Fredagslistan 2019, vecka 16: Glad påsk!

Gott folk!

Jag vet inte vilket förhållande ni har till påsken, men för egen del så är den en källa till trevnad och umgänge med familj och vänner, på ett nästan helt kravlöst sätt. Tro nu inte att veckans fredagslista speglar detta - det finns gott om rejält matig musik att tugga i sig i veckans urval - men jag var ju tvungen att sätta någon rubrik på veckans lista, haha!

Vi kör!

Det här franska bandet släpper sin andra platta idag faktiskt, och den är väl värd att kolla in! Gillar man sin death metal med inslag av både progressiva som tekniska inslag så är FRACTAL UNIVERSE ett band att kolla in. Några genreindikatorer: jag hör spår av DEATH, CYNIC men också stänk av DARKANE i fransmännens musik som trots att skivan har gått på repeat nästan hela veckan ständigt bjuder på nya upptäckter.

Jomenvisst, även ALLEGAEON släpper nytt idag, och vill man veta i detalj vad jag tycker om den så tycker jag ni ska kolla in min recension av "Apoptosis" på WeRock. Det är i vanlig ordning rejält matig, vetenskaplig shred som bandet från Colorado bjuder på. På de två senaste plattorna så har ALLEGAEON växlat ut rejält och bjudit på sin bästa musik genom hela karriären.

Jag har med skrämmande frekvens återkommit till AVANTASIAs senaste platta "Moonglow" den senaste tiden. Den är så mäktig och bra genomgående att jag utan vidare omsvep deklarerar att jag tycker den är svinbra. Episkt långa The Raven Child med bland andra Jorn Lange på sång är en ren njutning rakt igenom.

En skiva som har gått varm under veckan är NUMENOREANs "Adore". Det här post-black metal bandet från Calgary har lyckats skriva en skiva som totalt fängslar med sitt hantverk. Det är oerhört stämningsfullt med ett stråk av djupaste vemod i allt rens som finns med på den här skivan. Av de skivor jag hört i år så kvalar "Adore" helt klart in på den övre halvan. Häromdagen lyssnade jag på skivan rakt igenom tre gånger i rad, och hade utan problem lyssnat fler gånger om jag inte skulle ha pass på biblioteket. Så bra är skivan att jag utan tvekan har lagt hela jävla albumet som avslutning i veckans lista.

Med det tar vi helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 16: Glad påsk!

Fredagslistan 2019, vecka 15: Favorit i repris - Ragana

 Ave fredag!

Då det varit en mastodontvecka av rang får ni denna fredag en favorit i repris från undertecknad. Tur då att den är så rasande bra! Imorgon ska två tredjedelar av bloggen gå och se på Lords Of Chaos på lokal, vilket vi är försiktigt peppade på. Måhända dyker det upp en recension av sagda film här vad det lider. Den som lever får som bekant se. Nu lyssnar vi på RAGANA och tager helg!

/Susanne

----------

Gomorrn!

Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfattande och spretat och krumbuktat åt olika håll. Jag har lyssnat på alla möjliga upptänkliga genrer av metal, klurat på teman, hittat nytt, slängt och kastat, gått tillbaka och lyssnat igen. Men inte hittat en enda låt som höll måttet att ställas mot den episka RAGANA-låt jag utgick ifrån. Inget jag hittade passade heller ihop med den, varken stilmässigt eller i intensitet. Det enda som kan mäta sig i känsla är faktiskt resten av albumet och nu i elfte timmen inser jag att det är dags att kapitulera och låta naturen ha sin gång. Fredagslistan kommer helt enkelt bestå av ett album, en artist och en mycket fascinerad metallbibliotekarie.

Jag snubblade över RAGANA i helgen, närmare bestämt låten You Take Nothing som också är titelspåret till den magnifika skiva vi ska lyssna på idag. Jag kan med berått mod säga att jag har lyssnat på den här låten sedan dess, en veckas tid i streck. I sjok, i omgångar, på repeat. Den är en del av mitt DNA nu, så mycket har jag tvagat öronen med den. Och resten av skivan är lika briljant den.

Albumet är släppt av skivbolaget An Out Recordings som har sin bas i Portland och profilerar sig som ett anarkistiskt, queert, feministiskt och antirasistiskt bolag. Fokus ligger främst inom black metal, doom, drone och noise.

