Gott folk!
Året närmar sig sitt slut, och det har sannerligen blivit dags att sammanfatta ett år som precis som det föregående inte har varit speciellt normalt. Jag har själv varit tvungen att revidera hur jag trodde att 2021 skulle bli jämfört med 2020. Att 2020 var ett väldigt bra skivår med mängder av fantastisk musik tror jag många håller med mig om. Men att 2021 skulle bli ett ännu starkare år förvånar mig faktiskt, till min stora glädje bör jag tillägga. Jag har inga problem att bli tillrättavisad på det sätt som jag har blivit, haha!
Vi kör!
En sagolikt bra black metalskiva, som faktiskt kan vara den bästa black metalskivan från i år. Med magisk stämning, ursinniga gitarrer som ligger som en röd tråd genom hela plattan, grym produktion och sång som skickar den här skivan upp i stratosfären är "A Diabolic Thirst" en skiva som jag tryckte igång om och om igen när jag skulle recensera den i början av sommaren. Den är av karaktären att man som lyssnare vill vara kvar i den mest hela tiden. Jag hade oerhört svårt att slita mig från den till förmån för andra skivor.
SOEN är som ett bra vin - blir bara bättre med åren. Det här bandet har vuxit från att ha klassats som ett "band som Martin från OPETH startade" till att vara ett band som kan räknas som oerhört väsentligt för väldigt många människor. "Imperial" fortsätter den otroligt starka och framför allt känslomässiga musikaliska bana som få band gör bättre än just SOEN. Allt känns både väl kalibrerat, men också oerhört innerligt.
"Etemen Aenka" av DVNE
Den episka värdigheten i låtar som Monarch och Antagonist är två anledningar till att jag älskar den här skivan, men mest för att den känns så genomarbetad och vacker.
Skottarnas progressiva sludge föll jag för redan när jag hörde Towers, och jag blev än mer fast när det visade sig att resten av skivan var lika bra. Här finns låtarna som vibrerar av självförtroende och stinn känslomässig urladdning. Jag tror att jag kände nästan vid första genomlyssningen att "Etemen Aenka" kunde vara en skiva som kunde knipa en plats i årsbästalistan. Som ni förstår är den känslan kvar på ett påtagligt sätt. Det är svårt att säga emot att DVNE med den här skivan har levlat upp det mesta med sin musik från föregående plattor. Rasande bra.
En sagolikt bra och galaktiskt uppåtsträvande skiva från ett gäng danska musiker och Jón Aldará som i vanlig ordning svarar för en magisk sånginsats. Framför allt är den här skivan en platta som håller för väldigt många lyssningar. När jag recenserade skivan så hade jag redan där och då lyssnat fler än 30 gånger på den. Jag vågar knappt räkna efter hur många gånger det blivit sedan dess. Men fortfarande är den fascinerande och jag upptäcker nya detaljer nästan varje gång jag lyssnar på den. Det säger en del om kalibern här.
En hemsökande vacker skiva som sätter sig rejält i skallen. TRIBULATION är ett av Sveriges allra mest intressanta band, och deras bana har gått från klarhet till klarhet. Men frågan är om inte detta kan vara deras hittills bästa skiva. Inte minst då de utan minsta problem väver in sakrala toner, element från den svenska vistraditionen och gör något helt eget av detta. Här finns exakt rätt skavande känsla mellan musiken, produktionen, de skira melodierna och den härligt raspiga sången Johannes Andersson står för. Detta är så galet bra.
Vi tar helg på det, men nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringsinlägg - bara så ni vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar