gardens of Grief.

THERION är av förklarliga skäl mest kända för sin symfoniska operametal som de harvat på med i över ett kvartssekel nu, och det var de tidiga skivorna i den stilen som jag upptäckte och förälskade mig i någon gång på högstadiet. En stil som kanske inte åldrats så väl, om man ska vara diplomatisk. Man bör dock inte glömma bort att bandet inledde sin bana som ett habilt dödsmetallband på det tidiga nittiotalet! På låten Cthulhu från "Beyond Sanctorum" (1992) kommer bandets tidiga bredd fram: grottlik dödsdoom med disharmoniska riff i bästa Voivod-möter-Incantation-stuk, ett par stenkast ifrån Sunlight-banden. Så bra att det nästan ursäktar coverskivan med fransk pop...

Ett annat band som började i dödsdoom men snabbt tog breda kliv därifrån är TIAMAT. Jag upptäckte dem själv genom "A Deeper Kind of Slumber" och "Skeleton Skeletron" på Varbergs bibliotek (!), men tredje fullängdaren "Clouds" från 1992 var första skivan jag köpte. Mitt första intryck av skivan var att omslaget i en Ginzakatalog både skrämde och lockade, med sina mystiska färger och den korsfästa kråkan. Kunde det här vara satanistisk musik, på riktigt...? Klart fjortonåriga jag inte kunde motstå. Och än idag är det en av mina absoluta doom metal-favoriter. Oerhört bra trumspel, inte minst. 

Min vana trogen upptäckte jag CANDLEMASS i helt fel ände: 1999 års "From the 13th Sun". Leif Edling och gänget stod här som allra längst ifrån den episka doom de skapade på åttiotalet, och har istället djupdykt i de fem första BLACK SABBATH-skivorna. Även om det ibland handlar om rena riffstölder är albumet inte en klon, utan har definitivt en egenhet. De många psykedeliska synthutflykterna och kryptiska låttitlarna bidrar definitivt . Det är ingen Bewitched eller Solitude, men Arx/NG 891 (döpt efter en skulptur av Lars Vilks och en galax) är bara en av flera riktigt tunga hits på "From the 13th Sun".

Såklart, ingen lista utan black metal. Jag ska vara ärlig att jag hörde DAWNs "Slaughtersun (Crown of the Triarchy)" i sin helhet relativt sent, men avslutande elvaminuterssymfonin Malediction Murder var med på en samlingsskiva (Necropolis/Elegy, only true heads will remember this) som jag spelade sönder och samman. "Slaughtersun" tillförde kanske ingenting unikt till den stora svärm av melodisk black metal som dominerade i Sverige under sent nittiotal, men i de utdragna arrangemangen - förutom ett mellanspel är den kortaste låten 8 minuter - ryms både en pampig melankoli och stolthet jag inte riktigt hittar någon annanstans. 

Nähä, dags för helg! Listan hittar du här!

/Andreas

Fredagslistan 2022, vecka 30: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Det är på tiden att vi kör en lista över vad som är både nytt och notervärt, eller hur? Precis!

Vi kör!

Ni som har följt mig och mitt skrivande har kanske koll på att mitt förhållande till BEHEMOTH har svängt både hit och dit under åren - från total dyrkan till total apati och ljummet intresse. Jag tillhör absolut inte skaran lyssnare som tänker "de var bäst på demon", utan är helt bekväm med att pendla fram och åter i vad jag tycker om ett bands musik. Och den nya låten The Deathless Sun är till stora delar oerhört bra. Att BEHEMOTH ser till att prettomätaren slår i taket med att göra en performance-video och en narrativ-video tycker jag bara är underhållande, att Nergal nu äntligen har medlen att växla upp och ut och göra vad han vill med BEHEMOTH är honom väl unt och då kan jag leva med att bandet tar till knepet med koral sång, även ifall det ligger på denna sidan ooriginell. Låten svänger som satan, och gitarrspelet, framför allt solot, är helvetiskt bra. 

Äntligen har KATAKOMBA släppt sin fullängdsdebut - idag finns "Katakomba" att lyssa på i sin helhet, och det tycker jag att ni ska göra. I fall ni gillar old school stockholmsdöds (och vem gör inte det?!) så kommer ni att spontanmosha utav helvete till skivan. Videon till Sacrifice skiljer sig så otroligt mycket från det BEHEMOTH gör att det nästan är komiskt, men det är totalt charmigt också, och snarare förstärker låtens rent fantastiska sväng. För egen del kan jag inte få nog av sådan här döds. 

