Fredagslistan 2021, vecka 47: Det episka sjuttiotalet

 
Mina listor på den här bloggen verkar svänga mellan två ytterligheter: obskyr black och doom metal å ena sidan, och mäktig gammal heavy metal å andra sidan. Idag blir det det senare, där MÄKTIG närmast är en underdrift. Fem superstora band, fem episka rökare som är så bra att man svimmar. Nu kör vi.

Börjar med QUEEN, vars kredibilitet som hårdrocksband inte bör ifrågasättas, åtminstone inte vid de lite för få tillfällena de kände för att lägga i den växeln. Och de blev nog aldrig mer storslagna än på The Prophet's Song från A Night at the Opera (1974) - en skiva som ju är lite mer känd för en viss rapsodi några spår senare på B-sidan. Nåväl, frågar ni mig peakade Queen prick här. Märkligt band, som lyckades skriva både världens bästa och världens sämsta låtar.

Till Tyskland nu då, som ju briljerat non stop vad gäller episk, mäktig, storslagen, etc, heavy metal sedan, jag vet inte, Wagner kanske. Men gammal är äldst, och SCORPIONS - som snart firar 60 år som band, vansinnigt nog - skapade med Fly To The Rainbow (titelspåret från deras andra fullängdare 1974) världens i särklass bästa låt. Bara lyssna på gitarrslingorna vid 2:45! Det här var Uli John Roths debut i bandet, och gud vad han visade vart skåpet skulle stå.

Nu har vi nått regnbågen, och hittar där en till av världens bästa låtar: Stargazer, från "Rainbow Rising" (1976). Dio, Cozy Powell och Ritchie Blackmore i toppform, en tung men atmosfärisk saga om en arrogant trollkarls fåfänga tornbygge sett ur en plågad slavs synvinkel - we built a tower of stone, with our flesh and bone... Och Martin Birchs produktion är perfekt. Lyssna på trummorna! Herregud!

På tal om band som inte behöver någon introduktion så är jag inget stort fan av LED ZEPPELIN. Inte alls faktiskt, jag lägger dem snarare i "mest överskattade bandet"-kategorin, i synnerhet då jag har väldigt svårt för vit blues. Men! Liksom Queen kunde de, om de ville, med alldeles för ojämna mellanrum. Case in point: Achilles' Last Stand, från 1976 års "Presence". Här framförd live 1979, precis på slutet av bandet - ser ni hur utmärglade de är efter ett årtiondes dekadens?

Ett band jag egentligen inte har någon större relation till, men det är en fet låt: WISHBONE ASHs The Pilgrim, från 1971 års "Pilgrimage". Att kalla Wishbone Ash "superstora" är väl att ta i, men om ni lyssnar så fattar ni. Det låter egentligen mer som tidiga YES, fast utan synthar - mer prog än hårdrock. Men gränser betydde ju inte så mycket på den tiden. 

 

Vi sa fem rökare men jag ljög: japanska FLOWER TRAVELLING BAND måste med! Kamikaze, "Made in Japan" 1972! Oj oj oj vilka riff, vilken sång! Föregångaren "Satori" må vara det mer hypade albumet, men jag gillar Made in Japans mer hitbetonade stuk, 

LYSSNA PÅ MÄKTMAN HÄR!

Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 2

 

"Gods Of Debauchery" av SEVEN SPIRES 

En ruggigt stark och maffig uppvisning i symfonisk metal. Inte minst levererar Adrienne Cowan en lika mångsidig som dräpande sånginsats som jag inte har fått nog av än. Varierat låtskriveri gör att skivan aldrig känns långtråkig eller lång, trots att den klockar in på 1 timme och 17 minuters speltid. Att SEVEN SPIRES också har sett till att tänka till kring de symfoniska delarna lyfter den här skivan ytterligare några snäpp. Faktum är att jag var så till mig över den här skivan när jag recenserade den att jag tyckte att den var en av de bästa symfoniska metalskivorna jag hört överhuvudtaget. Jag har inte ändrat mig. 

"Aphelion" av LEPROUS

En skiva som jag kämpade med en hel del. Ändå finns den med bland de nominerade skivorna. När jag klickar med LEPROUS, då brukar jag klicka rejält. Så blev det med "Aphelion" som jag gav en betygsåtta när det begav sig. Jag har inte känt mig tvungen att ändra mig på den punkten, då norrmännen lyckats skapa ett album som bänder och drar åt massor av håll och kanter. Och ändå lyckas med att vara så tydligt LEPROUS och på något märkligt vis hitta en röd tråd i detta. 

"The Consumed Self" av BURIAL IN THE SKY

En sagolikt vacker death metalplatta. En motsättning kanske ni säger? Det hade kunnat vara så, men BURIAL IN THE SKY lyckas sammanfoga både aggressivitet och skönhet på ett mycket övertygande sätt. Jag föll stenhårt för den här skivan. Jag gick i stort sett med skivan spelandes under en hel helg och tröttnade inte på den. "The Consumed Self" är en skiva som har ett låtskriveri som inte går av för hackor. Här finns tydliga nickningar till BEYOND CREATION och BETWEEN THE BURIED AND ME, utan att hänfalla till total dyrkan, utan just som inspiration. För BURIAL IN THE SKY står stadigt på egna meriter här. 

