Var bara tvungen att skriva lite om hur glad jag är att Roskildefestivalen bejakar tunga bandönskningar och tar dit både Slayer och Mastodon - två av mina absoluta favoritakter.
Denna plattan köptes in på inköpsförslag, men jag måste säga att jag blir rejält glad över vad jag hör på denna plattan. Jag har egentligen ingen relation till Whitesnake, ett band som för att parafrasera Mr. Hetfield är "If you want lyrics with 'oh baby' in every song, this [is] the fucking band". Låttitlar som "Slide it in", "Give me all of your love tonight" ger en mer än hyfsad aning om att detta handlar om klassisk 80-talshårdrock, men till skillnad från många band skiljer sig Whitesnake med den äran från sitt värv. Vad som finns på denna ganska matiga dubbelplatta är två hela konserter, plus 4 nya låtar.
Detta är metalcore - vilket säger precis vad det handlar om. Lämnar dock inget bestående intryck på mig, men på andra vilket man kan läsa här.
Tyska politiska fetröjarna Heaven shall burn leverar här en trevlig stänkare - allt gillar jag inte, men vid vissa tillfällen märker jag att jag stampar takten. Vad Allmusic tyckte om plattan kan man läsa här.
Här är en riktigt trevlig ny bekantskap för mig - Fear my thoughts klingar lite som In Flames, men är tillräckligt originella för att jag ska gå igång på deras Vulcanus. Bra 2-taktsstomp och rejält med snygga gitarrgrejer. Sången gillar jag med. Vad det skrevs på Blabbermouth kan man läsa här.
Ibland blir man glad när högt ställda förväntningar infrias - som med In Flames DVD Used and abused - in live we trust - en maffig giv med två hela konserter plus en hel del extramaterial.
Nytt (fast ännu inte inkommet) på DVD fronten här på Helsingborgs Stadsbibliotek är Megadeth's Rusted Pieces som innehåller en kärve videor bandet har gjort med kommentarer av Mustaine och Ellefson. Som en fotnot kan jag inte låta bli att nämna Bibliotektjänsts klavertramp att stava bandets namn Megadeath - omvärldsbevakning någon?
Att Iron Maiden länge har varit populära i Sverige borde inte ha undgått någon hårdrockare – 4 utsålda konserter på förra turnén talar sitt tydliga språk. 2004 kom det en bok som tog upp bandets hela historia med Sverige – Scream for me Sweden! Iron Maiden i Sverige – bilderna, konserterna, anekdoterna av Henrik Nyquist.
Vill man däremot ha en redigt gedigen genomgång av bandets hela historia rekommenderas Iron Maiden – Run to the Hills som visserligen är den officiella biografin – men fan så bra! Tidsmässigt sträcker den sig till och med turnén för albumet Dance of death, men det som är bra med boken är dels det rejäla intervjuarbete som Mick Wall har lagt ner – och dels bokens tjocklek. Vi pratar här runt 400 sidor läsfest! Anbefalles stenhårt. 
Försökte stå emot - men det gick inte så bra. Efter att ha sett alla årsbästalistor som folk har gjort i diverse tidningar och konstaterat att folk är helt insnöade på Justin Timberlakes Futurefucksounds (sic!) så knappade jag in följande lista på vad jag tycker är årets höjdpunkter i skivdjungeln - och vad som kan passa till julklappar.
Lombardo tillbaka - och helt plötsligt känns thrashpapporna i Slayer precis så brutalt hårda, snabba och religionskritiska som för 14 år sedan då kaggedaskaren lämnade skeppet. Ren råthrash med vissa tendenser till utveckling - men stompet och Lombardos kusliga kommando över 16-delarna på bastrummorna gör att alla thrashälskare borde gå upp i brygga över Christ Illusion. 
Mäktiga Mastodon fortsätter sitt utforskande av sitt egenhändigt ihoptotade universum - som ju är rejält fucked up. De här grabbarna verkar just nu inte kunna göra några fel - det funkar alldeles förträffligt att ha en blå älgvarelse på omslaget om man lirar som kvartetten från Atlanta. Blood Moutain är en speedtripp på en magnumkula - och en skiva som stannar kvar länge i skallen.
Jag skiter i vad alla belackare säger - The dead eye golvar mig numera som en näve från Armand Kranjc. Inte som rEVOLVEr, One Kill wonder, Made me do it eller The Haunted - vilket är senaste släppets styrka. The Haunted har haft mod nog att förändra sig - vilket förtjänar respekt bara det. Att sedan resultatet faller mig i smaken som en kall öl på en sommardag - det är bara en bonus.