Vi drar ner tempot väsentligt, men viktar uppåt vad gäller tyngden och BEHOLD! THE MONOLITH

"From The Fathomless Depths" har visserligen några veckor i tillvaron, men den är för bra för att jag inte ska nämna den. Jag har lyssnat på det här bandet till och från genom åren, och nu har de fått till en skiva som jag har ytterst svårt att slita mig ifrån. Det är tyngd, det är sväng och det är framför allt ett gitarrspel som får mig att salivera svårligen. Lägg till detta att Chase Manhattans virveltrumma låter så magiskt bra och ni får en metallbibliotekarie som går igång rejält. 

WORMROT från Singapore. Ett band som jag verkligen gillar - grindcore från Singapore måste vara bland det fräckaste som finns. På skiva efter skiva har trion (numera duon, då sångaren Arif lämnade bandet tidigare i år på grund av mental ohälsa) visat att deras musik är både framåtsträvande och historisk. "Hiss" är en magiskt bra grindcoreskiva som kommer att snurra försvarligt här hemma framöver. 

Ny skiva av OCEANS OF SLUMBER - "Starlight And Ash" som kom för en vecka sedan. Den är sagolikt bra, och har bara fortsatt att växa. Jag gillar att bandet tar nya steg på ganska okända marker - det som mest märks är att progressiviteten har fått stå tillbaka till förmån för det mer känslosamma. Det tror jag märks i låten The Hanging Tree. 

Vi tar helg på det, gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 30: Nytt och notervärt!

Nu är vi en bit in i juli och jag har sedan länge kopplat ur hjärnan och gått på fem veckors semester under vilka jag ämnar göra mycket lite av produktionsvärde, den här listan är dock ett undantag från den regeln. Vi ska ägna oss åt ett konceptband som sedan starten 2005 legat mig mycket varmt om hjärtat och som i dagarna (15/7 för att vara exakt) släppte en ny EP: "The Old Hag". Männen som står bakom skapelsen lystrar till namn som Nicke Andersson,  Robert Pehrsson, Scott Carlson och Erik Wallin (tidigare även Mange Hedquist). Jag talar naturligtvis om DEATH BREATH, denna oefterhärmliga koloss av monsterdöds som jag tycker fått på tok för lite uppmärksamhet genom åren.

Enda egentliga nackdelen att tala om är att det släppts lite väl sparsmakat med skivor av den här konstellationen, endast en fullängdare "Stinking Up the Night", tre EPs "Death Breath", "Let It Stink", "The Old Hag" och så medverkar man på Black Lodge-boxen tillsammans med MÖRK GRYNING, FACE DOWN och CONSTRUCDEAD. Att det finns ett sug från publiken efter släpp från det här bandet är väldigt tydligt om man läser på bandets facebooksida i tråden där den nya EPn annonserades ut. Den tog nämligen slut nästan exakt omedelbart och eftersom jag är lös och ledig var jag sex dygn sen på den bollen och står således utan skiva. Sånt som händer, man får istället glädjas åt den frenesi och spelglädje som finns på både titelspåret The Old Hag och låt två - Forest Of Disgust. 

Det är svårt att ha en favorit bland DEATH BREATHs släpp eftersom allt är precis sådant jag gillar men måste jag välja så håller jag av nostalgiska skäl "Let It Stink" högst. Det var den jag hörde först och den har snäppet råare produktion och låter lite mer brutal än "Stinking Up The Night", vars ljudbild är mer svängig än manglande. I övrigt är det lätt att känna igen det här bandets låtar, man håller fast vid en fond av old school-döds där punkiga riff möter röjig metal och satsar mer på upptempo än mellanregister. Lägg till det ett genomgående tema för låttexterna: mord och blod, zombies, monster och Lovecraft.  Även briljanta låttitlar som Giving Head To The Dead, His Protoplasmic Worship och Flabby Little Things from Beyond. Ja, sedan har man allt man kan önska sig! DEATH BREATH har hittat ett klockrent koncept som inte kräver varken krusiduller eller experimentella utsvävningar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara så för det här är ett av mina absoluta favoritband. 

