Heavy Metal Thunder

En bok helt tillängnad omslag till metalplattor - ren mumma för Metallbibliotekarien.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt när LP och inte CD var formatet som gällde, och rent subjektivt så kan man konstatera att CD-formatet tog död på den omslagskonst som tidigare hade kommit till sin rätt i LP-formatet. Tydligare än inom metallen blir detta inte. Jag kommer fortfarande ihåg vilket intryck Maidens Live after Death gjorde på mig - här snackar vi en rejäl pjäs! Därför är det så oerhört roligt att sitta och bläddra i Niel Aldis och James Sherrys Heavy Metal Thunder: Album covers that rocked the world. Så där värst mycket text är det inte frågan om, det verkar mest förhålla sig så att författarna har velat dela med sig av sina favoritomslag. Detta är i stort sett enda invändningen jag har om boken, i övrigt är boken en ren glädjekälla och man sitter fånleende bläddrandes i boken. Och vilka omslag! Finns det någon genre som kommer i närheten av metallens? Visst, en del omslag är ju inte så där värst upphetsande, men man kan ju inte annat än gå upp i brygga över ett omslag som det till Morbid Angels Altars of Madness. Det är bara så...ont och så grymt snyggt utfört, och att sedan musiken så totalt harmonierar med omslaget är ju ett så klockrent exempel på hur det ska se ut.

Vill man ha en bok som ingående diskuterar och analyserar omslag ska man nog välja en annan bok, men vill man ha en trevlig stund och gotta sig i maffiga omslag så är detta en bok som verkligen funkar.

Svettigt, Röjigt och Förintande på SRF

Sweden Rock Festival har av många kallats nostalgins högborg, alternativt en elefantkyrkogård där före detta storstjärnor inom hårdrocken elchockas tillbaka till scenen - och visst kan jag hålla med om detta påstående till viss del - men man missar i så fall målet eftersom festivalen även erbjuder en mängd akter som i allra högsta grad både är tyngre och samtida.

Festivalen har gjort sig känd för att ha en väldans tur med vädret - så även detta år; solen hamrar obarmhärtigt över Norje Boke och man blir på ett nafs grundligt bränd så dum man är att inte smörja in sig förrän skadan är gjord. Men å andra sidan är humöret på topp hos de ca 29.000 festivalbesökarna och det jag genomgående tänker på är vilken trevlig och gemytlig stämning det är på festivalen. Den känns även väldigt intim och mysig, mycket beroende på dess storlek tror jag.

Nåväl det skulle ju även lyssnas på band förutom att bedrivas redigt odygdigt leverne - och även om många tyckte att årets line-up var i tamaste laget (varför kan jag inte förstå) fanns det en hel massa band som jag definitivt inte ville missa, plus en del andra som visade sig bli riktigt trevliga nybekantskaper.

Dark Tranquillity är ett band som jag inte har haft ett långt förhållande till, men det är med glädje som jag beser bandets gig på Rockscenen. Frontman Stranne har förutom en fullkomligt krossande stämma en förmåga att nå publiken som gör att man häpnar. Bland låtarna fanns "Focus shift", "The new build" och en favorit "Lost to apathy". Glada i hågen knallar jag och min kompis Jörgen hem till tältet för att korka upp ytterligare några öl innan det var dags för det mäktiga Amon Amarth - och fy satan! Hur i hela världen kan jag ha missat detta makalösa band? Det inte bara sjungs om vikingar och svingade av svärd - bandet ledda av resen Johan Hegg är nordiska bärsärkar på riktigt. Här är det plattan i mattan som gäller och jag lämnar giget förunderligt förnöjd.

Ytterligare en ölpaus senare är det dags för ett band jag länge ha velat se - Dimmu Borgir. Och bandet gör mig inte besviket. De har en löjligt snygg ljusshow plus att man nu får beskåda kanske festivalens maffigaste trumset. Hellhammers rigg är en grym maskin som han använder för att brassa på utav bara helvete. Det är tight, snyggt och så helvetiskt ont att man inte kan göra annat än att kapitulera. Inledande "Progenies of the great apocalypse" får marken att rämna och bandet släpper inte greppet en sekund.