/Martin

Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 2

Fredagslistan 2021, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 1

 Gott folk! 

Året närmar sig sitt slut, och det har sannerligen blivit dags att sammanfatta ett år som precis som det föregående inte har varit speciellt normalt. Jag har själv varit tvungen att revidera hur jag trodde att 2021 skulle bli jämfört med 2020. Att 2020 var ett väldigt bra skivår med mängder av fantastisk musik tror jag många håller med mig om. Men att 2021 skulle bli ett ännu starkare år förvånar mig faktiskt, till min stora glädje bör jag tillägga. Jag har inga problem att bli tillrättavisad på det sätt som jag har blivit, haha!

Vi kör!

"A Diabolic Thirst" av SPECTRAL WOUND

En sagolikt bra black metalskiva, som faktiskt kan vara den bästa black metalskivan från i år. Med magisk stämning, ursinniga gitarrer som ligger som en röd tråd genom hela plattan, grym produktion och sång som skickar den här skivan upp i stratosfären är "A Diabolic Thirst" en skiva som jag tryckte igång om och om igen när jag skulle recensera den i början av sommaren. Den är av karaktären att man som lyssnare vill vara kvar i den mest hela tiden. Jag hade oerhört svårt att slita mig från den till förmån för andra skivor. 

"Imperial" av SOEN

SOEN är som ett bra vin - blir bara bättre med åren. Det här bandet har vuxit från att ha klassats som ett "band som Martin från OPETH startade" till att vara ett band som kan räknas som oerhört väsentligt för väldigt många människor. "Imperial" fortsätter den otroligt starka och framför allt känslomässiga musikaliska bana som få band gör bättre än just SOEN. Allt känns både väl kalibrerat, men också oerhört innerligt. 

Den episka värdigheten i låtar som Monarch och Antagonist är två anledningar till att jag älskar den här skivan, men mest för att den känns så genomarbetad och vacker. 

"Etemen Aenka" av DVNE 

Skottarnas progressiva sludge föll jag för redan när jag hörde Towers, och jag blev än mer fast när det visade sig att resten av skivan var lika bra. Här finns låtarna som vibrerar av självförtroende och stinn känslomässig urladdning. Jag tror att jag kände nästan vid första genomlyssningen att "Etemen Aenka" kunde vara en skiva som kunde knipa en plats i årsbästalistan. Som ni förstår är den känslan kvar på ett påtagligt sätt. Det är svårt att säga emot att DVNE med den här skivan har levlat upp det mesta med sin musik från föregående plattor. Rasande bra. 

"Access All Worlds" av IOTUNN

En sagolikt bra och galaktiskt uppåtsträvande skiva från ett gäng danska musiker och Jón Aldará som i vanlig ordning svarar för en magisk sånginsats. Framför allt är den här skivan en platta som håller för väldigt många lyssningar. När jag recenserade skivan så hade jag redan där och då lyssnat fler än 30 gånger på den. Jag vågar knappt räkna efter hur många gånger det blivit sedan dess. Men fortfarande är den fascinerande och jag upptäcker nya detaljer nästan varje gång jag lyssnar på den. Det säger en del om kalibern här. 

"Where The Gloom Becomes Sound" av TRIBULATION

En hemsökande vacker skiva som sätter sig rejält i skallen. TRIBULATION är ett av Sveriges allra mest intressanta band, och deras bana har gått från klarhet till klarhet. Men frågan är om inte detta kan vara deras hittills bästa skiva. Inte minst då de utan minsta problem väver in sakrala toner, element från den svenska vistraditionen och gör något helt eget av detta. Här finns exakt rätt skavande känsla mellan musiken, produktionen, de skira melodierna och den härligt raspiga sången Johannes Andersson står för. Detta är så galet bra. 

Vi tar helg på det, men nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringsinlägg - bara så ni vet!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 1

När november nu slutit sig runt oss likt en väl använd vadmalsfilt ska vi ta en titt i backspegeln och se vad det egentligen var som hösten levererade i skivsläppsväg. 

Vi sparkar igång med ett totalt kraftpaket till låt som har ett mycket puttrigt och vänt intro. Faktum är att det är så rart pianoplinkigt i början att man svårligen kan föreställa sig det fulla ställ som väntar i Shadows Writhing Like Black Wings. Avslutningsvis ett lugnare parti och efter sju minuter är vi i hamn. 

SULPHUROUS är ett band som kommer från Danmark, har varit aktiva sedan 2008 och trakterar en dödsmetall som verkligen ger mersmak. Jag har lyssnat på oktoberskivan ”The Black Mouth Of Sepulchre” nonstop hela veckan och det borde ni också göra. Pluspoäng även för snyggt omslag.