Jag är jäkligt glad över att Anders valde att fortsätta trumma efter att Nasum lades ner som en följd av Mieszko Talarczyk omkom i tsunamikatastrofen i Thailand. För vilken spark i valfritt känsligt område The Contaminated Void är! Grindinfluenserna finns där, rent för jävla bra deathgrowl - men också ett jäkla sväng av örebrocombon. 
Ytterligare en stark platta från In Flames. Här har bandet tagit ut svängarna - titellåten Come Clarity är verkligen inget som bandet hade gjort för 10 år sedan. Sväng, speed, snygga gitarriff och en Anders Fridén som sjunger mer övertygande än någonsin.
Albert Mudrian har med Choosing death - the improbable history of Death Metal and Grindcore åstadkommit en lika rolig som initierad redogörelse för dessa två extrema grenar av metal. Jag lirade tidigare i ett band, Blackshift, som innan vi lade ner hann spela in 2 demos, varav jag var med på en tillsammans med en basist som heter Jakob. Denne furiöse man bor numera i Örebro där han tillsammans med Tommy utgör bandet Auto da fé. I ett svagt ögonblick på fyllan gick jag med på att lägga trummor på Auto da Fés nya demo. Föga kunde jag ana att det skulle bli så kul och kännas så bra som det gjorde.
soundcheckat på runt 3 timmar, och jag måste säga att jag sällan har spelat på ett så pass välljudande trumset. Studion vi spelade in i har det inte särskilt metal-klingande namnet Rymdklang. Vad som däremot fanns var en hel mängd bra trummor. Nu kan jag såklart inte motstå att delge vilka grejer jag körde på - så är man inte fanatiskt intresserad av trumstorlekar kan man hoppa över nästa stycke.
vi bara med "Weakling" en något omarbetad version sedan Blackshift och "Like Puppets" två rejäla thrashlåtar där jag verkligen fick upp stompet i tvåtakt. 
Dag 2
Med en låt kvar att spela in och självförtroendet på topp blev den sista låten "Nothing so disgusting" den svåraste, eftersom jag jammade fram trumstämman. Talande nog tog denna sista låt nästan 2 timmar att få acceptabelt hård. 
Många förväntar sig att bandet alltid ska köra de gamla klassiska låtarna – framför allt från de 7 första plattorna. Och bandet har en imponerande låtkatalog att gräva ur. Därför är det modigt att köra hela A matter of life and death som en första del av konserten. Blandade känslor förstås – men nya plattan håller för en genomspelning – tvärtemot vad många recensenter tycker (läs Joachim Smith i Sydsvenskan 11/11). Ljudet är kanonbra, scenen maffig i form av en krigsskådeplats med Eddie som stridsvagnsförare, och så har bandet Bruce Dickinson, mannen som kan engagera varenda människa som befinner sig i Globen. Vilket han 
också gör. Personligen tycker jag att bandet verkligen har tagit tillvara grejen att man nu har tre gitarrister – de snygga stämmorna från Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers står som spön i backen, och den mäktiga kompsektionen med kanske världens fulaste trumslagare Nicko McBrain bakom sitt till storleken imponerande kit och Steve Harris på bas gör den här kvällen till en festkväll. Maiden avverkar i rask takt de tre första låtarna från plattan (”A Different world”, ”These colours don’t run” och den mäktiga ”Brighter than a thousand suns”) med en imponerande frenesi och spelglädje. Det här är det bästa jag någonsin har sett på en scen kommer jag på mig själv att tänka – och då såg jag ändå Slayer dagen innan! Samma intensitet hålls genom hela konserten och när bandet river av ”For the greater good of God”, plattans bästa låt tycker jag, får jag gåshud. 
Visst, det märks att vissa i publiken blir lite besvikna, men efteråt hör jag ändå många säga att konserten var mycket bra trots att bandet inte spelade så många klassiska låtar, som till exempel ”Run to the hills”. Det överväldigande intrycket blir ändå att alla är lika glada som grisar i gyttja över vad Maiden gör på scen. När sedan bandet avslutar med ett knippe låtar från tidigare plattor – ”Fear of the dark”, ”Iron Maiden”, ”Two minutes to midnight”, ”The evil that men do” och ”Hallowed be thy name” vet lyckan inga gränser. En totalt okänd kille omfamnar mig i rent glädjerus och vrålen som stiger mot Globens tak när Dickinson manar oss att skrika för honom blir mäktiga vittnesmål om att Iron Maiden fortfarande är ett av världens bästa band. 
Snacka om att Slayer kommer att lämna ett stort hål efter sig när bandet lägger ner. Fredagens (17/11) uppvisning i rå, aggressiv metal på Malmömässan lämnade få i tvivel om detta.
Tom Araya må se ut som en trevlig jultomte med sitt grånande skägg – men han frustar ut texterna med en sådant frenesi att man blir imponerad. Bandet har inget kvar att bevisa, men de verkar inte har tröttnat på att stå på scen. Att trummisen Dave Lombardo finns tillbaka i fållan och kvällen i ära är på ett grymt spelhumör gör konserten till en virvel av rå kraft. Ljudet är föredömligt högt – så högt att man känner varje bastrumslag (och de är ju många) i hela kroppen. Slayer gör allt rätt denna kväll – de vet att många har kommit för att höra ”War Ensamble”, ”Die by the sword” ”Mandatory Suicide”, ”Seasons in the abyss”, ”Dead skin mask”, South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of Death” och kör också dessa låtar – samtidigt som de har stoppat in några riktiga köttben från senaste släppet Christ Illusion – ”Jihad”, ”Cult”, ”Eyes of the insane” och den supersnabba ”Supremist”. 
stort tomrum efter sig när bandet lägger av – ett faktum som oftare kommer upp i intervjuer som bandet ger än tidigare. I den stund jag går från Malmömässan är jag dock alldeles för nöjd för att tänka på det. 
I torsdagens Sydsvenska dagbladet (20061101) tyckte Jonn Jeppson med en lånad fras från Converge-sångaren Jacob Bannon, att detta var våld för den tänkande människan.Trots att skivan har gått att få tag på ett bra tag via nätet skulle jag inte få för mig att ladda ner skivan - The Haunted har länge tillhört mina favoriter och de förtjänar varenda krona de kan dra in på sin musik. Enligt gruppen själv är detta plattan de alltid velat göra - bra låtar och precis den produktion som gruppen själv velat ha - finns representerat på The Dead Eye. Men lika mycker ros som skivan har fått, har det delats ut minst lika mycket pisk - och att denna skiva skiljer sig väsentligt från Göteborgscombons tidigare alster blir tydligt redan med första låten. "The Premonition" är miltals från "Hate song" (The Haunted) "Dark Intentions" (Made me do it) "Privation of Faith Inc." från brutala One kill Wonder och "No Compromise" (rEVOLVEr). Naturligtvis finns här stänkarlåtar med fullt ställ och en Dolving i gammal god gastarstil - "The medication" är en sådan till exempel. Det som är plattans välsingnelse och förbannelse (beror ju helt på vem man frågar) är de låtar som bryter den traditionella mallen - fullt ös - som majoriteten av fansen verkar förvänta sig av The Haunted, låtar som "The Fallout" och "The Reflection" till exempel. Dessa är mer groove-orienterade än vad jag har hört gruppen vara på de tidigare alstren.
Efter första genomlyssningen visste jag inte vad som hade drabbat mig - att vissa spår nog skulle kräva ytterligare genomlyssningar stod helt klart - men jag blev inte besviken direkt. Genomlyssning 2 och 3 genomfördes genast och jag börjar mer och mer inse att detta är plattan som antingen kommer göra The Haunted riktigt stora, eller i någon mån visa vart gruppen är på väg med kommande plattor. Det som jag verkligen gillar med The Dead Eye är den verkligt skitsnygga produktionen, Dolvings rent lysande texter och att här finns tillräckligt med mumma för att tillfredställa mitt behov för full speed på kaggarna och snygga riff.
Tycker man att One Kill Wonder är gruppens definitiva zenit kommer man nog att känna sig splittrad efter några genomlyssningar, rent av besviken - The Dead Eye så mycket mer än en ventil för ursinnig speed och vrål från helvetet. Är då detta våld för den tänkande människan? Det kan det säkert vara - problemet är bara, och detta har skivans kritiker en poäng i - thrash handlar inte så mycket om att tänka - det handlar om mosh. För dem som å andra sidan ger plattan en chans kommer man att upptäcka att den växer för varje lyssning.
För er som föredrar mer traditionell thrash kan jag varmt rekommendera The Scorned från Helsingborg - och deras Demo 2006. Två stenhårda, frustande vidunder till låtar som lämnar mig kippande efter luft och längtande efter mer.
Till min stora glädje fick jag Carmina Buranas senaste demo Shadow on the ground i näven i går, och efter ungefär 5 genomlyssningar i rad får jag säga att jag är imponerad.
Mannen på bilden heter Sam Dunn och är hårdrockare, antropolog och kan numera även titulera sig filmregissör. För några dagar sedan såg jag hans Metal - A headbanger's journey med stor behållning. 
man varför det tog 3 år att göra filmen. Sam åker till Wacken, besöker Bergen för att prata Black Metal, hälsar på hemma hos Tony Iommi, åker till London för att intervjua Bruce Dickinson i Iron Maiden. 
inte serveras alkoholhaltiga drycker. Metal och öl hör liksom ihop...Trots detta är det ganska många som har sökt sig till gården för Chick Metal Night. Gemensam nämnare är just att sången hanteras av en tjej. Eftersom Miscellany verkligen har kommit igång med bl. a. en spelning på Sweden Rock Festival - där de blev framröstade att spela på 100% Osignad scenen. Sedan dess har bandet blivit kontrakterade av Swedmetal som i dagarna gav ut en singel - "Catch 22" - med bandet. Med detta i bagaget avslutar Miscellany kvällen. 