Det vi presenteras för av RAGANA är rå, atmosfärisk black metal i sin mest desperata form. Det är otroligt deppigt, vansinnigt intensivt och bara helt underbart vackert. Tempot är dessutom nedskruvat vilket ger en skönt doomig känsla och kontrasterar snyggt mot den desperata skriksången. Melodislingorna är avskalade och sitter som en smäck. Hela uttrycket är för övrigt väldigt spartanskt och det finns en befriande omedelbarhet i det. Den här musiken griper bokstavligen tag som en skruvtving runt hjärtat!

Bandet är en anarkafeministisk duo bestående av medlemmarna Maria och Nicole som slog sina musikaliska bandpåsar ihop 2011. Deras intressen inkluderar skogen, artisten Cat Power samt den totala nedmonteringen av kapitalismen enligt presentationen på hemsidan. Texterna skildrar samhället vi lever i, i synnerhet maktobalansen mellan män och kvinnor och den trötthet som den kampen för med sig. Det syns också i albumets låttitlar som heter enligt följande:

1. Spare No Man
2. To Leave
3. Winter's Light
4. Destroyer
5. Somewhere
6. You Take Nothing

You Take Nothing som ligger som sista låt på skivan består till största delen av ett återkommande gitarriff som skulle kunna komma från något av de tongivande grungebanden på 90-talet men som sedan bryts av med refrängen som formligen ylas fram. Maria förklarar:

"This constant power struggle is so frustrating—especially for women, especially for queer people—where people are taking so much from you all the time; women's emotional labor and queer people's emotional labor and people of color's emotional labor. I wanted to keep the lyrics really simple—just 'you take nothing' over and over again—because I wanted everybody to feel connected to it."

Vidare i intervjun berättas att sången är tänkt som en besvärjelse som ska påminna oss om att vi var och en har en inre kärna som oavsett vad som händer inte kan tas ifrån oss. Ja, ni förstår ju själva - RAGANA skriver texter som verkligen säger något, som är politiska statements och som formligen briserar av känslor. Jag säger bara, ge mig mer av detta! Kärlek vid första ögonkastet för undertecknads del, vilket ni nog räknat ut vid det här laget.

För den namnnyfikne kan tilläggas att en snabb sökning på RAGANA ger vid handen dessa förklaringar: ett vattendrag i Kenya, en fjärilsart samt häxa på lettiska. Nog snackat, dags att lyssna och njuta till denna känslomässiga käftsmäll. God fredag och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Fredagslistan 2019, vecka 14: Empath

Gott folk!

Den gångna veckan har jag umgåtts, nästan enbart, med Devin Townsends nya platta "Empath". Det har faktiskt känts helt meningslöst att lyssna på någon annan skiva, så då kanske ni förstår att jag har förälskat mig upp till fontanellen i detta helt magiska album.



Det är inte bara det att i stort sett samtliga olika inriktningar som Townsend har följt under sin karriär på ett helt lysande sätt finns representerade på "Empath" - de knyts samman på ett sätt som jag inte har upplevt någonsin på en platta som Townsend har varit med på att skapa. Jag tror ni vet sedan innan att de flesta metalheads, och jag är själv inget undantag, mest har gillat STRAPPING YOUNG LAD för att där trampades det minsann på gaspedalen allt som oftast och gallskreks till max. Och det finns absolut detta på "Empath", men det jag framför allt gillar med "Empath" är att den är så vansinnigt vacker. Det finns hela sjok av symfonisk musik, körsång och verkligt innerligt menad musik rakt igenom hela skivan. Genesis sammanfattar vad skivan handlar om i en enda låt, men Devin växlar ut i samtliga låtar de olika inriktningar han lägger ut i Genesis.

I flera intervjuer har herr Townsend berättat att han i hela sin karriär har "hållit igen", och det kanske kan tyckas som ett märkligt yttrande för en man vars låtskrivande verkligen har bifallit vartenda infall som har poppat upp i skallen på skaparen, men jag tror att det handlar om en mental inställning som, högst verkligt, har stått i vägen för att skapa ett enhetligt mästerverk som håller hela vägen. Det gör "Empath" på ett sätt som gör att jag är väldigt säker på att denna skiva kommer hamna någonstans på min årsbästalista. Just nu är den ohotad etta. Kolla in den.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 14: Empath

Fredagslistan 2019, vecka 13: Nytt och njutbart

God afton!

Denna fredag ska ni få er två album till livs, under temat nytt och njutbart. Vi kör!