Ett annat lysande albumsläpp under oktober var SIJJINs debutalbum ”Sumerian Promises”. SIJJIN är det arabiska namnet på en plats belägen på helvetets botten inom islam. Smakfullt och genomtänkt namn får man säga. Bandet kommer från Tyskland och har medlemmar med förflutet inom bland annat NECROS CHRISTOS. Musikmässigt är detta en fröjd att lyssna på; snygg låtuppbyggnad, slingriga riff och thrashigt anslag med rötterna stadigt förankrade i dödsen. Personligen är jag också väldigt förtjust i de vokala insatserna av Malte Gericke.

Ungerska ROTHADÁS var med i fredagslistan för ett gäng veckor sedan då jag listade svårstavade band och/eller låtnamn. Tungvrickaralbumet "Kopár hant…az alvilág felé" släpptes under hösten och är en trevlig doomhistoria med olycksbådande atmosfär och hög hantverksskicklighet. Som listans nummer tre har jag valt låten Koporsószeg som har såväl bra kyla som idel snygga strupljud. Kan nämnas att jag tog med bandets självbetitlade demo i best of 2019-listan och vi kan konstatera att de definitivt håller stilen även på denna första fullängdare.

För fjärde låten far vi till Chile och besöker FORCE OF DARKNESS. Under hösten har de släppt "Twilight Of Dark Illumination" på Iron Pegasus Records och jag vill påstå att det här är så nära en fullträff man kan komma. Albumet innehåller forcerat growl, furiösa trummor och allmänt härjig stämning. Addera snygga melodislingor till det så har man ungefär allt man behöver i musikväg. Det finns ett driv här som påminner om både SARGEIST och 1349 och det är en rimlig väg att gå när man kör black/döds/thrash med ockult inriktning. Vi lyssnar helt enkelt till förstaspåret Retribution Of The Crowned Chaos och dyrkar mörkret.

Så vidare till HELL TREPANNER som visserligen släppte sin ”Unholy Proclamations Of Death And Darkness” redan i juli men eftersom detta är ny lyssning för undertecknad får de slinka med på ett hörn här i höstens kvartssamtal. Vi beger oss till Peru och får en hel travbana med skön galopptaktsdöds till livs!

Här finns en tydlig koppling till både thrash och 90-talsdöds och det är omöjligt att inte charmas. Hela EPn, som för övrigt släpptes på Crypts Of Eternity Productions, seglar in på listans femte plats och därmed är sagan all för den här gången.

Ha en strålande helg så hörs vi.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 45: Höstens kvartssamtal

Fredagslistan 2021, vecka 44: Black & Violet Doom

Alla helgons dag nalkas, vintertiden lägger sig som en mantel, världen mörknar och växtligheten somnar in. Vad passar bättre då än ett femfaldigt "tänk på döden" från den skräckinjagande doom metallens hemland, Italien?

Med sitt rika arv från katolicismens rökelsedoftande liturgier, gotik, mystisk progrock och suspekt skräckfilm är det inte konstigt att just ett land som Italien haft en god grogrund för just doom metal, i sina mer dramatiska former. En bra bit från genrens bluesiga ursprung eller nordiska episka anslag, så har den italienska doomen tagit... andra vägar. Mörka vägar. Som ni får smakprov på HÄR!

Steve Sylvester i mitten, omgärdad av allsköns otyg.

Vi kan såklart inte börja någon annanstans än hos DEATH SS. Med några uppehåll har frontmannen Steve Sylvester och en lång rad musiker kört på sedan 1977. Djupt inspirerade av gammal skräckfilm och skräckserietidningar (och svart magi, såklart), så har deras image alltid varit ganska serietidningsaktig. Eller halloween-kitchig, om man vill. Oavsett medlemsbyten är musikernas roll bestämda: trummisen är varulv, gitarristen är döden, basisten är mumie, och Steve Sylvester är såklart vampyren. Inga konstigheter där. 

Här är en låt från tiden kring EPn "Evil Metal" från 1983 - inspelad efter att Sylvester hoppat av bandet några år, så vi hör den mystiske Sanctis Ghoram ta ton. (Just den EPn är något av det bästa som släppts, så någon får gärna låna mig tio papp för ett original.) DEATH SS har som sagt funnits i många år, och det är tyvärr inte många av de senaste årtiondena som är direkt lyssningsbara, men vad gör det när de matat ur sig låtar som Black and Violet? (Min gräns går vid "Heavy Demons" från 1991, sen spårade det ur.)

Hela församlingen samlad för högmässa.