Trots att det inte är så mycket folk på plats lyckas ändå bandet prestera en inspirerande konsert. Ljudet är genomgående helt OK - det enda jag saknar är ett tydligare bastrumsound eftersom allt det snygga dubbelstomp som Miscellanys trummis brukar köra inte hörs alls... Det som sammantaget talar för Miscellany är dels att de verkligen kan spela. Det som imponerar mest på mig är den förträffliga kommunikation som finns mellan Henrik och Tobias Wall. De är dessutom helt besatta av sina instrument och det smittar av sig. Att de också har en solid rytmsektion i Patrick Olsson och bassisten Magnus Hansson hjälper också till.
Jennys röst är som sagt helt otroligt bra och keyboardisten Henrik Christensson gör sitt till för att förstärka bandets låtar som redan visar på ett rutinerat låtskrivande. 
Förutom The Number of the Beast som alltid kommer att vara min favoritplatta med Maiden är det Seventh... som jag återkommer oftast till. Varenda låt är så fruktansvärt bra att man baxnar. Har dessutom alltid varit svag för temaplattor som lyckas klara den fina gräns mellan pretto och de som vill vara pretto men inte lyckas med detta. Allt från just låtarna till ljudet till hur bra Dickinson sjunger gör detta till en essentiell Maiden-plattan.
Förra veckan befann jag mig en dag på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Bland det första mina ögon landade på (förutom alla Gudrun Sjödén stylade bibliotekarier och sterotypt svartklädda förläggare) var Joel McIvers bok Justice for all: The Truth About Metallica. McIver är en idog skribent i bland annat Metal Hammer och han har, upptäckte jag, spottat ur sig en hel del böcker också. 
Carmina Burana var första bandet på scen - och de var spelsugna. Förra gången jag såg bandet på Tumstockfestivalen hade de en vikarierande trummis, men igår var den ordninarie tillbaka. Och han visade vad han gick för - hans mullerfill var så gött att höra och resten av bandet var på tå hela tiden. På nåt sätt är samfällt och snyggt headbangande på scen så jäkla snyggt. Sångaren Mille tog i så jag trodde att han skulle få brock - hur den mannens röst håller fattar jag bara inte. Att han dessutom dyker ner i publiken är ju bara så coolt. Starkt och en lovande inledning på kvällen.
Genomgående tycker jag att omriggning och tempot mellan akterna var oerhört bra för det dröjer inte länge förrän Defaced står på scen. Jag har aldrig hört bandet innan men de levererar sin metal föredömligt tajt och fortsätter spela trots att en av gitarristerna drar av två strängar. Publiken börjar komma igång och ansatser till en moshpit har redan börjat dras igång.
Ibland blir det väldigt påtagligt att ett etablerat band med några utlandsturnéer i ryggen höjer nivån. Det sker när Darkane intar scenen. Det framförallt låga ljuden bandet hade under sin spelning på Malmöfestivalen är helt borta. Ljudet är helt enkelt svinbra. Man hör precis allt som händer på instrumenten. Som den virveltrumsfetischist jag är tycker jag att Peter Wildoers kagge är den bästa jag har hört. Darkane har väldigt många bra låtar men den som sticker ut mest i mina öron är Organic Canvas. Sen måste jag bara säga nåt om Darkanes bassist Jörgen Löfgrens hår! Fy fan vad långt det är och jag tror att han mycket väl kan smiska livet ut någon som står vid scenkanten - så nära kunde man nämligen stå på The Tivoli. Vid det här laget är moshpiten igång rejält och röjet minskar inte när Soilwork intar scenen.
Bandet är efterlängtat efter den på grund av sångaren Björn "Speed" Strids ryggskott inställda spelningen på Malmöfestivalen. Av det ryggskottet märks ingenting alls, för bandet hetsar och dominerar publiken rent fantastiskt. "Speed" har inte bara en bra röst som han använder både för att growla och sjunga rent med, han har en scennärvaro som är påtaglig. Resten av bandet är förstås väldigt bra också, men det blir ändå med "Speeds" vrål i öronen som jag lämnar The Tivoli efter en rejäl omgång metal.
Gott folk! Det nalkas något sorts jubileum för mig och mina skribentkompanjoner på WeRock.nu. I november har denna lilla avkrok av scenen v...