Första skivan ut är black metal-bandet AORATOS "Gods Without Name" som släpptes den 22/3 på Debemur Morti Productions. Parallax, Pt. 1 inleder starkt med grammofonknaster och olycksbådande melodislingor och tillåts sträcka ut sig runt fyra minuter. Det bäddar gott för låt två, Holy Mother of Terror, som är en rejäl knytnäve rakt i solar plexus och det tyder på god självkänsla att låta saker och ting ta sin tid. Det här är riktigt bra och genomtänkt black metal med ockult känsla och en ta i ända från tårna-vrede.

Bitvis påminner anslaget om DEATHSPELL OMEGA men i en mycket mer koncentrerad och mindre spretig form, vilket jag tycker är tilltalande. Ljudbilden är böljande men precist avvägd och mangelfaktorn ovanpå det gör att det här känns som ett av de mer intressanta släppen hittills under 2019. Tack Colorado för AORATOS!

Album nummer två skiljer sig rejält från det första och ovänner till den progressiva skolan kan med fördel härmed slå dövörat till. För oss andra väntar idel guld och gröna skogar i form av SERMON!

"Birth Of The Marvellous" släpptes på samma dag som ovanstående alster, nämligen 22/3 på bolaget Prosthetic Records. Här hålls det sannerligen inte igen när det kommer till vidsträckta filmiska ljudlanskap, smäktande postpunkgotiska tongångar, mellotronpartier och känsloindränkta sånginsatser. Och jag vill hävda att trumspelet är rent av episkt! Det här är musik som är som smör för ens hörselgångar, som lägger sig som en omslutande hinna över ens hårda arbetsvecka och vänligt bjussar på en kopp te när man känner sig frusen. Det ska bli kul att se vad SERMON hittar på framgent, min gissning är storverk.

Och med detta tager vi helg!

Allt gott,

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 13: Nytt och njutbart

Fredagslistan 2019, vecka 12: Nytt och noterbart

Gott folk!

Föga förvånande så är det dags för en fredagslista med ny, intressant musik. Ni börjar kanske ana ett mönster i hur jag tänker mig lägga upp mitt fredagslistande under 2019, och det gör ni alldeles rätt i, haha!

Vi kör!

Kanadensaren tillhör den ganska lilla skara musiker som jag tycker sticker ut lite extra i sitt skapande - alltid spretigt och ofta utmanande har Devin Townsend med sjuklig produktivitet varit en sporadisk följeslagare i mitt liv. Oftast har hans gamla band STRAPPING YOUNG LAD varit förstahandsvalet, men nu kan detta ändras då kommande "Empath" lyckas kombinera influenser från SYL med finess med, ja, en hel massa annat. Genesis är en ypperlig låt som innehåller allt från blastats, körer, och ren episkhet. Jag misstänker dock att detta är en vattendelare till låt och artist, haha!

Jag erkänner utan omsvep att jag verkligen älskar BATTLE BEAST, den finska dunderorkestern som sannerligen kan konsten att kavla ut en mustig deg som osar av heavy metal med starka refränger. Eden, som är låtvalet från dagsfärska "No More Hollywood Endings" är inte på något sätt en nyskapande låt. Men den är rackarns effektiv och lätt den låt i veckans lista som jag har lyssnat flest gånger på.

Jag drar gärna en lans för WHITECHAPEL, deathcorebandet från Knoxville i Tennessee, trots att de oftast inte lyckas producera skivor som håller hela vägen. Men det finns alltid ett antal låtar på varje skiva som knäcker. Återstår att se om "The Valley" som släpps nästa vecka lyckas knäcka hela vägen som inledande spåret When A Demon Defiles A Witch gör. Till stora delar stenhård, har låten ändå mycket mer melodier än vad jag är van vid när det kommer till detta band.

Ett extremt hopp över till australiensiska VOYAGER som jag har lyssnat vrålmycket på den här veckan. Och framför allt då Brightstar som är väldigt snygg och melodisk progressiv metal. Den här låten har så sjuka 80-tals och 90-talsvibbar! Jag tänker ofta på ett band som heter MEW (som inte alls är metal, men kolla gärna in skivan "Frengers" som är mycket bra), när jag lyssnar på den här låten. Den har något vansinnigt hemsökande i sig.

Nytt från ABNORMALITY! Jag blev så satans glad över att det vankas nytt från detta brutala tekniska gäng att jag dansade en liten dans när jag drog igång Curb Stomp. Det är lika svintungt som på förra plattan "Mechanisms Of Omniscience" som jag gav en betygsåtta för två år sedan - och precis lika välskriven och minnesvärd som den skivan är. Röj undan möblemanget - nu blir det mosh!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 12: Nytt och noterbart

Fredagslistan 2019, vecka 11: Ataraxie - Résignés

God afton!