I princip samma line-up som låten ovan bytte snart namn till PAUL CHAIN VIOLET THEATRE - notera färgen - ledda av DEATH SS ursprungliga gitarrist och låtskrivare, den minst sagt excentriske Paul Chain. Att ens börja skrapa på den mannens utgivning är ett heltidsjobb, med mängder av ren improvisationsmusik och på senare år ljudinstallationer på gallerier, men den lila teaterns musik är lättfattlig för den som gillar tung och ockult hårdrock. Notera att sången inte är några ord utöver låttiteln, utan en slags improviserat fonetiskt språk. Som sagt, excentrisk man, samt en av världens bästa riffmakare. Här hör ni Voyage to Hell, från debut-EPn "Detatching from Satan" från 1984.

Nekromantikerna Black Hole.

 

Där DEATH SS lade grunden för den italienska doomscenen, kom snart många band inspirerade av filmmonstren. Ett klassiskt och tämligen obskyrt sådant band var trion BLACK HOLE från Verona. Ett kortlivat och besynnerligt gäng, vars småprogressiva debut "Land of Mystery" har en stor plats i ett fåtal dårars hjärtan. Lyssna på Blind Men and Occult Forces och förundras. (För en riktig mindfuck, lyssna på deras återföreningsskiva. Det finns ingen levande människa som förstår vad som pågår där, och jag tror inte någon klarar av att lyssna på hela.)

Om ni tycker att musiken hittills varit lite för mainstream och välkänd, så får ni förhoppningsvis ert lystmäte nu. Genuas ZESS existerade några år under sent åttiotal, gjorde några inspelningar, och försvann. Det var först år 2004 som det klassiska italienska bolaget Black Widow återsläppte deras inspelningar på samlingen "Et in Arcadia Ego". Och vilka låtar det var! Märkligt nog det bäst producerade i den här listan än så länge, och helt klart tyngsta. Här hörs tydligt lutningarna åt traditionell heavy metal. Medlemmar från kortlivade ZESS gick sedermera vidare till mer "välkända" band som TONY TEARS, MALOMBRA och IL SEGNO DEL COMANDO. Hör här Revenants of War.

Arvtagarna...

 

Fanns italiensk doom bara på åttiotalet? Såklart inte! Vår sista anhalt på denna dimmiga kyrkogårdsvandring stannar till i någorlunda modern tid, där ABYSMAL GRIEF sitter på skräckdoomtronen, med senaste fullängdaren släppt bara härom dagen. Men vi stannar i deras första årtionde, vid låten Hearse från EPn med samma namn. Lite högre tempo, betydligt tyngre, influerat av mer gotisk rock och metall, men kärnan är kvar: övervuxna kyrkogårdar i månskenet, svarta och lila liturgiska dräkter, tung rökelsedoft, ekande kyrkorglar, vita benknotor...

"Hearse, a hearse is now arriving
Hearse, a violet-draped black hearse

I am terrorized by this silent feretro
A funeral is sign of death!" 

 

Lyssna på listan här!

Fredagslistan 2021, vecka 43: Death metal to the gills!

 Gott folk!

Veckans fredagslista tar sitt avstamp i en bok som jag läste klart tidigare i veckan, "Grim" av Sara Bergmark Elfgren. För er som inte känner till Saras bedrifter, så är det ett faktum att hon är en av de allra bästa författarna som finns som skriver för unga vuxna. Hennes författarskap dräper, och av själ som jag strax ska förklara, så tycker jag att "Grim" är hennes hittills bästa bok. Så här skrev jag i min recension av boken på Goodreads: 

Berättelsen drivs på två tidsplan. Dels är det de absoluta sista åren på 1980-talet. De första åren av vad som skulle bli en av Sveriges största musikaliska bedrifters legendariska år - dödsmetallens födelse, dels nutid. Som metalhead är jag magiskt imponerad av hur väl Sara tecknar den tidiga dödsmetallscenen. Det är kamratskapet inom den väldigt lilla scenen det rör sig om, det är tapetrading och fanzines. Det är alla känslor, frustrationer och kalla kårar hos de mycket unga människorna som utgjorde scenen. Det känns som om jag är där, mitt bland Grim, Håkan, Tony, Ernesto och Malte och deras kompisar. Jag delar deras upplevelser och deras musik. Fruktansvärt bra skrivet. Den nutida handlingen vävs väldigt skickligt samman med den historiska. Mörka hemligheter, som legat begravda länge, kommer upp till ytan. "Grim" är skriven med så mycket känsla och kärlek att den känns som en present till alla som gillar death metal, i berättad form, och ungdomsböcker. Den känns personlig, och fascinerar från första till sista sidan. Läs den.

Ja, ni fattar eller hur? Det här är boken som ni måste läsa. Och om ni inte låter er övertygas så kolla vad Tompa Lindberg säger om boken: 

”Grim is an astonishing work! For me, being part of the early Swedish death metal scene in the late eighties, it was almost a bit eerie how the text transported me back to that time. The story is spellbinding, and works on several levels. It draws you straight in, and you have no choice but to devour the book. It paints a very true picture of how the scene worked back in the day, with tape trading, fanzines etc, and I really like how Sara managed to build UPON that world and create a work that, for me, sometimes comes close to Magic realism. I truly recommend this book! Captivating and chilling!”