Jag har inte gjort något urval till listan idag utan tycker att ni ska tugga i er den fullständiga diskografin genom att klicka på nedanstående länk. När samtliga låtar avnjutits tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 29: Giving Head To The Dead, en hyllning till DEATH BREATH!

Fredagslistan 2022, vecka 28: Promoroulette

För er läsare som följer den svenska metalblogosfären bortom oss bibliotekarier, bör Medelpads finest Hatpastorns Likpredikningar inte vara ett nytt namn. Denna outtröttliga blåslampa i den norröna himlen har dissekerat bandfotokatastrofer och dyrkat Ancient sedan Watain var ett undergroundband, och en av höjdpunkterna och tillika lågvattenmärkena i bloggen/vloggen/podden/instagramflödet, åtminstone för undertecknad, är genomgångarna av gamla promoskivor. Den ena skivan mer hopplös än den andra: man häpnar inför mängden konstnärliga tvivelaktigheter hårdrocksgenren hostat upp, i synnerhet de gudsförgätna åren mellan 1998-2008 när de flesta bolag verkade släppa exakt alla med en Ibanez runt halsen.

För oss som har "turen" att vara lite tjenis med Pastorsexpeditionen resulterar det ibland i paket med sadistiskt eller slumpmässigt utvalda promos. Ett sånt tillfälle var den här blåsiga semesterveckan, då jag intet ont anade tog emot vad som närmast kan beskrivas som en kudde skivor i brevlådan. Eftersom delad olycka är dubbel olycka tänkte jag sålunda bjuda på en skånsk promoroulette idag, där magasinet är laddat med sex lika dödliga metallkulor. 

Som någon slags CD-Joe Labero drog jag sex skivor på måfå ur högen, och detta är vad jag fick fram. I listan ligger en på måfå utvald låt från varje skiva. Mycket nöje!

HÄR ÄR LISTAN!

1. LOST SOUL: "Chaostream" (2005). Polen var under tidigt 2000-tal en pålitlig källa till mastig och hurtig dödsmetall: VADER, HATE, DECAPITATED, BEHEMOTH, alla kompetenta gäng. LOST SOUL lirade i samma skola men satt i baksätet: maken till MORBID ANGEL-derivat var det längesedan jag hörde. Alltså, visst kan grabbarna lira, och en del kul idéer har de odlat fram, men grabbar... Trey Azagthoth har redan skrivit hälften av era riff, och gjort det tiofalt bättre. 

2. SCALPLOCK - "Spread the germs... Over the human worms" (2002). Det där var också ett omslag. Gråtande flyktingbarn från diverse konfliktområden, och ovanför det: George Bush inför en blodbefläckad israelisk flagga. Jag tror det här gänget vill göra en politisk poäng? Med lite efterforskning: de är britter, och någon i bandet lirade i bland annat UNSEEN FORCE, som gav Shane Embury till NAPALM DEATH någon gång i tidernas gryning. Förutom omslaget är det mest uppseendeväckande att den här skivan släppts på Cacophonous, bolaget som gjorde sig en hacka på att släppa CRADLE OF FILTH och ett dussin mindre nogräknade vampyrgäng på nittiotalet. Hur låter det då? Som soppig crust/HC-influerad dödsgrind. Om du inte har hört talas om SCALPLOCK innan är du förlåten, det här var inte mycket att hänga i granen.

 

Men, är det fransk prog? Ja tyvärr!

3. SYRINX - "Crystal Cliffs" (2000). Promotexten säljer in det här franska gängets enda album som det nya svarta inom heavy metal: "technically advanced and yet melodic, progressive and yet catchy". Vad hade Season of Mist sniffat egentligen? Obstinat nasal falsettsång, riffsallad som i bästa fall låter som en mix av Andy LaRoqcues ratade riff från sent nittiotal och DREAM THEATREs tröttaste grooves, med en produktion plattare och torrare än en obehandlad Hornbachbräda. Mot slutet av skivans andra spår (av tio...) är vi nog uppe i riff nummer 30. Om man släpper lös ett franskt progmetallband med obefintlig konstnärlig förmåga i en evighet kommer de till slut skriva ett par tre bra riff, men vem kan ha tålamod till det...?