Idag ska jag med hjälp av det franska bandet ATARAXIE visa hur en funeral doom-slipsten ska dras! Ataraxia är en i grunden grekisk term som användes av filosoferna Pyrrhon och Epikuros och kännetecknar ett mänskligt idealtillstånd, nämligen lugn i kropp och själ. Atarax är också en tablett som är antihistamin till sin natur, dämpar klåda, är icke vanebildande och som ibland förskrivs till patienter som behöver något milt lugnande. Som ni förstår ska vi denna fredag ta det piano.

"Résignés" är bandets fjärde fullängdare och släpptes för exakt en vecka sedan på bolaget XenoKorp. Det klockar spelmässigt in på en timma och tjugotre minuter och innehåller totalt fyra spår, varav den kortaste låten ligger strax under arton minutersstrecket. Det är något av en bedrift att lyckas fånga och hålla kvar ett lyssnarintresse i så pass långa låtar, särskilt om man spelar musik som bitvis tycks stå stilla.

Men det är också det som är det fina i kråksången för även om det till stor del går väldigt långsamt är det ändå varierat. Det smygs in vackra, melodiska partier. Det eländesgrowlas. Det manglas på bästa dödsmetalmanér. Kort sagt, det är en mycket angenäm och tjusig portion mörk nihilism som vi serveras.

"Résignés" i hörlurar i ett nedsläckt rum, mina vänner, sedan är vi med råge redo för helgen.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 11: Ataraxie - Résignés

Fredagslistan 2019, vecka 10: More cowbell!

Gott folk!

Det är dags att dryfta allvar och hylla ett slagverksinstrument som är både hatat och odödliggjort - koklockan!



Alla som sett denna rent makalöst tramsiga och ändå djupt hjärtevärmande sketch från Saturday Night Live förstår ju utan vidare vidlyftigt filosoferande att detta är ett tema för bra för att inte göra något av i en fredagslista, eller hur?

Vi kör!

Jag inleder med ett band som i striktaste mening inte är metal - MOUNTAIN. Alla som nån gång spelat Guitar Hero kommer dock att känna igen låten Mississippi Queen - alla andra kommer förhoppningsvis att älska det här brutalt svängiga bandets hänsynslösa bruk av koklocka.

Ni känner väl till min kärlek till BARREN EARTH som bara tycks ta sig till nya nivåer hela tiden. A Complex Of Cages är inte bara en satans bra låt från en magiskt bra skiva, den får mig varje gång jag hör den tänka att den där koklockan som kommer in i slutet av låten är ren och skär magi. Varje gång.

Det var oerhört längesen vi skrev någonting alls om GUNS N' ROSES på den här bloggen, men ta mig fan om det inte är med lite extra känsla som jag lade till låten Nighttrain till den här listan. Jag tycker alla jävla turer kring det här bandet till trots att bandets plattor "Apetite For Destruction" och "Use Your Illusion" plattorna innehåller mycket enormt bra musik.

PRONG är ett band som jag aldrig har lyssnat på på platta. Däremot så dök bandet ofta upp både i MTVs Headbangers Ball och Diezel. Bandets mix av crossover, thrash och sväng är riktigt uppfriskande. For Dear Life är med på bandets platta från 1990, "Beg To Differ", och den är inte alls tokig.

Ytterligare ett favoritband! Ni märker att jag ökar intensiteten nu eller hur? BETWEEN THE BURIED AND ME är ett oerhört vanligt förekommande band på den här bloggen. Men de går inte att undvika, och framför allt när deras magiska låt Ants Of The Sky, en monstrositet på 13 minuter genialitet också innehåller koklocka, ja då fattar ni att det är en no brainer att lägga till den till listan, haha!

Nu blir det party! Ni märker dessutom att jag drar över de vanliga fem låtarna som brukar befolka listorna, men jag tänkte att jag ville ta i som fan denna veckan! 3 INCHES OF BLOOD är så sjukt underhållande - bara Sam Pipes sång får mig att slänga pengarna åt bandets håll. Synd bara att det inte står nån där och fångar, då bandet är splittrat sedan 2015. Det här bandet älskade verkligen sin heavy metal, men var inte rädda att blanda in andra element. Väl värda att kolla in.

Melodisk black metal med koklocka är nästan för bra för att vara sant, men norska VREID ser till att banka åt klockan i Satans namn med övertygelse.

Jag öppnade med en gammeldags låt, och jag avslutar med en. LED ZEPPELINs Moby Dick där Bonham går loss som en påstruken galning med ackuratess.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 10: More Cowbell!