Nöjda som fan knallar vi raskt vidare till vad som visar sig bli den enda icke-besvikelsen av festivalens headlinare: Heaven and Hell (som för er som inte vet är Black Sabbath mark II med Ronnie James Dio på sång och Vinny Appice på trummor). Trots att gubbarna har passerat 60-årsstrecket golvar de mig fullständigt. Det rörs inte så mycket på sig på scen, men vad spelar det för roll när man har en låtskatt som få andra band kan skryta med att välja och vraka ur? "Neon knights", "Sign of the southern cross", "Computer God", "Children of the sea", "Heaven and Hell" ja ni fattar att man förflyttas till sjunde himlen.

Nästa dag börjar konserterna lite senare för vår del - å andra sidan om vi var trötta så tog tyska thrashgiganterna Kreator snabbt ur oss de föreställningarna - sällan har jag sett ett band köra över och dominera en publik som tyskplutonen gör. Det är stenhård matning av tvåtakt vilken för mig och min kompis att rysa av välbehag, massivt riffande och en sångare/gitarrist som på bruten tyskengelska beordrar oss att mosha så hjärnorna tränger ut ur skallen. Några timmar senare hinner vi lyssna en stund på Udo Dirkschneider tidigare sångare i Accept - och detta är faktiskt enda gången jag upplever nåt som kan liknas vid nostalgi på hela festivalen. Andra låten är nämligen "Son of a bitch" vilken innehåller de sedan barndomen inetsade textraderna "You fucking motherfucker I was right, now eat this" varpå Udo härmar ett mäktigt uppkast. Töntigt nu kanske, men jäkligt mäktigt när man var 10!

Sen var det dags för ytterligare en trevlig upplevelse - Hardcore Superstar tro det eller ej! Glam/sleazerockarna är ett sjukligt kompetent liveband som har varenda jäkel i publiken i ett järngrepp. Själv står jag bara och ler av glädje. Det fullkomligt sprakar av spelglädje om bandet och de hade gärna fått spela en stund längre än de gjorde. Storligen glada i hågen traskar vi hemåt och vi är inte mindre glada när vi återvänder för att se Aerosmith några timmar senare (vilket möjligen kan ha att göra med ytterligare öl innanför den svettiga västen). Men vilket antiklimax det blir. Jag kan bara inte begripa hur i stort sett varenda recensent jag har läst de senaste dagarna kan lovprisa giget så pass som de gör. Det enda jag såg var ett band som visserligen startade starkt med "Love in an elevator" och "Dude looks like a lady" men sedan segnar och segnar och segnar tills dess att jag står fullkomlig häpen och uttråkad framför Festivalstage.

Dock kan man inte vara sur länge på festival - det räcker med att bara gå omkring och glo på folk. Här finns verkligen alla typer av hårdrockare, från de mest inbitna blackmetallarna som med vett och vilja går omkring i full läderutsyrsel till de sleazigaste sleazebrudarna. Fast någon borde säga åt damer över 50 att fishnetstockings med tillhörande supersmå latextrosor nog kvalar in som det vidrigaste man kan bese på damer i den åldern!

Lördagen blev något av en utdragen öldrickning som toppades av det mäktiga Motörhead. Att påstå att bandet är festivalens husband vore en underdrift - på 10 år har Lemmy och pojkarna spelat 6 gånger! Bandets rykte är lika grundmurat som Mount Rushmore - och de gör ingen besviken. Efter den korta hälsningfrasen "We are Motorhead and we play Rock and Roll" öser bandet från början till slut. Trummisen Mikkey Dee är ett energihus, som dessutom tack och lov har insett det löjliga med att ha ett vitt trumset när man spelar i världens kanske skitigaste band och bytt ut det mot ett svart. När sedan bomberriggen börjar röra på sig briserar hela publiken i ett ordlöst glädjevrål. En värdig avslutning på festivalen - om man inte räknar Scorpions vilket jag inte gör. Enough said.

Bilderna är courtesy of Gange - kudos!

Andra bloggar om Sweden Rock Festival

Swedish Deathmetal

Kan man motivera 500 sidor om svensk dödsmetall? Om man gör det som Daniel Ekeroth har gjort i mastodontverket Swedish Deathmetal är svaret ja.