4. CRIMSON GLORY - "Astronomica" (1999). Äntligen ett band jag åtminstone kände till namnet på! Amerikansk prog-heavy metal som gjorde några plattor på åttiotalet. De måste ju vara bra. Frågan är hur de levererar med sitt återföreningsalbum, som dessutom är deras sista album till dags dato? Layouten skriker "bortglömt rymdstrategispel till PC 1996". Plattan verkar ha någon slags Y2K-undergångstema, med texterna flankerade av medeltida undergångsprofetior, Nostradamus och sånt. Något av det värsta som hände med hårdrock på nittiotalet var funkiga rytmer. Ni får dra era egna slutsatser. Med detta sagt ska jag lyssna in mig på de gamla skivorna, för att förstå vilken besvikelse Astronomica var.

The time to be forgotten...

5. DEATHLESS - "The time to be immortal" (2000). Spansk melodisk death metal - odödligt? Nja! Grabbarna fick nog inte PMet om att det var Göteborg och Fredman som gällde för den här musiken, och inte Sunlight och Skogsberg, där de förevigade det här ... ehm, storverket, i oriffets år 1997. Halvdana Maiden-riff med thrashtrummor och ansträngd gruffsång. Bandnamnet är dock passande för det är inte mycket jag förknippar med death metal här. Kom tillbaka LOST SOUL, allt är förlåtet!

6. ANGRA - "Fireworks" (1998). Efter föregående pentavirat av skräp ser jag faktiskt fram emot en solid dos brasiliansk kristen power/prog metal. (Jag förstår inte hur Hatpastorn hanterar promogenomgångarna, jag börjar tappa det redan nu, men det är väl så livet är i Sundsvall.) Denna tredje fullängdare är den sista med Angras originalsångare. Det låter... precis som förväntat. De är inte lika mastiga och tunga som sina tyska motsvarigheter, eller lika flinka som italienarna, men för den som gillar svulstig men fjäderlätt och hoppfull hårdrock finns det helt klart något att hämta. (Inser att låten Lisbon som jag valt ut här är det enda jag hört med Angra innan, från någon mp3-sida runt millenieskiftet. Ett minimalt glimmer av nostalgi fick jag åtminstone ur denna musikaliska skärseld!)

Jaha, om någon fortfarande läser får vi lov att önska god helg. Nu måste den här skribenten ha en öl och musik som faktiskt är kul att lyssna på.

/Andreas

Listan igen, om du missade innan!

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

 Gott folk!

Öar fascinerar - vem minns inte legendariska äventyr som Tintin "Den Svarta Ön", "Jurassic Park" (såklart den första, alla andra går bort, mest de med Chris Pratt) eller varför inte faktumet att undertecknad tillbringade större delen av uppväxten på Långö i Karlskrona? När precis. Därför blir det en fredagslista med fokus på just öar. 

Vi kör!

Såklart inleder vi med "Island" av MASTODON, här i en härligt frustande liveversion från en klubb i Austin, Texas. Frågar ni mig så är det exakt så här man ska uppleva bandet - tajt, svettigt, oerhört påtagligt nära. 

Vi drar ner på tempot med ULVER. Jag har, fram till dess, att jag skulle göra listan inte haft något som helst förhållande till ULVER. Men jag har haft oerhört svårt att slita mig från stämningen i den här låten. Tungt, men vackert vemod skulle man kunna karaktärisera låtens bärande idé som. 

Bandet som är för djentigt för att få vara med på Metal Archives - själv tycker jag att SCALE THE SUMMIT har sina förtjänster. Fantastiskt bra gitarrarbete, och en känsla av att glida fram på ett, stundtals, milt vågskvalpande sätt. 

Från den urgamla staden Worms kom power metalbandet VIRON. Tänkte att det måste få komma in lite tysk power metal i veckans lista. Det får ni med råge med det här bandet och låten Isle Of Man. Det är hela kitet - hockeykörerna, fartfylld tvåtakt, och ett satans tjo och tjim. 

Vi avslutar med TRAGEDY från New York som, tja, gör sin egen tolkning av Islands In The Stream, en låt odödliggjord av Dolly Parton och Kenny Rogers men skriven av bröderna Gibb från THE BEEGEES. Något säger mig att TRAGEDYs version inte bräcker originalets antal veckor på Billboardlistan, men helt utan charm är inte denna cover. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!