Fredagslistan 2019, vecka 9: Bisarra bandnamn

Howdy!

Jag hade för avsikt att följa Martins goda exempel med nytt och noterbart den här veckan och sagt och gjort men det smög sig in ännu ett tema insåg jag när jag färdigställt listan, nämligen bisarra bandnamn. Vi kör!

Först ut är VIMUR som lånat sitt namn från en älv i nordisk mytologi och som släpper en fullängdare i dagarna; "Triumphant Master of Fates". Låten Adversarial Impetus Ignition är en mycket melodisk och taktfast historia med smäktande slingor, riviga riff och kyligt distanserad sång. En blandning som egentligen inte borde funka alldeles klockrent men som på något märkligt sätt ändå gör det. Plus i kanten för det störtsköna omslaget som består av en ensam spjutgubbe på karg klippavsats.

Sedan går vi raskt vidare till bandet med ett av de knäppaste namn jag skådat; BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT. Varför, tänker man. Svaret går att finna hos våra vänner aztekerna, vars ena gud - Huitzilopochtli - blir just BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT i direktöversättning. Gudens ansvarsområde var krig och delvis därför har jag valt öppningsspåret Sun/War Club till fredagslistan.

Youtube vill att vi ska lyssna på hela skivan och det är för all del en god idé men vill man begränsa sig slutar Sun/War Club 04:41 in. Jag tänker inte försöka förklara hur det låter annat än "mer bra än knäppt".

Dags att lugna ner sig ett par hekto och säga hej och goddag till sludge! MASTIFF, bandet med dagens minst konstiga namn, står för dessa fioler. Som överkurs kan nämnas att mastiff också är en hundras av molossertyp med ursprung Storbritannien, liksom bandet.

"Plague" är en habil skiva inom det mer långsamma registret och skulle jag få önska mig något vore det att sångaren körde mer elände än stön i rösten i låten Quarantine men man kan som bekant inte få allt här i världen.

Så till låt fyra som får den äran att knyta ihop säcken. Ni förstår ju själva att ett band med namn WITCHGÖAT har en given plats i listan! (Även om det handlar om ett namn som är mer bra än bisarrt.) Black Vomit of Souls charmar denna fröken redan från första anslaget med både sedvanligt buäh!-ljud och yster hopp och studs-takt. Jo, jag tackar jag! Det här påminner mig om TRIBULATION när de var som allra bäst, det vill säga vid första fullängdssläppet, och det är ett gott betyg. Snäppet mer thrash-influenser dock från detta El Salvadoriska gäng. “Egregors of the Black Faith” tänker jag borde vara perfekt som förfestskiva för det går minst sagt undan.

Med detta säger jag god helg och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 9: Bisarra bandnamn

Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Gott folk!

Det blir ytterligare en fredagslista på temat nytt och noterbart - mest som ett uppenbart försök från min sida att ta mig upp i sadeln och lyssna på metal på allvar, och då av nyare snitt. Jag tror uppenbarligen fortfarande att det är 2018, och håller fortfarande på att gotta mig åt all bra musik som kom förra året.

Vi kör!

Jag börjar lite lätt med mäktighet från holländska WITHIN TEMPTATION. Ni kan ju själva gissa vad som hände när jag hade lyssnat på Supernova. Nä, jag kräktes inte. Snarare bejakade jag min dåliga självdisciplin och betade i rask takt av bandet liveföreställning "Black Symphony" på grund av att den är så satans snyggt gjord. Och mellansnacket är på holländska. I alla fall - Supernova är en, såklart, svinsnyggt proddad låt som stryker mycket medhårs. Inga överraskningar med andra ord, men ack så trevlig!

Finland! Tänk så mycket det landet har som vi kan vara avundsjuka på. Sjukt imponerande bibliotek med atmosfäriska utlåningssiffror, ett imponerande skolsystem med proffsiga lärare som tjänar bra, bastu på riktigt, och knäckande musik. Tekniska dödsarna i DE LIRIUM'S ORDER har vi haft i fredagslistan innan - och jag kan bara säga att de levererar godset (för att prata JUDAS PRIESTISKA) även denna gång. Hela Orion's Cry är ett smörgåsbord av delish för oss som älskar teknisk döds. Med den stora skillnaden att här står stämningen i centrum. Visst finns här finurligt och snirkligt gitarrspel, men också inslag av CYNIC och sakral sång. Plus ett gitarrsolo så bedövande snyggt och mångfacetterat att ni kommer att smälla av. Smälla av säger jag!