Under en resa till Stockholm under sent 80-tal snubblade jag in på klassiska House of Kicks i Gamla stan. Av det jag kom ihåg av besöket var att lokalen var väldigt svart och till brädden fylld av skivor av artister jag aldrig hade hört talas om. I efterhand har jag förstått att jag hade gått in i något av en institution inom svensk dödsmetall. Och ja, jag ångar mig som fan att jag inte handlade fler skivor - men å andra sidan hur mycket pengar har man egentligen vid 13 års ålder?

Att Sverige är stort vad gäller dödsmetall blir man varse, om man inte redan var det, när man läser Daniel Ekeroths standardverk i ämnet - för att det är ett standardverk är det inget snack om. Detaljrikedomen är rent imponerande, så imponerande det bara kan bli när författaren själv är en del av scenen han beskriver. Upplägget är kronologiskt något som jag tycker funkar bra. Att dessutom Daniel verkligen har gått ner till källan, musikerna, gör att boken blir ett massivt myller av who's who inom dödsmetallen i Sverige. Fokus geografiskt ligger på Stockholm, vilket är ganska naturligt med tanke på att det var här scenen startade där, men författaren tar även upp scenen i andra delar av landet.

Som läsare tänker jag främst på att dödsmetallscenen i Sverige startade precis som många andra scener inom metall genom tape-tradande. Med tanke på hur stor scenen ändå blev är detta imponerande - Ekeroth verkar dessutom ha alla demos, alla flyers, alla zines som har producerats.

Boken avslutas med ett A-Z of Swedish deathmetal samt en förteckning över de zines som scenen kan skryta med.

Den här boken borde finnas i varje metalheads hylla oavsett om man gillar deathmetal eller inte, men självklart hjälper det om man gillar musiken. Trots att Daniel måste ha haft grymt kul under tiden han skrev boken, så tror jag nog att det också tog emot bitvis, med tanke på den möda på detaljer han har lagt ned på boken.

Andra bloggar om Swedish Deathmetal

Kort om "Swedish death metal"

Att Sveriges inflytande på dödsmetallscenen är stort torde vara ett välkänt faktum - och därför är det fullkomligt befogat att det nu äntligen har kommit ut en härligt fet volym skriven av Insisions Daniel Ekeroth. 500 sidor fullpregade av dödsmetall - och trots att jag bara har kommit runt 100 sidor vågar jag säga att denna bok kommer att betraktas som ett standardverk vad gäller death-metal. Längre recension följer när jag har plöjt igenom hela verket.

Avgrundsmuller

Att det har kommit ut en hel del ny spännande blackmetal under den senaste tiden borde inte ha ungått någon metalhead - och glädjande nog är den av mycket hög kvalité.

Att Dimmu Borgir har dragit in en hel del kulor på sin symfoniska svartmetall, och således kan lägga en hel del krut på snygga och påkostade konvolut borde bli uppenbart när man håller i nya given In sorte diaboli. För någon som mig som saknar de maffiga pjäserna som LP formatet gav möjlighet till kommer Dimmus omslagskonst nästan upp i samma klass. Inte nog med att man får med en DVD med massa gott på, man får ett texthäfte med en rätt vrickad finess - alla texterna är tryckta spegelvända, så vad gör Dimmu för att man ska kunna läsa texterna? Man lägger naturligtvis med en spegel! Överdrivet? Kanske, men också så otroligt coolt och orginellt att man bara måste kapitulera.

Rent musikaliskt så har jag alltid varit svag för den episka, symfoniska svartmetallen som Dimmu har lyft till nya nivåer - och In sorte diaboli gör mig inte besviken. Öppningspåret tillika första videon "The serpentine offering" är en smältdegel av Dimmus musik - blås, smattrande kaggar från Hellhammer och, nästan det bästa av allt, den sjukligt snygga rensången från basistjätten Vortex. Hellhammer gör ett riktigt bra jobb, men jag saknar skinnbödeln Nick Barker, fast bara lite. Att Hellhammer är en eftertraktad trummis gör att han också är med på årets kanske ondaste platta - Ordo ad Chao från klassiska Mayhem. Och fy satan! Här snackar vi en svärta så avgrundsdjup att man känner sig belägrad. Mayhem har inte snickrat ihop en lättillgänglig platta på något sätt och jag tror att det kommer ta lång tid att ta skivan till sig - men att det rör sig om ett mästerverk är det inget snack om.

Marduk är ett band som jag tidigare bara kände till namnet, men Rom 5:12 kommer nog att få mig hålla bättre koll på bandet än tidigare. Titeln syftar på passagen i Bibeln där det berättas om hur döden kom in i världen på grund av människors synder.

Och här är det plattan i mattan som gäller - bandet öser på för fullt från början och det ska bli hur kul som helst att beskåda dem på SRF för att se om de kan matcha sin feriocitet på platta på scen.

För er som gillar sväng i kombination med blackmetal rekommenderas Watains Sworn to the dark å det varmaste.

Yes!

Ibland går ledsamhet över fort - den dysterhet som jag kände när Slayer ställde in sitt gig på Roskildefestivaln har totalt vaporiserats efter det att festivalens hela program blev offentligt igår.

Att jag redan gått upp i brygga över att mäktiga Mastodon kommer till festivalen har regelbundna läsare av bloggen nog inte undgått - och nog för att man blir glad när man varje dag under en hel månad går in och önskar ett speciellt band och festivalen tar dit det. Överdrivet? Det är fucking Mastodon.

Men glädjen blev desto större när festivalen tar dit både In Flames och Machine Head. Personligen var det längesen jag såg ett så taggat och proffsigt band som In Flames, och med det flyt som bandet har nu kan det nog bli en bra konsert. Och Machine Head som golvade mig med Burn my eyes och årets The Blackening och som krossar det mesta i min stereo just nu, det kan ju inte bli dåligt.

Lite dyster

Jaha - Slayer ställer in sitt framträdande på Roskildefestivalen utan några förklaringar. Tecken på att grabbarna börjar bli bekväma? Med tanke på att gruppen har ställt in i det närmaste ingenting under sin karriär är det ju en smula oroväckande att de inte ger någon förklaring.

Visst jag har sett Slayer innan, men senaste giget på Unholy Alliance Chapter II i Malmö gav intrycket att bandet fortfarande har mycket att ge, något jag tycker att gruppen bevisade med senaste släppet Christ Illusion.

Men vad göra - förutom att hoppas att Roskildefestivalen hittar nåt annat tungt band att ersätta Slayer med - optimalt hade varit Testament som numera inkluderar en überskinnpiskare i Nick Barker.

Lite nya skivor

Det är gött att ha en bra skivaffär i stan, något som jag gjorde nytta av idag och gjorde några inköp till biblioteket.

Bleeding Trough är inget band jag lyssnat på tidigare, men när skivan startar med ett ljudklipp från The Boondock Saints vet man att det inte kan gå helt åt helvete. Mycket tvåtakt, muskler och rejält med tatueringar.

Kolla om skivan finns inne gör man här.



Om man tävlade i absurt långa bandnamn skulle One Man Army and the Undead Quartet nog ligga bra till. Tack och lov har bandet så mycket mer än bara ett namn att komma med - bra attack plus att ack så trevligt en cover på Alice Cooper's "He's back (the man behind the mask)"

Kolla om skivan finns inne gör man här.

Lyckorus på Mejeriet

Svettigt var bara förnamnet; fullsatt röj skulle kunna vara efternamnet när In Flames totalt dominerade lundapubliken within an inch of its life.

Att jag hade milt sagt högt uppskruvade förväntningar på In Flames framträdande, efter de närmast lyriska recensionerna i pressen, hade varit en underdrift. En kompis lade fram en stilla undran om hur jag skulle reagera om konserten inte blev så fantastisk som jag förväntade mig - glädjande nog levererade bandet en precis lika överjävligt bra konsert som jag hade förväntat mig. Kön ringlade sig lång utanför Mejeriet, men det gick förvånansvärt snabbt att komma in.

Förra gången jag betittade bandet var på Unholy Alliance Chapter II i en svintråkig maskinhall på Malmömässan. Då var bandets framträdadande det enda som kunde matcha Slayers set. Desto roligare att se bandet på Mejeriet och i kapacitet som headlinare. Förbandet Avatar gör en helt ok jobb med att värma upp publiken - gruppen vet att de är där som just förband och gör det mesta av sitt set. Riktigt impad blir jag av trummisens kommando över sina bastrummor.