Därför blir hela veckans lista fylld med death metal - vi kör!

Lämpligt nog öppnar jag med just Tompa på sång i THE LURKING FEAR som vi äntligen får nytt material ifrån. Jag älskade debuten "Out Of The Voiceless Grave", och det ser ut att bli fullt mangel även på uppföljaren. Här får vi en kort, snärtig tvåtaktare på strax över minuten. Tråkigt och fantasilöst? Inte en chans. Det här är elitdöds som vet vad som funkar. Death Reborn - magiskt mangel i vanlig ordning. 

Göteborgsbröt med Stanne på sång. Annars andas detta stockholmssoundet så fruktansvärt mycket, och inte vet jag, men kanske Stanne tycker att det kan bli väl polerat i DARK TRANQUILLITY ibland. Här slevas betydligt mer slafsig dödsmetall upp. Jag blir sjukt nellad på att kolla in debuten som - likt "Grim" officiellt släpps idag faktiskt. 

Liveversionen av Into The Maw Of Death är underbart brötig. 

Finska, av tvillingbröderna Ritual Butcherer och Lord Angelslayer, svärtade dödskombon ARCHGOAT snubblade jag över då jag gick igenom vilka band som snart släpper nytt på Metal Archives. Med det namnet så tänkte jag att här blir det rens. Det är det. Brötigt och nästan helt utan finess tycker jag ändå att detta är trevligt att stampa takten till. Framförallt är det tunga mellanpartiet sjukt snyggt med ylande gitarrer. 

Ur de stinkande träsken i Florida kommer WORM krälande med sin långsamma och ödesmättade döds. Fruktansvärt stämningsfylld metal det här. Jag har svårt att bli mätt på den. Sången pendlar mellan källardov till panikskrik, vilket jag gillar. Den stundtals blasfemiskt sakrala stämningen är helt magiskt i detta musikaliska katedralbygge. Det låter stort om musiken på ett sätt som den amerikanska dödsmetallen är så bra på. 

Vi avslutar med MASSACRE som golvade många med sin "From Beyond" från 1991. Bandet har sannerligen pendlat mellan att vara aktivt till att inte vara det. Jösses så många årtal det är att hålla reda på. Inte undra på att det bara har blivit 3 fullängdare under åren. Nu verkar det vara ordning på skutan igen, för satan så bra det låter om The Innsmouth Strain. Gitarrerna är så vassa att vi kan skära stål med dem, trumspelet inspirerat och produktionen mästerlig. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 43: Death metal to the gills!

Som en uppstart inför annalkande halloween och alla helgons dag ska vi idag fördjupa oss i en av skräcklitteraturens absoluta poster boys, nämligen Howard Philips Lovecraft. Mången metalmusiker har genom åren tagit denne räddhågsne amerikanske herre till sitt hjärta och satt samman musik inspirerad av hans verk. Faktum är att en snabb sökning på Encyclopedia Metallum visar hela 525 träffar när det kommer till band som listat termer som har med Lovecraft att göra vad gäller texttematik. 525 stycken, det är min själ en hel del. Jag har lyssnat igenom en liten bråkdel av alla dessa inför listan och sedan valt ut 20 låtar som jag tycker platsar. 

Men okej, vi tar det från början. I herrens år 1890 skulle ett gossebarn se dagens ljus i Providence, Rhode Island. Han var son och tillika ensambarn till en handelsresande man och en puritansk kvinna och familjen flyttade runt en hel del på grund av faderns yrke. När lille Howard var tre år fick hans far en akut psykos (utlöst av symtomatisk neurosyfilis) och tillbringade sedan resten av sitt liv på vårdinrättning. Min gissning är att detta påverkade sonen ganska mycket. Och gossen själv var inte heller helt kurant utan blev ständigt sjuk och påstås ha lidit av poikilotermi (det vill säga att han var växelvarm och ändrade kroppstemperaturen utifrån yttertemperaturen) och kändes därför ständigt kall att ta på. Detta är dock lite omtvistat så jag skulle säga att det inte är fakta vi ska ta gift på men intressant ändå som kuriosa. 

Även om han var sjuklig och klen så fick han en hel del gjort och vid endast sju års ålder hade HP läst de flesta klassikerna på grekiska och latin samt skrivit en tolkning av Odysséen på vers. Galet! Som liten fick han upp ögonen även för den gotiska skräcken, det övernaturliga, kemi, astronomi och mytologi, vilket skulle bli en bra grogrund för det begynnande författarskapet. Livet gick sin gilla gång, nervösa sammanbrott kom och gick, skolan gick sådär, mamman fick ett nervöst sammanbrott och dog sedermera (men inte av brytet utan av slarv vid en operation). Det som däremot flöt på var skrivandet och tids nog så träffade han sin blivande maka som han dock skiljde sig från efter fem år eftersom han inte stod ut med skammen av att hon försörjde honom. Ack ja, jag tänker att skam var en stor drivkraft för Lovecraft men förstås också rädsla. 