SOEN har ju växlat ut något massivt med åren - det är ytterst svårt att inte falla för det här bandets känslosvallande musik, för de gör det bättre än de flesta. Jag håller på att gotta mig något oerhört åt "Lotus" som känns som ytterligare ett album med verkligt stark musik från bandet. Joel Ekelöf på sång har hänfört på platta efter platta, och här släpps hans röst fram i all sin prakt. Det är oerhört vacker och stämningsfull musik som gjord för att ta sig igenom februari med.

10-års jubilerande DOWNFALL OF GAIA har inte bara lyckats sätta den grekiska modern till titanerna på metalkartan, de har också visat att tyskar faktiskt kan leverera black metal av verkligt hög kvalitet. Det är, såklart, alltid visst tuggmotstånd som i alla fall jag förväntar mig, men helt otillgänglig är denna musik inte. För oss som gillar atmosfärisk black metal med viss puls så är DOWNFALL OF GAIA helt ypperliga.

Ja, det blir mer MISERY INDEX, på grund av, tja, behövs det nåt skäl egentligen?

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Fredagslistan 2019, vecka 6: Musmahhü - Reign of the Odious

Sodom och gomorron, fredagskamrater!

Dagens fredagslista kommer att avhandla prick en skiva som är så bra att klockorna stannar. Från Nyköping kommer fenomenala MUSMAHHÜ (uttal oklart), bestående av tvenne musikanter - Swartadauþuz och Likpredikaren.

MUSMAHHÜ betyder såvitt jag förstår gigantiska djävla ormar plural i babylonsk mytologi och bara där har vi stilpoäng så det förslår. Skivomslaget är också lite av en fröjd med sin trött på livet-dödskalle och demonsigillsdoftande logga.

Fullängdaren vi lyssnar till heter "Reign of the Odious" och släpptes för en knapp månad sedan på Iron Bonehead Productions och det som bjuds är kraftfull black metal av det malande, röjiga slaget. Trots ren produktion känns det här som en veritabel kaossmocka rakt i mellangärdet.

Jag tänker inte orda mer om detta epos till skiva utan det som återstår är för er del att klicka på länken, skruva upp volymen till max och koppla på livsnjutet. Och så tar vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 6: Musmahhü - Reign of the Odious

Fredagslistan 2019, vecka 5: Som hand i handske

Gott folk!

En illasinnad migrän satte käppar i hjulet för Susanne förra veckan - därav blev det ingen fredagslista.

För egen del så kommer jag när klockan slår 17 idag lägga en 7-dagars arbetsvecka bakom mig, vilket känns ganska skönt måste jag säga. Men då veckan har varit väldigt rolig också så får ni denna veckan en fredagslista med låtar som sannerligen har hållit mitt humör svävande i den högre stratosfären.

Vi kör!

Jomenvisst - jag inleder med episk power metal. Högst rimligt om ni frågar mig att öppna med en vansinnigt peppande låt som Moonglow är. Refrängen är ju helt galet lysande. När jag upptäckte låten så gick den på repeat nästan ohälsosamt mycket. Beroendeframkallande? Jo, minst sagt! Som vanligt har Tobias Sammet slagit sig samman med en hel racka gästartister. I den här låten är det Candice Night som kanske en del av er känner igen från  BLACKMORE'S NIGHT.

Blev faktiskt lite uppfriskad av BRING ME THE HORIZONs senaste platta som är en minst sagt spretig historia. "amo" sorterar inte i striktaste mening in under metallen, men vem bryr sig när det svänger så brutalt underbart som det gör i MANTRA?

Kvalitetsdöds från DIABOLICAL gör ju att en drar lite extra på smilbanden. Med tanke på hur helvetiskt bra Betrayal gungar och svänger så blir jag oerhört nyfiken på hur resten av "Eclipse" låter. Melodierna är så hypnotiskt förföriska att jag baxnar.

Alldeles oavsett om ni gillar AUGUST BURNS RED och spelet Zelda så måste ni uppskatta graden av nördighet som bandet uppvisar när de gör en låt baserat på musiken i det verkligt dunderklassiska spelet som såg dagens ljus i mitten av 1980-talet. Jag och Susanne har fröjdats hela jävla veckan över amerikanarnas rent sanslöst medryckande låt. Det är exakt den här typen av upptåg som gör att jag uppskattar band som annars tycks ta sig själva på lite för stort allvar. För i ärlighetens namn - vi är alla mer eller mindre nördar.