Fast när In Flames går på vid 21-tiden lyfter nästan taket - det är rent lyckorus från början och jag undrar om bandet kan göra en dålig spelning, för här stämmer allt - ljudet, ljuset, publikkontakten - och moshpiten låter inte vänta på sig. Fast det är inte detta som berör mest - det är låtarna. In Flames har i mina ögon en helvetes bra låtkatalog att välja och vraka i - vilket bandet också gör; "Crawl through knives", "Come Clarity", "The quiet place", "A touch of red", "Only for the weak", "Graveland", "Behind Space", "Take this life", "My sweet shadow", "Egonomic", "Dark Signs" ja ni fattar att det rör sig om en kavalkad av högkvalitativ metal som bandet släpper lös på den exstatiska lundapubliken.

Bandet körde på i 1.45 men hade med lätthet kunnat spela i det dubbla kändes det som och jag

vandrar glad och nöjd hemåt i lundanatten.

Andra bloggar om In Flames

Om att vänta

Nämn tre saker som man behöver som festival/konsertbesökare: tålamod, tålamod, tålamod. Plus eventuellt ett par sköna skor.

Förra sommaren åkte jag på Roskildefestivalen. De av er som varit där vet att man tillbringar väldigt mycket tid ståendes i olika sorters köer, eller gåendes till - just det - någon kö. Antingen står man i kö, eller kanske klunga, för att komma in på festivalområdet, till att köpa mat, öl - eller kanske som jag gjorde för att komma in i boxen framför Oranga scenen för att se Guns 'n' Roses - ett band som ju numera endast utgörs av Axl plus några kompmusiker.

Trots detta faktum finns det en hel massa människor som fullständigt gick upp i brygga över chansen att få betitta detta band som trots att det inte har kommit (och förmodligen aldrig kommer att komma?) en studioplatta sedan, ja sen när egentligen? Så hur går man då tillväga för att få plats i boxen? Man kommer dit i jävligt god tid innan - helst innan bandet som ska spela innan det man egentligen vill se ska spela - vilket i detta fall var Bullet for my Valentine. Dessförinnan stod vi och genomled ett danskt bands set i drygt en timme.

Väl inne i boxen kunde vi anvnjuta BfmV, som även om jag inte kan en enda låt av bandet i alla fall är någorlunda hårt. Dessutom börjar och slutar bandet i tid vilket i och för sig är standard på Roskilde. Någon har inte berättat detta för Axl med band. Jag och mina kompisar har nu stått upp i ca 5 timmar och mina fötter känns inte helt ok om jag säger så! Men, tänker jag, detta kommer att släppa när konserten börjar. Det är bara det att den börjar inte. Antingen har Guns världens sämsta stage-crew för det pillas och plockas, och soundcheckas, och plockas lite till, en trumtekniker slår lite på trummorna, en flygel rullas ut från sitt gömme under trummorna, och rullas tillbaka igen - ja ni fattar att allt detta tar jävligt lång tid, eller så är det så att klockorna går fel.

Efter cirka en halvtimme börjar publiken att bua. Vid det här laget väcker minsta aktivitet på scen ett vrål av att nu drar det nog snart igång. Men precis när man tror att nu har den sista bakgrundslåten spelats, så drar en ny igång. Blandade "Ah va fan!", "For Helvede!" och "For fuck's sake!" hörs allt oftare bland de som står i närheten av mig. En fucking timme efter utsatt tid drar konserten igång! Och den håller på i vad jag minns två timmar. Stapplande tar jag mig hemåt till tältet och räknar ut att jag har stått eller gått i ca 8 timmar.

Hur konserten var?

Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar. Från inlägget Intryck från Roskildefestivalen

Kommer jag åka i år igen? Definitivt när man kan ha det så här trevligt. Fotot courtesy av Henke Nygren i Miscellany.

Just nu går jag mest omkring och väntar till nästa fredag då jag ska se In Flames på Mejeriet - se där en lyx man inte är van vid - det är nästan så att man ser fram emot att få vänta på insläpp i - just det, kön.

Andra bloggar om Roskildefestivalen, Guns 'n' Roses, väntan och In Flames

Lite nya länkar

Har lagt upp lite nya länkar till några trevliga bloggar. Enjoy!

The Haunted

The Haunted har länge tillhört mina favoriter; på skiva golvar de oftast, och de har ett etablerat välförtjänt gott rykte som liveakt. Gårdagens konsert på KB i Malmö var inget undantag från den regeln.

KB är en av Sveriges trevligaste konsertlokaler och det är med en känsla av tillfredställelse som jag kliver in i en vid tillfället inte helt fylld lokal strax innan 21. En runda till baren renderar i en god Hof. Att lokalen inte hyser många gäster ger förbandet By Night blanka fan i. Jag har inte hört talas om denna combo från Falkenberg - men att de kan spela blir klart från första takten. Jag blir riktigt imponerad av trummisen samt att sångaren verkligen lyckas få kontakt med publiken nästan direkt.

Trots att bandet varit i farten med turnerandet sedan -99 har jag tragiskt nog inte hört talas om bandet, som denna kväll tar vara på tillfället att de värmer upp åt The Haunted. Bandets köttiga metal faller mig väl på läppen och det ska bli kul att se vart bandet tar vägen i framtiden.

Förra gången jag betittade The Haunted på KB blev jag helt nockad av hur fruktansvärt bra, tajt och hårt bandet var, samt vilken rent makalös kontakt bandet hade med publiken. Dolving hade precis kommit tillbaka till campen, och man hade en stark platta, rEVOLVEr, med sig i bagaget - en platta som i det närmaste samfällt hade hyllats i pressen. The Dead Eye har inte samma status - visst publiken applåderar artigt, men det är med de äldre låtarna som det fetaste röjet kommer - och det är vid de tillfällena som jag tänker "Fy fan vad det är gött att vara hårdrockare, för då kan man headbanga till band som The Haunted".

Bandet öppnar med tre spår från ...Eye... "The premonition", "The Drowning" och "The cure" och som vanligt är ljudet bra, men publiken lite avvaktande. Detta ändras snabbt när bandet drar igång "99" och "Abysmal".

Bandet varvar gammalt med nytt men i slutet matas det på för fullt - "In Vein", "Hollow ground", "Dark Intentions", "Bury your dead" och "Hate Song" piskar upp en närmast euforisk känsla av ös, svett, flygande hårmanar, hornen i luften och bandet lämnar KB:s scen som erövrare.

Och Dolving? Ja fy fan vad bra den mannen är på att egga en publik! Att han dessutom sjunger så jag tror att han ska spräcka en blodåder i huvudet och i sista låten lutar sig långt ut i publiken förstärker bara intrycket att här har vi en man som gillar sitt jobb.

Ja jävlar!

Golvad igen av en gammal platta man egentligen borde ha hört för länge sen - Pierced from within av Suffocation.

Första gången jag ens hörde talas om denna übercombo från New York var när jag surfade in på YouTubes helt otroligt roliga "Death metal office drumming" där en kille köttar på ett digitalt trumset till en låt av sagda band. Efter det att jag skrattat rumpan av mig började jag tänka att fan, den här låten är ju riktigt bra. Sagt och gjort - raskt köptes ett styck brutal deathmetalplatta betitlad Pierced from within. Bara titeln borgar för nåt riktigt brutalt hårt - men den soniska slakt som strömmar ut ur högtalarna golvar mig totalt!

9 låtar attackerar som en smärre här riktigt härskna orcher - här finns det mesta man kan förvänta sig av en klassisk dödsmetallplatta; ilskna riff, en smärre tornado på kaggarna och så sången som knäcker det mesta - Frank Mullen låter som en steroidstinn galt från helvetet och matchar med sin ferocitet den blytunga, och som hand i handske för genren mörka produktionen. Ska man bara köpa en deathmetalplatta borde denna vara en given kandidat.

Det är härligt med medinflytande när man får som man vill

Var bara tvungen att skriva lite om hur glad jag är att Roskildefestivalen bejakar tunga bandönskningar och tar dit både Slayer och Mastodon - två av mina absoluta favoritakter.

Mastodons Blood Mountain var ett av förra årets bästa släpp, något som man kan läsa om i en annan post här på bloggen, och Slayer är - ja Slayer fast med Lombardo tillbaka i full pukskinnsstraffarmode.

Kan inte bemästra ilskan

Ok - nu har jag fått nog av att försöka bemästra ilskan inom mig - här kommer en jävla tirad om vad jag tycker om folk som snor skivor från bibliotek.

Häromveckan kom en av mina kollegor in med fodralet till A matter of life and death av Iron Maiden. Skivan var alltså stulen. Besvikelsen var dubbel, framför allt med tanke på att Maidens skiva var en av de bästa att släppas förra året, men också för att stölden fick mig att tänka "jaha, där blev det ytterligare en hårdrock/metalplatta som biblioteket inte har råd att köpa in i år". Igår upptäckte jag att cd-boken på ytterligare två skivor låg dumpade i stället - resten var borta.

Jag vill hemskt gärna tänka att det inte är någon med intresse av hårdrock eller metal som har tagit skivorna - men det går inte vilket bara gör mig ännu mer arg och förbittrad. Sannolikheten för att personen/personerna som har stulit skivorna läser denna text är kanske liten - men det ger jag fan i, jag bara måste få ur mig den avsky och ilska jag känner.

Onödigheten i att sno grejer från ett bibliotek är ju ganska uppenbar - det är gratis att låna, och dessutom väldigt lätt att bränna skivor - men uppenbarligen fattar inte tjuven/tjuvarna det enkla konceptet med att detta också innefattar att lämna tillbaka grejerna man lånar.

Nya plattor

Så - efter en lite seg start har jag fått ändan ur vagnen och köpt in lite nya plattor till biblioteket - och som vanligt är det en ganska varierad blandning.

Whitesnake - Live in the shadow of the Blues (2006)

Denna plattan köptes in på inköpsförslag, men jag måste säga att jag blir rejält glad över vad jag hör på denna plattan. Jag har egentligen ingen relation till Whitesnake, ett band som för att parafrasera Mr. Hetfield är "If you want lyrics with 'oh baby' in every song, this [is] the fucking band". Låttitlar som "Slide it in", "Give me all of your love tonight" ger en mer än hyfsad aning om att detta handlar om klassisk 80-talshårdrock, men till skillnad från många band skiljer sig Whitesnake med den äran från sitt värv. Vad som finns på denna ganska matiga dubbelplatta är två hela konserter, plus 4 nya låtar.

Beneath the sky - What demons do to saints (2007)

Detta är metalcore - vilket säger precis vad det handlar om. Lämnar dock inget bestående intryck på mig, men på andra vilket man kan läsa här.

Heaven shall burn - Whatever it may take (2002)

Tyska politiska fetröjarna Heaven shall burn leverar här en trevlig stänkare - allt gillar jag inte, men vid vissa tillfällen märker jag att jag stampar takten. Vad Allmusic tyckte om plattan kan man läsa här.

Fear my thoughts - Vulcanus (2006)

Här är en riktigt trevlig ny bekantskap för mig - Fear my thoughts klingar lite som In Flames, men är tillräckligt originella för att jag ska gå igång på deras Vulcanus. Bra 2-taktsstomp och rejält med snygga gitarrgrejer. Sången gillar jag med. Vad det skrevs på Blabbermouth kan man läsa här.

Oj oj oj

Ibland blir man glad när högt ställda förväntningar infrias - som med In Flames DVD Used and abused - in live we trust - en maffig giv med två hela konserter plus en hel del extramaterial.

Nu är denna DVD inte särskilt ny - den kom 2005 - men jag kan inte låta bli att skriva nåt om den ändå - för jävlar i min låda så mycket mumma det finns på den.

Två hela konserter - varav en är ifrån klassiska Hammersmith Odeon - samtliga videor bandet har gjort fram till och med Soundtrack to your escape - vars turné man har valt att skildra i extramaterialet förutom de två konserterna.

Konserterna är det som ger mig mest på denna film, och visst är det kul att se bandet uppträda på Hammersmith, men det som imponerar mest är konsert nr 2 från Sticky Fingers - en mycket liten klubb som tar runt 300 pers. Snacka om fetröj när bandet plöjer igenom hela Soundtrack to your escape. Denna platta växer verkligen flera snäpp live. Att dessutom Anders Fridéns röst tycks ha prickat in en riktigt bra dag får mig att njuta i högsta grad - lyssna bara på growlet i "F(r)iend" så fattar ni vad jag snackar om.



Nytt (fast ännu inte inkommet) på DVD fronten här på Helsingborgs Stadsbibliotek är Megadeth's Rusted Pieces som innehåller en kärve videor bandet har gjort med kommentarer av Mustaine och Ellefson. Som en fotnot kan jag inte låta bli att nämna Bibliotektjänsts klavertramp att stava bandets namn Megadeath - omvärldsbevakning någon?

Boktips om Maiden

Att Iron Maiden länge har varit populära i Sverige borde inte ha undgått någon hårdrockare – 4 utsålda konserter på förra turnén talar sitt tydliga språk. 2004 kom det en bok som tog upp bandets hela historia med Sverige – Scream for me Sweden! Iron Maiden i Sverige – bilderna, konserterna, anekdoterna av Henrik Nyquist.

Glad i hågen slår jag mig ner för att läsa denna numera svåråtkomliga bok – den är nämligen slutsåld på förlaget och det verkar inte som om den kommer tryckas igen – och visst är det kul och skoj att få följa med Maidens historia, vi pratar här ”recensioner” av samtliga konserter bandet har gjort i Sverige, många bra bilder och framförallt många roliga anekdoter. Ändå känns det inte som om boken riktigt lyfter.

Att Henrik Nyquist verkligen gillar bandet behöver man inte betvivla – och på något sätt vill han gärna tro att Maidens status i landet ska räcka och att han inte behöver bry sig så mycket om språket - vilket är synd för den här boken borde kunnat vara så mycket mer än vad den är.

Vill man däremot ha en redigt gedigen genomgång av bandets hela historia rekommenderas Iron Maiden – Run to the Hills som visserligen är den officiella biografin – men fan så bra! Tidsmässigt sträcker den sig till och med turnén för albumet Dance of death, men det som är bra med boken är dels det rejäla intervjuarbete som Mick Wall har lagt ner – och dels bokens tjocklek. Vi pratar här runt 400 sidor läsfest! Anbefalles stenhårt.

Låna Scream for me Sweden (Helsingborgs bibliotek)

Låna Run to the Hills (Helsingborgs bibliotek)

Fet lista...

...eller nåt. För er som bor i Helsingborg med omnejd finns det nu en bra länk: en sk dynamisk länk till alla hårdrock/metallplattor som finns på Helsingborgs bibliotek - alla 163 st.

Lords of Chaos

Blackmetal harmlöst? Inte om man läser Lords of Chaos - the bloody rise of the satanic metal underground av Michael Moynihan och Didrik Söderlind.

"With the rare exception of groups like Ulver, these people are losers and their actions of no more world significance than the low-life antics of any urban slum." Rik på Fluxeuropa

"It is definitely not for all tastes, and even fans of black metal may find it horrible, because this book has a lot of views. Form (sic!) fans, from the musicians, from people who dealt with the subject of satanism for a long time. But also people how are against the whole scence. Not for the weak of heart. Other than that, it is an very interesting read..." Anna på Tongues of Destruction

"Highly recomended." Andrew Ian Dodge på Dodgeblogium

Här har vi en bok som definitivt upprör framför allt de som inte befinner sig inne i Black Metal scenen - och dessutom några som befinner sig i den - Varg Vikernes till exempel! Boken har kommit ut i två upplagor, en 1998 och en 2003 - så det är ingen "ny" bok i den bemärkelsen.

Vad den däremot gör som ingen annan bok är att på ett fullkomligt utmattande sätt ta upp den norska blackmetalscenen, framförallt de mord och kyrkobränder som förekom i både Norge och Sverige.

Underhållande, javisst, men också jävligt otäckt, och fascinerande. Det jag slås av genomgående är den fanatism som vissa personer i boken uppvisar, deras närmast totala likgiltighet både för sina egna och andras liv, och att blackmetal handlar om så mycket mer än att bara spela musik.