Lovecraft verkar ha varit rädd för det mesta men framför allt främlingar, andra kulturer och överlag människor som inte såg ut som eller fungerade som han själv och det är ju ett beklagligt faktum. Var karln rent av rasist? Ja, det vill jag påstå. Finns det författare som skrivit tyngre och bättre skräck än vad han gjort? Ja, det vill jag också framhålla. Dock har Lovecraft satt spår i skräckgenren som få andra och en av anledningarna till det tror jag ligger i att han inte var rädd för att ta ut svängarna. Det är ett digert och kreativt landskap av ohyggligheter och kosmisk fasa han målar upp; assymetriska styggelser med tentakler, vingar och lysande ögon, protoplasma så långt ögat når. En tacksam mylla att spåna vidare i och konstruera rollspel, musik och målningar utifrån.

Låtarna i fredagslistan är som sagt 20 till antalet och ligger placerade utan inbördes rangordning. Huvudsakliga genres är black, döds, doom och thrash och banden representerade är följande:

THERION, CULTES DES GHOULES, MASSACRE, ORANGE GOBLIN, SAMAEL, CONCRETE, NAZGUL RISING, BIZARRE, MOUNTAIN WITCH, NECRODEATH, PUTERAEON, CATACOMBS, DEATH BREATH, HORRENDUM VERMIS, NAIL GRINDER, ULTAR, THE GREAT OLD ONES, HEMOTOXIN, SULPHUR AEON, SEPTICFLESH.

Med detta är historielektionen slut för idag och vi tar en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 42: Lovecraftian horror!

Fredagslistan 2021, vecka 41: Black Sabbath post Ozzy & Dio

Idag ett band som inte kräver någon presentation: BLACK SABBATH. Världens tyngsta band. Men inte det gamla vanliga tugget från sjuttiotalet eller återuppvaknandet med Dio, utan de lite bortglömda och underskattade skivorna de gjorde mellan 1983-1995. 

Förvisso lämnar de bitvis en del att önska, men för den som gillar HÅRD ROCK och DOOM METAL finns här mängder av guldklimpar att hitta. Här är sex riktigt bra låtar som jag plockat ut från åren med Tony Martin på sång (och den med DEEP PURPLEs Ian Gillan). Klicka på Tony så får ni höra.

1. Disturbing the Priest, från "Born Again" 1983. Ian Gillan på sång.

2. Eternal Idol, från skivan med samma namn, 1987. Tony Martins debut i bandet. 

3. When Death Calls, från "Headless Cross" 1989.

4. The Sabbath Stones, från "TYR" 1990. 

5. Evil Eye, från "Cross Purposes" 1994. Eddie van Halen på gästgitarr.

6. The Illusion of Power, från "Forbidden" 1995. Ice-T gästar (!). 

(Den påläste lyssnaren noterar att jag hoppat över "Seventh Star" 1986, och det är medvetet eftersom det egentligen är ett soloalbum. Och på "Dehumanizer" 1992 sjunger ju Dio, så den går också bort.)

 

 

 I evig tjänst hos det Tunga Riffet

Fredagslistan 2021, vecka 40: Symfonisk metal

 Gott folk!

Den här veckan så tänkte jag att jag skulle ägna mig åt svulstig musik - symfonisk metal kvalar ju med lätthet in som kanske den mest storvulna genren inom metal, och förmågan att beröra på djupet med denna musik tror jag kommer bli uppenbar i veckans lista. 

Vi kör!

Öppnar lite lätt med KAMELOT som ser till att addera rikligt med power metal i sin musik. Inget fel alls i det om ni frågar mig. Jag har börjat lyssna allt mer på det här bandet som jag tycker har en hel räcka med bra inslag. Framför allt då sången av Tommy Karevik som sannerligen inte går av för hackor. Jag har tagit en liveversion av Phantom Divine då detta är en låt som imponerar. 

Kopplingarna mellan EPICA och KAMELOT är många. EPICA har tagit sitt namn efter ett album som KAMELOT gav ut 2003, och banden gillar att gästa varandras album. Här är en fläskig version av Consign To Oblivion från Paris 2017. Alltså antalet tittningar den videon har är rätt skrämmande högt. En massa olika sångstilar samsas alldeles utmärkt här. 

Jag hade ju med SEVEN SPIRES för 3 veckor sedan. Att bandet förtjänade epitetet noterbart blev än mer uppenbart när skivan "Gods Of Debauchery" släpptes den 10/9. Detta är så jävla bra att skivan helt klart är med i racet om en listplats på min årsbästalista. Ren rent episka mäktigheten i bandets musik är så påtaglig att jag baxnar. Plus sången. Herrejävlar vilken pipa hon har Adrienne Cowan. 

Roland Navratil har, utan tävlan, den mest orimligt högt ställda hi-haten i veckans lista. Lägg till detta sidenskjortor, blusar av krossad sammet och våfflat hår och ni kanske tycker att EDENBRIDGE är något jag gör mig lustig över? Det hade jag kunnat göra, men det här bandet har en förmåga att skriva riktigt bra musik. Jag lyssnade ohemult mycket på bandets skiva "My Earthdream" som kom 2008, det var en av de första skivorna jag recenserade på WeRock för övrigt. 

Avslutar listan med 13 minuter DIMMU BORGIR. Black metal light? Kanske det, men här med en okester som jobbar för lönen och en kör blir detta så fruktansvärt mäktigt. Lite skillnad från när jag såg bandet på Mejeriet för många år sedan. Här är det ett fullsatt Spektrum, hemmaplan, och ett band som det ångar självförtroende om. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 40: Symfonisk metal

I dagens lista tar jag mig an metalscenen i ett av Europas allra minsta länder, nämligen Malta. Öriket och tillika republiken Malta ligger beläget mellan Libyen och Italien, har en yta som är snäppet mindre än en fjärdedels Öland och en befolkning på runt 500.000 personer. Vad pysslar man med om man är metalmusiker där då, kan man fråga sig? Jo, en hel del visar det sig.

Första bandet ut lirar brutaldöds. Det är inte en genre jag lyssnar på dagligdags ska erkännas men då och då händer det att det slinker ned och med namnkunniga ABYSMAL TORMENT från Birkirkara (som räknas till de centrala delarna av Malta) får vi en mycket hög lägstanivå. Faktum är att det här är något jag hade kunnat gilla riktigt ordentligt om det inte vore för sången som jag tycker är okej men inte superb. ABYSMAL TORMENT stannar därför på fyra av fem solstolar i betyg och vi lyssnar till låten The Misanthrope från fullängdaren med samma namn.

Vi stannar kvar i samma genre och tar en titt på ytterligare ett av Maltas större band, BEHEADED. En snabb slagning på Encyclopaedia Metallum ger vid handen att här har vi med Internal suffering, Supernatural abominations, Chaos samt Obscure visions att göra när det kommer till lyriktematiken. Inte illa! Jag har valt låten The Charlatan's Enunciation som kommer från senaste albumet "Only Death Can Save You" som är en hyfsat rivig historia med en stabil underliggande matta av mangel. Gott så. 

Tredje bandet ut är BOUND TO PREVAIL som ljudmässigt blandar brutaldöds med core-element och lite melodiskt.  Vi serveras en hel del pig-squeels, några gitarrsolon och lite breaks. Inte helt och hållet min kopp med te fullt ut men nog finns det energi och dedikation i det här ännu osignade gänget. EPn "Omen of Iniquity" kom 2019 och från den hör vi Irreverent Progeny.

ANGELCRYPT kommer från Maltas norra delar, närmare bestämt St. Paul's Bay och spelar en thrashig döds med textmaterial insiprerat av första världskriget. De sparkade igång redan 1997 (men då under namnet RATTLESNAKE) och har under årens lopp släppt idel singlar och EPs samt två fullängdare. "Dawn Of The Emperor" såg dagens ljus 2020 och på den återfinns Martyred Soul som spår sju. Är det bra eller är det bara lökigt? Jag vet ärligt talat inte. Men en sak vet jag och det är att ANGELCRYPT har hittat en bra hook som man kan dricka öl till samtidigt som man känner en svag förnimmelse av guilty pleasure. Det är ju ändå...något!

Slutligen en brusande och svärmande ljudbild inom dödsregistret med bandet THY LEGION. Här känns det som att man vill väldigt mycket på samma gång och inte helt förmår styra upp det utan det spretar och bråkar men viljan är det inget direkt fel på. Jag tror att THY LEGION hade mått bra av att bestämma sig vilket ben man vill stå på dock, antingen dra mer åt den tekniska dödsen eller gå all in för goregrind. Vi lyssnar till One Eyed Pyramid från fullängdaren "World Stigmata" från 2017.

Och med detta är listan slut och vi tar en välförtjänt helg! Allmänna lyckönskningar och tillrop,

/Susanne

 Fredagslistan 2021, vecka 39: Malta represent!

Fredagslistan 2021, vecka 38: Latinamerikanskt oväsen

Latinamerika, från områdena USA annekterade från Mexico ner till Patagonien, har ju som bekant ungefär en miljard metalband. Här följer sålunda några av mina favoriter, som kanske har fått stå vid sidan om de mer klassiska kultbanden. Det vill säga, inga band från Cogumelo-bolaget, inget SEPULTURA, coh dessvärre inga band från Chile eller Peru. Men blir det rått, skavande och elakt mangel? Självklart!

Lyssna HÄR!

Vi börjar i Mexico, med XIBALBA ITZAES. Denna trio drog igång på tidigt nittiotal, gjorde guldskivan "Ah Dzam Poop Ek" 1994 och försvann i ett årtionden innan de återuppstod med tilläggsnamnet ITZAES för att skilja dem från andra numer större band som också döpt sig efter det mayanska dödsriket. Här en rökare från debuten, med ett klassiskt andravågs-svartmetalliskt sound (och video!).