Jag avslutar veckans lista med norska SPIDERGAWD som jag ju föll så brutalt hårt för med deras skiva "IV" som kom 2017. Min kärlek till bandet minskar inte när jag lyssnar på "V" då det här gänget alltid levererar ett sånt helvetiskt drivigt sväng att det är omöjligt att värja sig.

Och med detta, gott folk, önskar jag er en synnerligen trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 5: Som hand i handske

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt och noterbart

Gott folk!

Nytt år - ny musik! Känns riktigt gött att få inleda mitt fredagslistande med en packe ny och rejält förtjänstfull musik som -likt så många listor vi gjort - spretar åt alla möjliga håll och kanter.

Vi kör!

EVERGREY släpper nytt album nästa fredag, och det är inget dumt album alls kan jag berätta. Redan nu har bandet bjudit på en del smakprov som bör få er att se fram emot skivan. Det senaste i smakväg är låten Weightless som verkligen är en helt lysande låt, helt späckad med det som EVERGREY är riktigt bra på: känsla! Tro nu inte att detta är en såsig historia - långt ifrån det - för Weightless är med EVERGREY-mått en fartfylld låt med fint driv, och med en refräng som är helt ljuvlig. Att bandet dessutom har den goda smaken att ha ett mellanparti som drar åt det proggigt taggiga hållet gör att jag utan tvekan kan utnämna Weightless till en av de starkaste låtarna på "The Atlantic".

Här kommer den kanske mest aparta låten i denna lista. BRASS AGAINST är ett politiskt artistkollektiv som oftast uppträder i form av ett brassband. Jag vet med mig om att detta verkligen inte är för alla, men jag tycker att detta är så satans bra! Jag har valt en cover som bandet har gjort på RAGE AGAINST THE MACHINEs Wake Up, och det svänger som fan. Jag har alltid varit svag för blås, och här får jag verkligen mitt lystmäte fyllt till brädden.

Jag vet inte hur det är med er, men själv går jag alltid runt med en längtan efter mer musik från MISERY INDEX. I början av mars, faktiskt på internationella kvinnodagen, kommer bandet släppa "Rituals Of Power", och när jag lyssnar på titellåten så ökar bara min längtan än mer. Lite andra element än det sinnessjuka röj som är bandets signum - en hel del riktigt snygga harmonier och en lite annan känsla - än vad bandet har bjudit på innan. Det är fortfarande fokus på förkrossande tyngd och ilskeprojektion så att bandet skulle ha vikt ner sig, den tanken får en överge.

När jag lyssnar på NAILED TO OBSCURITY så dyker alltid orden "tysk melankolisk stadga" upp i skallen. Det här gänget vet, oftast, hur en slipsten som maler ut melodisk doom med dödsinslag, skall dras. Tears Of The Eyeless från nya "Black Frost" är verkligen ett fint exempel på det. Gosse, vilka slingor som bölas fram av Volker Dieken och Jan-Ole Lamberti! Hela låten invaggar mig i en känsla av ömt omhändertagande - lite som en kompis som alltid finns där på ett oerhört självklart och kravlöst sätt. På det hela taget så upplever jag NAILED TO OBSCURITY som ett band som jag allt oftare återvänder till, vilket ju får sägas är ett gott betyg.

Ni får ursäkta mig att jag tar med en slamkrypare i form av SULPHUR AEONs "The Scythe Of Cosmic Chaos" då den kom ut den 21:e december förra året, men den här skivan tar lite tid att sätta sig in i. Faktum är att vi hade en intern diskussion inom WeRocks redaktion om skivan skulle hinna få tillräckligt med speltid för att ta sig in på årsbästalistorna. Hur som helst är det här tyska gänget föremål för en hel massa hejarop och glada tillmälen on the interwebs. Och jag kan förstå det, för trots att det finns flera inslag som känns igen från andra band, så mejslar SULPHUR AEON ut musik som ändå känns speciell och som har en helvetisk närvaro. Jag vet att jag kommer att återvända till den här skivan ofta under 2019, och förmodligen förbanna att jag inte tog med den på min årsbästalista, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 3: Nytt & Noterbart 

Fredagslistan 2019, vecka 2: Favorit i repris

Goder afton!

Den här veckan propsade jag på att få leverera fredagslistan under föreställning att jag behövde "något annat att fokusera på än det här eviga slutandet". Jag har nämligen i dagarna tagit tjänstledigt från mitt gamla jobb till fördel för att testa på ett nytt. Fortfarande som bibliotekarie förstås men denna gång inom skolväsendet. Vill dock poängtera att bloggen fortskrider i vanlig ordning. Hur som haver, det har varit en emotionell berg och dal-bana efter så många år på samma ställe, så pass att jag tyckte mig behöva distraktion medelst listfixeri. Men se den gubben gick inte på grund av episk energibrist. Därför kör vi denna vecka en favorit i repris! Det gjordes ju trots allt rimlig musik även år 2017.