 Vidare till Colombia, där Medellín hade en stark scen på åttiotalet. PARABELLUM startade redan 1983, och sägs vara ett av de första Sydamerikanska extremmetallbanden. Och extremt är det, minst sagt! Två singlar och en demo lyckades de släppa, och här kommer den skallkrossande råa Bruja Maldita, från 1986 års EP "Mutación por Radiación".

Vi stannar i Medellín-scenen, och vänder oss till BLASFEMIA som levde en kort stund direkt efter PARABELLUM, med visst överlapp av bandmedlemmar. BLASFEMIA släppte bara en EP 1988, innan sångaren Ramón återuppväckte bandet 2013. Stilen är snarlik det föregående bandets: otyglat och slarvigt oväsen, med stark punkvibb och rent ut sagt bisarra riff spelade av Jhon Jairo Martínez (även han i PARABELLUM). Tyvärr mördades Martínez 1998, så PARABELLUMs och BLASFEMIAs enstaka släpp blev hela hans diskografi. Vet ni vad? Vi tar hela "Guerra Total"-EPn. RIP!

Brasilien har många klassiska band, och ett av de mest kultiga är MYSTIFIER. De är mer besläktade med sydeuropeiska ockultister som SAMAEL och MORTUARY DRAPE än mer närbelägna thrashbarbarer som SARCOFAGO, och har till följd alltid haft en lite besynnerlig aura kring sig. Mest besynnerligt är tredje albumet "The world is so good who made it doesn't live here" (sic!) från 1996, där både piano och nån slags operasång gör sitt intåg. En hisnande resa ner i de svartmagiska konsterna.

Eftersom det finns hur många band som helst att nämna i ett sånt här inlägg slutar jag med något av en halvmesyr, eller snarare ett halvbrasilianskt band, nämligen BLASPHAMAGOATACHRIST. Ett dyk ner i det totala barbariet, ett samarbete mellan medlemmar från kanadensarna i BLASPHEMY och ANTICHRIST, och brasilianska GOATPENIS. Apokalyptiskt tyngdlyftarmangel, det låter precis som man väntar sig. Återigen ett band som drabbats av dödsfall: Sabbaoth, basist i BLASPHAMAGOATACHRIST och gitarrist i GOATPENIS, dog tidigare i år i en hjärtattack. Rest in war. Lyssna på Fire Demons of Blokula från deras demo Black Metal Warfare från 2018.

Den som törs förgylla sin fredag med det här stöket trycker HÄR!

Fredagslistan 2021, vecka 37: Nytt och notervärt omgång, det vete fan!

 Gott folk!

Nu har det gått en månad utan att jag gjort en fredagslista med nyare musik, så då kanske det kan vara okej? Gött!

Vi kör!

Äntligen nytt material från MASTODON, Atlantabandet framför alla andra. Pushing The Tides är ju inte det mest komplicerade de gjort, men refrängen är ju så magiskt bra att jag ler bara jag tänker på den. Att trummisen Brann Dailor har vuxit ut till en riktigt bra sångare är ju en bidragande orsak till låtens förträfflighet. Jag längtar än mer till kommande plattan, haha!

Ju mer jag lyssnar på INSOMNIUM desto svårare blir det att slita sig från det här bandets bedövande vackra melodiska döds. Den nya EP:n "Argent Moon" som släpps idag är så helvetiskt bra att jag baxnar. Majestätiskt, melankoliskt - INSOMNIUM!

Symfonisk metal med kvinnlig sång finns det en del av, men SEVEN SPIRES från Boston gör det bättre än de flesta. Bra låtar med skickliga musiker som verkligen tror på vad de gör brukar ofta vinna över mig, så även här. 

Blev det för mesigt? Lugn, BLACK MASS styr upp skutan med sin thrash som får mig att tänka på hur METALLICA lät på "Kill 'em All". Släng in en slev MOTÖRHEAD, och en trummis som matar 16-delar på bastrummorna like a possessed och ni borde gå igång på detta om ni gillar thrash sedan innan. Och vem gör inte det liksom! Videon är lika charmigt lågbudget som en kokt med bröd, men slinker ner gött ändå. 

"Sweden has so much good music it's almost unfair to the other countries" Pokemon man dude. Om man ska lita på en kille som har detta internetnamn får ni avgöra själva, men det är ett talande exempel på hur satans till sig folk är över att det kommer ny musik från detta band. 2012 kom senaste skivan "Aeons Black", och det jag hör på God Ends Here gör att jag ser fram emot nya skivan. Detta är death metal som det ska låta, i alla fall om ni frågar Paul, trummisen i CANNIBAL CORPSE som har varit ett fan av AEON sedan bandets debut.

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 37: Nytt och notervärt omgång, det vete fan!