Trevlig lyssning och godmodig helg till er alla.

/Susanne

---

Ave Hej, fredagsvänner!

Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.

Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.

Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.

Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.

År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.

Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.


Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.

Låten Thresholds Beyond  bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!

Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held  är ett av dem.

AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!

UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.

"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.

UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.

Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna

Gott folk!

Jag tänkte att jag ville göra något sorts lista över några plattor som inte kom med i mina nomineringsrundor, men som ändå verkligen är sympatiska nog för att jag tycker att ni ska kolla in dem - och få ut nåt av dem också.

Vi kör!

"A Gift For The Obsessed" av THE ABSENCE

Från Tampa i Florida kommer detta band som verkligen älskar sin melodiska dödsmetall som den lät under 1990-talet i Sverige. Jag älskar det här bandets hängivenhet, och deras totala entusiasm. Det märks att det är hög trivsel som prioriteras. Men ska metal inte vara allvarlig? Oftast, ja, men dra på trissor om det inte behövs band som på det stora hela balanserar upp det gravallvar som allt som oftast grasserar inom vår älskade musik. Detta är verkligen THE ABSENCE mästare på, för det är för det mesta sjukligt underhållande att lyssna på deras musik.

"Vector" av HAKEN

Det här rent magiskt underskattade progressiva bandet från London har tassat runt i min periferi under ett antal år, och är det något som jag tycker ligger bandet i fatet så är det att de lyckas ofta ge ut skivor de år som är så pass starka att jag prioriterar annan musik än just HAKENs. Så egentligen handlar det ju mer om otur än oskicklighet - för det här bandet vet sannerligen vad de sysslar med. Det spretar och drar en hel massa, så något för genrepurister är bandets musik sällan någon fråga om. Men melodierna, spelskickligheten och hantverkskunnandet gör HAKEN till ett go to-band om man gillar progressiv musik.

"I Loved You At Your Darkest" av BEHEMOTH

Ett band som jag "tappat" på senare år är BEHEMOTH, ett band som jag totaldyrkade mellan 2004 och 2010 nånting. Jag gillade "The Satanist", men satte den inte på översta platsen när den kom 2014. Lite samma sak är det med "I Loved You At Your Darkest" som visserligen visar ett band som väljer sina egna vägar - precis som vanligt - men som inte riktigt förmår beröra på det där livsviktiga sättet som innan. Skivan är ändå klart lyssningsvärd, om inte annat för att BEHEMOTH verkligen visar på samma integritet och konstnärliga mod som har fört bandet till en väldigt respekterad plats på metallens parnass.

"Algorythm" av BEYOND CREATION

Musikscenen i och omkring Montreal i Kanada tillhör en av de mest intressanta i hela världen. Det sjuder av teknisk och progressiv metal, och i förfronten av denna finns BEYOND CREATION som jag har hyllat mycket genom åren. "Algorythm" visar återigen ett band som verkligen vet vad de sysslar med. Utvecklingsmässigt är "Algorythm" inte lika episkt storslagen som mellan "The Aura" och "Earthborn Evolution" där bandet mejade ner all opposition. Vilket i sig var imponerande då "The Aura" är en av de mest dräpande debuten alla kategorier. "Algorythm" är en fin skiva som jag misstänker att jag kommer återvända till en hel massa gånger under 2019.

"Book Of Bad Decisions" av CLUTCH

Jag älskar CLUTCH. Det här bandet visar gång på gång vad det verkligen innebär när ett band spelar tillsammans och vilken magi detta skapar. Det djupa svänget som CLUTCH levererar lika naturligt som vi andra häpnar över hur svårt det är att göra detta är ju vad som skiljer CLUTCH från de flesta andra band. Bandets musik kanske låter enkel, men det är ju just detta som är så vansinnigt imponerande - den är långt ifrån det. Jag tror att detta har gjort att bandet alltid har tilltalat andra musiker, för vi vet att det enkla oftast inte är det. "Book Of Bad Decisions" är inte CLUTCHs bästa skiva, men även de dagar då bandet inte presterar på topp så är de väldigt bra.

Kära läsare, detta blir den sista Fredagslistan för 2018 - jag och Susanne tänker ta lite julledighet och återkommer i början av 2019. Tack för att ni har varit med oss även under detta år!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna